peat.se
18Jun/150

Helt nytt uttryck för Glenmorangie

Regnet faller fortfarande försiktigt – kvällen två dagar innan midsommar. Det bådar förstås inte gott för sill och potatis utomhus, eller för den delen för grillning om kvällen. Kanske är det perfekt väder att lura på något att matcha kaffet och efterrätten med?

Glenmorangie Tùsail

Glenmorangie Tùsail

Glenmorangie Tùsail

Provad av Martin 2015-06-17

Glenmorangie Tùsail är den sjätte årliga utgåvan i destilleriets serie Private Edition, inledd av Glenmorangie Sonnalta PX. Utgåvan består av whisky från malt av typen Maris Otter, som på traditionellt vis har golvmältats för hand. Maris Otter är en förädling som tagits fram med avsikt att passa fatlagrad brittisk ale, med låga kvävenivåer i malten, som nu även använts för att koka sprit att lagra på fat. Whiskyn är spädd till 46% alkohol, buteljerad utan kylfiltrering.

Doft: Moget söt med fruktiga toner av päron och röda äpplen. Det drar aningen åt citron, vilket får päronet att anta formen av piggelin, något syrligare. Därunder ligger en bred maltighet som jag ibland associerar med bröd, sirap eller honung, nu nästan på pricken som formfranska med generös fördelning av smör och honung.

Smak: Otroligt len munkänsla, men med bränt socker och kryddigt sotiga toner är det frågan om en riktig kraftpjäs. Här måste fat spela en avgörande roll, inte enbart val av malt. Under de kryddiga tonerna, som spänner från vitpeppar till ingefära, hittas tydligt både saltgurka och gröna oliver.

Avslut: Sältan som dröjer kvar övergår i kapris och piptobak. Visst finns det spår av päron, men de är väl dolda. Den försiktiga sötman påminner snarare om apelsinsaft eller romerska bågar. Kanel är den kompis som stannar tills festen är över, i trevligt sällskap av sötmandel.

Betyg: Det kraftfulla uttrycket i Glenmorangie Tùsail är övertygande. Om det sedan hade fått följas upp av ett sött ihållande avslut motsvarande doftbilden, då hade det inte funnit någon tvekan om något toppbetyg. Nu är jag konfunderad över hur jag skall ställa mig till sältan som dröjer kvar på tungan. Det lutar åt rätt håll, vilket belönas med 4 av 5 möjliga torvmossar. Den förtrollande doften står trots allt för den största behållningen.

Plötsligt slår det mig att jag hört nämnas att Glenmorangie (snarare än ägarsyskonet Ardbeg) borde lämpa sig för en intressant whiskyprovning. Efter att ha gått igenom så gott som samtliga utgåvor i Private Edition är jag böjd att hålla med om detta, för variationen är verkligen imponerande. Samtidigt vet jag att det snarare är de fatförädlade standardutgåvorna som åsyftas. Här finns mer guld att hämta!

Stöd Living Dead Brewery:


4Maj/144

Knockdhus rökiga whisky i gröna flaskor

Destilleriet Knockdhu, vars whisky saluförs under namnet anCnoc, var fram tills månadsskiftet enbart kända för sin eleganta profil. I slutet av mars presenterades emellertid tre nya etiketter namngivna efter verktyg avsedda för att skära torv: Rutter, Flaughter och Tushkar.

Som för många andra destillerier började produktionen på Knockdhu med malt som torkats över eldad torv, men med tiden byttes metoderna ut och whiskyn förlorade sin rökighet. Först i början av 2000-talet började man åter producera whisky med rökt malt några enstaka månader om året och resultatet skall vi kika på nu.

anCnoc Tushkar

anCnoc Tushkar

anCnoc Tushkar

Provad av Martin 2014-05-04

Tushkar är med knapp marginal fenolhaltigast av de tre utgåvorna med 15 ppm fenoler. Det rimmar väl med att det dessutom är en utgåva som lanseras exklusivt för den svenska marknaden. Whiskyn har lagrats på förstagångsfyllda bourbonfat och sedan buteljerats efter spädning till 46% alkohol.

Doft: Mild rök och moget mosiga äpplen. Äppelmos, äppelkaka och äppelpaj. Sedan rullar röken in igen med salmiak och knallpulverskott. Jordkällare, sättpotatis och juteväv samsas med en syrlig antydan till lingon eller tranbär. Vaniljen missar jag nästan helt under torven.

Smak: Röken är helt balanserad av ett syrligare stick, men inte för den skull neutraliserad. När den vattnas ut på tungan blir whiskyn både sötare och tyngre, som ugnsbakade rödbetor.

Avslut: Initialt nötig, men i förlängningen främst mandel. Mandelmassa, körsbär och vanilj i kombination hittar mer än en koppling till udda varianter av kända varumärken för läsk. Den sträva sötman är ihärdig och vill inte alls försvinna bort från tungan.

Betyg: Tushkar är en spännande hybrid av klassisk rökig- och lättare komplex whisky, en lätt komplex rökig whisky. Glaset bjuder på en jämn upplevelse genom doft, smak och avslut. Det känns som om det finns god anledning till den saknade åldersmarkeringen, men det stör inte. Tvärtom känns Tushkar som en ny het kandidat till brukswhisky i det rökiga segmentet. Resultatet blir 4 av 5 möjliga torvmossar för en stort positiv överraskning.

Den rökiga whiskyn från Knockdhu påminner mer än litet om Kilchomans utgåvor. Därför blir jag nyfiken på hur whisky från pannorna på Kilchoman skulle te sig om de destillerade whisky från orökt malt. Kanske är det inte egentligen rökigheten jag är intresserad av, utan snarare vad pannan kan åstadkomma. Oavsett hur det ligger till med den saken tycker jag att anCnoc passar bättre i rökiga kläder och, icke att förglömma, tjusiga gröna flaskor.

18Jun/132

Tullibardines vinfatlagring för nybörjare

En sommarförkylning tvingade fram ett litet uppehåll för näsan, men nu är det endast moderata halter pollen som försöker hålla tillbaks nästa djupdykning i glaset, och helt ärligt skulle inte heller höga halter vara något hinder efter tre veckors uppehåll från whiskyanalys.

Förutom rökig whisky och oberoende buteljeringar som båda frekventerar i våra recensioner har du kanske märkt att vinfatlagringar fått en förhållandevis hög uppmärksamhet här på bloggen. Det är långt ifrån alla utgåvor i den kategorin som håller måttet för högsta betyg, men det finns nästan alltid spännande intryck att analysera. Eftersom det var ett tag sedan vi provade whisky lagrad på vinfat kan det kanske passa med en genomgång av Tullibardine förädlad på vinfat från Bourgogne?

Tullibardine 228 (Burgundy Finish)

Tullibardine 228 (Burgundy Finish)

Tullibardine 228

Provad av Martin 2013-06-18

Tullibardine 228 är en av tre fatförädlingar i den nya serien som lanserades i samband med en uppdatering och nysatsning på varumärket Tullibardine. Namnet på utgåvan kommer från storleken på de fat som whiskyn spenderat de sista tolv månaderna på, 228-liters vinfat från Chateau de Chassagne Montrachet, Bourgogne. Whiskyn är spädd till 43% alkohol innan buteljering.

Doft: Mjuk men ändå något bränd, som grovt knäckebröd med honung. Persilja och viol, violpastill. Det finns något smörigt också, som en nygräddad kanelbulle med väl tilltagen fyllning. Kanel och vanilj?

Smak: Mera bränt nu. Läder, men helt utan den rökighet som ofta associeras med det intrycket. Jäst och hjorttron står tillsammans för en sötbesk kombination som måste få härledas till de röda vinfaten. Ekfaten tar tidigt vid och inleder en nötig offensiv. Bland de sötare slingorna anas både hallon och smultron. Lakritsrot.

Avslut: Mandelspån och valnöt. Eken står över allt tidigare innehåll när det gäller påverkan, de vinuösa tonerna får ge vika till fördel för mer traditionella fattoner. Ihärdigt ligger nöttoner från en osaltad, men rostad mixpåse kvar på tungan. Efter ytterligare en stund kommer vinet tillbaks, som den försiktiga eftersmaken en bra stund efter färsk rabarber. Menthol och vitpeppar.

Betyg: Tullibardine 228 är både hård och mjuk, om det går att utrycka sig på det viset. Det finns utrymme för analys, samtidigt som whiskyn är enkel nog att passa i de flesta sällskap. Alla moment håller jämn nivå, men det är som ofta när det gäller whisky doften som lockar mest. Betygsmässigt är det nära till full pott, med god marginal 4 av 5 torvmossar. Detta endast som en markering av det faktum att utgåvan antagligen hade varit än mer intressant vid lite högre alkoholstyrka.

Kanske är denna Tullibardine en av de bästa utgåvorna att introducera vinfatlagring med. Det är nämligen inte alla som uppskattar lika extrema vinfatuttryck som undertecknad.

Förutom Tullibardine 228 lanserades även ett antal andra utgåvor från Tullibardine, i beställningssortimentet hos Systembolaget, i början av juni. Eftersom vi gillar vad vi provat är det sannolikt att vi återkommer till det lilla destilleriet från högländerna i en snar framtid, exempelvis med Tullibardine 225 förädlad på fat från Sauternes eller Tullibardine 500 förädlad på sherryfat. Innan dess har vi dock gott om whisky på lager att välja bland för nästa nerstamp i whiskykartan. Tullibardine är gaeliska för utsiktskulle, så du får helt enkelt hålla utkik!

10Maj/1311

Att återbesöka en världsklasswhisky – PX

När man provar så pass många nya utgåvor som vi försöker hinna med, är det lätt att glömma bort vad som står längst in i whiskyskåpet. En av mina personliga höjdpunkter i whiskyväg är en utgåva som hör till de första flaskorna att recenseras här. Sedan dess har vokabulären och vanan att uttrycka upplevelser av whisky i text förändrats något.

Det är dags för ett litet återbesök hos en mycket speciell Glenmorangie. Jag undrar om det kan vara så att den huvudsakliga anledningen till att jag fortfarande rankar utgåvan bland de absolut bästa bland maltwhisky, är för att det var så pass länge sedan jag provade den. Har min smak förändrats eller förfinats sedan dess?

Glenmorangie Sonnalta PX

Glenmorangie Sonnalta PX

Glenmorangie Sonnalta PX

Provad av Martin 2013-05-09

Glenmorangie Sonnalta är den första utgåvan som lanserats under serien Private Edition, även om Glenmorangie Astar också brukar räknas in i sällskapet. Utgåvan består av whisky som efter huvudsaklig lagring på nya burbonfat förädlats på sherryfat från vin jäst på druvor av typen Pedro Ximenes, varav tillnamnet PX kan härledas. Whiskyn är spädd till 46% alkohol, icke kylfiltrerad.

Doft: Djup sötma av fikon, dadlar och torkad frukt som annars hör julen till. Från de lättare uttrycken hittas aprikosmarmelad och aningen mynta. Apelsin, ljusa druvor och gröna äpplen. Om whiskyn skall klassas i termer av dessertvin hamnar den doftmässigt mittimellan ett fruktigt portvin och en torr sherry. Mintchoklad avlöses av banankola. Russin!

Smak: Smörkola, nektarin, exotisk fruktjuice. Passionsfrukt och mango. Utöver flertalet associationer till nektar saknas inte fatupplevelse. Den levereras i en smakpuff som påminner något om hur torra eklöv doftar, sträv och knorrig. Havreknäcke, och färsk majs.

Avslut: Mängder av kryddig ek, kakao och druvsocker. Sammantaget liknar det mjölkchoklad mer än något annat. Plommon. Körsbärskompott. Peppar, mandelmassa och pecannöt visar den något strävare sidan av sherryfaten. Långt senare levereras fortfarande tropisk juice, likt ett bett i en nyskuren apelsinklyfta.

Betyg: Glenmorangie Sonnalta PX är en av de bästa sherrylagringarna som buteljerats. Den har utöver sötma från fruktiga fat även en ordentligt mått karaktär från eken. Otroligt väl avvägt balanserar whiskyn sträva och söta utryck mot varandra. Trots första minnet av utgåvan, som sätter en otroligt hög ribba, levererar whiskyn en upplevelse som antagligen borde belönas med mer än 5 av 5 torvmossar. Det är bara att konstatera att det gärna fick vara dags för en ny vällagrad sherryförädling till nästa års Private Edition från Glenmorangie.

Efterföljarna till Sonnalta har visat på ett engagemang att leverera nya spännande förädlingar från mindre vanliga fattyper. Glenmorangie Ealanta som är den senaste i serien, är kanske minst spektakulär i samlingen, men mycket trendigt lagrad på färska ekfat. Även om vi gärna ser en ny lagring på PX, så misstänker vi att det fortfarande borde finnas fler fat av experimentell karaktär att visa upp innan det blir dags för Sherry igen.

För att dyka djupare i destilleriets dessertvinslagringar är det kanske standardutgåvorna vi borde ge oss an härnäst. Där finns fatförädlingar av Sauternes, Port och Sherry att välja på, samtliga riktigt skapliga utgåvor om jag inte minns helt fel. Har du kanske någon egen favorit bland dessa?

10Apr/130

Ealanta är stabilt lagrad på färska ekfat

Vi brukar vara på hugget när det gäller det årliga exklusiva lanseringen från Glenmorangie. Utgåvor i serien Private Edition hör till höjdpunkterna på whiskyåret, men årets släpp råkade trilla lite mellan stolarna eller snarare mellan andra intressanta utgåvorna som redan stod på kö.

Vi tackar Tomas, som lånat ut ett prov av Glenmorangie Ealanta för analys. Ealanta är gaeliska och betyder skicklig eller fyndig. Vi skulle kunna anta att det är Dr. Bill Lumsdens arbete på Glenmorangie och Ardbeg som avses. Det är i vilket fall en rättvis syftning, avsiktlig eller ej.

Glenmorangie Ealanta

Glenmorangie Ealanta

Glenmorangie Ealanta

Provad av Martin 2013-04-05

Glenmorangie Ealanta är precis som de övriga utgåvorna i serien Private Edition buteljerad vid 46% alkohol, utan kylfiltrering. Whiskyn har legat 19 år på färska ekfat från Missouri, USA. Den amerikanska viteken lufttorkas i två år innan faten sätts ihop och fylls på Glenmorangie.

Doft: Först försiktigt sträv som apelsinskal och så småningom tilltagande gröna vindruvor. Nysköljd persilja. Tapenad. En aning russin eller portvin, men framförallt spännande salta och finurligt kryddiga inslag. Apelsin och mjölkchoklad!

Smak: Moget trätung, som att bita i en golvplanka det tidigare spillts elegant höglandswhisky över. Återigen kryddigt, nu som ingefära, rosépeppar och kanel. Mossa och granskog.

Avslut: Tunga fat dominerar avslutet. Den druvsötma som ligger och pockar på uppmärksamhet blandas upp av en strävhetskaskad av olika smakuttryck som sträcker från valnöt till enbuske. Ett riktigt avslut för ekfatsfantaster. Honungsvatten.

Betyg: Glenmorangie Ealanta håller en jämn kvalitet genom hela provningen. Om Ealanta vore en standardwhisky, med matchande prislapp, hade den hört till det absoluta toppskiktet. Som årlig specialutgåva från ett högprofildestilleri levererar utgåvan något under min förväntning. Nitton år på fat har filat av de spralligaste ekfatsutrycken och bidrar istället med en jämn mognad och en riktigt mjuk fatbeska. För en upplevelesejunkie blir då resultatet "endast" väl godkänt, om än med marginal, och betyget som följer 4 av 5 torvmossar. Det skall förstås sättas i sammanhanget att den första utgåvan i serien vi provade, Glenmorangie Sonnalta, hör till det bästa jag provat. Det kanske är dags för en ny briljant sherrylagring?

Det är lockande att jämföra Ealanta med föregångaren Glenmorangie Astar. Den är likt Ealanta lagrad på amerikanska ekfat, men med den markanta skillnaden att faten hållit Bourbon i fyra år innan de fyllts med skotsk whisky. Glenmorangie Astar avviker dessutom från normen genom att hålla en mycket hög alkoholhalt efter buteljering vid fatstyrka i relativt låg ålder. Rent upplevelsemässigt är den största skillnaden en nästintill övertydlig vaniljprofil som endast återfinns i Astar och som med liten marginal avgör matchen till föregångarens fördel.

1Jan/133

En Clynelish från 1996 inleder whiskyåret

Under det gångna året hann vi finna ett nytt intresse för oberoende beteljeringar. Det beror till stor del på den färska fläkt som Svenska Eldvatten bidragit med. Så gott som samtliga utgåvor vi provat i deras utbud har hållit högsta nivå betygsmässigt. Med små men och frekventa lanseringar finns det dessutom nästan alltid något spännande som väntar runt kröken.

Nyligen utökade Eldvatten sin täckning av ädelsprit att inkludera en första utgåva av rom, Single Barrel Trinidad Rum från Caroni. Spännande! Vi stillar oss ändock ett tag och håller oss till whiskyn, Clynelish destillerad anno 1996 närmare bestämt.

Svenska Eldvatten Clynelish 1996

Svenska Eldvatten Clynelish 1996

Svenska Eldvatten Clynelish

Provad av Martin 2013-01-01

Clynelish 1996 från Svenska Eldvatten har lagrats 16 år på ett fat av typen first fill sherry butt. Från fatet har man tagit samtliga 240 flaskor som lanserades (något försenat) i december på Systembolaget. Whiskyn är buteljerad vid 57,2% alkohol. Eldvatten buteljerar sina utgåvor utan kylfiltrering och sockerkulör.

Doft: Försiktigt inledande av kola och smörkräm, vanilj. Det drar sedan åt stenfrukt, persika. Sherrybesten hinner inte visa klorna. Det är snarare en enfärgad tamkatt med klippta klor och hög svansföring som målmedvetet snärjer uppmärksamheten med hjälp av plommon, granatäpple och passionsfrukt. En antydan till vaniljkola följer mjukt genom hela upplevelsen. Av den relativt höga alkoholhalten märks intet mer än en värmande kryddighet som faten också bidrar till, kanel?

Smak: Kryddigt bättre! Alkoholen lyfter fram nötiga sträva ekfatstoner med inslag av aprikos. Mandelmassa och körsbär. Tål säkerligen att vattnas och utvecklas därför oerhört under en längre tid i munnen. Till slut blir upplevelsen nästan sirapslik, med bitoner av paranöt.

Avslut: Körsbär, svarta vinbär och eksubstrat. Maskrosblad. Vinbären stannar kvar och underhåller långt efter de nötiga intrycken avslutat föreställningen, packat ihop och dragit hem för kvällen.

Betyg: Om denna Clynelish är lättuppskattad doftmässigt så ligger den stora utmaningen i smakregistret. Utgåvan ger definitivt utrymme för eftertanke för den som har tid att kontemplera. Eftersmaken lever kvar länge med lagom blandning av strävt och fruktigt, absolut inte en sötmabomb. Whiskyn lämnar istället en riktigt trevlig munkänsla. Därmed inleder vi året med 5 av 5 möjliga torvmossar. Om jag får medhåll från Daniel har vi alltså redan funnit en kandidat till det nya årets topplista.

Jag har fått för mig att om man letar i hyllorna hos whiskyintresserade så hör Clynelish till de destillerier som har högst andel representerad i form av fristående buteljeringar. Om detta stämmer, beror det månne på att Diageo generellt sett buteljerar mindre spännande utgåvor än de fristående aktörerna eller bara helt enkelt på att det finns en stor mängd intressanta fat i omlopp?

17Dec/120

Blommig och estrig Old Pulteney på 40 år

Old Pulteney hör till de destillerier vi inte kan stoltsera med att känna speciellt väl. På pappret borde whisky lagrad i havsnära miljö passa oss som handen i handsken. Faktum är att vi inte lät oss imponeras vid första mötet (med Old Pulteney 21). Antagligen spökade Jim Murrays utnämnande av utgåvan till årets whisky 2012 en aning och satte ribban på helt fel nivå.

Det har blivit dags för analys av en ny utgåva från Old Pulteney. Om den imponerar finns det all anledning att återvänta till någon av de yngre utgåvorna för att utforska destilleriets utbud vidare. Denna gång är det både tillåtet och rimligt att sätta ribban högt. Utgåvan som står på tur är den äldsta whisky Old Pulteney buteljerat. Ålder är förstås inget garanterat framgångsrecept, men väl respektingivande och inte minst spännande.

Old Pulteney 40

Old Pulteney 40

Old Pulteney 40

Provad av Martin 2012-12-16

Utgåvan är begränsad till 493 flaskor, summan av tre spanska sherryfat och ett bourbonfat. Whiskyn är tappad vid 51,3% alkohol, vilket måste antas vara fatstyrka med den åldern i åtanke. Dropparna har vare sig kylfiltrerats eller färgsatts artificiellt, naturlig whisky helt enkelt.

Doft: Kraftfull inledning med hallon och krusbär. Omväxlande gott om fruktestrar som banan, äpple och kanske framförallt apelsin. Romerska bågar? Visst finns hintar av mjölkchoklad bakom de syrliga frukttonerna som för övrigt påminner om tutti frutti. Kanske är det den något högre alkoholhalten som initialt driver estrarna, för efter ett tag lägger de sig en aning och en mjuk sälta träder fram. De annars klassiska influenserna från sherryfat får här en vassare angreppsvinkel och upplevs nästan syntetiska, eller koncentrerade.

Smak: Även här kraftfullt. Sälta och barrskog går kanske inte ihop bildligt, men blandas smidigt i smaklandskapet. Det finns även ett rundare avsnitt att utforska, rosolja, tända stearinljus och valnöt.

Avslut: Rosenblad och eukalyptus ligger kvar som ett mjukt mentholfilter. Det finns även fattoner därunder, bland annat i form av nejlika, pomerans och nyslipat ekgolv. Det hela ebbar ut med en honungslen sötma och mer än en aning av violpastill.

Betyg: Den verkliga styrkan hos Old Pulteney 40 ligger i doftupplevelsen. Det förvånar inte heller det minsta med tanke på den långa lagringstiden på relativt hög andel europeiska ekfat. Även eftersmaken är spännande för den som har tålamod att vänta, för det finns gott om variation längs vägen. Det enda jag egentligen saknar är en fokuspunkt i smakpaletten, att binda samman de många olika uttryck som hittas där. Det blir med marginal 4 av möjliga 5 torvmossar, och ett återbesök hos destilleriet ser troligt ut!

Det kan vara svårt att bedöma och än svårare att värdera whisky, särskilt när ålder är en del av ekvationen. Sist vi funderade kring detta var över en Glenfarclas från 1953, som Old Pulteney 40 i flera avseenden påminner om. Det skulle vara intressant att plotta en graf över fördelningen av upplevelse per krona för utgåvor i olika priskategorier. I väntan på en uttömmande sammanställning är min bestämda åsikt är att det sällan blir avsevärt mer intressant efter första tusenlappen. I fallet ovan landar det rekommenderade priset omkring 16000:- grovt räknat enligt nuvarande växelkurs.

Hur skall vi då förhålla oss till dyrgriparna? Är du samlare eller uppskattar blommigt havsinfluerad single malt sitter du kanske själv på svaret!

31Okt/120

En svensk tappning av Deanston

Destilleriet Deanston ligger centralt placerat i de södra högländerna, döpt efter byn det ligger i nära ån Teith. Destilleriet grundades så sent som 1965, när fastigheten som då fungerade som bomullsväveri konverterades och fyra pannor installerades. Efter en tid i malpåse på 80-talet köptes destilleriet av Burn Stewart och produktionen sattes igång igen. Koriost nog är Deanston det enda destilleriet i Skottland som producerar sin egen el.

Den utgåva vi bestämt oss för att analysera är en svensk oberoende buteljering i serien Part Nan Angelen som lanseras nu i november, men det finns även standardutgåvor från Deanston att tillgå för den som är intresserad. Vi har tidigare provat Part Nan Angelen Glen Scotia som var nummer 12 i serien och Deanston som är den andra utgåvan sedan varumärket blåstes till liv igen av Folke Andersson blir följdaktligen nummer 13 i serien.

Part Nan Angelen Deanston 1996

Part Nan Angelen Deanston 1996

Part Nan Angelen Deanston

Provad av Martin 2012-10-31

Part Nan Angelen Deasnton är destillerad 1996. Utgåvan är buteljerad vid 46,2% alkohol utan kylfiltrering. Ingen sockerkulör har tillsats till whiskyn som naturligt håller en ljus honungston till färg.

Doft: Torkad frukt och tallskog. Sedan prickar sig näsan försiktigt av alkoholen och citrus inbakad i honungslik sötma dyker upp. Strävt och lent på samma gång. Torrt gräs och sandstrand från en semester för länge sedan flyger förbi. Det finns en hint av något parfymartat också, som rosolja. Vanilj, honung och sherry tilltar medan glaset värms i handen.

Smak: Först kryddigt och nötigt med kanel- och chilitoner. Sedan uppblandat med en sötare profil av torkad aprikos och exokiskt av mango.

Avslut: Enbärsris och sherry inleder avslutet som går i fatets tecken. Ingen överdriven sötma, men en dragning åt beska i skärningen mellan rönnbär och citronskal.

Betyg: Om förra utgåvan i Part Nan Angelen var försiktig och blyg så är Deanston 1996 rättfram och tydlig. De största kvaliteterna finns i doftregistret, som också har flest nivåer. Det är tydligt att det är frågan om en andel sherrylagrad whisky, men det finns även kryddiga inslag som för tankarna till nya ekfat. Betyget landar stabilt på 4 av 5 möjliga torvmossar.

Utgåvan ger mersmak och även en viss nyfikenhet till hur destilleriets ordinarie utgåvor kan te sig. Förutom en standardutgåva på tolv år finns nämligen tre utgåvor i roligare fatvarianter. Färska ekfat, spanska fat (sherry?) och rostade ekfat. Har du provat något från Deanston?

23Okt/121

Äldsta Old Pulteney någonsin är 40 år

Inver House Destillers slår på den stora trumman och annonserar stolt att en exklusiv utgåva Old Pulteney med totalt 40 år på fat lanseras globalt 1 november. Huruvida något dyker upp i Sverige har vi inte fått bekräftat ännu, men med tanke på att utgåvan består av endast 493 flaskor får vi anta att det i sådant fall blir frågan om ett fåtal dyrgripar.

Old Pulteney 40

Old Pulteney 40

Utgåvan är sammansatt av fyra olika fat varav tre spanska sherryfat och ett amerikanskt bourbonfat. Buteljerat vid naturlig fatstyrka resulterade faten trots sin ålder i whisky på totalt 51,3% alkohol. Utgåvan har varken behövt utså kylfiltrering eller tillsats av sockerkulör, allt för att bäst bevara influenser av det kustnära landskap kring Wick där whiskyn legat på lager.

Utgåvan är ett hantverk i flera bemärkelser. Dels genom den whisky som överlevt en lång lagring och dels utformningen av paketeringen. De djupblå flaskorna är handblåsta av engelska Tudor Crystal Design, en elegant tolkning av förlagan kallad Smuggler's Kettle som huserar standardutgåvorna av Old Pulteney. Det rekommenderade försäljningspriset är £1490 och den som investerar får förutom designad flaska en signerad bok av whiskykännaren Charles MacLean.

Det finns förstås utgåvor från andra destillerier med anrika fatlager som har större upplagor och därmed överkomligare prislappar i samma ålderskategori. I detta fall är det snarare frågan om en samlarutgåva, men visst vore det spännande att få prova ett par centiliter 40-årig Old Pulteney?

18Maj/124

Glenmorangie 18 – välsvarvad och elegant

Glenmorangie 18 får anses vara, eller tillhöra, destilleriet Glenmorangies flaggskepp, åtminstone bland deras stående standardutgåvor. Där har den gott sällskap av exempelvis storebror 25-åringen eller Glenmorangie Signet. Dagens objekt är först lagrat i 15 år på bourbonfat, varefter ungefär 30% förädlats på spanska Olorosofat i tre år innan hela härligheten åter gjutits samman och tvingats ner i en flaska. Etiketten på flaskan ståtar med epitetet "Extremely Rare", men samtidigt är det här exemplaret köpt på en flygplats och whiskyn finns även att beställa via Systembolaget. Det känns inte så extremt att man behöver skriva ut det direkt. Om man ska spekulera i anledningen rör det sig kanske om en förhållandevis stor batch som inte kommer att kunna återskapas när den väl tar slut. Extremely (accessible at the moment, but later) rare!

Glenmorangie 18 Extremely Rare

Glenmorangie 18 Extremely Rare

Glenmorangie 18

Provad av Daniel och Martin 2012-05-16

Den artonåriga Glenmorangien släpps med en alkoholnivå på 43%. Vi misstänker att kylfiltrering varit inblandat. Den delvisa fatförädlingen på sherryfat bidrar med en vacker, djuporange bärnstenston.

Doft: Bred och trevlig. Mogna päron. Även syrlig med rabarberkräm och söt i form av honung. Marsipan och fudge.

Smak: Först försiktig och sedan exponentiellt utblommande. Päron och tobak. I fokus står en sötma som man lätt kan misstänka härstammar från sherryfaten. Vi lokaliserar söta, torkade plommon och bränt socker. I samklang med sötman ringer även en behaglig beska från faten. Denna beska eggar fantasin och vi hittar rädisor och grönkål.

Avslut: Fatbeskan håller i sig en stund och antyder viss släktskap med valnöt. De söta tonerna håller även de i sig, om än inte fullt lika länge.

Betyg: Inofficiellt och spontant utbrister den ene av oss om artonåringen: "Ganska mycket roligare än tioåringen!", syftandes på tioåriga Glenmorangie The Original, och tur är väl det. Här har vi ändå att göra med nästan dubbelt så gammal whisky och nästan dubbelt så mycket pengar. Den bör följaktligen vara nästan dubbelt så god! Vår betygsskala tillåter inte betyg över fem, så vi får se till att hålla oss inom ramarna. Glenmorangie 18 är onekligen en bra whisky som inte kommer att göra någon besviken, men frågan är huruvida den topplevererar eller ej. Jag (Daniel) lutar åt att den saknar det sista lilla för att prestera en femma. Martin tycker att den nätt och jämt klarar sig över strecket till en femma. Vi delar oss därmed och ger ett betyg mittemellan på 4.5 av 5 torvmossar.

Kvar på vår lista över whisky från Glenmorangie som vi ännu inte provat finns deras lite mer exotiska fatförädlingar, t ex The Lasanta, Nectar d'Or och Quinta Ruban. Även Glenmorangie Signet saknar en recension på bloggen, men den står åtminstone i vår whiskyhylla, så det är bara en tidsfråga innan vi hinner med den också.