peat.se
31Mar/130

Sherrylagrad whisky från grainjätten Girvan

Först kommer en bekännelse! Vi är inte speciellt rutinerade när det gäller grainwhisky. Inte desto mindre är det spännande att utforska de uttryck som finns att hämta ur somliga utgåvor i denna kategori whisky.

Utgåvan under luppen är en gedigen sherrylagring buteljerad av Svenska Eldvatten. På pappret skulle den kunna ha en del gemensamt med Port Dundas 20, som med en blanding av fruktiga fat fram till detta nu erhållit titeln för mest intressant grainwhisky vi provat. Vi tackar Tommy på Svenska Eldvatten för köksfotografiet nedan, samtidigt som det blivit hög tid att titta närmare på utmanaren! Den är redan slutsåld på Systembolaget, men vi misstänker att det finns ett antal oöppnade flaskor runt om i landet med nyfikna ägare.

Svenska Eldvatten Girvan 1964

Svenska Eldvatten Girvan 1964

Svenska Eldvatten Girvan

Provad av Martin 2013-03-29

Girvan 1964 buteljerad av Svenska Eldvatten, består av grainwhisky från ett sherryfat lagrat i nära nog ett halvt sekel. Alkoholhalten 49,7% jämsides den imponerande åldern vittnar om att det är frågan om en utgåva buteljerad vid fatstyrka. Girvan är kanske bäst känt via skepnaden av Grant's blended, trots att det är Skottlands näst största graindestilleri. Mer igenkänt är kanske Ladyburn, en expansion till grainjätten som fram till 1975 producerade maltwhisky.

Doft: Direkt en tripp i nostalgi med Rx-lim. Smöriga popcorn och vingummi, päron. Sherryfaten bidrar med en härligt avrundad körsbärskompott. I brist på grainvokabulär, är upplevelsen mjuk och rund. Nu vet du var den delen av blended whisky kommer från! Apelsin. Kolanappar och sura band lägger ytterligare en godisreferens till resumén. Finns där en jordgubbe?

Smak: Banan, sötsur sås och rökt böckling. Hur konstlat det än låter verkar det i denna sammansättning helt naturligt. Mörka fat och tunga ektoner, valnöt. Mörk sirap övergår i flytande margarin.

Avslut: Citron och citronskal blir en oväntad förstagångsupptäckt i avslutssammanhang, tack för det! Russin och torkad aprikos. Torkad frukt i största allmänhet faktiskt, såsom plommon, banan och ananas, som följd av en aning eftertanke.

Betyg: Girvan 1964 levererar tre vilt skilda faser som trots distinkta barriärer kompletterar varandra väl. Jag letar ofta efter en röd tråd som binder whiskyn samman genom doft, smak och avslut. I detta fall är det bara att kasta in handduken och erkänna sig besegrad. Speciellt imponerande är det långa avslutet, som placerar whiskyn i det absoluta toppskiktet av grainwhisky vi provat, med imponerande 5 av 5 torvmossar.

Det verkar som om lämplighetsområdena för grainwhisky innefattar långvarig fatförädling på fruktiga europeiska ekfat. Yngre grainwhisky har vi inte lika bra erfarenhet av även om det verkar finnas enstaka guldkorn, exempelvis Macleod's Single Grain, som är helt njutbar efter 12 år på fat. Ännu något yngre Greenore passar i mitt tycke bättre som drinkbas än som material för djupgående analys. Med en högst sporadisk erfarenhet av grainwhisky måste jag därför påstå att maltwhisky även fortsatt kommer vara svårslaget i det personliga favoritregistret. Kul då att det finns ett par undantag som utmanar.

Stöd Living Dead Brewery:


28Nov/111

Snabb genomgång av två högaktuella whisky och en rökig klassiker

De som läst kommentarerna här på bloggen har kanske redan insett att vi inte haft tid att hinna med att prova så många utgåvor som vi hade önskat. Det står bland annat Port Charlotte PC8, Aberlour A'bunadh, Octomore 4, Glenfiddich Snow Phoenix, Laphroaig Cask Strength och Hazelburn Sauterne Wood på hyllan och väntar på analys. Därför passar vi på att sammanfatta två högaktuella utgåvor och att återbesöka en gammal klassiker i tre intensiva provningar. Håll i hatten!

Port Dundas 20

Port Dundas lanseras på Systembolaget, tillsammans med övriga medlemar i serien Special Releases från Diageo, 1 december. Det är frågan om en exklusiv utgåva single grain whisky. Just den här utgåvan är ett spännande experiment i fatlagring. Port Dundas är först lagrad tre år på refill bourbon (för att uppnå status som whisky). Sedan har whiskyn legat 17 år på tre olika fat, ett nytt amerikanskt fat som gått genom en experimentbodega (sherry), ett europeiskt fat kolat enligt amerikans modell, samt ett first fill ex-bourbonfat. Till slut har whiskyn sammangjutits (gissningsvis i bourbon refill) en, i detta sammanhanget, kortare tid. Port Dundas 20 är tappad vid 58% fatstyrka.

Doft Mörk, mörk, mörk sirap. Sockerrör, nektar. Smält socker. Söt majs. Det är sött, tobak!
Smak Vriden, skruvad, komplex (även i jämförelse med maltwhisky). Något kryddig. Söt. Sherry som inte får grepp om de övriga tonerna och tar bakgrundsprofil. Nästan som en vällagrad rom, fast bättre, mer intrig.
Avslut Härlig beska, åter i tobakens tecken. Väl stött av en uppbackande majssötma.
Betyg Det finns bara ett betyg, fem av fem torvmossar. Mer sådant, tack!

Old Pulteney 21

Old Pulteney 21 är en annan av lanseringarna inför julhandeln i (början av) december. Den här utgåvan från Old Pulteney, som är tappad på den klassiska gränsen för icke kylfiltrerad whisky, 46% alkohol, landar precis under tusenlappen, på 999 kr. Pannorna på Old Pulteney har en stor kondenskula på halsen som dessutom avslutas med en så kallad flat top för högsta möjliga kondens. Det betyder att whisky från Old Pulteney bör hålla en elegant karaktär, även om det delvis är beroende på hur spriten skärs. Old Pukteney 21 är dessutom utnämnd till årets whisky i Jim Murray's Whisky Bible 2012.

Doft Mjuk, fräsch, polkagris, kanderat äpple, försiktigt av vanilj.
Smak Plommon, äpple, kanel, ingefära, sirap.
Avslut Kryddigt av faten, men balanserat genom en tydlig sockerkandering.
Betyg Vi är inte överens, men samsas över betyget 3,5 av 5 möjliga torvmossar (Daniel 3 och Martin 4).

Caol Ila Natural Cask Strength

Natural Cask Strength är Diageos vis att berätta att whiskyn inte innehåller någon tillsatt sockerkulör och att filtrering skett utan kylning för att bevara så mycket av fettsyror och aromämnen som möjligt. Fatstyrkan på Caol Ila Natural Cask Strength är i vår utgåva 61,3% alkohol.

Doft Sälta, hav, jod. Fuktig rök av vått granris som nästan vill brinna. Svagt av blåmögelost.
Smak Återigen salt, initialt syrlig. Tung aska och vådlig rök. Sotigt. Kanske en hint av lakrits, under det tunga trycket av en rökig, syrlig, halvbesk sötma.
Avslut Beska som snuddar vid lakrits. Fortfarande rökig som en kanon som avlossats, men vägrar sluta pyra.
Betyg Återigen är vi inte överrens till hundra procent, även om vi båda uppskattar denna Caol Ila otroligt. Det blir 4,5 av 5 möjliga torvmossar, 4 från Martin och 5 från Daniel.
16Nov/113

Förhandsvisning av whisky ur Diageos Special Releases 2011

Special Releases 2011 är ett urval av utgåvor ur Classic Malts-serien från Diageo. Ingen av utgåvorna innehåller sockerkulör och bara Knockando är spädd (till 43%), övriga är natural cask strength. Serien kallades tidigare för Rare Malts men döptes år 2000 om och nystarten inleddes med specialutgåvor av bl a Talisker, Port Ellen och Brora. Sverige och Norge får ungefär 10% av alla producerade flaskor av Port Ellen i denna Special Releases-omgång.

Diageo Special Releases 2011

Diageo Special Releases 2011

Det producerande destilleriets ledning blir alltid tillfrågad inför släppet av Special Releases, så deras åsikter värderas, även om beslutet om exakt vilken whisky som ges ut tas högre upp i Diageos hierarki.

Med anledning av släppet av dessa specialutgåvor, där Port Ellen och Brora alltid brukar finnas med, har vi fått möjlighet att titta närmre på några av dem som dyker upp i Systembolagets exklusiva släpp lagom till jul, närmare bestämt 1 december. Ett antal av utgåvorna kommer i så pass liten upplaga att de säkerligen kommer vara slut redan på eftermiddagen efter lansering.

En anledning till att vi svenskar förunnas så stor del av alla utgåvor, inte bara Diageos, är troligtvis att det är smidigt för distributörer som inte behöver ansvara för försäljning och distribution till enskilda butiker, då Systembolaget hanterar det mesta själva. Dessutom har vi i Sverige (och även i Norge) ett genuint och erfaret intresse för maltwhisky. Då kan det kanske passa bra att här få en liten förhandsvisning av sex exklusiva utgåvor single malt och dessutom en spännande utgåva single grain från Diageo, allt under ledning av whiskyambassadör Jan Groth.

Rosebank 21 (1990) 53,8%

Rosebank var ursprungligen en kandidat till att ingå i Diageos Classic Malts-serie. Det som till slut blev avgörande, både för Classic Malts-kandidaturen och hela destilleriets existens, var den sviktande vattenkvaliteten. Rosebank, som producerade trippeldestillerad låglandswhisky, lades därför ned 1993. Spriten gjordes i "flat-top"-pannor som gav en lång kontakt mellan vätska och panna, så kallad kopparkonversation. Samma typ av pannor används även i andra destillerier som exempelvis Cragganmore. Efter att Diageo lagt ner destilleriet dök det upp andra intressenter som köpte lokalerna inklusive utrustningen. De långt framskridna planerna gick ut på att starta upp destilleriet igen. Diageo tillfrågades om varumärket fick användas, men eftersom Diageo ägde stora mängder whisky med samma namn så blev de tvungna att neka. Planerna gick dock i stöpet när man en dag klev in i de gamla Rosebank-lokalerna och insåg att koppartjuvar härjat natten innan och helt sonika stulit pannorna! Den whisky vi provar nu är bourbonfatslagrad och gjord på helt orökt malt.

Svensk upplaga: 48 av totalt 5604 flaskor (0,9%)

Doft: Alkoholstickig, lime, jäst, blommig. Päron!

Smak: Lättare, snudd på sotig, anis. Päron, syrlig.

Avslut: Ekfatstoner, blommigt, rosolja. Långt avslut.

Port Dundas 20 (1990) 57,4%

Port Dundas 20 är en udda fågel i denna uppställning av exklusiv whisky, då det rör sig om en single grain-whisky. Enligt etiketten på flaskan är innehållet lagrat på amerikansk och europeisk ek. Exakt vad det i praktiken innebär är svårt att gissa. Allt i flaskan har till en början legat 3 år på fat av typen refill ex-bourbon för att "bli whisky", typiskt för sprit som ska till blended-industrin. Sedan har man experimenterat de resterande 17 åren där whiskyn delats upp på tre olika typer av fat, vars exakta specifikation vi får återkomma med. Den här whiskyn är den stora överraskningen bland Special Releases 2011 eftersom det rör sig om en oerhört bra single grain-whisky. Vi blir överraskade eftersom vi är så pass insnöade på single malt. Port Dundas är numera nedlagt eftersom Diageo har valt att satsa stort på ett annat single grain-destilleri vars namn för tillfället undkommer hågkomst. En intressant effekt av destillering på Coffee-stills eller continous stills, som grainwhisky oftast tillverkas med, är den höga alkoholhalt man åstadkommer. Hela 94,5% av innehållet som lämnar pannorna är alkohol, att jämföra med ca 65-75% från de pot stills som genomsyrar den skotska single malt-industrin. Trots att utrymmet för doft och smak utöver alkoholhalten inte torde vara mer än 5,5% av innehållet inledningsvis, har whiskyn oerhört mycket karaktär och det går att tydligt avgöra att den är gjord på majs.

Svensk upplaga: 60 av totalt 1920 flaskor (3,1%)

Doft: Mörkt socker, choklad, mörkrostat kaffe, sockerrör

Smak: Bourbonmullrig, otroligt sötsyrlig, tydliga hintar av majsråvaran

Avslut: Långt avslut med ekfatstoner

Knockando 25 (1985) 43%

Om Port Dundas sticker ut av tillverkningsmetods- och råvaruskäl så sticker Knockando 25 ut av alkoholhaltsskäl. Det är den enda utgåvan i Special Releases 2011 som inte är buteljerad på cask strength, 43% närmare bestämt. Knockando är en nyckelkomponent i blended whiskyn J&B. Knockando ser man sällan på hyllorna i Sverige, men säljer stort i t ex Frankrike. Den franska marknaden är dessutom ganska oförstående till konceptet cask strength vilket kan vara en av anledningarna till att man valt att hålla alkoholhalten på en civiliserad nivå.

Svensk upplaga: 60 av totalt 4500 flaskor (1,3%)

Doft: Valnötskaka, russin, rund

Smak: Snudd på övertydliga sherrytoner, nötbeska

Avslut: Fattoner, valnöt

Caol Ila Unpeated 12 (1999) 64%

Normalt sett brukar man lägga whisky på tunna vid 63,5% alkohol, något som är lite av en magisk siffra. I Caol Ila Unpeated, som är en 12-årig whisky, är det förstås inte så. Efter 12 år av långsam avdunstning på fat upprätthåller den ändå den potenta alkoholhalten av 64%. Jan Groth lägger fram teorin att destilleriet på destilleringsdagen var kort om fat och att de därför tog beslut om att inte späda råspriten till 63,5% för att minimera åtgången av fat.

Caol Ila får efter ombyggnationen, som vi skrivit om tidigare, en kapacitet på strax under 6 miljoner liter per år. Ett problem man hade tidigare var den stora mängden mäskavfall, så kallad draff. Den görs med fördel om till djurfoder, men trots det stora antalet djur på Islay så finns det ändå inte tillräckligt många för att tugga i sig all den draff man fortsättningsvis kommer att spotta ur sig på Caol Ila. Som tur är har någon tänkt till och kommit på att man kan förädla draffen till pellets. Effekten blir att djuren på Islay inte går hungriga och alla husägare med pelletskamin kommer att ha råd att elda på ordentligt. Tack Caol Ila!?

Hur kommer det sig då att man gör orökt whisky på ett destilleri som är känt för sin rökiga whisky då? Jan Groth lägger fram ytterligare en teori, men han är noga med att påpeka att det inte finns några som helst belägg för den. En normal sommar på Islay regnar det kanske 60-70 dagar av 100. En sommar för 10-15 år sedan regnade det ungefär 126 dagar av 100. Det gjorde att all torv man plockade upp från torvmossarna var helt dyblöt, och höll sig dyblöt resten av säsongen. Man blev då tvungen att göra spriten på helt orökt malt eftersom det inte fanns någon torr torv att röka kornet med. Om man vill spekulera i andra som kan ha drabbats av samma, möjligtvis påhittade, situation kan man föra tankarna till Ardbeg Blasda som bör ha lagts på fat ungefär samtidigt som Caol Ila Unpeated.

Svensk upplaga: 180 av totalt 6000 flaskor (3%)

Doft: Skulle nästan kunna tas för en Speyside

Smak: Sälta, eldig,

Avslut: Hintar av rök

Brora 32 54,7%

Brora är det gamla destilleri som en gång i tiden hette Clynelish. När det blev dags för upprustning av Clynelish så behövde ägarna avgöra om de skulle investera i de gamla, slitna lokalerna eller om man skulle bygga nytt. Man valde det senare alternativet. Det nya destilleriet övertog namnet Clynelish och det gamla destilleriet lades ned. All utrustning stod dock kvar orörd. När blended-industrin började skrika efter rökig single malt efter en period av torka på Islay som påverkade whiskyproduktionen negativt började man se sig om efter anläggningar som kunde ha kapacitet att producera rökig whisky. Nån kläckte idén om att starta upp det gamla Clynelish-destilleriet, vilket också gjordes varvid det döptes efter platsen det låg på: Brora. Idag är Brora åter stängt på grund av förfallet, men hann under perioden 1969–1973 ändå producera en ansenlig mängd whisky som idag, sisådär 40 år senare, står högt i kurs.

Då det begav sig hade man en gång de brittiska myndigheterna på besök för inspektion enligt då rådande lagstiftning. De krävde en total rengöring av destilleriets utrustning, eftersom de bland annat tittat ner i feints receivern som på Brora aldrig tidigare gjorts ren... Efter storstädningen kom det sprit ur pannorna av en helt annan karaktär än tidigare, och man blev tvungna att tänka om. En erfarenhet rikare började man därför inför varje efterföljande rengöringsfas spara undan innehållet i feints receivern, göra rent behållaren och sedan hälla tillbaka den unika konkokten. Myndigheterna nöjda, Brora nöjda, alla nöjda!

Svensk upplaga: 48 av totalt 1404 flaskor (3,4%)

Doft: Grönmögelost, mysigt smutsigt maskinrum

Smak: Äpple, rund, oljig. Långt bak i gommen: rökig!

Avslut: Nysläckt stearinljus, tydlig rökton

Port Ellen 32 (1978) 53,9%

En av Islays mest eftertraktade whiskys gjordes fram till 1983 inte i Port Ellen. En envis destillerichef vägrade anpassa sig efter kritiken som riktades mot hans skötebarn. Den gjorde gällande att whiskyn var obalanserad och därmed svårsåld. 1983 lades destilleriet i Port Ellen således ned. Pannorna såldes till Indien och gör enligt rykten någon slags whisky där, men vi misstänker att det inte är Amrut vi talar om. Trots att Port Ellens single malt var obalanserad och utan kommersiellt värde i sitt originalutförande upptäckte man att whiskyn bara blev bättre med tiden. De i runda slängar 30 åren på fat gjorde underverk med den inneslutna vätskan. Idag är Port Ellen en av Diageos mest eftertraktade whiskies trots att den lätt betingar priser på över 3000 kr per flaska.

Svensk upplaga: 204 av totalt 2988 flaskor (6,8%)

Doft: Bastuträ, charkuterier, maltmullrig, hav, sälta

Smak: Anis, härligt rökig, oljigt trög

Avslut: Långt, typiskt Islayavslut; Awesome!

Lagavulin 12 57,5 %

Lagavulin är ett destilleri med en relativt liten produktportfölj. Jan Groth berättar att de haft s.k. sjudagarsvecka på destilleriet sedan många år tillbaka. Det innebär att de producerar whisky sju dagar i veckan när produktionen är igång. Trots detta har de svårt att matcha efterfrågan eftersom den 16-åriga standardutgåvan är ett väletablerat inslag i varje whiskyförsäljares utbud. Storskalig produktion hejdas också av faktorer såsom de relativt små pannorna. Då skärs ändå hjärtat (eller kroppen) väldigt sent, först vid ungefär 58%. Att släppa en yngre men alkoholstarkare utgåva tror vi görs för att möta efterfrågan och för att bredda portföljen något. Storebror Lagavulin 16 hör till en av våra favoriter när det kommer till rökig whisky så en lillebror (Lagavulin 12) är ett välkommet tillskott till familjen.

Svensk upplaga: 360 flaskor!

Doft: Söt rök, fiskrökeri, rund, tung

Smak: Som 16-åringen fast med mer bett!

Avslut: Slutar aldrig, det vore fel att kalla det "avslut"

Summering

Våra korta mellanlandningar vid varje whisky är förstås inte tillräckligt utförliga för att ge en rättvis återgivning av ovan nämnda malters kvaliteter och eventuella skavanker, men vi hoppas att de ger en fingervisning om vad som kan passa, oavsett preferenser. Sammanfattningsvis finns det garanterat något att hämta oavsett vilken whiskysmak man har, men det är kanske ännu mer en fråga om vilket tillfälle whiskyn är avsedd för. Rosebanken passar garanterat klockrent som en frisk fläkt till sommaren, Knockando stämmer nog in bäst i stimmet till julbordet, medan både Port Ellen och Brora ger mysiga höstvibbar. Tre av utgåvorna som vi blev extra nyfikna på (Port Dundas, Caol Ila Unpeated Cask Strength och Lagavulin 12) hoppas vi få anledning att återkomma till i en djupare analys, så håll utkik!

3Okt/109

Upplevelser från Öl- och Whiskymässan

Igår provade vi en diger lista whisky och även ett antal ölsorter på Stockholm Beer and Whisky Festival. Det är många whiskies som förtjänar att nämnas och vi blir tvungna att sammanställa den kompletta listan senare. Ett antal av de whiskies som lämnat starkast intryck i mitt minne från årets mässa följer här.

Glenfarclas 1973 In Flames och Glenfarclas 40

Robert Ransom visar Glenfarclas 1973

Robert Ransom visar Glenfarclas 1973

Vi träffade Robert Ransom i Glenfarclas del av Philipson Söderbergs monter och fick smaka den lite exklusivare Glenfarclas 1973 selected for In Flames. Robert berättade att samarbetet med bandet formulerats spontant då Anders Fridén, sångaren i In Flames och hängiven Glenfarclas-entusiast, varit på besök föreslagit det under en provning av familjefat. Han förklarade också att det är något helt otypiskt för destilleriet med sina långa speyside-traditioner (tweed och klassisk single malt whisky) att nu finnas buteljerade med ett excentriskt dödsmetallbands namn på flaskan. Glenfarclas 1973 är mycket lättare i uttrycket än Glenfarclas 105. Även om jag har svårt att motivera prisskillnaden på de två flaskorna så kan jag hålla med om att det är är en whisky i klass för sig.

På Roberts tips passade vi även på att förse oss med ett smakprov av Glenfarclas 40. Den hade mycket mer kompakt och mörk sherryton och även en tydlig karaktär av ekfat. Glenfarclas 40 kommer till Systembolagets beställningssortiment inom kort, men endast i en upplaga av 12 flaskor denna gång. Robert hoppas att det kommer en större beställning senare under året, speciellt då 40-åringen nu blivit del av Glenfarclas ordinarie sortiement. Priset för Glenfarclas 40 landar omkring 3900 kr, något högre än för Glenfarclas 1973 In Flames.

Macleod's Single Grain 12

Macleod's Single Grain 12

Macleod's Single Grain 12

I Cask Sweden ABs monter passade jag på att återgjuta respekt för varumärket Chieftain's Choice via en Longmorn Chieftain's Choice 11. Denna gång, till skillnad från Rosebank Chieftain's Choice 1990, en utmärkt buteljering av ett exklusivt fat. Efter en diskussion om besvikelsen i Rosebank-buteljeringen fick vi prova en rekommendation från andra sidan disken, en single grain! Med mycket låga förväntningar passades glaset runt mellan mig, Daniel, Alex och Tarek. I princip alla slogs av förfåning om den extremt tydliga karaktären av skumbanan i doften. Massvis av estrar, vid smakning blandat med smaken av smörkola, mjukt, behagligt och väldigt lent. Detta är kanske den första single grain whiskyn värd att rekommendera. Macleod's Single Grain 12 är ny i sortimentet för Systembolaget sedan 1 oktober och kostar endast 279 kr.

 

Glenmorangie Astar  bredvid den något exklusivare Glenmorangie Signet

Glenmorangie Astar bredvid den något exklusivare Glenmorangie Signet

Glenmorangie Astar

Vi passade på att bredda våra whiskyerfarenheter med fler whiskies från Glenmorangie i Moët Hennessys monter. Vi beställde smakprover av Glenmorangie Original, Glenmorangie Lasanta, Glenmorangie Quinta Ruban och Glenmorangie Nectar d'Or för att noggrannare undersöka vad som kan vara intressant för bloggen. Det är tydligt att Glenmorangies spritrecept passar till fatförädling, något som bland annat Glenmorangie Sonnalta PX bevisat tidigare. Jag hade svårt att välja favorit bland de varianter vi beställde in, som höll mycket jämn kvalitet, men vi fick tips om möjligheten att smaka Glenmorangie Astar istället. Astar betyder resa på gaeliska och är ett mycket passande namn för whiskyn. Maltmästaren på Glenmorangie väljer ut ek som sedan torkas och används till fat åt ett okänt destilleri av Tennessee Whiskey, som egentligen är Jack Daniels. Efter fyra år med Tennessee Whiskey skeppas faten till Skottland och Glenmorangie för att fyllas med den whisky som kommer att bli Astar. Resultatet är en mycket välbalanserad whisky med tydliga söta vaniljtoner, nästan så att det går ana sour mash genom den eleganta höglandswiskyn. Vi fick även prova Glenmorangie Signet som antagligen kan konkurrera med Glenmorangie PX Sonnalta om titeln bästa whisky från destilleriet, men till kostnaden 1499 kr. Mest intressant tycker jag nog ändå att Glenmorangie Astar är, som tappas icke kylfiltrerad på fatstyrkan 57,1% alkohol. Vi blir tvungna att utforska den ytterligare i ett senare inlägg.

29Jun/100

Greenore Single Grain Limited Edition

Jag fick en single grain i födelsedagspresent av två vänner (som inte heller undgått mitt whiskyintresse). Ikväll var det äntligen dags att prova den. Jag och Daniel var sjukt nyfikna på vad en single grain kan tänkas ha att erbjuda. Dock inte med höga förhoppningar. Greenore är ett varumärke som ägs av Cooley Desillery, som förutom Greenore även gör bland annat Connemara (något så ovanligt som en irländsk rökig whiskey). Eftersom vi förutsätter att en single grain kommer att ha svårt att locka våra smaklökar som är kalibrerade på rök och sherry cask finish passade vi på att bunkra upp ett par andra favoriter för provning i turordning. På kvällens schema planerades in: Lagavulin 16 och Lagavulin Destiller's Edition, Jura 10, Glenfarclas 12 och Yamazaki Sherry Cask.

Daniel knappar på nästa inlägg om Lagavulin-derbyt

Daniel knappar på nästa inlägg om Lagavulin-derbyt

Greenore 6

Greenore 6 är en begränsad utgåva som ingår i Systembolagets standardsortiment, men verkar vara svår att hitta på internet. För den vanligare Greenore på 8 år finns det gott om artiklar, om du vill jämföra.

Doft: Tydligt av vanilj med en honungsaktig söt doft. Acetonliknande alkoholeldighet. Se upp för att sniffa för länge. Den smyger sig upp i näsan och slår ut luktsinnet för en stund om man som vi är oaktsam av sig.

Smak: Rent och naturligt. Något påminner om blended, jag tror vi har hittat delen som inte består av single malt! I ren form är den här upplevelsen faktiskt inte lika farlig, helt utan association till dåliga ungdomsfyllor.

Avslut: En liten behaglig pust av fatet sedan vanilj.

Betyg: Jag tror att det går lära sig uppskatta denna typ av whiskey, som har uppenbar kvalitet, men jag vill att whiskyn skall tala till mig direkt. Både jag och Daniel är överens om att ett betyg på två torvmossar (som den här whiskyn inte sett skymten av) passar utmärkt som betyg.

Om du inte har provat en single grain whisky tycker jag definitivt att du borde prova en Greenore som referens. Huruvida du väljer den sex eller åtta år lagrade låter jag dig avgöra själv, men jag misstänker att destilleriet tyckte det var något som var speciellt med den sexåriga begränsade utgåvan. Varför stanna där annars?