peat.se
4Mar/150

Resultatet av ett privatägt Box-fat

På Uppsala Beer & Whisky Festival fick jag möjligheten att i Box monter träffa Tord, som introducerade en fattyp avsedd för privatägda fat från destilleriet. Med färsk ek i så små fat som 26 liter rekommenderas en lagring från tre till tre och ett halvt år. Knappt laglig whisky alltså, kan det vara något att analysera?

Box Hungarian Oak Peated

Box Hungarian Oak Peated

Box Hungarian Oak Peated

Provad av Martin 2015-03-03

Box Hungarian Oak Peated är beskrivningen av ett fatprov som återköpts från ett privatägt fat. Fattypen är 26 liters ungersk färsk ek, samma typ som lagrar tokaijer. Specifikationen av råspriten är 43 ppm fenoler (uppmätt i vörten), fullt jämförbart med de tre sydliga destillerierna på Islay. Whiskyn är buteljerad vid vad som kan antas vara nära fatstyrka, 54,3% alkohol.

Doft: Fruktsocker och humbrol inleder, men snart mjuknar de alkoholdrivna tonerna och öppnar för honung, päron och vanilj. Det finns blommiga drag däri, både kronblad och nektar, maskros. Torven är i näsan väl dold av fatlagringen. Sockersötman blir allt tyngre snudd på sirapslik.

Smak: Bred på tungan, med en tidig spark av ek. Samtidigt visar sig torven för första gången, med en tydligt syrlig profil och dov bakomliggande rökridå, om än relativt genomskinlig. Som en majbrasa av späda kvistar och ris på behörigt avstånd.

Avslut: Klassiskt färsk ek med pepprig valnöt och nyslipad parkett. Violpastill.

Betyg: Eftersom whiskyn levererar högt i samtliga moment återstår endast att gratulera ägaren av fatet till en lyckad lagring. Det lilla fatet har satt en tydlig prägel på whiskyn. Därför är det bitvis svårt att avgöra vilka kvaliteter som härrör från råspritens egenskaper, men i all enkelhet räcker den tydliga inramningen långt, till 4 av 5 möjliga torvmossar allra minst. Den lyckliga ägaren, som troligtvis hunnit lära känna buteljeringen ordentligt vid det här laget, skattar säkerligen whiskyn betydligt högre.

På det hela taget är fatprovet en mycket bra markör för vad som går att åstadkomma med tre år på fat. Själv funderar jag över vad resultatet skulle motsvaras av för ett fat som dessutom tidigare fått bära söt, fruktig tokaijer. Samtidigt tror jag att det finns fler användningsområden än kort lagring, exempelvis slutlagring något enstaka år efter längre lagring på tidigare använda bourbonfat. Alla dessa funderingar inte helt utan att fat-köpar-tankar flyger genom huvudet.

Stöd Living Dead Brewery:


24Dec/140

Rå buteljering av sherryfat från indien

Det hann bara gå en dag från förra indiska buteljering till nästa. Visserligen beror det delvis på att läsare röstat om vilka utgåvor som skall få uppmärksamhet innan jul och att intresset för Amrut är högt. Nu när sensoriken redan är i trim att bearbeta de exotiska utryck som finns i whisky från Bangalore passar det faktiskt ganska bra. Själv är jag mycket nyfiken på resultatet.

Blackadder Peated Amrut Sherry Finish

Blackadder Peated Amrut Sherry Finish

Blackadder Raw Cask Peated Amrut Sherry Finish

Provad av Martin 2014-12-23

Den kanske längsta titeln hittills anger serie, destilleri, spritrecept och fatlagring. Blackadder Raw Cask är en serie buteljeringar av enskilda fat som varken spätts eller filtrerats. I detta fall har whiskyn färdigställts i ett sherryfat, gissningsvis efter lagring på traditionellt bourbonfat. Alkoholhalten vid fatstyrka är 58,1% alkohol. Totalt 138 flaskor ingår i buteljeringen.

Doft: Rund och varm sötma blandad med klisterdoft, som vid det här laget måste ses som karaktäristisk för Amrut. Samma sötma ramar in bred rökig sälta som får tankarna att gå till den lilla skotska ön Skye. Jordgubbslag, friterade bananer och romerska bågar hör till de fruktigt söta referenserna. Banankola.

Smak: Kaffebönor, körsbärspraliner och plommonskal ger en syrligt besk fruktighet. En metallisk klang drar åt persilja. Sotigt värre samtidigt som bilden av sötsur sås höjer upp torven.

Avslut: Ekollon och rönnbär. Härligt bitterbesk aningen uppmjukad av fruktiga spår.

Betyg: Återigen ett spännande fat från Amrut under Blackadders flagg. Det är som att sitta på nålar att analysera denna utgåva, spännande samtidigt som det är lätt att missa att registrera de snabba skiftningarna i smak på tungan. Möjligen skulle en tydlig munsötma lyfta upplevelsen högre, men med tidigare referenser är detta utan tvekan ett väl godkänt resultat, en whisky i klassen 4 av 5 möjliga torvmossar.

Som trogen följare av konceptet att aldrig späda whisky i glaset får man en hastig spännande upplevelse av Amrut vid fatstyrka. För den som har en hel flaska att tillgå kan jag rekommendera att prova försiktig spädning parallellt med att låta whiskyn vattnas ut i munnen. Det borde ge helt olika smaklandskap!

23Dec/140

Högsta temperatur på plattan

Det är knasigt att det skall behöva ta över ett år innan indisk malt åter hamnar i flödet. Men om jag skall vara helt ärlig beror det kanske på att den tenderar vara svår att analysera. Den spontana tanken över Amrut har hittills varit, vad är det egentligen jag har i glaset?

Amrut Peated Portpipe 2009

Amrut Peated Portpipe 2009

Amrut Single Cask Peated Portpipe

Provad av Martin 2014-12-22

Amrut Single Cask är en serie buteljeringar av enskilda fat. I detta fall är det frågan om ett fat av typen portpipe och ett rökigt spritrecept, peated. Åldern är fyra år på fat, men det räcker för att dra ner alkoholhalten till trakterna kring de angivna 59%, om fatet lagras i Bangalore. Uteblivna decimaler i angivelsen kan innebära en viss spädning i samband med buteljering, gissningsvis för att upprätthålla konsistens sinsemellan fat med olika grad av avdunstning. Notera gärna att det finns flera olika buteljeringar med samma beteckning, destillerade år 2009. Detta är fat #2712, som gav upphov till 357 flaskor.

Doft: Tydligt portvin med doft av bigarråer och mogna plommon. Därunder finns en välkänd metallisk klang och kanske aningen RX-klister. Sötman tilltar med inlagda körsbär och gelehallon. En sväng av lim igen, denna gång Humbrol sötat med persika. En stund senare bara söt nektar.

Smak: Omfamnande med så många smakämnen att intrycken först inte går att sortera. Det första jag kan registrera är mjuka plommon. Tungan täcks sedan av en tjock torvmatta, syrlig och hårt svedd. När whiskyn vattnas ut tilltar styrkan snarare än avtar. Rödlök och valnöt.

Avslut: Pepprigheten dyker upp först när vätskan lämnat munhålan. Har finns starka avtryck från vinpåverkad ek, i formen av valnöt och körsbärskärnor.

Betyg: Amrut Peated Portpipe är en ordentlig åktur för den som aldrig späder sin whisky. Jag har svårt att koppla doft och smak, men blir i positiv mening överrumplad av båda momenten. Detta är helt klart ett nytt spektrum att träna in. Tills dess måste jag erkänna mig besegrad med proklameringen 5 av 5 möjliga torvmossar.

Känslan av att inte bli klokare har lagt sig. Nu är det dags att ta tillbaks kontrollen. En sak är säker, fyra år i Bangalore motsvarar minst åtta år i Skottland. Liknelsen med en het ugnsplatta och en köttbit slår mig. Amrut har högsta temperatur på sin platta, saften finns kvar samtidigt som whiskyns yta är snudd på bränd. Upplevelsen har likheter med den av kraftig bourbon eller för den delen fatlagrad rom. Det finns definitivt intryck som kommer igen, gissningsvis knutna till klimat snarare än råsprit. Nu vet jag med säkerhet att det inte kommer dröja ett år innan nästa whisky från Indien utvärderas här.

6Sep/140

Privat buteljering är ett riktigt Eldvatten

För ett bra tag sedan fick jag via svågern nys om ett privatägd fat från Port Charlotte som var på väg att buteljeras. Det har hänt att bloggen fått frågor om lämpliga leverantörer som kan hjälpa till med buteljering och import till Sverige och jag har vid sådana tillfällen rekommenderat Svenska Eldvatten. Det visade sig att även svågerns bekant fått kännedom om dem. Därtill kom tipset att halva fatet faktiskt buteljerades för att säljas, som en utgåva med (av rent varumärkesteknisk orsak) något mindre deklarativ etikett än följande privata buteljering. Du kanske kan gissa vilken?

Private Bottling 2003 Port Charlotte

Private Bottling 2003 Port Charlotte

Private Bottling 2003 Port Charlotte

Provad av Martin 2014-09-04

Detta är en privat buteljering av fat #882 Port Charlotte, ett före detta romfat. Whiskyn är destillerad 15 oktober 2003 och tappad på flaska 22 november 2013, icke kylfiltrerad vid fatstyrka, 60,8% alkohol.

Doft: En liten med rund puff rök, sedan exotiskt fruktsötma och syrlighet. Ananas, tydlig ananas och naturgodis med yoghurtöverdrag. Spåret av dov torv kommer och går med de översvallande fruktiga tonerna. Sugkaramell, apelsin?

Smak: Ordentligt tryck så klart! Ändå oväntad fruktighet för en PC från 2003. Fatet har gissningsvis stor inverkan. Efter ett tag på tungan kommer en sötsyrlig nyans som påminner mer än något om Sauternes-lagrad Octomore från samma pannor, med liknande alkoholstyrka.

Avslut: Nu känner jag igen mig. Sotborsten har varit framme och symboliskt rensat rent efter kanonmullret som ingen hörde. Kvar ligger en tjock fet sörja av mumsig torvkaramell. Återigen ananas, nu i en mörkare kontext. Citronglass också.

Betyg: Denna privata buteljering är en riktigt tjusig pärla. På tio år i fat har den grövsta röken slipats ned och sammanfogats med en tydlig fruktsötma. Utan en kommersiell klon är det inte meningsfullt att ange betyget 5 av 5 möjliga torvmossar. För om detta hade vore mitt eget fat, då skulle det inte finnas någon annan annan whisky ett tag framöver.

Jag vet inte om det är en väl värd investering att köpa svenska fat i dagsläget, speciellt som ekonomin hos flera lokala destillerier så till den milda grad hänger på denna affärsmodell att investeringen riskerar att brinna inne. Om jag istället fick ett erbjudande från Bruichladdich att lägga undan ett romfat av Port Charlotte, då skulle jag nog inte tacka nej.

10Maj/140

Svenska Eldvatten i begränsade utgåvor

Vi samlar på oss mer prover än vi kan redogöra för på bloggen och ett av de bolag som ofta får stå på kö för vårt relativt smala rampljus är Svenska Eldvatten. De släpper frekvent utmärkta buteljeringar i små upplagor, från enskilda spännande fat som Tommy och Peter nosat reda på. Bloggen skulle nog kunna hållas rullande helt på eldvatten om vi ville. Det verkar dessutom som om en stor mängd trogna följare av varumärket är inne på det spåret. Här kommer en recension till dig som ännu inte öppnat din Wheskykôrka.

Svenska Eldvatten Whiskykôrka

Svenska Eldvatten Whiskykôrka

Svenska Eldvatten Weskykôrka

Provad av Martin 2014-05-10

Weskykôrka är en upplaga om 113 flaskor, buteljerad i fatstyrka 56,1%. Utgåvan är tappad ur ett sherryfat från Bunnahabhain, fyllt med ett rökigt recept redan 1990. Samma fat har tidigare levererat privata buteljeringar åt whiskyklubbarna Gothia Whisky Society och Björkås Whiskysällskap.

Doft: Havre och smörblomma följs av en strävare sötma av aprikos. Ljunghonung. Bilden innehåller framförallt runda mogna figurer, somliga med ett ruggat ytskikt. Sedan dyker ett sirlig spår upp. Lime. Key lime pie, faktiskt! Allt uppblandat i en klassiskt härlig maltsötma.

Smak: Otroligt kraftfull och sträv. Inlagda päron och råa rabarber med saftiga kåldolmar inkarneras av den mosigt sötman som nästan dränks i en bred attack av syrlighet. Efter en stund på tungan har whiskyn förvandlats till honungsvatten.

Avslut: Återigen strävt, nu som skiktet mellan skal och hasselnöt. Körsbär, druvskal och honung. Druvskalen som nu är tydligt gröna är det intryck som stannar kvar.

Betyg: Wheskykôrka kan sammanfattas som sträv honung, hur motsägelsefullt det än låter. Vid näsan påminner utgåvan till en början om flertalet onämnda prover. Därför är det kul att whiskyn sedan bjuder på en ordentlig överraskning vid första smutt. Då triggas nyfikenheten som tydligt synliggör ett större djup, även i doften. Summan är en spännande buteljering, väl värd 4 av 5 möjliga torvmossar.

Detta är inte vår första recension av Svenska Eldvatten, och det finns ingen anledning att tro att det skulle bli den sista. Istället konstaterar jag att det är svårt att hålla sig aktuell när deras eftertraktade utgåvor i regel säljer slut redan de första dagarna efter lansering. Att recensera en slutsåld utgåva måste motiveras av rent egoistiska skäl, som min egen jakt på upplevelser. Det får ni stå ut med, för jag ser redan fram emot nästa!

28Nov/130

Exotisk rökig whisky från Blackadder

I varmare klimat mognar whisky snabbare vid lagring på ekfat. Det är en av anledningarna till att bourbon sällan har många år på nacken. Mycket varmare klimat för lagring av whisky än Bangalore, Indien går nog inte hitta, och därför stoltserar flaskor från Amrut sällan med ålder. Baserat på ett urval flaskor som är markerade ser det dock ut som om fatstyrka omkring 61-63% alkohol innebär ungefär fyra år på fat. Det borde vara fullt tillräckligt för att lämna ett ordentligt avtryck från faten. Jag har fått det bildligt beskrivet för mig att det är lite som att steka kött på hög temperatur, man får se upp så att det inte bränns vid.

Blackadder Raw Cask Peated Amrut

Blackadder Raw Cask Peated Amrut

Blackadder Raw Cask Peated Amrut

Provad av Martin 2013-11-26

Amrut Raw Cask är en serie ofiltrerad whisky, som tappas vid fatstyrka. Samtliga utgåvor består av enskilda fat, i detta fall ett fat från Amrut fyllt med whisky av torvrökt malt, tappat vid 63% alkohol. Samtliga flaskor i utgåvan är numrerade för hand, upp till #268.

Doft: Whiskyn möter med klibbig sötma, som kanderade körsbär. Mörka hyvelspån av okänd art. Det är sötman som står i centrum. Den höga alkoholhalten driver en kemisk ton som påminner om RX-lim mixat med apelsinsaft. Det finns en underliggande ton av bränt socker. Vanilj!

Smak: Syrligt. Starkt, förstås. Det vattnas ordentligt i munnen och här kommer torvröken i sällskap av tung, tung ek, sotig och dominant. Kanel. Upplevelsen ringlar ut som feta apelsinångor och honung.

Avslut: Paranöt och koriander. Det känns lite forcerat att låna typiskt indiska kryddreferenser, men de stämmer förvånandsvärt väl in med den metalliska ton som är integrerad i en nu mildare nötighet.

Betyg: Peated Amrut från Blackadder Raw Cask är både exotisk och skruvad till max. Här finns garanterat en upplevelse, oavsett din relation till rökig whisky, som troligtvis blir sekundär till inramningen. Det blir en tydlig 4 av 5 möjliga torvmossar till denna indiska whisky.

Nog är det lätt att fastna i Skottland om man är intresserad av whisky, men ibland kan det vara värt att påminna sig om att världen är lite större än så. Det är Amrut ett utmärkt exempel på. En av anledningarna till att destilleriet känns lite extra spännande är att det är outforskat territorium. Doft och smak påminner delvis om vällagrad amerikansk whisky, något som jag än så länge har högst begränsad erfarenhet av.

31Jul/139

Oväntat Bowmore från Svenska Eldvatten

Det började med Bowmore, för Svenska Eldvatten det vill säga. Det visade sig vara ett vinnande kort, för utgåvan sålde slut långt innan vi hann komma i kontakt med bolaget. I efterhand har vi fått ett prov av den första utgåvan, men inte ännu haft tid att njuta av det. Den kan kanske passa som referens till en nyare utgåva?

Ett antal utgåvor har hunnits med och flera destillerar avverkats innan det åter blev dags för Bowmore. Den senaste lanserades, samtidigt som en sherrylagrad Mortlach, i juni och finns fortfarande kvar i beställningssortimentet. Vi ger oss an ett nytt utlåtande innan denna Bowmore också tar plötsligt slut!

Svenska Eldvatten Bowmore 2002

Svenska Eldvatten Bowmore 2002

Svenska Eldvatten Bowmore

Provad av Martin 2013-08-30

Svenska Eldvatten Bowmore 2002 är består av whisky lagrat på ett fat av typen ex-bourbon hogshead. Efter 11 år på lager har fatet tappats vid den naturliga styrkan 57,1%, ospädd och förstås utan kylfiltrering eller tillsats av sockerkulör.

Doft: Söt och brödig, som en mörk russinlimpa. Honung och aprikos. Redan i slutet av juli finns det lite jul i glaset! Dadlar, och sedan kommer röken rullande med salmiak. Blåbär?

Smak: Oj! Tydlig pricktextur och kryddig wellpapp rullar ut i en upplevelse av folielindat tuggummi från taxfree och oljiga hjortron. Om detta vore en sportbil var den väl över fartgränsen på motorväg till en början, men ganska snart övertygad om att sakta mak längst kusten var mer intressant. Sötma dominerar när whiskyn fullkomligt smälter på tungan. Hallon med viss metallisk klang och en nötig biton, och röda äpplen. Vörtbröd ger en ny julreferens.

Avslut: Det är här torvigheten är som störst, sträv med viss syra, utan övertydlig rök. Det är eftersläckningsarbetet vi är inne i. Något påminner om att bryta kokos direkt från nöten. Återhållsam, om än trevlig, vilket lockar till en ny smutt och framförallt en ny åktur.

Betyg: Bowmore 2002 från Svenska Eldvatten är ett ångande fullblod, varken någon osotad skorsten eller halstablett. Whiskyn kan säkerligen spädas med vatten för en helt annan upplevelse, men jag fascineras helt av hur whiskyn fullkomligt smälter på tungan när den vattnas ut i munhålan. Dessutom provar vi maniskt all whisky vid buteljerad styrka, vilket förhoppningsvis ger en konsekvent träffbild. Det är kanske ingen förvåning att full pott, 5 av 5 torvmossar, motiveras främst av den oväntade smakupplevelsen. Oväntat är dessutom ett utryck som sammanfattar helhetsupplevelsen av denna Bowmore ganska väl.

Nu trodde du kanske att den första buteljeringen, Bowmore 2000, med en alkoholhalt på 58.7%, var bortglömd. Så är inte fallet. Utgåvan är dock helt väsensskild från det du läst ovan, trots att den största teoretiska skillnaden är att den första utgåvan är lagrad på ett färskt (förstagångsfyllt) bourbonfat, emedan Bowmore 2002 legat på ett fat som burit skotsk whisky tidigare.

Bland doftintrycken i Bowmore 2000 hittas mentol, rökt fisk, tallskog och hav, och eftersmaken innehåller den för Bowmore typiska halstabletten med inslag av eukalyptus. Genom doft, smak och avslut är whiskyn betydligt mer balanserad och konsistent än den recenserade utgåvan. Det finns troligtvis många som föredrar detta, men jag väljer det något råare utrycket från recensionen ovan alla dagar i veckan. Faktum är att jag symboliskt ger Bowmore 2000 ett något lägre betyg, bara för att sätta ner foten och helt osvenskt säga att alla kan inte vara vinnare, 4 av 5. Rätt nöjd är jag dessutom över det faktum att jag lagt ner mest energi på den mest intressanta utgåvan!

30Maj/130

Mognad och styrka i sherrylagrad Mortlach

Mortlach har speciell betydelse för mitt whiskyintresse. Det är ett av de första destillerierna jag hörde talas om, innan jag på riktigt blev biten av intresset för maltwhisky. Kanske mest för att det var en favorit för en av mina kollegor på det lilla företag där jag började min karriär som mjukvaruutvecklare. Jag har visserligen provat Mortlach sedan dess utan att imponeras, men nu tror jag det är dags för destilleriet att visa sin rätta sida.

Mugge, denna recension är för dig!

Svenska Eldvatten Mortlach 1995

Svenska Eldvatten Mortlach 1995

Svenska Eldvatten Mortlach

Provad av Martin 2013-05-29

Svenska Eldvatten Mortlach är en fristående buteljering av whisky destillerad 1995. Whiskyn har lagrats 18 år i ett sherryfat för att tappas vid fatstyrka, 56,4% alkohol. Sherryfatet räckte till totalt 257 flaskor som var för sig kostar mindre än tusenlappen.

Doft: Initialt serveras päronkompotten med vaniljglass. Det finns en torrhet snudd på rökig som påminner om halm, men också en viss syrlighet. Som att hålla i ett knippe harsyra. Brännässlor. Valet av torkad frukt blir aprikos, trots att det även finns dadlar. Det finns mörk choklad också, minst 85% kakao.

Smak: Varm och rund med en smygsötma som eskalerar och drar åt det fruktigare bourbonhållet. Bränd majs och kanderat socker. Sedan överraskar upplevelsen av persikoskal, torrt strävt och småsött med en aning beska. Cashewnötter.

Avslut: Behagligt och kontrollerat. Det finns mer än en antydan till ek som väl kläds in i det förlängda utrycket av persika. Försiktig sötma balanserad mot lika försiktig beska lämnar en desto tydligare textur i munhålan. Ordentligt sträv med mjuk träighet som av torr björkved.

Betyg: Svenska Eldvatten Mortlach är en kraftfull utgåva som bjuder på variation mellan smuttarna. Kanske inte en typisk sherrylagring, men väl en mogen ekfatslagring. Det finns även fruktiga uttryck som hör sherryn till, men de tar inte överhanden. Betyget landar på 4 av 5 torvmossar, och om det stod en flaska i skåpet misstänker jag att det ofrånkomligen skulle glida upp mot full pott.

Mina förväntningar på Mortlach sattes för länge sedan i det gemensamma köksområdet på ett kontorshotell i Uppsala. Trots att det är många år sedan nu, är det först genom denna utgåva som jag lyckats nå upp till de högt satta förväntningarna. Alltså känns det tryggt att kunna ge tillbaks litet och rekommendera denna buteljering från Svenska Eldvatten, Mugge.

Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte följde den första instinkten och plockade hem en annan fristående buteljering som stod och blänkte på hyllan på Systembolaget. Det kanske är någon som provat Mortlach Cask 2310 från Gordon & MacPhail och kan berätta vad vi gått miste om?

2Maj/130

Helt annorlunda Bladnoch från 90-talet

När jag provade Bladnoch i montern hos Svenska Eldvatten slogs jag av en markant skillnad mot en av mina egna flaskor från destilleriet. Det är visserligen frågan om en fristående buteljering ställd mot en originalbuteljering, men skillnaden mellan de båda utgåvorna är avsevärd. Därför verkade det som en trevlig idé att presentera den nyfunna flaskan med en liten genomgång här.

Min egen Bladnoch 15 hör till de absolut första flaskorna som recenserats här på bloggen. Den borde vara ungefär samtida med den fristående buteljeringen som vi nu skall titta närmare på. Båda utgåvorna destillerades nämligen innan en irländare bestämde sig för att åter ta destilleriet i produktion och börja bränna skotsk whisky, det vill säga innan åren 1993-2000 när anläggningen låg i malpåse.

The Golden Cask Bladnoch 1990

The Golden Cask Bladnoch 1990

The Golden Cask Bladnoch

Provad av Martin 2013-04-28

The Golden Cask Bladnoch är buteljerad vid fatstyrka på 49% alkohol. Utgåvan består av 308 flaskor tappade 2012 från ett enskilt fat med whisky destillerad 1990.

Doft: Spralligt fruktig och syrlig. Fläder, krusbär och björnbär. Bär och blommiga uttryck blandar sig väl, exempelvis plommon och maskros. Här finnns strävt utryck av aprikos, men även söta och runda av körsbär och jordgubbe.

Smak: Citronskal, valnötsträ och kastanj. Det finns mycket att hämta från fatbeskan, men det finns också söta element att filtera ut, som honung och röda äpplen.

Avslut: Härligt syrliga äpplen, honung och ljus sirap. Kanske rent av lite knäck! Definitivt mer socker än beskan från ekfat vill släppa fram. Granatäpple.

Betyg: Det är väldigt spännande att läsa ett äldre kapitel ur boken om Bladnoch, och som du kanske märker av omdömet, uppfriskande. Utgåvan från the Golden Cask presterar absolut bäst doftmässigt och det är också här den största variationen finns, flest lager att utforska helt enkelt. Eftersom doft och avslut inte ens är nära att tråka ut, utan istället eggar till en ny doftomgång blir betyget 4 av 5 torvmossar.

Nu när vi ändå har ångan uppe kan det vara intressant att knyta an till svensk whiskyhistoria. Två av Bladnochs pannor såldes nämligen till Sverige i samband med att Inver House Distillers installerade fyra nya efter andra världskriget. De sålda pannorna fick sedan producera Skeppets Whisky, en svensk rökig blended bestående av 55% maltwhisky och 45% grainwhisky åt Vin & Sprit(centralen) i ett antal år innan produktionen lades ned på grund av utebliven framgång.

Pannorna från Bladnoch finns fortfarande kvar i Vin & Sprits ägo, den ena utställd på Vin & Sprithistoriska museet i Stockholm, och den andra i produktion brännandes spriten till Östgöta Sädesbrännvin.

31Mar/130

Sherrylagrad whisky från grainjätten Girvan

Först kommer en bekännelse! Vi är inte speciellt rutinerade när det gäller grainwhisky. Inte desto mindre är det spännande att utforska de uttryck som finns att hämta ur somliga utgåvor i denna kategori whisky.

Utgåvan under luppen är en gedigen sherrylagring buteljerad av Svenska Eldvatten. På pappret skulle den kunna ha en del gemensamt med Port Dundas 20, som med en blanding av fruktiga fat fram till detta nu erhållit titeln för mest intressant grainwhisky vi provat. Vi tackar Tommy på Svenska Eldvatten för köksfotografiet nedan, samtidigt som det blivit hög tid att titta närmare på utmanaren! Den är redan slutsåld på Systembolaget, men vi misstänker att det finns ett antal oöppnade flaskor runt om i landet med nyfikna ägare.

Svenska Eldvatten Girvan 1964

Svenska Eldvatten Girvan 1964

Svenska Eldvatten Girvan

Provad av Martin 2013-03-29

Girvan 1964 buteljerad av Svenska Eldvatten, består av grainwhisky från ett sherryfat lagrat i nära nog ett halvt sekel. Alkoholhalten 49,7% jämsides den imponerande åldern vittnar om att det är frågan om en utgåva buteljerad vid fatstyrka. Girvan är kanske bäst känt via skepnaden av Grant's blended, trots att det är Skottlands näst största graindestilleri. Mer igenkänt är kanske Ladyburn, en expansion till grainjätten som fram till 1975 producerade maltwhisky.

Doft: Direkt en tripp i nostalgi med Rx-lim. Smöriga popcorn och vingummi, päron. Sherryfaten bidrar med en härligt avrundad körsbärskompott. I brist på grainvokabulär, är upplevelsen mjuk och rund. Nu vet du var den delen av blended whisky kommer från! Apelsin. Kolanappar och sura band lägger ytterligare en godisreferens till resumén. Finns där en jordgubbe?

Smak: Banan, sötsur sås och rökt böckling. Hur konstlat det än låter verkar det i denna sammansättning helt naturligt. Mörka fat och tunga ektoner, valnöt. Mörk sirap övergår i flytande margarin.

Avslut: Citron och citronskal blir en oväntad förstagångsupptäckt i avslutssammanhang, tack för det! Russin och torkad aprikos. Torkad frukt i största allmänhet faktiskt, såsom plommon, banan och ananas, som följd av en aning eftertanke.

Betyg: Girvan 1964 levererar tre vilt skilda faser som trots distinkta barriärer kompletterar varandra väl. Jag letar ofta efter en röd tråd som binder whiskyn samman genom doft, smak och avslut. I detta fall är det bara att kasta in handduken och erkänna sig besegrad. Speciellt imponerande är det långa avslutet, som placerar whiskyn i det absoluta toppskiktet av grainwhisky vi provat, med imponerande 5 av 5 torvmossar.

Det verkar som om lämplighetsområdena för grainwhisky innefattar långvarig fatförädling på fruktiga europeiska ekfat. Yngre grainwhisky har vi inte lika bra erfarenhet av även om det verkar finnas enstaka guldkorn, exempelvis Macleod's Single Grain, som är helt njutbar efter 12 år på fat. Ännu något yngre Greenore passar i mitt tycke bättre som drinkbas än som material för djupgående analys. Med en högst sporadisk erfarenhet av grainwhisky måste jag därför påstå att maltwhisky även fortsatt kommer vara svårslaget i det personliga favoritregistret. Kul då att det finns ett par undantag som utmanar.