peat.se
21Okt/150

Nu är Comittee Realease återupplivad

Det går snabbt när man har roligt, tydligen likaså när man är upptagen. För även om det är få som missat att Ardbeg släppt nytt i sin återupplivade serie Committee Release, så var det kanske inte alla som hann lägga vantarna på en flaska. Själv hann jag inte prova utgåvan innan den tog slut. Om du sitter på en oöppnad flaska kan du kanske ändå tycka att detta är intressant när du funderar på vilken folie du skall rycka härnäst.

Ardbeg Supernova 2015

Ardbeg Supernova 2015

Ardbeg Supernova 2015

Provad av Martin 2015-10-20

Ardbeg Supernova är en utgåva i serien Committe Release, som tidigare släppte årsvis buteljeringar avsedda för medlemmar i Ardbeg Committee. Genom markeringen på flaskan (två år i följd) kan det antas att serien faktiskt är återupplivad. I Sverige löses distribution till medlemmar rent praktiskt med ett högt pris och kvoterad lansering på Systembolaget. Utgåvan håller 54,3% alkohol, något lägre än de tidigare med samma namn. Gissningsvis beror detta på ett högre krav på volym, mätt i flaskor relativt tillgänglighet av tungt torvig whisky på fat i lagren.

Doft: Genast en välbekant söt ton av citrus, som rivet citronskal och clementin. Därunder fullständigt vibrerar torven, väl uppvägd av de syrligt fruktiga referenserna. Med nosen en bit djupare i glaset kommer en känsla av salmiak, som om stoft av små platta salmiak-rutor satt sig i näsan.

Smak: Oväntat len i munnen, men det går snabbt över. En strävt torvig känsla klär tungan, och fullkomligt exploderar i munnen, sträv på gränsen till finkornig sand. Smakerna som följer har övervikt åt det nötiga referenserna, paranöt och valnöt blandar sötma med en större andel beska, i vad som måste vara ett hårt avtryck från faten.

Avslut: De nötiga tonerna håller i sig och breder på klassiskt manér ut en syrlig, snudd på sur, torvmatta över tungan. Avslutet har ett tydligt stick av rönnbär.

Betyg: Ardbeg levererar så gott som alltid stabila utgåvor, så även med SN2015. Jag blir ändå aningen besviken. En (riktigt) bra whisky räcker inte till en prestigebuteljering för en favorit bland destillerier. Utgåvan måste kunna konkurrera med vad som tidigare släppts, och då saknas främst den tydligt genomgående sötman att bära de torviga tonerna. Sålunda landar det personliga omdömet på stabila 4 av 5 möjliga torvmossar. Absolut bäst är Supernovan doftmässigt, där förtjänar den 5+.

Årets utgåva av Supernova påminner smakmässigt mer än lite om Supernova Stellar Release från 2009. Den är inte heller en av mina favoriter, men nu finns det all anledning att lugna ner sig, för jag har hört flera entusiaster sätta just Stellar Release bland de bäst presterande i serien. Själv hoppas jag att Ardbeg fortsätter släppa utgåvor i det lite tyngre rökiga segmentet som de ritat upp mallen för, med Supernova.

Stöd Living Dead Brewery:


5Mar/150

Backspegeln fångar en grym sherrylagring

Så var det dags för ett prov som legat och väntat sedan jag i höstas pratade med Pär på Smögen Whisky. På Stockholm Beer & Whisky Festival, bestämde vi gemensamt att följande utgåva behövde recenseras. Med tanke på att uppföljaren lanseras inom kort är det hög tid att stoppa näsan i glaset. Nu tänker jag sålunda avgöra om det är frågan om ett samlarobjekt, eller om du måste rycka korken ur din flaska.

Smögen Sherry Project 1:1

Smögen Sherry Project 1:1

Smögen Sherry Project 1:1

Provad av Martin 2015-03-04

Sherry Project 1:1 är en av fyra utgåvor i en serie avsedd att beskriva sherryfatets inverkan på whisky. De första tre utvåvorna lagras två år och tio månader på hårt rostade kvartsfat om 120 liter av europeisk ek. Därefter har den flyttats till färska sherryfat av typen Oloroso för att sammangjutas, i detta fall över fyra månader. Denna utgåva är buteljerad vid fatstyrkan 51,8% alkohol.

Doft: Torr fruktig rök och läder med torkade aprikoser. Rökintensiven avtar relativt omgående och ersätts snabbt med torkad frukt, kiwi, äpple och katrinplommon. Syrlig fruktmarmelad. Det tidigt fruktiga intrycket kommer tillbaks som sträva aprikosskal.

Smak: Rund och mjuk på tungan med en oidentifierad profil av stenfrukt, bräckt av torvsyra. Efter naturlig utvattning i munhålan, hjortron, med ett försiktigt stick av nypon och tilltagande uppkäftigt torvig inramning. Smultron.

Avslut: Tunga smutsiga hjortron, enris och barrskog. När hjortronen väl har identifierats försvinner de inte, även om beska, syrliga och söta stråk stryker där runt omkring så är det en tung övermogen bärighet som består.

Betyg: Sherry Project 1:1 har ett ofattbart djup i relation till den knappa lagringstiden. Whiskyn presterar suveränt i doftregistret, som har flera lager att skala av. Eftersom smakregistret inte lämnar något att önska återstår bara att lyfta hatten och att ge vika för ett toppbetyg om 5 av 5 möjliga torvmossar.

De senaste månaderna har aktiviteten på denna whiskyblogg varit spretig, med perioder dvala och stim av aktivitet. Denna gång passar jag på att i förväg annonserar ett planerat uppehåll om några veckor. Anledningen till uppehållet är en 9-månaders lagring. Exakt lagringstid är dock oviss, varför jag har som avsikt att vara nykter nog att köra bil dygnet runt fram till slutleveransen, som preliminärt planeras till slutet av månaden. Därefter lovar jag att lyfta fram något gömt och glömt ur whiskyskåpet för att fira, skål!

4Maj/144

Knockdhus rökiga whisky i gröna flaskor

Destilleriet Knockdhu, vars whisky saluförs under namnet anCnoc, var fram tills månadsskiftet enbart kända för sin eleganta profil. I slutet av mars presenterades emellertid tre nya etiketter namngivna efter verktyg avsedda för att skära torv: Rutter, Flaughter och Tushkar.

Som för många andra destillerier började produktionen på Knockdhu med malt som torkats över eldad torv, men med tiden byttes metoderna ut och whiskyn förlorade sin rökighet. Först i början av 2000-talet började man åter producera whisky med rökt malt några enstaka månader om året och resultatet skall vi kika på nu.

anCnoc Tushkar

anCnoc Tushkar

anCnoc Tushkar

Provad av Martin 2014-05-04

Tushkar är med knapp marginal fenolhaltigast av de tre utgåvorna med 15 ppm fenoler. Det rimmar väl med att det dessutom är en utgåva som lanseras exklusivt för den svenska marknaden. Whiskyn har lagrats på förstagångsfyllda bourbonfat och sedan buteljerats efter spädning till 46% alkohol.

Doft: Mild rök och moget mosiga äpplen. Äppelmos, äppelkaka och äppelpaj. Sedan rullar röken in igen med salmiak och knallpulverskott. Jordkällare, sättpotatis och juteväv samsas med en syrlig antydan till lingon eller tranbär. Vaniljen missar jag nästan helt under torven.

Smak: Röken är helt balanserad av ett syrligare stick, men inte för den skull neutraliserad. När den vattnas ut på tungan blir whiskyn både sötare och tyngre, som ugnsbakade rödbetor.

Avslut: Initialt nötig, men i förlängningen främst mandel. Mandelmassa, körsbär och vanilj i kombination hittar mer än en koppling till udda varianter av kända varumärken för läsk. Den sträva sötman är ihärdig och vill inte alls försvinna bort från tungan.

Betyg: Tushkar är en spännande hybrid av klassisk rökig- och lättare komplex whisky, en lätt komplex rökig whisky. Glaset bjuder på en jämn upplevelse genom doft, smak och avslut. Det känns som om det finns god anledning till den saknade åldersmarkeringen, men det stör inte. Tvärtom känns Tushkar som en ny het kandidat till brukswhisky i det rökiga segmentet. Resultatet blir 4 av 5 möjliga torvmossar för en stort positiv överraskning.

Den rökiga whiskyn från Knockdhu påminner mer än litet om Kilchomans utgåvor. Därför blir jag nyfiken på hur whisky från pannorna på Kilchoman skulle te sig om de destillerade whisky från orökt malt. Kanske är det inte egentligen rökigheten jag är intresserad av, utan snarare vad pannan kan åstadkomma. Oavsett hur det ligger till med den saken tycker jag att anCnoc passar bättre i rökiga kläder och, icke att förglömma, tjusiga gröna flaskor.

28Apr/147

Det våras för rökig whisky igen

Det har varit en svår vår för whisky, med gott om pollen och för att toppa moset ordentligt, en ordentlig dos av februari-pesten från dagis, som tydligen räcker väl in i april. Nu är dock sensoriken åter på plats, och så även suget efter något i glaset att analysera. För visst passar väl en rökig whisky lika fint om våren som de ruggiga höstkvällarna. Helst efter en god bit kött på grillen, men det får kanske vänta till sista april och Valborg.

Ardbeg Auriverdes

Ardbeg Auriverdes

Ardbeg Auriverdes

Provad av Martin 2014-03-28

Ardbeg Auriverdes är den årliga festivalutgåvan från destillerat som lanseras i samband med Fèis Ìle. Det är en utgåva utan bestämd ålder, spädd till 49,9% alkohol. Som vanligt när det gäller Ardbeg är whiskyn inte kylfiltrerad. Namnet Auriverdes är en sammansättning av färgen på whiskyn och flaskan den kommer i, auri = guld och verdes = grön. I juni kommer den svenska ransonen omkring 7000 traditionellt gröna flaskor, även om kvällens exemplar består av rent guld.

Doft: Strävt mogna hjortron. Tung torv. Rispudding. Det doftar som ekot från ett dovt slag på en trumma låter. Först ingen citrus alls, sedan efter ett djupt dopp med näsan i glaset kraftigt söt apelsin. Vaniljkola och stekos från en klick smör i pannan. Tillslut kommer syran från torven fram, dämpad av sötma, som citron i honungsvatten.

Smak: Kraftfullt pepprig och mustig. Pepparstek. Vitpeppar. Grovt nötig, kanske snarare sotig. Persilja och thaibasilika ger en färgglad association till matlagning. Sötman från apelsinerna har beskat till sig och ändrat färgen till röd, någonstans mellan blodapelsin och blodgrape.

Avslut: Sötsyrligt som sweet chili. Det är syran som dröjer kvar längst, lekandes med lågmäld textur av rå ek och försiktig beska.

Betyg: Auriverdes är inte en vanlig Ardbeg. Faktum är att jag troligen skulle missat att gissa destilleriet vid blindprov. Det tycker jag visserligen är på sin plats för en begränsad utgåva, men det är också lätt att sakna några av de klassiska karakteristika som återfinns i de gröna flaskorna. I jämförelse med övriga utgåvor passar betyget 4 av 5 möjliga torvmossar väl med ett i mitt tycke försiktigt avslut. Med den fullkomligt gudomliga doftbilden hade ett okänt varumärke kanske passerat in obemärkt med toppbetyg iklätt samma skrud.

Mina förväntningar på Ardbeg är alltid otroligt höga, antagligen stereotypa, och följaktligen extra svåra att infria. Därför skulle det inte förvåna mig om många som provar Auriverdes direkt hittar hem. Chansen att du hör till den skaran bedömer jag som störst om Ardbeg Allligator hittills har varit favorit.

Efter ett litet uppehåll från tangentbordet känns det nu skönt att vara igång igen. Till de som oroar sig för framtiden kan jag lämna tipset att det finns gott om prover som väntar på analys, mer än nog för att behålla styrfart. Följ oss gärna på Facebook om du inte vill missa nästa recension!

27Nov/130

Kilchoman förtjänar mer uppmärksamhet

Kilchoman är något av ett litet favoritdestilleri i min bok, med betoning på litet, och därtill charmigt. Därför blir jag både förvånad och skäms en aning när jag letar bland gamla recensioner och bara hittar ett ynka nedslag i det stora arkivet. Det är förstås dags att ge Kilchoman en liten stund på toppen av bloggen. Sedan får det inte dröja allt för länge innan nästa återbesök heller. För övrigt måste ett besök på Kilchoman rekommenderas, för alla som är i krokarna på någon av de slingrande vägarna på Islay!

Kilchoman Vintage 2007

Kilchoman Vintage 2007

Kilchoman Vintage 2007

Provad av Martin 2013-11-26

Kilchoman Vintage består av en serie speciellt utvalda före detta bourbonfat, i denna upplaga från 2007. Utgåvan är buteljerad vid 46% alkohol, utan kylfitrering. Åldern på den buteljerade whiskyn kan således åldersbestämmas till sex år på fat, det äldsta som hittills släppts från det unga destilleriet.

Doft: Härligt torvig, med en syrligt fruktig ton av äpplen. Torven ger upphov till utryck som sötlakrits och torrt gräs. Det finns även en skir torr aska strödd över doftbilden. Under de rökiga täcket fullkomligt prunkar det av svarta vinbär. Lakrits kommer tillbaks, kanske snarare som salmiak efter bären.

Smak: Först bärsötma av hjortron, med lena violtabletter. Det dröjer dock inte länge innan en tung sotig matta rullas ut på tungan.

Avslut: Utgåvan har ett tidigt avslut. Det är torven som trycker på och skjuter fram fatens nötiga småbeska karaktär. Svarta vinbär kommer tillbaks först långt senare och då ligger fortfarande en liten rökslinga i halsen som puffvis gör sig påmind.

Betyg: Whiskyn känns genuin och även om utvecklingen förstås inte tar slut här, så har Kilchoman Vintage 2007 verkligen hittat hem. Mysfaktorn är total och det finns små element av fräschhet som lyfter upplevelsen när de väl identifierats. Det blir således 5 av 5 torvmossar, som noteras i betygskolumnen.

Det är möjligt att omdömet bearbetats av personliga upplevelser från destilleriet. En sak är säker, det har varit intressant att kunna vara med när ett destilleri dyker upp och stakar ut sin väg. Riktningen har dock alltid känts given. Det briljanta resultatet kan nog härledas till det kollektiva kunnandet om rökig whisky på Islay, och en stor välvilja från konkurrenterna. Det är en upplyftande tanke, som kontrasterar nyhetsrapporteringar av det kaos som pågår runt om i världen.

25Nov/130

Revansch för julutgåvan av Big Peat

Efter ett litet eld upphör på recensionsfronten är det dags att plocka fram ett par av de rökigare gevärspiporna från skåpet och räkna ner till julmånaden december. Det passar bra till årstiden, som i mitt tycke gärna får utrymme för rökiga rör. Först ut blir årets julblandning från Douglas Laing, som distribueras lokalt av Clydesdale. Sedan följer ett par utgåvor vars röktäthet uppskattningsvis kommer variera från raketuppskjutning till ceremoniell kanonsalut. Följande flaska tordes ligga i den något lugnare delen av den skalan.

Big Peat Christmas Edition 2013

Big Peat Christmas Edition 2013

Big Peat Christmas Edition 2013

Provad av Martin 2013-11-24

Precis som för Big Peat är det frågan om en islay blended malt whisky. Den innehåller whisky från Ardbeg, Bowmore, Caol Ila, och Port Ellen. Sannolikt döljs även ett par anonyma destillerier i receptet till ö-blandningen. De årliga julutgåvorna serveras vid fatstyrka, vilket denna jul stannar på 54,9% alkohol.

Doft: Inledande bred rök rinner ut ur nyöppnad burkmajs. Röken skingrar sig ganska snabbt och lämnar utrymme för doften av söta sugkarameller. Det finns svaga referenser till halstabletter via eukalyptus. Det spelar väl med en upplevd känsla av smidigt bearbetat skinn från välanvända tumvantar. Efter ett tag rullar torkad frukt ut med russin, aprikoser och plommon, och visst finns det en viss julkänsla i den blandningen.

Smak: Skarpt torvig utan den annars så vanliga överdrivna syran, istället torka. Fortfarande en hel del eukalyptus. När den torra röken vattnas ned släpps både apelsin och bränt socker loss på tungan för en svängom.

Avslut: Valnöt dominerar det långa avslutet som går i beskans tecken. Även här hittas referenser till citrus, med bittersyrliga toner från apelsinskal. Så småningom dyker lugnare nötter upp på paletten och nötskålen rymmer nu även hasselnöt och mandel.

Betyg: Otroligt nog lyckas Big Peat Christmas Edition 2013 träffa flertalet av mina personliga kännetecken för julstämning. Julassociationer kan kanske verka enkelt med en rökig whisky, men ekfaten har också stort inflytande på upplevelsen, framförallt i avslutet. Doftmässigt är det frågan om en klassisk bred Islay-whisky, vilket inte är förvånande med tanke på antalet destillerier som ingår i blandningen. Förutom de deklarerade skulle jag inte bli förvånad om whiskyn innehöll delar rökig malt även från Bruichladdich. Detta är en mogen utgåva som revanscherar förra årets utlåtande av Big Peat Christmas Edition 2012, genom att återigen erhålla toppbetyget 5 av 5 möjliga torvmossar.

Samtidigt som 2013 års julutgåva av Big Peat är en utmärkt rökig maltwhisky är jag kluvet nog ganska mätt på konceptet som blandningen bjuder på. När det gäller rökig whisky gillar jag oftare de extrema uttrycken, inte nödvändigtvis rökstyrka, som är lättare att hitta i single malt. Det är vid denna insikt, som det spännande nog dyker upp en ny maskot hos Douglas Laing. Skallywag heter en relativt nylanserad utgåva av speyside blended malt whisky, som bolaget säkerligen hoppas kommer slå lika stort som den väderbitna Islay-bon vi känner som Big Peat. Jag är förstås nyfiken på om detta kan vara något för den svenska marknaden och hoppas på att få möjligheten att sniffa på ett prov. Kanske är det precis vad som behövs för att väcka på mitt slumrande intresse för blended malt en aning.

20Aug/135

Första rökiga Mackmyran tar hyllplats

Vi blev uppvaktade med ett prov av det som kommer bli den första rökiga Mackmyra på hyllorna hos Systembolaget. Kanhända med anledning av våra uppskrivningar av enstaka utgåvor, är Lars på Mackmyra noggrann med att understryka att det inte är frågan om en konkurrent till Islay, utan snarare en svensk rökinrikning med influenser av bland annat svensk ek och enris.

Buteljeringen dyker upp i det fasta sortimentet och kommer stå sida vid sida med Den Första Utgåvan. Gissningsvis blir det ett bättre betyg från oss denna gång, inte nödvändigtvis på grund av det rökiga inslaget. Det har hänt mycket på Mackmyra sedan vi först snubblade över destilleriet. På pappret skall det dock finnas många likheter med den första, i Svensk Rök.

Mackmyra Svensk Rök

Mackmyra Svensk Rök

Mackmyra Svensk Rök

Provad av Martin 2013-08-20

Mackmyra Svensk Rök är en stor utgåva i mindre butelj. Vi har inte fått någon uppgift om storlek på utgåvan, men den beräknas inte ta slut. Flaskan håller 50 cl whisky, tappad vid 46,1% alkohol. Utgåvan har naturlig färg utan tillsatts av sockerkulört. Det kan även antas att den sluppit undan kylfiltrering.

Doft: Vaniljbullar, smör och äppelkaka blandas genast i mysig brasrök. Det finns en aning vetebröd som driver på den bilden. Äpple är det som stannar kvar i doftbilden, men om man letar återfinns ett par nyligen inoljade kängor av läder, med ett förråd av bortglömd torr piptobak. Sedan smörblomma och även en viss sälta.

Smak: Knorrig med tydlig textur. Varför tallkotte överhuvudtaget kan vara en smakreferens förbryllar, men här finns den. Sot och torv övergår i pepparsalami. Salt gröt med russin, när sötma och sälta tillsammans bildar syrlighet. Det finns en släng av kamomillte och mynta som påminner om skolbesök i hembygdsgårdens örtagård hemmavid.

Avslut: Just kamomillte är den av upplevelserna som håller sig kvar, uppblandat med nya blommiga intryck av nyponros och en allt tydligare fatbeska. Långt senare, lakritspipa och viol.

Betyg: Mackmyra Svensk Rök är en nostalgitripp i lantlig uppväxt och det är nästan otäckt hur många sådana strängar den här utgåvan slår an. Det är förstås en helt personlig upplevelse, men som i detta fall bidrar och förärar Svensk Rök med 4 av 5 möjliga torvmossar. För den som uppskattar sådant tillkommer små detaljer som bidrar till gedigen känsla, exempelvis korken med topp av solid metall.

Jag är övertygad om att detta är en whisky som passar vårt avlånga land väl, där de båda orden lagom och rökig hör hemma. Utgåvan visar på bredd i användningen av relativt fruktig whisky, och kompletterar det nuvarande utbudet med en viktig produkt. Den uppriktiga insikten är att det inte är mängden rök som spelar roll, det är inramningen.

Vi tackar Angela, Master Blender på Mackmyra, för ytterligare en fin blandning!

12Okt/1211

An Turas Mor efterföljs av The Peat Project

Port Charlotte från Bruichladdich hör till våra absoluta favoriter att analysera. De har ofta en mullrig maltig sötma som driver på torvröken fint, oavsett torvhalt. Dessutom har deras utgåvor i PC-serien, samtliga tappade på fatstyrka, varit riktiga torvbestar med otroligt djup. Därför blev vi något besvikna när Sverige inte fick del av den sista begränsade utgåvan Port Charlotte PC10 på endast 6000 flaskor. Den åttaåriga utgåvan Port Charlotte PC8 finns dock fortfarande att få tag på för den som är nyfiken. Dessutom fick Systembolaget i början av månaden tillgång till två nya standardutgåvor från destilleriet.

Bruichladdich buteljerar nästan uteslutande vid 46% alkohol till sitt kärnutbud och så även för det två nya utgåvorna under namnet Port Charlotte. En av de två utgåvorna som hamnade i beställningssortimentet var den väntade tioåringen Port Charlotte Heavily Peated. Den andra utgåvan är en multi vintage som kommer att ersätta Port Charlotte An Turas Mor. Det är just den vi skall titta närmare på i detta inlägg, Port Charlotte The Peat Project. Båda utgåvorna är för övrigt tillfälligt slut hos leverantör, men påfyllning utlovas till månadsskiftet så misströsta icke!

Port Charlotte The Peat Project

Port Charlotte The Peat Project

Port Charlotte The Peat Project

Provad av Martin 2012-10-12

The Peat Project är bränd av malt med fenolhalt på 40ppm. Utgåvan är en blandning av årgångar valda för högre komplexitet. Whiskyn är buteljerad vid 46% utan kylfiltrering.

Doft: Brynt smör toppat med alkoholkittlande syrliga äpplen. Läskande som cola. Försiktig, men inte otydlig, torvighet ligger därunder. Inte helt olik An Turas Mor, men mognare och fler estrar. Krusbär och hallon, för att nämna ett par intryck de ger.

Smak: Intensiv komplexitet imploderar och alla intryck försvinner momentant, omtagning! Syrligt sval och nötig. Det drar sig snart mot ett sotigt avstamp in i de torvigare lagren. Försiktigt och balanserat. Låt den ligga på tungan och vattnas ut så blir den fullkomligt rund och len, som olivolja.

Avslut: Sot och syra innan intensiteten avtar något. Sedan en rundare nötighet som ett smörsmort ekfat. Torvigheten släpar något, men hänger med hela resan, i periferin. Mysigt och avskalat.

Betyg: Port Charlotte The Peat Project är definitivt en värdig uppföljare till Port Charlotte An Turas Mor. Något mognare och kanske lite mindre vågad. Det vankas bra betyg, som endast dras ner aningen av de höga förväntningar satta av föregångaren, med råge 4 av 5 torvmossar. I en jämförelse mellan de två utgåvorna går det att hitta en större variation i doftprofilen här, vilket egentligen borde räcka för att övertyga. Aningen mullrigare kick i avslutet hade inbringat full pott utan eftertanke.

The Peat Project är något som borde tilltala alla som uppskattar whisky i det mellanrökiga registret. Det finns gott om djup för analys och whiskyn öppnar sig mer ju längre man sitter med den. Själv har jag inte släckt min törst för intryck från destilleriet och deras rökigare utbud. Vi återkommer helt enkelt så fort vi fått tassarna på ett prov av Port Charlotte Heavily Peated, för att avgöra vad tio år på fat kan göra för whiskyn.

28Aug/1218

Provuppskjutning för Ardbeg Galileo

I september lanseras det som många trodde eller hoppades skulle bli en ny utgåva av Ardbeg Supernova. En sådan får vi troligen vänta på ytterligare ett år eller mer. Istället får vi möjligheten att prova vad Marsala-fat från Sicilien kan göra för rökig whisky. Ardbeg Galileo är framtagen för att fira ett whisky-experiment på rymdstationen ISS, men kanske främst för att hålla de trogna ardbegianerna intresserade och förväntansfulla. För så fort vi får prova vad Ardbeg har för nytt och spännande att erbjuda, längtar vi väl redan just förväntansfullt till nästa utgåva?

Ardbeg Galileo

Ardbeg Galileo

Ardbeg Galileo

Provad av Martin 2012-08-28

Ardbeg Galileo består av whisky destillerad 1999, lagrad tolv år på en blandning av fat av Marsala-typ och bourbonfat. Whiskyn är buteljerad vid 49% alkohol, utan kylfiltrering. Ingen sockerkulör är tillsatt.

Doft: Först torvrök, sedan apelsinmarmelad och chokladsås, varmt och brett. Där finns något tropiskt, som yoghurt-toppad ananas på lösvikt eller kokosnöt. En härligt dov, men väl inlindad torvighet sprider sig. Alkoholen stör inte, men prickar till i näsan vid djupare inspektion. Chilifrukt eller paprika? Icke! Med ett lappkast byts riktning mot syrliga tranbär.

Smak: Druvsötma ramas in i en tilltagande sträv vinuösitet som drar mot valnöt och cacao. Vitpeppar och chili, definitivt. Förvåning över en tydligare roll från alkoholen, som drar något i kinderna. Plommon!

Avslut: Apelsinskal och vingummi. Torrt trä från en soltorr badbrygga eller fullstaplad vedbod. Efter ett långt tag, varm chokladdryck med grädde, hemlagad på hög andel cacao, något som dröjer sig kvar och så småningom omvandlas till mjölkchoklad och druvsocker.

Betyg: Utgåvan är en fruktansvärt intressant fatlagrad whisky, men antagligen inte något för den som letar efter en rökbomb att disarmera. Det finns gott om torvighet, men likt Ardbeg Uigeadail rundar Ardbeg Galileo av de häftigare fenol-upplevelserna väl. Där slutar dock likheterna, till skillnad från fat av Sherry-typ verkar de från Marsala ge ett moget och betydligt tyngre avtryck i whiskyn. Utgåvan är en av de mer spännande jag provat fatmässigt, ändå kvarstår flera poäng att plocka i smakspektrumet. Det fina betyget förtjänas framförallt av det otroligt långa och angenäma avslutet. Långt efter sista ansatsen till att reda ut intrycken fortsätter whiskyn att leverera, nämligen 5 av 5 torvmossar. Det skadar förstås inte att doften går analysera djupt och länge.

Det kan nämnas att whiskyn mår bra av att luftas. Det skadar absolut inte att värma glaset i handen, då kommer de sötare fruktiga upplevelserna fram tydligare. På det hela taget är länge ett ord som passar utgåvan som handen i handsken, eller glaset i handen, likaså tålamod!

26Aug/126

Laphroaig Càirdeas ursprung med kvartsfat

Turen har kommit till en av våra större återkommande bevakningar, den årliga festivalutgåvan från Laphroaig, Islay. Càirdeas är gaeliska och betyder vän. För Laphroaig är det även en serie whisky, speciellt framtagen för besökarna till destilleriets dag under whiskyfestivalen på ön och framförallt för medlemmarna i Friends of Laphroaig. I Sverige har vi även haft turen att få in utgåvorna på hyllan hos Systembolaget sedan ett par år bakåt i tiden.

Här på bloggen har vi provat de båda föregående utgåvorna Laphroaig Càirdeas Ileach Edition och Laphroaig Càirdeas Master Edition, med mycket gott betyg som resultat. Årets utgåva Laphroaig Càirdeas Origin innehåller delar av den whisky som ursprungligen startade serien, ytterligare lagrad på fat, blandat med whisky lagrad på kvartsfat likt Laphroaig Quarter Cask.

Laphroaig Càirdeas Origin

Laphroaig Càirdeas Origin

Laphroaig Càirdeas Origin

Provad av Martin 2012-08-26

Laphroaig Càirdeas (2012) Origin är buteljerad vid 51,2% alkohol utan kylfiltrering. Tidigare utgåvor har angivit innehåll av karamellfärg, men avsaknaden på etiketten gör att vi får anta att ingen sockerkulör tillsatts. Trots detta är färgen djupare än i de båda tidigare utgåvorna vi har smakat.

Doft: Citrongräs och päron inleder. Strävt rökighet med knorr drar längst kanten av glaset, bara aningen läderton. Krutigt med en hint av salmiak. Bakom den för Laphroaig försiktiga rökridån finns en smörig maltsötma. Riktigt djupt dolt även viol. Efter ett tag ger de sötare elementen med sig, kola och apelsin.

Smak: Först oljig, nästan fet. Sedan en direkt syrlig beska med grovt nötig framtoning, som en blandning av rönnbär och paranöt. Ett tydligt tecken på quarter casks, men inte som vi är vana vid dem. Det finns en sötare del som honung eller sirap nedvriden till svag volym, helt integrerad i de aningen strävare utrycken av enbär.

Avslut: Nötigt beskt och förvånandsvärt tunn känsla av äppeljuice. Det drar fortfarande lite i kinderna medan jag funderar på om det inte finns rester av något sötare, kanske violpastill.

Betyg: Årets upplaga av Càirdeas är trots sin höga alkoholhalt och med ett brett doft- och smakspektrum varken direkt eller övertydlig i sin kommunikation. Det tar lite tid att lära känna de uttryck som whiskyn ger. Jämfört med de tidigare utgåvorna blir det därmed svårt att säga att alla förväntningar är uppnådda. Framförallt känns det som att det finns potential för heta, söta och kraftfulla utryck som inte riktigt får blomma ut bakom väggen av kvartsfat. Det blir ändå ett bra betyg, 4 av 5 torvmossar för en inte alls ointressant utgåva.

Ungefär samma tankar gick genom huvudet när vi provade Laphroaig Triple Wood, även den delvis bestående av whisky lagrad på kvartsfat. Min åsikt står därmed fast; Quarter Casks bör inte blandas med andra fat, oavsett hur fantastiska de är på egen hand!