peat.se
28Apr/147

Det våras för rökig whisky igen

Det har varit en svår vår för whisky, med gott om pollen och för att toppa moset ordentligt, en ordentlig dos av februari-pesten från dagis, som tydligen räcker väl in i april. Nu är dock sensoriken åter på plats, och så även suget efter något i glaset att analysera. För visst passar väl en rökig whisky lika fint om våren som de ruggiga höstkvällarna. Helst efter en god bit kött på grillen, men det får kanske vänta till sista april och Valborg.

Ardbeg Auriverdes

Ardbeg Auriverdes

Ardbeg Auriverdes

Provad av Martin 2014-03-28

Ardbeg Auriverdes är den årliga festivalutgåvan från destillerat som lanseras i samband med Fèis Ìle. Det är en utgåva utan bestämd ålder, spädd till 49,9% alkohol. Som vanligt när det gäller Ardbeg är whiskyn inte kylfiltrerad. Namnet Auriverdes är en sammansättning av färgen på whiskyn och flaskan den kommer i, auri = guld och verdes = grön. I juni kommer den svenska ransonen omkring 7000 traditionellt gröna flaskor, även om kvällens exemplar består av rent guld.

Doft: Strävt mogna hjortron. Tung torv. Rispudding. Det doftar som ekot från ett dovt slag på en trumma låter. Först ingen citrus alls, sedan efter ett djupt dopp med näsan i glaset kraftigt söt apelsin. Vaniljkola och stekos från en klick smör i pannan. Tillslut kommer syran från torven fram, dämpad av sötma, som citron i honungsvatten.

Smak: Kraftfullt pepprig och mustig. Pepparstek. Vitpeppar. Grovt nötig, kanske snarare sotig. Persilja och thaibasilika ger en färgglad association till matlagning. Sötman från apelsinerna har beskat till sig och ändrat färgen till röd, någonstans mellan blodapelsin och blodgrape.

Avslut: Sötsyrligt som sweet chili. Det är syran som dröjer kvar längst, lekandes med lågmäld textur av rå ek och försiktig beska.

Betyg: Auriverdes är inte en vanlig Ardbeg. Faktum är att jag troligen skulle missat att gissa destilleriet vid blindprov. Det tycker jag visserligen är på sin plats för en begränsad utgåva, men det är också lätt att sakna några av de klassiska karakteristika som återfinns i de gröna flaskorna. I jämförelse med övriga utgåvor passar betyget 4 av 5 möjliga torvmossar väl med ett i mitt tycke försiktigt avslut. Med den fullkomligt gudomliga doftbilden hade ett okänt varumärke kanske passerat in obemärkt med toppbetyg iklätt samma skrud.

Mina förväntningar på Ardbeg är alltid otroligt höga, antagligen stereotypa, och följaktligen extra svåra att infria. Därför skulle det inte förvåna mig om många som provar Auriverdes direkt hittar hem. Chansen att du hör till den skaran bedömer jag som störst om Ardbeg Allligator hittills har varit favorit.

Efter ett litet uppehåll från tangentbordet känns det nu skönt att vara igång igen. Till de som oroar sig för framtiden kan jag lämna tipset att det finns gott om prover som väntar på analys, mer än nog för att behålla styrfart. Följ oss gärna på Facebook om du inte vill missa nästa recension!

Stöd Living Dead Brewery:


22Feb/127

Udda Bowmore från Islay Whisky Festival

I kväll är det dags för mig och Daniel att ta en liten tur tillbaks till Islay och resan vi gjorde i höstas. Sedan dess har ett par flaskor whisky legat och lockat lite extra i skåpen. Det är förstås frågan om rökig whisky denna gång, även om det följde med ett par spännande fatlagringar från Bruichladdich, helt utan koppling till det rökiga huvudtemat för ön. Framför oss på bordet står en flaska från Bowmore och en konceptwhisky från Bruichladdich - Octomore 4. Den senare glömmer vi bort för en (mycket) liten stund, medan vi undersöker den förstnämnda lite närmre.

När vi anlände i Bowmore, nyfikna på vad destilleri-butiken hade att erbjuda, fick vi inte komma in på gården till destilleriet. Infarten var nämligen redan upptagen och blockerad av en av Islays brandbilar som fått utryckning på ett larm från ett av lagerhusen. Efter en kort promenad i byn var lyckligtvis falsklarmet konstaterat och i butiken en stund senare fastnade jag totalt för en nioårig flaska med spännande grön etikett som vi inte hade sett förut.

Bowmore Feis Ile 2009

Bowmore Feis Ile 2009

Bowmore Feis Ile 2009

Provad av Daniel och Martin 2012-02-22

Bowmore Feis Isle 2009 är en specialutgåva tappad speciellt för Islay Whisky Festival (där Feis Ile är det gaeliska namnet). Det är en begränsad utgåva på totalt 900 flaskor, varav vårt exemplar är flaska nummer 809 i ordningen. Förutom en naturlig trevlig bärnstensfärg ser vi på etiketten att det är frågan om whisky lagrad på en blandning av fat som tidigare huserat sherry, bourbon och vin. Flaskan är tappad på fatstyrka, 57,1% alkohol.

Doft: Först papprigt som wellpapp, sedan syrligt sött av citron, mandarin och apelsin. Det ligger violtabletter i tablettasken, likt Bowmore Dusk. Kanske även en aning bittermandel eller till och med mandelmassa. Det tar ett tag innan röken släpps lös även om den går att ana från start. Det drar försiktigt åt tjärad takpapp. Efter en stund är det fruktiga syrliga toner som dominerar, inslingrade i en liten rökstrimma. Pappret har flugit för vinden.

Smak: Dubbelsidig å det grövsta! Både bred och len av lakritssötma, och med ett vasst syrligt bett. Flera gånger nyper den till i tungan. Tydlig Bowmoreprofil med en släng av beska från halstabletter, men med mycket vidare spektrum i de syrliga sotiga tonerna än vi är vana. Ett litet spännande tips; precis när du svalt ner whiskyn, prova att trycka tungan platt mot gommen. Vi klarar omkring 5 sekunder innan det blir mer obehag än spänning. Det finns en syrlighet som är så djup att den bitvis kan vara svår att reda ut till fullo, mer av sot och aska än ren rök. Det hela toppas av en hemligt invävd lakritsanknytning i varje moment.

Avslut: Viol och lakrits rullar sakta ut, eller vägrar alternativt att försvinna helt. Det finns fortfarande en hel del syrlighet, men kanske framför allt en viss beska av pomerans med sirapsliknande söta bitoner.

Betyg: Det pratas sällan om tanniner i whiskysammanhang, men i fallet Bowmore Feis Ile 2009, måste de lyftas fram som bidragande faktor. Det är helt enkelt så att lagringstiden på vinfat samspelar på ett spännande, men förvånande okonventionellt vis med Bowmores smakprofil. Jämför vi i njutningsgrad med det bästa från destilleriet får vi tung konkurrens från Bowmore Laimrig och Bowmore Tempest. Jämförelsen är dock inte rättvis, då Bowmore Feis Ile 2009 är en utmanande vild mustang medan de andra två snarare är vältränade tävlingsexemplar med stamtavla. Det blir 4,5 av potentiella 5 torvmossar. Fyran kommer från Daniel och femman från Martin, men i sanningens namn är det en hög fyra och en låg femma, mycket rättvist...

Vi provar alltid whisky på samma styrka som den tappats i flaska i våra recensioner. För det mesta föredrar vi dessutom den styrkan. Bowmore Feis Ile 2009 hör dock till undantagen som skulle kunna må bra av en aning vatten. Det otroligt aggressiva och intryckstäta anfallet vänder då av och whiskyn vill genast vara lite mer till lags. Det är som att man helt plötsligt stryker besten medhårs, medan det tidigare varit svårt att uppfatta vad det ens innebar i den rufsiga pälsen, och tillbaks får man ett stort spinnande välljud till tack. Då är bara en fråga om vad du helst vill ha!