peat.se
27Maj/130

Octomore med decenniumlång lagringstid

Med fem världsrekord i mätbar rökighet under bältet behöver Bruichladdichs rökmonster Octomore knappast någon närmare presentation. De tidigare utgåvorna i serien har alla kännetecknats av hög alkoholhalt, ungdomlig uppstudsighet och en rökighet som får nackhåren att resa sig och sedan självantända. Men som med allt här i världen så blir allt äldre med tiden. Rökrebellen Octomore, med tatueringar på knogarna där det står "peat head", har vuxit upp, klippt sig och skaffat jobb.

Tio år på ekfat tar inte bara ett antal procent alkohol i anspråk, det tar även udden av den värsta fenolanstormningen. Uttrycken blir lite lenare och lite mer städade. När vi recenserat ej fatförädlade Octomore tidigare, senast Octomore 5.1, har vi saknat ett dynamiskt samspel mellan röken och andra komponenter i whiskyn. Nu får vi se om en längre lagringstid kanske kan tona ned rökigheten något och samtidigt locka fram några av de andra beståndsdelarna som garanterat funnits där hela tiden, om än dolda bakom rökridån.

Bruichladdich Octomore 10 years

Bruichladdich Octomore 10 years

Octomore 10

Provad av Daniel 2013-05-14

Denna utgåva av Octomore 10, som ska ses som en försmak till en återkommande 10-årig utgåva, kommer i en upplaga om 6000 flaskor. Alkoholhalten är 50% och fenolhalten 80,5 ppm. Klassificeringen är förstås Islay single malt scotch whisky.

Doft: Initialt dominerar torra rökaromer i form av aska och nylagd asfalt, men efterhand dyker söta antydningar upp med hö och gräddkola. Doftregistret avrundas med kryddiga toner av nejlika och torkad ingefära.

Smak: Lakrits, mentol, jalapeño. När man hakar på rökkomponenten till mentolen snuddar man vid mentolcigarett, och när röken sätts i perspektiv till chilin förs tankarna till chipotle. Bidragande med både lite beska och citrustoner hittas pomerans.

Avslut: Kryddstarkt, rökigt och långt. Vidbränd kanel.

Betyg: Förhoppningen inför denna recension var att Octomores ganska extrema uttryck skulle kunna tyglas och kanske transformeras till något förstklassigt inom kategorin rökig whisky. Med facit i hand konstaterar vi att det fortfarande är samma gamla Octomore i glaset, om än något nedtonad och polerad. När fenolerna river tag i gommen och kollrar bort det mesta övrigt i intrycksväg, så påminns man om att man har med en ytterlighet att göra. Octomore 10 är klart njutbar som rökig whisky, men det som fattas är fortfarande det som vi likt en trasig LP-skiva tvingas upprepa: mer dynamik! Det är lite för enkelspårigt och röken tar för mycket plats för att helheten ska bli en fulländad rökig whisky. Betyget är över medel utan att nå högsta nivån: 4 av 5 torvmossar.

Stöd Living Dead Brewery:


24Maj/133

Port Charlottes kanon mullrar över Islay

Bruichladdich har börjat bli allt mer populära i Sverige och en stor anledning till detta är antagligen att de producerar riktigt fin rökig whisky under varumärket Port Charlotte. Om det är så att den torvrökta malten ger draghjälp till de ordinarie utgåvorna från destilleriet så är ingen skada skedd. Det finns många guldkorn att plocka även bland de eleganta utgåvorna, men nu är det hög tid att se vad tio år på fat gör för en av Islays mullrigaste kanoner. Utgåvan har vilat i beställningssortimentet ett tag. Efter det att den tog slut i samband med lansering finns nu åter flaskor på lager. Håll för öronen, för nu bränner vi av en salva!

Port Charlotte 10 Heavily Peated

Port Charlotte 10 Heavily Peated

Port Charlotte 10 Heavily Peated

Provad av Martin 2013-05-23

Port Charlotte 10 Heavily Peated är resultatet av den ursprungliga målsättningen för Bruichladdichs rökiga projekt, att ta fram en torvrökt standardutgåva på tio år. Whiskyn är buteljerad vid 46% alkohol, vilket är det normala för kärnutbudet från destilleriet. Bruichladdich varken kylfiltrerar eller tillsätter sockerkulör till whisky.

Doft: Härligt mullrig och söt, en blandning av kraft och elegans. Grillad majs toppad med en ordentlig dos mysig torvmust. Krämig som mayonaise. Under den krämiga röken finns en syrlighet som av lime och päronäpple. Frasiga bran flakes och aningen russin.

Smak: Härligt torvig utan vidare tjafs! Först blir torven syrligt kraftfull, och senare torr och bred, som soltorkat virke i en vårbrasa. Något påminner om juteväv och ett pass som inhyrd jultomte. Enbär och emser (de rosa pastillerna i tablettask).

Avslut: Härligt nötig som paranöt eller sötmandel. Syrliga utryck av knappt mogna smultron varvas med söta influenser av majsolja. Fänkål. Rökpuffen från tidigare dyker upp igen då och då, ringlandes som en tunn torvslinga. Kvar blir essensen av eucalyptus.

Betyg: Port Charlotte Heavily Peated är en stabil standardutgåva i det rökiga segmentet. Den har både mysfaktor och kraftfull mullrighet. Om det skulle vara något som fattas så är det eventuellt fruktig komplexitet, men vad gör väl det när det är så otroligt mysigt att sitta med den torvdoftande whiskyn i glaset. Betyget blir 5 av 5 möjliga torvmossar, för en av de bästa standardutgåvorna rökig whisky på marknaden. Med repetition kommer den att bli en personlig favorit. Den behöver faktiskt inte speciellt många omtagningar, och jag börjar redan undra varför jag över huvud taget övervägde att inte ge full pott.

Port Charlotte Heavily Peated blir en milstolpe för rökig whisky, men det känns troligt att vi kommer få se fler åldersbestämda utgåvor framöver. Om du är nyfiken på yngre whisky så finns även syskonutgåvan Port Charlotte The Peat Project, som består av blandade årgångar.

Själv ser jag visserligen fram emot att varumärket fortsätter att utvecklas åt det mogna hållet, men hoppas kanske främst på en ny utgåva i fatstyrka. Om jag får önska så behöver det inte vara frågan om speciellt många år på fat, men gärna en blandning av madeira och bourbon, som båda mina favoriter i PC-serien består av. Har du provat Port Charlotte PC8?

1Feb/130

The Laddie Sixteen i standardsortimentet

Islay-destilleriet Bruichladdich har över de senaste åren genomgått en grafisk metamorfos. Det är tydligt att destilleriets ägare satsar på den visuella framtoningen, titta bara deras hemsida! Även när det gäller kärnutbudet har framtoningen renodlats och ikväll skall vi kika närmare på en av de senaste åldersbestämda utgåvorna i destilleriets serie classic, som bland annat innehåller The Laddie Ten, Sixteen och Twenty Two. Detta är en förhandsvisning av vad som komma skall i mars, på Systembolaget, och vi har inte ens hunnit börja botanisera bland nyheterna för februari.

Bruichladdich The Laddie Sixteen

Bruichladdich The Laddie Sixteen

Bruichladdich Sixteen

Provad av Martin 2013-02-01

Bruichladdich Sixteen består av whisky som legat över sexton år i amerikanska ekfat. Som majoriteten utgåvor från Bruichladdich är 16-åringen buteljerad vid 46% alkohol, utan kylfiltrering och utan tillsats av sockerkulör.

Doft: Tjockt mustigt och sött. Frisk björkved och mandelmassa. Smörblommor och sommaräng. Persika och röda äpplen. Kanske snarare granatäpple. Det finns vanilj där, men inte solitär, snarare som ett sött mjukt skikt över de fruktigare uttrycken.

Smak: Mjuk och fyllig. Först mandel och ett ordentligt mått ekfat. Sedan kommer en kryddig, betydligt fetare nötighet som är svår att definiera. Aprikos, torkad. Fet sötma som från tranbär, utan syrligheten.

Avslut: Dovt inramad mandelmassa. Vitpeppar. Honungslik sötma dyker upp och försvinner igen. En ton går upp som från ett grovt järnrör, med metallisk klang utan att vara för ren. Både mandel och torkad frukt dröjer kvar ett längre tag.

Betyg: Det här är elegant whisky, som vi vill ha den. Flera spår att följa, inget som är rakt eller tråkigt. Även om mandel är ett genomgående tema finns det gott om variation för den som letar. Det skall bli intressant att se vad Daniel tycker, för vi är långt från alltid helt överrens om de eleganta utgåvorna. För mig är detta en fullkomlig 5 av 5 torvmossar, varken torvig eller mossig efter sina 16 år på fat.

Normalt sett är det Bruichladdich rökigare sortiment som får mest fokus i vårt bloggflöde, exempelvis Port Charlotte The Peat Project eller Octomore 5.1. Det beror inte på att det saknas guldkorn i deras utbud av elagantare karaktär. Leta bland våra recensioner så hittar du snart ett par. Kärnan i destilleriets utgåvor är och kommer förhoppningsvis fortsätta vara intressanta fat och spännande blandningar därav. Det finns få andra destillerier med så pass många kvalitativa utgåvor på sin hylla. Att en av dessa är på väg att hamna på Systembolagets hyllor är både välförtjänt och på tiden!

28Jan/136

Världens rökigaste whisky ryker vidare

Octomore – världens på pappret rökigaste whisky fortsätter sin ensamma resa i samma riktning som den alltid har gjort. Har man, utan att ha blivit utmanad, tagit sig till vägs ände kan man väl lika gärna fortsätta gå, lär resonemanget lyda. Den femte upplagan av Bruichladdich-producerade Octomore slår sitt eget rekord i rökighet mätt i ppm fenoler för femte gången i rad. Utgåvorna innan har i kronologisk ordning haft 131, 140, 152 och 167 ppm fenoler. Med ovanligt liten marginal, 2 ppm närmare bestämt, så slår Octomore 5.1 med sina 169 ppm ändå det tidigare rekordet.

Kärt barn har många namn sägs det, och kanske just därför kallas whisky i klanen Octomore för lite olika namn. På flaskan och kartongen hittar vi beteckningen Octomore /5_169, medan Bruichladdich på sin hemsida själva kallar utgåvan för Octomore 5.1/169 ppm. Den extra 1:an visar att det med stor säkerhet kommer en spektakulär fatförädling med versionsnummer 5.2 inom en snar framtid.

Octomore /5_169

Octomore /5_169

Bruichladdich Octomore 5.1

Provad av Daniel 2013-01-23

Förutom rekordhöga fenolhalten 169 ppm så innehåller Octomore 5.1 även potenta 59,5% alkohol. Upplagan är på totalt 18 000 flaskor, varav 750 st nådde Sverige i december 2012 (dock slutsålda).

Doft: Liksom tidigare Octomore-utgåvor är doften inte så överväldigande rökig som man kanske skulle kunna tro. Här hittas inledningsvis en metallisk klang som i brist på bättre referenser får mig att tänka på rått kött. Efterhand dyker det upp lågoddsare i form av mint, sot och sälta. Efter ytterligare några ögonblick tillkännager sig nyslagen halm och tång i doftspektrumet.

Smak: Ackompanjerat av en stigande rökridå spelar päron, chili, lakrits och jod.

Avslut: Här sätts hela kompaniet med sina 159 ppm in i ett gemensamt brandbombsanfall mot din munhåla! Det är svårt att identifiera något annat än det storskaliga svedjebruk som långsamt bränner sig bakåt mot gomsegel och strupe.

Betyg: Varje gång man provar en Octomore kommer man på sig själv med att undra om det ändå inte finns en liten ådra av masochism involverat i njutningen. Rökig som få river den tag i allt i sin väg, men lustigt nog sträcker man sig ändå efter glaset för ytterligare en smutt. Det som fattas är ett djup, en komplexitet, som i andra sorters whisky ofta åstadkoms genom ett samspel mellan kontrasterande yttringar, t ex rök och sherryfatslagring. Octomore 5.1 sticker iväg som en skottspole i den rökiga riktningen, men lämnar en del kvar att önska i andra dimensioner. Även om rally eller formel 1 båda innehåller dynamik i form av hög fart och skarp kurvtagning så finns det förstås en njutbar upplevelse i den top fuel dragracing som Octomore utövar längs en rökig kvartsmil. Extrema uttryck charmar alltid nån! Vi saknar visserligen g-kraften i sidled, men fartkänslan är det inget fel på: 4 av 5 torvmossar.

Du har väl inte missat att vi tidigare provat Octomore 2, Octomore 4.1 och Octomore 4.2?

9Jan/138

Sista kapitlet Port Charlotte i PC-serien

Att Port Charlotte hör till våra absoluta favoriter bland rökig whisky har kanske inte undgått någon. Det gäller speciellt utgåvorna i fatstyrka. Port Charlotte PC8 hör till de mullrigaste kanonerna som finnas kan. Föregångaren PC6 målade upp torvupplevelser i mitt minne som antagligen borde klassas som myt, om det inte vore för att de för högt satta förväntningarna flera gånger uppfyllts igen.

Med den bakgrunden blev vi faktiskt aningen besvikna när det visade sig att ingen av flaskorna från den sista och tionde utgåvan i serien skulle dyka upp i Sverige. Dessutom tog mellanutgåvan PC9 slut på det norska Vinmonopolet innan vi hann arrangera med kurir över gränsen. Därför tackar vi gladeligen Tomas, som både läst av sådant vi skrivit tidigare och varit vänlig nog att låna oss ett prov från sin flaska!

Port Charlotte PC10 Tro Na Linntean

Port Charlotte PC10 Tro Na Linntean

Port Charlotte PC10

Provad av Martin 2013-01-09

Port Charlotte PC10 Tro Na Linntean är det sista kapitlet i PC-serien, där så gott som samtliga utgåvor pyntats med gaeliska tillnamn. Endast 6000 flaskor buteljerades av utgåvan som börjar bli svår att komma över. Det är frågan om whisky tappad vid fatstyrka, 59,8% alkohol. Bruichladdich har inte för vana att kylfiltrera eller tillsätta sockerkulör, så inte heller i detta fall. Tro na linntean är gaeliska för genom generationer.

Doft: Till en början städat, sötlakrits och apelsin i var sin skål. Maltiga uttryck tar formen av kokt, saltad majs och smör. Havsstänk på en sommartorr solig klippa. Citron! Under de fränare dofterna hittas fudge och vaniljkola, försiktigt försiktigt. Jag fastnar istället återigen för citrustonerna, och keylime pie! Efter en smutt når de runda vaniljkantade kolatonerna igenom tydligare.

Smak: Initialt sötsyrligt, innan tungan vant sig. Gröna äpplen. Honung och apelsin. Torr sot väller så småningom fram tillsammans med nygräddat surdegsbröd. Betydligt rakare rökighet än jag vill minnas från tidigare utgåvor, elegant inramande. Björkved.

Avslut: Sotsyrligt istället. Fortfarande av citron, men med en aning beskare överklang än tidigare. Rödvinssås. Apelsinskal. En sval känsla av torv och dextrosol dröjer sig kvar ett tag, äpplejuice!

Betyg: Torvigheten är mildare än i tidigare utgåvor och kanske dessutom mer närvarande i varje moment. Det följer av ekvationen att de spretigaste torvutrycken jämnas ut över tiden. För en whisky med tio år på nacken blir det med berömlighet godkänt, 5 av 5 torvmossar, men jag måste erkänna att jag faktiskt har än högre tankar om de tidigare utgåvorna. Dags att jämföra med ett prov från en äldre flaska!

Port Charlotte PC8 har mätt mot PC10 en tydligare vaniljfront, och tyngre krutdurk. PC10 har å sin sida mer av de syrliga citrustonerna. Om PC8 är stor och rund är PC10 torr och sträv. Det är nästan så att jag skulle gissa att det finns ett vinfat med i blandningen av den senare, trots att deklarationen säger amerikansk ek. Notera gärna att utgåvorna trots allt är relativt lika i sina utryck och att jämförelsen är ordentligt tänjd. Min alldeles egen favoritlista Port Charlotte blir således ålderssorterad från ung till äldre: PC6, PC8 och sedan PC10, men sedan är jag också en sucker för ung rökig whisky som exempelvis Ardbeg Rollercoaster och Big Peat.

30Nov/127

Black Art 3 är tung som svarta natten

Den whisky som står på tur skall på papperet höra till det absolut mest extrema i fatlagringsväg. Bruichladdich gör stort hemlighetsmakeri av fatvalen bakom den whisky som ingår i utgåvan. Känt är dock att fat från ett antal olika länder använts för att blanda den 22-åriga whisky som utgör den tredje upplagan av Black Art. Om vi vågar oss på att gissa på ett par olika typer av vinfat, så kommer vi nog endast aningen närmare att reda ut vad det är som hamnat i flaskan.

Bruichladdich Black Art 3 lanserades i begränsad upplaga på beställningssortimentet hos Systembolaget förra månaden. I skrivande stund finns det endast 33 flaskor kvar. Om du nu blir stressad att hinna säkra ditt exemplar kan jag tipsa om att förra årets upplaga hör till det absoluta toppskiktet av provad whisky på denna blogg, men om du istället är ute efter inspiration och känner dig trygg att läsa vidare följer så analysen.

Bruichladdich Black Art 3

Bruichladdich Black Art 3

Bruichladdich Black Art 3

Provad av Martin 2012-11-29

Black Art 3 är blandad av ett antal olika fattyper och har sedan buteljerats vid fatstyrka på 48,7% alkohol efter 22 år i lager. Som vanligt för Bruichladdich har ingen sockerkulör tillsatts, istället är den naturligt gyllenbrun med en dragning åt aprikos. Whiskyn är inte kylfiltrerad.

Doft: Först Xylitol och hallonkola. Sedan gräddglass med äkta vanilj. Rester av kafferost från den egna kaffekvarnen. Bordeaux? Smörkola. Något som beter sig friskare finns där också, som en obestämd fruktsorbet eller färska persikor. Jordigt och sötmullrigt av torra rödbetor.

Smak: Återhållsamt stram och centrerad i jämförelse med den breda front som ansattes i doftprofilen. Vitpeppar och masonit. Vid en återsmutt dyker söta referenser upp men försvinner snabbare än jag hinner tänka jordgubbe(?). Istället fördjupas de syrliga och beska fatavtrycken i något som drar åt samma håll som rönnbär men med en mörkare klang, snarare vinuöst.

Avslut: Med en besk överton och syrliga undertoner i smakprofilen förväntar man sig kanske mer av den varan i avslutet. Förvånelse då att det istället mattas av mot en torr sherrykänsla toppad med nybakad pepparkaksdeg. Det kan vara att vi snart landar i december månad men jag hittar även nejlik-kryddade apelsiner bland de sakta försvinnande utrycken.

Betyg: Bruichladdich Black Art 3 är bland det tyngsta vi upplevt i fatväg. Massor av både ek och tyngre vinfat. Det faktum att Black Art antagligen även innehåller en hel del lättare fattyper som sherry och bourbon räddar hela dagen för mig. Trots att jag är en helsvuren vinfatsjunkie blir Black Art 3 faktisk något over the top. Med ett otroligt grymt doftregister och ett mer än behagande avslut landar den till slut på 4 av 5 torvmossar. Något lägre än väntat, inte desto mindre är det frågan om en otroligt spektakulär whisky.

Jämförd med Bruichladdich Black Art 2 blir slutsatsen att det måste vara frågan om olika proportioner av de olika fattyperna, kanske rent av olika fattyper helt och hållet. Om den andra utgåvan hade många associationer som talade för sherry och portvin har den tredje mer som vittnar om färsk ek och rödvinsfat. Vad uppskattar du mest i en whisky av denna kaliber?

12Okt/1211

An Turas Mor efterföljs av The Peat Project

Port Charlotte från Bruichladdich hör till våra absoluta favoriter att analysera. De har ofta en mullrig maltig sötma som driver på torvröken fint, oavsett torvhalt. Dessutom har deras utgåvor i PC-serien, samtliga tappade på fatstyrka, varit riktiga torvbestar med otroligt djup. Därför blev vi något besvikna när Sverige inte fick del av den sista begränsade utgåvan Port Charlotte PC10 på endast 6000 flaskor. Den åttaåriga utgåvan Port Charlotte PC8 finns dock fortfarande att få tag på för den som är nyfiken. Dessutom fick Systembolaget i början av månaden tillgång till två nya standardutgåvor från destilleriet.

Bruichladdich buteljerar nästan uteslutande vid 46% alkohol till sitt kärnutbud och så även för det två nya utgåvorna under namnet Port Charlotte. En av de två utgåvorna som hamnade i beställningssortimentet var den väntade tioåringen Port Charlotte Heavily Peated. Den andra utgåvan är en multi vintage som kommer att ersätta Port Charlotte An Turas Mor. Det är just den vi skall titta närmare på i detta inlägg, Port Charlotte The Peat Project. Båda utgåvorna är för övrigt tillfälligt slut hos leverantör, men påfyllning utlovas till månadsskiftet så misströsta icke!

Port Charlotte The Peat Project

Port Charlotte The Peat Project

Port Charlotte The Peat Project

Provad av Martin 2012-10-12

The Peat Project är bränd av malt med fenolhalt på 40ppm. Utgåvan är en blandning av årgångar valda för högre komplexitet. Whiskyn är buteljerad vid 46% utan kylfiltrering.

Doft: Brynt smör toppat med alkoholkittlande syrliga äpplen. Läskande som cola. Försiktig, men inte otydlig, torvighet ligger därunder. Inte helt olik An Turas Mor, men mognare och fler estrar. Krusbär och hallon, för att nämna ett par intryck de ger.

Smak: Intensiv komplexitet imploderar och alla intryck försvinner momentant, omtagning! Syrligt sval och nötig. Det drar sig snart mot ett sotigt avstamp in i de torvigare lagren. Försiktigt och balanserat. Låt den ligga på tungan och vattnas ut så blir den fullkomligt rund och len, som olivolja.

Avslut: Sot och syra innan intensiteten avtar något. Sedan en rundare nötighet som ett smörsmort ekfat. Torvigheten släpar något, men hänger med hela resan, i periferin. Mysigt och avskalat.

Betyg: Port Charlotte The Peat Project är definitivt en värdig uppföljare till Port Charlotte An Turas Mor. Något mognare och kanske lite mindre vågad. Det vankas bra betyg, som endast dras ner aningen av de höga förväntningar satta av föregångaren, med råge 4 av 5 torvmossar. I en jämförelse mellan de två utgåvorna går det att hitta en större variation i doftprofilen här, vilket egentligen borde räcka för att övertyga. Aningen mullrigare kick i avslutet hade inbringat full pott utan eftertanke.

The Peat Project är något som borde tilltala alla som uppskattar whisky i det mellanrökiga registret. Det finns gott om djup för analys och whiskyn öppnar sig mer ju längre man sitter med den. Själv har jag inte släckt min törst för intryck från destilleriet och deras rökigare utbud. Vi återkommer helt enkelt så fort vi fått tassarna på ett prov av Port Charlotte Heavily Peated, för att avgöra vad tio år på fat kan göra för whiskyn.

20Jun/128

Octomore 4 slutlagrad på dessertvinsfat

Samtidigt som Ardbeg Day-utgåvan lanserades för medlemmarna i Ardbeg Committee och antagligen bidrog till överbelastningen av Systembolagets system för ebeställning, vid tiosnåret 2 Juni, dök en ny rekordwhisky upp i beställningssortimentet. Octomore Comus är den senaste fatförädlade utgåvan från Bruichladdichs serie rekordrökig whisky. Vi har provat den bourbon-lagrade versionen från samma generation, och tror fatförädlingen kan bidra med en djupare komplexitet till den extrema rökighet som definerar varumärket Octomore. Det har hittills släppts fyra generationer, varav samtliga överträffat sin föregångare med ett nytt rekord i uppmätt rökighet, ppm fenoler:

  • Octomore 1 / 131ppm
  • Octomore 2.1 och Octomore Orpheus 2.2 / 140ppm
  • Octomore 3 / 152ppm
  • Octomore 4.1 och Octomore Comus 4.2 / 167ppm

Det finns fortfarande inget annat varumärke som försökt utmana rekordet, och det är egentligen bara Ardbeg Supernova som spelar i samma liga när det gäller torvrökt malt, med uppmätta 100ppm fenoler. Först ut med slutlagring på udda fat var den andra generationen, Octomore Orpheus som förädlades på fat från Château Pétrus, ett välrenomerat hus i Bordeaux-distriktet. Tyvärr har vi inte haft möjlighet att prova eller analysera utgåvan, men ser istället fram emot Octomore Comus, den andra fatförädlingen i serien, slutlagrad på Sauternes-fat.

Bruichladdich Octomore Comus

Bruichladdich Octomore Comus

Octomore Comus (4.2)

Provad av Martin 2012-06-20

Octomore Comus, döpt efter vinguden Bacchus son, är den tänkta uppföljaren till Octomore Orpheus och vi kan nog räkna med fler speciallagrade varianter från Jim McEwan på Bruichladdich över de kommande åren. Utgåvan är buteljerad med fenomenala 61% alkohol, givetvis utan kylfiltrering och tillsatt sockerkulör. Whiskyn har dessförinnan slutlagrats på fat från vinhuset Château d'Yquem.

Doft: Majssötma och citrus. Torr aprikos och dammigt betonggolv. Påmminner starkt om Port Charlotte, men utan den tungt rökiga profilen i förgrund. Det finns en tydlig torvighet, men helt utan att det blir något drag åt brandrök eller sot. Det är istället en smörsmält bourbon-sötma som tar över, hela tiden med en dragning åt det syrliga. Bland syrligheterna blandas söta, druvliknande referenser som vingummi, hallon och björnbär.

Smak: Förvånansvärt rak och stram profil; till en början i vilket fall. Sedan tilltagande eldighet och avskalad fruktighet tung av vinreferenser. Först mjukt med äpple, men senare kraftigare tilltag genom grapefrukt, pomerans och apelsinskal. Det är även här rökigheten från den hårt rökta malten gör sig som mest synlig, iklädd kejsarens nya läder. Kanske är det bara inbillning, men vinfaten sätter sig väl emot den kraftiga rökigheten och snudd på neutraliserar krafttaget i fenolhalt.

Avslut: Surt sade räven, rönnbär! Trevligt knorrande beska, syrlighet angränsade syra och ett fullt mått sot. Här kommer den extrema upplevelse som förväntas av en Octomore. Om du vill ha ett balanserat avslut är detta inget för dig, men om uttryck och ihärdighet väger högt har vi kanske hittat något. Återigen vingummi och kanske svarta vinbär?

Betyg: Octomore Comus lever upp till förväntningarna både då det gäller extremt uttryck och i analyserbart djup. Kanske mest spännande är det faktum att det finns så pass många rökreferenser utan att det fullkomligt ryker om glaset. Comus är den tämjda best som överraskar tillräckligt för att förtjäna det lilla extra, ett toppbetyg på 5 av 5 möjliga torvmossar.

Om du som vi är en upplevelsejägare, är Octomore Comus antagligen något att titta lite närmare på. Det kanske rent av är så att Bruichladdich är det destilleri som behöver undersökas noggrannare vid nästa uppgradering av whiskyhyllan. Förutom ett brett utbud spännande fatlagringar i standardsortimentet finns det ett par varumärken att hålla utkik efter. Port Charlotte, den bredaste rökiga whiskyn från desilleriet, Octomore, den mest extrema på många andra vis och Black Art, den mest intrikata fatlagringen. Efter att äntligen fått prova Octomore Comus hoppas vi att den tredje utgåvan Black Art kommer till Sverige, precis som föregångaren Bruichladdich Black Art 2.

16Maj/120

Helt olikt bourbon-lagrade Bruichladdich

Gillar du vårt format tre snabba whisky? Temat för kvällens snabbprovning är Bruichladdich!

Bruichladdich The Organic, 12 second edition och Sherry Classic

Bruichladdich The Organic, 12 second edition och Sherry Classic

Om jag skall förklara min inkörsport till whiskyn som aktiv hobby i korta ordalag började allt med en Laphroaig, det var Ardbeg Uigeadail som gav mig mersmak för rökig whisky och det var Bruichladdich som via sitt breda utbud fick mig att inse att resan aldrig kommer ta slut. Vi har bara kommit en liten bit på vägen! Den första införskaffade utgåvan Bruichladdich 15 hör fortfarande till de absoluta favoriterna och faktum är att Laddies breda sortiment smittat av sig ordentligt i whiskyhyllan. Nu är det dags för mig och Daniel att prova tre mindre kända utgåvor som införskaffades på Islay i destilleriets gårdsbutik förra hösten.

Bland den whisky vi recenserat från Bruichladdich tidigare har utmanande fatlagringar toppat innehållet. Bruichladdich är kända för att experimentera med olika vinfat. Speciellt trevliga är deras olika blandningar som innehåller whisky från Sauternes-fat, men det stannar absolut inte där. Dagens provning är betydligt mer återhållsam än det vi sett tidigare, med tre bourbonlagringar varav en avslutats i ett klassiskt sherryfat.

Bruichladdich The Organic

The Organic är en blandning av olika årgångar bourbon-lagrad whisky, buteljerad vid 46% utan kylfiltrering. Bruichladdich märker i regel inte ut ålder på whisky under 10 år på fat, så även i detta fall.

Doft Subtilt torvig och höig, men absolut inte rökig! Försiktigt syrligt av lime och äpple med blommiga referenser. Romrussin och äggtoddy.
Smak Äppelsaft, beskt och sött varieras kring en metallisk kärnpunkt.
Avslut Strävt och nötigt som skicket mellan nöt och skal hos pistagenötter. Fruktsötma når precis över den i övrigt torra sommarupplevelsen.
Betyg Mer spännande än imponerande resulterar i 3 av 5 möjliga torvmossar för denna ekologiska utgåva.

Bruichladdich 12 second edition

Utgåvan som 2011 ersatte den tidigare 10-åringen är lagrad på bourbonfat. Som de flesta Bruichladdich är den spädd till 46% innan den tappats från fat. Ingen kylfiltrering vågar vi säga per automatik, detsamma gäller sockerkulör.

Doft Citronpaj med marsansås! Kanske aningen vanilj också för den delen, men framförallt citronskal.
Smak Citronskal syrligt inlindad välbalanserad beska. En trevligt avskalad version av den typiska profilen från Bruichladdich.
Avslut Tallbark, ek och fortfarande aningen citrusskal, men nu av odefinerat artexemplar.
Betyg Jämfört med den tidigare provade bourbonlagringen The Organic är 'Laddie 12 betydligt mer fokuserad och välbalanserad. Utgåvan förtjänar väl sina 4 av 5 torvmossar.

Bruichladdich Sherry Classic

Sherry Classic är en utgåva utan angiven årgång lagrad på bourbonfat och slutlagrad på sherryfat från bodegan Fernando de Castilla. Återigen 46% alkohol utan kylfiltrering.

Doft Mullrigt maltig med väl tilltagen majssötma, inte helt olik Port Charlottes rökiga utgåvor i den aspekten. Det ligger en dold torvighet bakom den gräddiga kulissen. Penicillin.
Smak Utmanande med en viss fruktighet, men mest är det nog en uppvisning av fatens träkaraktär. Det finns en ung spretighet som klär utgåvan helt suveränt. Hela upplevelsen toppas av en gräddvanilj som hänger i fint.
Avslut Smör och grillkol.
Betyg Det är som att prova en Port Charlotte med stora delar av rökigheten utbytt mot en aning sherryfat. Vi gillar, 5 av 5 möjliga torvmossar alla dagar i veckan!

Det var inte lätt att förutse utgåvorna. Vi trodde visserligen redan på förhand att The Organic var det svagaste kortet, men hade nog gissat att tolvåringen skulle prestera bättre. Då är det ändå otroligt kul att kunna konstatera att vi har en toppwhisky bland de provade utgåvorna. Frågan är bara varför den inte släpptes i grått rör med gul text, under namnet Port Charlotte Nas Lugha Na Fàd (Less Peated).

23Feb/1231

Octomore 4 – rökig whiskys okrönte kung

Octomore är en gård belägen mellan samhällena Port Charlotte och Bruichladdich på Islay. När hjärnorna bakom destilleriet Bruichladdich fick idén till att bränna den rökigaste malt världen skådat i sina höga och smala pannor, designade för att ge en så ren sprit som möjligt, valde man att kalla den för Octomore. Octomore 1, den första utgåvan i serien, hade 131 ppm fenoler, Octomore 2 stannade vid 140 ppm och Octomore 3 utökade senare till 152 ppm. Man har även släppt Octomore 2.2 och 4.2 som är varianter med annan fatlagring. Under vårt besök på Islay förra året stannade vi till på Bruichladdich och fiskade, bland annat, upp en Octomore 4 med inte mindre än 167 ppm fenoler. När det kommer till rökighet i rökig whisky så är det här det högsta som hittills uppmätts. Nu är inte ppm fenoler allt när det gäller rök, men det bidrar onekligen.

Octomore /4_167

Octomore /4_167

Octomore 4.1

Provad av Daniel och Martin 2012-02-22

Flaskan och plåtröret har utrustats med en stilren design som, samtidigt som den är typisk för Bruichladdich, osar "less is more". Har man läst sin läxa så vet man dock att för Octomore, precis som för Yngwie Malmsteen, gäller "more is more". Whiskyn är lagrad 5 år på amerikanska ekfat, buteljerad på grova 62,5% alkohol och är naturligtvis inte kylfiltrerad eller färgad. Upplagan den här gången är 15000 flaskor.

Doft: Vi förväntar oss en rökbomb utan dess like, men fenolerna låter vänta på sig. Man kan ana små hintar av rök som försiktigt stiger uppåt i glaset. Efter lite tålmodig övertalning börjar Octomore 4.1 röra på sig. Svedd fisk, mustig färsköl och nyslaget hö. Salt och smör på nykokt majskolv.

Smak: Ostronet Octomore, som verkade hermetiskt tillslutet när vi doftade på det, öppnar sig här och blottar sin skimrande, svarta pärla. Fenolerna i kombination med alkoholen ger en oerhörd syra som får ögon att tåras, bihålor att rensas och klockor att stanna. Likt ordentligt syrlig frukt får malten kinder och tunga att stramas åt och krampaktigt kippa efter luft. Röken finns här, men upplevs inte så framträdande som man kanske skulle ha gissat. Lakrits, rökt sik och fänkål ger namn åt de små undertoner som spelar medan whiskyn bränner sig fram genom munhålan som en fosforbomb. Efter några smuttar kan man likna det vid att smaka på en stark chili. Först är den rund och fyllig, för att så småningom stegra i styrka, jämförbar med en medelstark chilifrukt, och till slut mattas av när salivproduktionen neutraliserat den värsta hettan. Med lite vatten i glaset låses en hel skogsbärskompott upp mitt i svedjebruket.

Avslut: Långt bak på tungan breder whiskyn ut sig som en solfjäder, med kärnan bestående av en gastkramande syrlighet i nära samarbete med aska, selleri och rabarber. I efterdyningarna håller sig den metalliska umami-smaken kvar förvånande länge.

Betyg: Trots att Bruichladdich producerar världens mest torvrökta whisky i sin Octomore /4_167 så slås vi av hur enkelspårig den ändå är. Det är en konceptwhisky som drivits till sin spets och förbi. Spektaklet Octomore förtjänar en plats i historieböckerna, men är man ute efter en fulländad rökig whisky bör man leta någon annanstans. Man behöver dock inte leta särskilt långt eller länge, för Bruichladdichs andra varumärke för rökig whisky, Port Charlotte, kommer i sin 10-åriga standardutgåva någon gång under 2012, och det kommer bli mäktigt! Hade vi smakat på Octomore 4 för ett par år sedan hade vi bokstavligen trillat baklänges av stolarna. Idag är vi mer luttrade och vill hitta mer än det uppenbart extrema uttryck som whiskyn ändå erbjuder. I vanliga fall gillar vi whisky som tar ut svängarna, som tar ställning och inte velar, men här blir den nästan för ensidig. Betyget stannar vid 4 av 5 torvmossar.

I denna bloggs ungdom var vi väldigt fascinerade av fenoler och dess inverkan på rökig whisky. Vi gick så långt att vi började räkna på hur mycket whisky som krävdes för att uppnå en dödlig dos fenoler. Vår dittills rökigaste provade whisky var då Ardbeg Supernova på bastanta 100 ppm fenoler. Vi räknade ut att det skulle krävas inte mindre än 245 flaskor á 70 cl Ardbeg Supernova för att duka under i fenoldöden. Octomore 1, med sina 131 ppm fenoler, krävde något färre flaskor: 189 stycken mer bestämt. Idag har vi hyfsat rekordet med Octomore 4! Ganska exakt 150 flaskor behöver man inmundiga i rask följd innan fenolhalten blir kroppens baneman...

2012-06-20: Nu även provad som fatförädling genom syskonet Octomore 4.2 (Comus), slutlagrad på sauternes-fat.