peat.se
27Maj/130

Octomore med decenniumlång lagringstid

Med fem världsrekord i mätbar rökighet under bältet behöver Bruichladdichs rökmonster Octomore knappast någon närmare presentation. De tidigare utgåvorna i serien har alla kännetecknats av hög alkoholhalt, ungdomlig uppstudsighet och en rökighet som får nackhåren att resa sig och sedan självantända. Men som med allt här i världen så blir allt äldre med tiden. Rökrebellen Octomore, med tatueringar på knogarna där det står "peat head", har vuxit upp, klippt sig och skaffat jobb.

Tio år på ekfat tar inte bara ett antal procent alkohol i anspråk, det tar även udden av den värsta fenolanstormningen. Uttrycken blir lite lenare och lite mer städade. När vi recenserat ej fatförädlade Octomore tidigare, senast Octomore 5.1, har vi saknat ett dynamiskt samspel mellan röken och andra komponenter i whiskyn. Nu får vi se om en längre lagringstid kanske kan tona ned rökigheten något och samtidigt locka fram några av de andra beståndsdelarna som garanterat funnits där hela tiden, om än dolda bakom rökridån.

Bruichladdich Octomore 10 years

Bruichladdich Octomore 10 years

Octomore 10

Provad av Daniel 2013-05-14

Denna utgåva av Octomore 10, som ska ses som en försmak till en återkommande 10-årig utgåva, kommer i en upplaga om 6000 flaskor. Alkoholhalten är 50% och fenolhalten 80,5 ppm. Klassificeringen är förstås Islay single malt scotch whisky.

Doft: Initialt dominerar torra rökaromer i form av aska och nylagd asfalt, men efterhand dyker söta antydningar upp med hö och gräddkola. Doftregistret avrundas med kryddiga toner av nejlika och torkad ingefära.

Smak: Lakrits, mentol, jalapeño. När man hakar på rökkomponenten till mentolen snuddar man vid mentolcigarett, och när röken sätts i perspektiv till chilin förs tankarna till chipotle. Bidragande med både lite beska och citrustoner hittas pomerans.

Avslut: Kryddstarkt, rökigt och långt. Vidbränd kanel.

Betyg: Förhoppningen inför denna recension var att Octomores ganska extrema uttryck skulle kunna tyglas och kanske transformeras till något förstklassigt inom kategorin rökig whisky. Med facit i hand konstaterar vi att det fortfarande är samma gamla Octomore i glaset, om än något nedtonad och polerad. När fenolerna river tag i gommen och kollrar bort det mesta övrigt i intrycksväg, så påminns man om att man har med en ytterlighet att göra. Octomore 10 är klart njutbar som rökig whisky, men det som fattas är fortfarande det som vi likt en trasig LP-skiva tvingas upprepa: mer dynamik! Det är lite för enkelspårigt och röken tar för mycket plats för att helheten ska bli en fulländad rökig whisky. Betyget är över medel utan att nå högsta nivån: 4 av 5 torvmossar.

Stöd Living Dead Brewery:


28Jan/136

Världens rökigaste whisky ryker vidare

Octomore – världens på pappret rökigaste whisky fortsätter sin ensamma resa i samma riktning som den alltid har gjort. Har man, utan att ha blivit utmanad, tagit sig till vägs ände kan man väl lika gärna fortsätta gå, lär resonemanget lyda. Den femte upplagan av Bruichladdich-producerade Octomore slår sitt eget rekord i rökighet mätt i ppm fenoler för femte gången i rad. Utgåvorna innan har i kronologisk ordning haft 131, 140, 152 och 167 ppm fenoler. Med ovanligt liten marginal, 2 ppm närmare bestämt, så slår Octomore 5.1 med sina 169 ppm ändå det tidigare rekordet.

Kärt barn har många namn sägs det, och kanske just därför kallas whisky i klanen Octomore för lite olika namn. På flaskan och kartongen hittar vi beteckningen Octomore /5_169, medan Bruichladdich på sin hemsida själva kallar utgåvan för Octomore 5.1/169 ppm. Den extra 1:an visar att det med stor säkerhet kommer en spektakulär fatförädling med versionsnummer 5.2 inom en snar framtid.

Octomore /5_169

Octomore /5_169

Bruichladdich Octomore 5.1

Provad av Daniel 2013-01-23

Förutom rekordhöga fenolhalten 169 ppm så innehåller Octomore 5.1 även potenta 59,5% alkohol. Upplagan är på totalt 18 000 flaskor, varav 750 st nådde Sverige i december 2012 (dock slutsålda).

Doft: Liksom tidigare Octomore-utgåvor är doften inte så överväldigande rökig som man kanske skulle kunna tro. Här hittas inledningsvis en metallisk klang som i brist på bättre referenser får mig att tänka på rått kött. Efterhand dyker det upp lågoddsare i form av mint, sot och sälta. Efter ytterligare några ögonblick tillkännager sig nyslagen halm och tång i doftspektrumet.

Smak: Ackompanjerat av en stigande rökridå spelar päron, chili, lakrits och jod.

Avslut: Här sätts hela kompaniet med sina 159 ppm in i ett gemensamt brandbombsanfall mot din munhåla! Det är svårt att identifiera något annat än det storskaliga svedjebruk som långsamt bränner sig bakåt mot gomsegel och strupe.

Betyg: Varje gång man provar en Octomore kommer man på sig själv med att undra om det ändå inte finns en liten ådra av masochism involverat i njutningen. Rökig som få river den tag i allt i sin väg, men lustigt nog sträcker man sig ändå efter glaset för ytterligare en smutt. Det som fattas är ett djup, en komplexitet, som i andra sorters whisky ofta åstadkoms genom ett samspel mellan kontrasterande yttringar, t ex rök och sherryfatslagring. Octomore 5.1 sticker iväg som en skottspole i den rökiga riktningen, men lämnar en del kvar att önska i andra dimensioner. Även om rally eller formel 1 båda innehåller dynamik i form av hög fart och skarp kurvtagning så finns det förstås en njutbar upplevelse i den top fuel dragracing som Octomore utövar längs en rökig kvartsmil. Extrema uttryck charmar alltid nån! Vi saknar visserligen g-kraften i sidled, men fartkänslan är det inget fel på: 4 av 5 torvmossar.

Du har väl inte missat att vi tidigare provat Octomore 2, Octomore 4.1 och Octomore 4.2?

28Nov/128

Få en rökig jul med Big Peat X-mas 2012

För två år sedan överraskades vi positivt av Big Peat i originalutförande, 46% stark och härligt rökig. Förra året vid den här tiden tillförde fatstyrkan i Big Peat Christmas Edition 2011 lagom med råstyrka för att återigen charma oss. Idag ska vi ge oss på Big Peat Christmas 2012 som, liksom förra årets julutgåva, är en small batch release. Vi noterar att alkoholstyrkan är lägre än tidigare, 53,6% jämfört med 57,8%, med anledning av att somliga komponenter medvetet har valts äldre till årets blandning.

Big Peat Christmas 2012

Big Peat Christmas 2012

Big Peat Christmas 2012

Provad av Daniel 2012-11-28

Big Peat X-mas är en Islay Blended Malt Scotch Whisky bestående av single malt från Islay-destillerierna Ardbeg, Caol Ila, Bowmore och det sedan 1983 nedlagda Port Ellen. Proportionerna sinsemellan är förstås en affärshemlighet, men en kvalificerad gissning är att huvudkomponenten är hyfsat ung Caol Ila-whisky medan fjädern i hatten är en skvätt Port Ellen runt 30-talet år. Alkoholhalten är 53,6% och drycken är inte kylfiltrerad.

Doft: Svårflörtad till en början. En syrlig rökslinga är det första som lämnar glaset och blir också det element som efterhand tar mest plats i doftspektrumet. Svagt av bränt gummi. Exotiska (i whiskysammanhang) undertoner av purjolök. Tjärpastill, maltsötma, hårdrostat bröd och vitpeppar står också att finna.

Smak: Först uppkäftigt ung, med en sotighet som nära nog kan beskrivas som skarp. Bidragande till skärpan hittas även salmiak och pomerans. Några smuttar senare mer balanserad, med sötare toner av tjära och malt.

Avslut: Ordentligt sotigt avslut som för tankarna till aska och nyslaget hö.

Betyg: Allt som allt har vi svårt att greppa Big Peat X-mas 2012. På pappret ska den bestå av äldre beståndsdelar än sin föregångare, men smakmässigt är den helt klart yngre. Den saknar det mustiga djup som behövs för att väga upp för en ung och sotig stämma. Förra årets julutgåva hade precis lagom proportioner av bas och diskant för att helheten skulle vara välljudande. I år är klangen en annan. 3 av 5 torvmossar.

Med som referenspunkter vid provningen var två Glencairn med Big Peat Christmas 2011 och Ardbeg Alligator (i brist på bästa rökiga referenswhiskyn: Ardbeg 10). Det visade sig vara en blunder, då både tidigare julutgåvan och alligatorn spelade i en högre division. Så går det när man har höga förväntningar...

30Okt/122

Jim Beam Honey

Vanligtvis är vi puritaner och hävdar bestämt att whisky av typen single malt är det ultimata uttrycket. Trots det är vi inte främmande för exkursioner i angränsande genrer. För att veta vad som är bäst måste man hålla sig uppdaterad med hela startfältet, som ju ständigt förändras. Vad som var bäst igår är inte nödvändigtvis bäst imorgon, eller ens idag.

Vi har fått möjligheten att prova Jim Beam Honey, som i egenskap av likör med whiskybas tävlar i samma kategori som Southern Comfort eller Fireball. Målgruppen gissar vi är shots-sugna, experimentlystna eller oerfarna bourbondrickare. Spexigt nog har vi erhållit provet i en ändamålsenlig honungsburk, komplett med snäpplock och gummiring, som dock är helt horribel att hälla vätska ur...

Jim Beam Honey

Jim Beam Honey

Jim Beam Honey

Provad av Daniel 2012-10-22

Jim Beam Honey är en 35-procentig whiskylikör bestående av 4-årig bourbon smaksatt med riktig honung. Den finns från 1 oktober 2012 i Systembolagets ordinarie sortiment under det enkla artikelnumret 333 och med prislappen 289 kr.

Doft: Bourbon-typisk doft med torkade citrusskal och kolafudge. Snuddar emellanåt vid menthol.

Smak: Initialt syrligt bitig men gradvis sötare och sötare. Kanel. Det råder ingen tvekan om att halten av ingrediensen honung är hög.

Avslut: Det syrliga lämnar efterhand showen helt åt sötman. Förutom att det inte längre finns någon koppling till whisky eller bourbon så saknar man även det blommiga från honungen och funderar på om man just har svalt en kub bitsocker.

Betyg: Som likör fungerar Jim Beam Honey hyfsat väl. I ett shotglas eller i en drink tillför den ändå en viss del bourbonegenskaper. I ett Glencairn-glas, som vi använt för denna recension, önskar man dock att det var mindre sötslisk och mer riv. Samtidigt betingar begreppet likör ett visst mått slisk, så att jämföra Jim Beam Honey med renodlad bourbon är förstås orättvist. Betyget, som då får ses i ett sammanhang av andra (whisky-)likörer, stannar vid 3 av 5 torvmossar.

28Maj/120

Svindlande Glenfarclas med 58 år på fat

Det är inte varje dag man har möjlighet att prova whisky som åldersmässigt skulle kunna vara ens förälder. Det gäller förstås inte alla som besöker Peat.se och läser detta, men det gäller åtminstone oss idag (eftersom vi bara precis har nått gubbstatus själva). Nuvarande destillerichef hos Glenfarclas, George S. Grant, var inte ens påtänkt när hans farfar och namne destillerade denna pärla år 1953.

Glenfarclas 1953 Single Cask #1674

Glenfarclas 1953 Single Cask #1674

Glenfarclas 1953 Cask 1674

Provad av Daniel och Martin 2012-05-26

Denna whisky från Glenfarclas, lagd på fat nummer 1674 i november 1953 och buteljerad i februari 2012 håller en alkoholhalt på 47,2%. Den relativt höga alkoholhalten bör i teorin betyda att destilleriet hade kunnat vänta med att buteljera whiskyn än på ett par år, förutsatt att de velat och trott att den klarat resan. Annars vet vi att Glenfarclas gärna buteljerar sin whisky när de tycker att den är klar, oavsett hur marknadsläget ser ut. Vi gissar att det kommer 60-årig Glenfarclas i större mängder inom ett par år.

Doft: Nyskördad rabarber! Hallonbåtar och päron. Oerhört mycket sherry, som vid det här laget är i runda slängar 60 år gammal. Vi funderar på om det inte finns en hint av svavel med i doftbilden, men till skillnad från Jim Murray tänker vi inte såga en whisky vid första antydan till svavel. Oavsett vad för intryck som rör sig ut ur glaset så konstaterar vi att man kan sniffa länge, whiskyn har en djup komplexitet och integritet som lockar till eftertanke.

Smak: Som att lapa utspilld sherry på nyslipat ekgolv, bara sju resor exklusivare! Om man betänker att denna vätska legat i närkontakt med ekträ i 58 års tid kan man lätt dra den förhastade slutsatsen att det är träsmak för hela slanten. Tvärtom håller sig fatet i kragen och levererar stabilt och sammanhållet. Precis i skymningslandet mellan sherry och fat framträder en slags brändhet som är svår att sätta fingret på, det närmaste vi kommer är bränd knäck. Svavlet finns med som biton även under smakresan, men den stör inte, snarare tillför den en dimension till komplexiteten.

Avslut: I smakens kölvatten regerar den syrliga signaturen från druvskal, inte helt olikt konjak. Ekfatstonerna är förbryllande återhållsamma och behagliga.

Betyg: Glenfarclas 1953 är den överlägset äldsta whisky vi recenserat här på bloggen. Vi var både förväntansfulla och skeptiska inför provningen: "Den måste ju bara vara bra, eller?", följt av "Hur bra kan 58-årig whisky vara egentligen?" samt rätt och slätt "Fatta, 58 år!". I arbetslivet skulle denna trotjänare bara ha några år kvar till pensionering, men i whiskysammanhang spår vi den en längre karriär. Prislappen för en helflaska på Systembolaget har vi inte tillgång till i nuläget, men en kvalificerad gissning är att priset inte landar under femsiffrigt. Faktum är att denna utgåva troligtvis inte ens dyker upp på den svenska marknaden. Frågan vi ställer oss är om vi ska våga väga in prisvärdheten i betyget eller ej.

Whisky bör nog alltid bedömas för just vad den är; whisky. Sen får folk punga ut med vilka fantasisummor de än vill för att få just den ena eller den andra utgåvan. Vi har svårt att ge Glenfarclas 1953 ett spontant betyg, men vi avgör rätt snabbt att den inte är bättre än nyligen recenserade Glenfarclas Family Cask 1987 som verkligen imponerade på oss. Det lutar ändå åt att vi ska erkänna denna 58-åring som en whisky med ett betyg på 5 av 5 torvmossar, men endast med nöd och näppe. Missförstå oss inte: det är garanterat en upplevelse att ha provat den och vi är glada över att ha fått möjligheten att göra det!

23Maj/122

Fira Ardbeg Day med en Ardbeg Day 2012

Skotska destilleriet Ardbeg, beläget i den sydöstra änden av den lilla men ack så rökiga ön Islay, har på senare år under ledning av nya ägare satsat stort och helhjärtat på marknadsföring. När vi satt till bords och pratade med Glenmorangies VD Paul Skipworth vid invigningen av Ardbeg Embassy i Gamla Stan så fick vi förklaringen: LVMH som ytterst äger Ardbeg tror stenhårt på att utveckla sina varumärken; kvalitet framför kvantitet. Därför har Ardbeg ordnat med ett flertal jippon och dessutom fått en renodlad grafisk profil. I hyfsad närtid har Ardbeg bjudit whiskyentusiaster på spektakel som exempelvis Ardbeg Challenge, ett världsrekordförsök i whiskyprovning.

När whiskyfestivalen Feis Isle drar igång på Islay om några dagar så håller destillerierna på ön öppet hus på varsin dag. Ardbegs dag på årets upplaga av festivalen infaller på lördagen den andra juni (år 2012 alltså). Någon på LVMHs marknadsavdelning funderade antagligen på varför bara de som kan ta sig till Islay och Feis Isle ska få njuta av Ardbeg på Ardbegs egen dag: Ardbeg Day som koncept växte.

Ardbeg Day 2012

Ardbeg Day 2012

Ardbeg Day 2012

Provad av Daniel och Martin 2012-05-21

Whiskyn som vi uppmanas fira Ardbeg Day med heter rätt och slätt Ardbeg Day. Vi väljer för spårningens skull att kalla den för Ardbeg Day 2012. Whiskyn håller fatstyrka med sina 56,7% alkohol. Det är en specialbuteljering framtagen dagen till ära och den ska enligt pressmaterialet genomsyras av Ardbegs kännetecknande rökiga komplexitet. Stora ord som vi väljer att ta med en nypa salt. Den som läst våra Ardbeg-recensioner vet dock att vi sällan blir besvikna på utgåvor från Ardbeglägret.

Doft: Sött i form av rökt fläskkött. Sotigt värre! Pomerans- och apelsinskal, sött men beskt. Torkat päron. Lavendel! Kokta morötter. Gammalt läder slåss om samma doftutrymme som alkoholen, men de går att separera med lite ihärdighet. Vanilj. Svagt av knäck.

Smak: Druvsockersensation initialt. Storslagen sotighet följer. Lätt på tungan men utvecklas så småningom i riktning mot syrlig rök. Lätta toner av lavendel och rosolja samspelar med det rökiga artilleriet. Sotigheten leder tankarna till Ardbeg Alligator, men Ardbeg Day är inte alls lika kryddig utan håller sig till det blommigare registret. Övergrillad banan med vaniljglass och sirap.

Avslut: Sockerärtsskidor. Brynt smör. Lakrits. Aska. Långt! Vi slås av likheten med Ardbeg Rollercoaster och funderar på vilka batcher som skulle kunna ingå i de båda utgåvorna.

Betyg: Som vanligt levererar Ardbeg whisky som kittlar våra whiskyreceptorer på precis rätt sätt. Det faktum att det står Ardbeg på flaskan gör dock att ribban automatiskt höjs. Hade det stått "Glenlochochfrachan" på etiketten hade vi kanske blivit helt begeistrade och gett toppbetyg, men nu är vi två luttrade recensenter som vet hur bra whisky Ardbeg kan göra när de lägger manken till. Av den anledningen ger vi Ardbeg Day 2012 ett symboliskt betyg på 4 av 5 torvmossar. Vi är hårda men rättvisa.

Av personliga skäl kommer Peat.se inte kunna avnjuta whisky på någon officiell Ardbeg Day-lokal, men det kommer sannerligen inte hindra oss från att avnjuta en Ardbeg eller två den 2 juni! Dessutom kommer vi fira Peat Day den 11 juni, då bloggen fyller två, ett år kvar innan vi lagligen får kalla oss för whiskyblogg.

Summa summarum: avnjut en Ardbeg på Ardbeg Day och smutta något rökigt på Peat Day (Ardbeg går bra)!

18Maj/124

Glenmorangie 18 – välsvarvad och elegant

Glenmorangie 18 får anses vara, eller tillhöra, destilleriet Glenmorangies flaggskepp, åtminstone bland deras stående standardutgåvor. Där har den gott sällskap av exempelvis storebror 25-åringen eller Glenmorangie Signet. Dagens objekt är först lagrat i 15 år på bourbonfat, varefter ungefär 30% förädlats på spanska Olorosofat i tre år innan hela härligheten åter gjutits samman och tvingats ner i en flaska. Etiketten på flaskan ståtar med epitetet "Extremely Rare", men samtidigt är det här exemplaret köpt på en flygplats och whiskyn finns även att beställa via Systembolaget. Det känns inte så extremt att man behöver skriva ut det direkt. Om man ska spekulera i anledningen rör det sig kanske om en förhållandevis stor batch som inte kommer att kunna återskapas när den väl tar slut. Extremely (accessible at the moment, but later) rare!

Glenmorangie 18 Extremely Rare

Glenmorangie 18 Extremely Rare

Glenmorangie 18

Provad av Daniel och Martin 2012-05-16

Den artonåriga Glenmorangien släpps med en alkoholnivå på 43%. Vi misstänker att kylfiltrering varit inblandat. Den delvisa fatförädlingen på sherryfat bidrar med en vacker, djuporange bärnstenston.

Doft: Bred och trevlig. Mogna päron. Även syrlig med rabarberkräm och söt i form av honung. Marsipan och fudge.

Smak: Först försiktig och sedan exponentiellt utblommande. Päron och tobak. I fokus står en sötma som man lätt kan misstänka härstammar från sherryfaten. Vi lokaliserar söta, torkade plommon och bränt socker. I samklang med sötman ringer även en behaglig beska från faten. Denna beska eggar fantasin och vi hittar rädisor och grönkål.

Avslut: Fatbeskan håller i sig en stund och antyder viss släktskap med valnöt. De söta tonerna håller även de i sig, om än inte fullt lika länge.

Betyg: Inofficiellt och spontant utbrister den ene av oss om artonåringen: "Ganska mycket roligare än tioåringen!", syftandes på tioåriga Glenmorangie The Original, och tur är väl det. Här har vi ändå att göra med nästan dubbelt så gammal whisky och nästan dubbelt så mycket pengar. Den bör följaktligen vara nästan dubbelt så god! Vår betygsskala tillåter inte betyg över fem, så vi får se till att hålla oss inom ramarna. Glenmorangie 18 är onekligen en bra whisky som inte kommer att göra någon besviken, men frågan är huruvida den topplevererar eller ej. Jag (Daniel) lutar åt att den saknar det sista lilla för att prestera en femma. Martin tycker att den nätt och jämt klarar sig över strecket till en femma. Vi delar oss därmed och ger ett betyg mittemellan på 4.5 av 5 torvmossar.

Kvar på vår lista över whisky från Glenmorangie som vi ännu inte provat finns deras lite mer exotiska fatförädlingar, t ex The Lasanta, Nectar d'Or och Quinta Ruban. Även Glenmorangie Signet saknar en recension på bloggen, men den står åtminstone i vår whiskyhylla, så det är bara en tidsfråga innan vi hinner med den också.

19Apr/127

Tung sherrywhisky i Eldvattens MacDuff

Idag har vår skotska rundvandring under ledning av Svenska Eldvatten nått fram till nordöstra Speyside och destilleriet MacDuff. Vi kan inte minnas att vi har provat whisky från detta destilleri tidigare och ser fram emot upplevelsen. MacDuff är ett av Skottlands yngsta destillerier, grundat någon gång under perioden 1960-1963 (det finns motstridiga källor). Namnet MacDuff har under resans gång bytts till Glen Deveron och tillbaka, bl a eftersom en föregångare till dagens Diageo gjorde anspråk på varumärket MacDuff. Merparten av den whisky som produceras här går till blended-industrin och endast en tiondel av produktionen säljs som single malt. Destilleriet ägs idag av Bacardi och whiskyn utgör en grundsten i Bacardis blended vid namn William Lawson's.

Svenska Eldvattens MacDuff 2000

Svenska Eldvattens MacDuff 2000

Svenska Eldvatten MacDuff

Provad av Daniel och Martin 2012-04-18

Destillerad i november år 2000 och tappad på 300 flaskor i december 2011. Lagring har skett i ett first-fill sherryfat med nummer 5787. Alkoholhalten i denna 11-åriga whisky är 59,8%.

Doft: Fruktkaka. Mjuk pepparkaka med lingon i. Tranbär. Teakmöbel. Mörka kryddor och torkade bär i samspel. Nejlika.

Smak: Syrligt och kryddigt av pomerans och ingefära. Snart har vi räknat upp alla kryddor som ingår i en pepparkaksdeg, men misströsta icke, MacDuffen tappar inte fotfästet! Det är en sherry-bomb, men istället för att slentrianmässigt köra ner i russin-diket hamnar vi på avfarten mot renrasigt druvdestillat. Avståndet mellan whisky och konjak har aldrig varit såhär kort!

Avslut: Körsbärsestrar, mandelmassa, ingefära och nejlika hänger med på vägen bort.

Betyg: Alkoholhalten, ekfatet och sherrytonerna komponerar tillsammans en intrikat melodi som för en otränad tunga låter underhållande likt en konjak. MacDuffen är olik de flesta andra single casks från sherryfat som vi provat på så sätt att den inte viker sig under sötman utan håller sig upprätt genom hela upplevelsen. Helheten är komplex och roande. Vi mer än gillar vad vi just smakat och kan inte sätta något annat betyg än 5 av 5 torvmossar.

Att whisky från ett destilleri, vars smått komiska namn vi endast sporadiskt stött på (och som då blandats ihop med karaktärer från Shakespeare-pjäser), skulle kunna överrumpla oss likt denna har gjort trodde vi nog inte. Från att vara helt neutralt inställda till MacDuff får vi numera inse att vi kommer vara överdrivet vänligt inställda till allt de gjort. Det finns en viss chans att Svenska Eldvatten kommit över en riktigt bra tunna och på så vis fått till en lyckträff, men det vet vi inte förrän en MacDuff passerar nästa gång.

6Apr/1211

Triss i fatstyrka med Aberlour, Glenfarclas och Laphroaig

Vi bestämde oss för att recensera tre stycken whisky idag, slumpvis utvalda ur våra gömmor. När urvalet var klart stod några faktum klara; det blev tre whiskies på fatstyrka från tre olika regioner i Skottland. Aberlour A'bunadh från Highlands, Laphroaig Cask Strength från Islay och Glenfarclas Family Cask 1987 från Speyside. När vi väl häller upp malterna på provningsglas står ytterligare ett faktum klart för oss: de tre har i stort sett identisk färg! I fallet med Glenfarclas och Aberlour har de nog fått sitt djupa bärnstensskimmer från lagringen på sherryfat, men Laphroaigen är vi lite mer skeptiska till. Med stor sannolikhet har den fått en färgskjuts med hjälp utav sockerkulör.

Aberlour A'bunadh

Höglandswhisky från batch nummer 36 med massiva 60,1% alkohol under västen. Lagrad på spanska Oloroso-fat och ej kylfiltrerad.

Doft En bred, f(r)uktig russin- och plommonblandning. Äpple.
Smak Dessertvin på steroider, russin, några äppelövertoner
Avslut Fatet och alkoholen spelar ut varandra och lämnar fri väg åt sötman från sherrydruvorna
Betyg Förvånansvärt behaglig den höga alkoholhalten till trots, men den undviker fiasko snarare än briljerar. Vi funderar en sekund hur den hade upplevts vid 50-55%. Med lite vatten i glaset är intrycket lite mer bastant. 4 av 5 torvmossar.
Vägbeskrivning till Laphroaigs besökscenter

Vägbeskrivning till Laphroaigs besökscenter

Laphroaig 10 Cask Strength

Laphroaig lär höra till några av de mest välbekanta varumärkena när det kommer till rökig whisky. Här har vi hittat en flaska av denna Islaywhisky ur batch 003 buteljerad i januari 2011. Whiskyn är på fatstyrka och landar på 55,3% alkohol. Troligtvis är den både kylfiltrerad och, som nämndes tidigare, färgad med sockerkulör. Efter påpekande från en uppmärksam läsare så korrigerar vi uttalandet att den skulle vara kylfiltrerad. Whiskyn är endast mekaniskt filtrerad för att få bort partiklar och inget annat. Flaskan är personligen införskaffad på Laphroaigs besökscenter!

Doft Typiskt Laphroaig, men med en stålhättad alkoholkänga. Tjära, jod, läder, torra löv, korkmatta och söt rök. Klorblekt servett. Pepparrot.
Smak Sötsur rökbomb, medicinsk munskölj, rönnbärsgelé och tallbarrsolja
Avslut Destillerad mynta, havtorn och svedd wellpapp
Betyg Det är ett brett anfall från den lilla skotska ön, men vi blir inte helt överrumplade. Leveransmässigt landar Laphroaig Cask Strength nånstans mittemellan Laphroaig 10 och Laphroaig Quarter Cask. Lite mer bett än 10:an men inte riktigt lika bra som QC (eller Laphroaig 18 för den delen). Vi beslutar oss för ett betyg på mellis: 4,5 av 5 torvmossar.

Glenfarclas Family Cask 1987

Familjefatet, en refill sherry butt med nummer 3826, räckte till 633 flaskor med en alkoholhalt av 53,2%.

Doft Fruktigt lättsam, vindruva, äppelpaj, xylitol, med en tunn men sträv hint av ekfat
Smak Fjäderlätt sherryfatslagring som gradvis övergår i riktigt tunga, torkade druvor. Sötsur sås, syrligt äpple och en biton av viol.
Avslut Persika, valnöt, mango, tropisk frukt med röd chili
Betyg Lätta fruktestrar samspelar med mörka druvtoner och komponerar ett stycke typisk och klassisk Glenfarclas. Luktar gott, smakar gott och slutar gott. Välkomponerat rakt igenom och belönas med solklara 5 av 5 torvmossar.

Ett på förhand jämntippat startfält med tight målgång. Det är trots allt inte så konstigt att en vintageutgåva från välrenommerade Glenfarclas kammar hem vinsten framför en 10-årig Laffe, följda av en whisky utan åldersangivelse från Aberlour. Gammal är äldst!

31Mar/121

Tre fullpottare från Svenska Eldvatten

Svenska Eldvatten AB

Tidigare i år genomförde vi en utförlig recension av Bunnahabhain 1997 Peated & Sherry Matured. Idag har turen kommit till tre andra Islay-utgåvor från Svenska Eldvatten: två Bunnahabhain och en Caol Ila. Samtliga går att hitta hos Systembolaget, sök bara efter Svenska Eldvatten så hittar man dem i beställningssortimentet.

Caol Ila 1983

För att citera etiketten så rör det sig om whisky bränd i oktober 1983, lagrad på amerikanskt bourbonfat (american hogshead) nummer 4822 och buteljerad i augusti 2011. Det ger oss en 27-årig Islaywhisky på fortfarande starka 56,7% alkohol.

Doft Torr torvrök, jod, tång, tjära och svarta vinbär
Smak Physalis, tjärpastill, syrlig rök, citron
Avslut Grön paprika, ekfat, paranöt
Betyg Vi konstaterar att det här kan vara en av de bättre Caol Ila vi har provat. Med ett långt avslut och en stabil helhetsupplevelse ger vi den 5 av 5 torvmossar!

Bunnahabhain 1991 Sherry

Destillerad i december 1991, lagrad på sherryfat (first-fill sherry butt) nummer 5452 och slutligen buteljerad vid en ålder av 20 år och med 54,2% alkohol i december 2011.

Doft Torkade plommon, apelsin
Smak Breda och tunga torkade frukter, förnämligt opolerad och snudd på skitig. We like!
Avslut Kraftig fatton som på ett utomordentligt vis tar plats utan att bli dominerande
Betyg Utan de tydliga fattonerna hade detta varit en sherrybomb och utan sherryn hade den varit överlagrad, men maktkampen mellan dessa två ytterligheter producerar en hyfsat välbalanserad whisky som väger in på 5 av 5 torvmossar!

Bunnahabhain 1997 Peated

14-årig, rökig Bunnahabhain lagd på bourbonfat nummer 3170 i augusti 1997 och tappad på flaska vid 57,2% alkohol i augusti 2011.

Doft Vattensläckt gräsbrand, tjock torvrök, maskinrum och oljerock
Smak Majs med skirat smör, lakritsrot och pomeransskal
Avslut En bred och söt tillställning som håller i sig länge
Betyg En bred offensiv på alla fronter gör att vi även i detta fall blir charmade. Med risk för att låta som en trasig LP som hakat upp sig hamnar vi även här på toppbetyget 5 av 5 torvmossar.

Med facit i hand har vi alltså gett Svenska Eldvattens fyra stycken whiskies en 4:a och tre 5:or. Den whisky vi valde att recensera djupare fick en 4:a och vi funderar en stund på om vi inte borde ha gjort vår djupdykning i någon av de andra suveräna utgåvorna från Svenska Eldvatten... Hur som helst får vi konstatera att slutet gott, allting (från Svenska Eldvatten) gott!