Nyheter från Glenmorangie och Ardbeg
Glenmorangie Artein
I dagarna släpps den whisky som Bill Lumsden i somras kallade för Daughter of Finealta: Glenmorangie Artein. Artein, som betyder sten på gäliska, har delvis lagrats på vinfat av typen Super Tuscan. Vi frågar ut Paul Skipworth, VD för Glenmorangie, om nyheter på Ardbeg-fronten, men som vanligt är de hemlighetsfulla. Vi får dock bekräftat att man kommer att försöka återlansera Ardbeg Supernova så ofta som faten tillåter, men troligtvis inte varje år. Paul berättar vidare att man kommer att slå ihop den årliga Ardbeg Committee-utgåvan med Feis Ile-utgåvan så att man bara har en ny whisky per år. Den årliga nya Ardbegen lanseras i samband med Whiskyfestivalen Feis Ile på Islay och släpps därefter lös på övriga världen. Feis Ile organiseras vanligtvis i juni varje år.
Vid tidpunkten för Ardbegs grundande, år 1815, fanns det ett större antal arbetarbostäder i nära anslutning till destilleriet. Några av dessa finns kvar och inhyser idag bland annat destillerichefen Mickey Heads egen bostad. Vägg i vägg med familjen Heads håller man nu som bäst på att renovera för att under hösten 2012 öppna ett lyxigt 3-rumshotell. Några av farhågorna inför att ha whiskyälskare boendes på destilleriets område innefattar vad som skulle hända om någon blev whiskysugen mitt i natten. Därför har man installerat kameror med rörelsesensorer runtom destilleriet för att hinna hindra nyfikna gäster från att ta sig alltför stora friheter. En annan farhåga hade att göra med högljudda gäster, eller som Paul uttryckte det med glimten i ögat: "drunk Swedes playing loud music". Av den anledningen har man ljudisolerat väggen mellan Heads-residenset och det framtida hotellet.
Ardbeg Embassy slår upp portarna
Provflaskan från fat 4714 hos Ardbeg bredvid Ardbeg Feis Isle 2011 (Pedro Ximenes sherry)
Nyinvigda Ardbeg Embassy (ardbegembassy.se) är beläget på Västerlånggatan i Gamla Stan. Restaurangen gick tidigare under namnet Glenfiddich Warehouse n:o 68 och är således inga noviser på whisky. Med ny inredning inspirerad av Ardbegs något säregna framtoning och ett utökat sortiment av lite mer svåråtkomliga Ardbeg-flaskor ska en rökigare whiskypublik lockas. Så fort man kliver in genom dörren möts man av en massiv bar vars bakre vägg stoltserar med ungefär 300 sorters whisky av olika slag. Fokus får sägas ligga på skotsk single malt, men vi noterar såväl svensk som japansk single malt och till och med en och annan bourbon. Bland Ardbeg-rariteterna hittas (än så länge) Ardbeg Lord of the Isles, Ardbeg Airigh Nam Beist, Ardbeg Feis Ile och äldre Ardbeg från 1975 och 1976. Det står även en spännande provflaska från Ardbeg som Mickey Heads välsignat pubens hylla med.
I egenskap av press bjuds vi på lunch bestående av tre rätter med anknytning till både Skottland och Sverige. Till förrätt serveras pilgrimsmusslor som dock inte verkar ingå i ambassadens ordinarie meny. Varmrätten består av en älginnerfilé serverad med potatiskaka, rödvinssås och lingonsås. Glenmorangies VD Paul Skipworth konstaterar att det förmodligen är första gången han äter älgkött. Efterrätten är en skopa glass smaksatt med tioårig Ardbeg. Fördrinken bestod av en kupa Ardbeg 10 som räckte ända fram till varmrätten (och avslutet räckte längre än så), så huruvida glassen faktiskt smakade rökig whisky eller ej gick tyvärr inte att avgöra. Helhetsintrycket av maten är mycket bra och de rätter vi bjuds på passar väl in i den stämning som i övrigt genomsyrar Ardbeg Embassy. Vi får berättat för oss att en av restaurangens specialiteter är Biff Rydberg smaksatt med Ardbeg Supernova!
De ansvariga för öppnandet av Ardbeg Embassy
Ardbeg ägs av Glenmorangie som i sin tur sedan 2004 ägs av Moët & Hennessy (som ingår i LVMH). Under lunchen samtalar vi med François-Xavier Desplancke, Nordic General Manager på Moët Hennessy, och Paul Skipworth. Vi undrar om man är nöjd med sina två distinkta whiskysorter eller om man arbetar aktivt på att bredda portföljen. De berättar att LVMH drivs med fokus på varumärken snarare än portfölj. Det förklarar den aggressiva marknadsföring man gett Ardbeg och till viss mån Glenmorangie på senare år. Tänk t ex på Ardbeg-choppern, Ardbeg Challenge och nu senast Ardbeg Embassy. Man är alltså mer intresserad av att befästa sina befintliga varumärkens position på respektive marknad än att utöka sina marknadsandelar genom fler varumärken.
Systembolaget lanserar smartphone-app
Systembolagets app för Android
Systembolaget har hakat på smartphone-tåget och släpper i dagarna en app, initialt till Android och så småningom även till iPhone. I appen kan man söka efter drycker och se den information om en dryck som Systembolaget har tillgänglig på sin hemsida, hitta närmaste butik och dess öppettider samt läsa på om mat, dryck och hälsa.
Appen hittas här på Android Market medan de som sitter på iPhone (oss på peat.se inklusive) snällt får vänta tills Apple behagar godkänna iOS-varianten. Kostnaden för appen är, precis som det borde vara, 0 kronor.
I framtiden får vi hoppas att appen utökas med garanterade succéfunktioner som t ex beställning (logga in med samma användaruppgifter som vid e-beställning), relaterade produkter (tänk 'kunder som köpte vara X köpte även varorna Y och Z') och nyheter och lanseringsinformation i utvalda kategorier med push-funktionalitet! Känn efter: vore det inte klockrent att kunna bli tipsad om en spännande whisky som lanserades för 5 minuter sedan bara genom att det plingade till i fickan och att sedan kunna beställa den omgående?!
Uppdatering 2011-12-13:
Sedan igår finns appen även till iPhone, mer information om appen finns här på iTunes. Dagens läsartips tackar vi signaturen 'egil' för som tipsar om att Jim Murray's Whisky Bible har hittat till det digitala formatet som app. Dock verkar den i skrivande stund, precis som i fallet med Systembolagets app, vara släppt för Android (här) medan iPhone-versionen låter vänta på sig.
Port Charlotte är Islays spjutspetswhisky
Bruichladdichs whisky Port Charlotte, döpt efter den idylliska by som ligger ett stenkast söderut från Bruichladdich vid havsviken Loch Indaal på Islay, börjar närma sig sin mål-ålder på 10 år. Port Charlotte började destilleras 2001 och denna utgåva, Port Charlotte PC8, är buteljerad vid 8 års ålder år 2009. Det är den fjärde i ordningen efter syskonen PC5, PC6 och PC7. Dessutom finns halvsyskonet Port Charlotte An Turas Mor med i familjebilden, dock är den inte på fatstyrka och utan åldersangivelse. PC9 existerar, men bara som en "ultra-limited-edition release" om 6000 flaskor, för att citera Bruichladdichs eget material. Det är tveksamt om den alls kommer att komma in till Systembolaget.
Port Charlotte PC8 finns i skrivande stund på hyllorna för 799 kr, men existerar också i beställningssortimentet för det betydligt saftigare priset 989 kr.
Port Charlotte PC8 Ar Dùthchas
Port Charlotte PC8 Ar Dùthchas
Provad av Daniel och Martin 2011-12-05
PC8 är buteljerad vid 60,5% alkohol, den är inte kylfiltrerad och ingen sockerkulör har tillsatts. Det är spännande att se vad tidens tand har gjort med alkoholhalten i PC-serien: PC5:an hade 63,5% alkohol, PC6 ligger på 63%, PC7 61% och PC9 innehåller 59,2%.
Doft: Grovt mullrig rök direkt skrapad från insidan av en skorsten, rakt ner i glaset. Det är som att springa efter ett koleldat ånglok en varm, fuktig sommardag. Det finns hintar av lakrits under rökmolnen. Brynt smör.
Smak: Det är mycket av allt: rök, syrlighet, sötma och alkohol. Alla beståndsdelar man kan vilja ha i en rökig whisky finns representerade, och med eftertryck därtill. Sockerrörssötman servar och den syrliga röken är inte sen att svara med en forehand varefter matchen fortgår i en smärre evighet. Lakritstonerna vi fann i doften återfinns på läktaren som entusiastisk åskådare.
Avslut: När syrligheten och röken klingat av återstår massvis av lakritsrot i skymningslandet mellan sött och beskt.
Betyg: Det är lätt att ställa sig frågor i stil med: Hur kan man inte gilla det här? och Vad kan man mer begära? Svaret är förstås att om man har svårt för rökig whisky så kommer det här inte att slå an rätt strängar. Om man som oss däremot diggar rökig whisky, ja, då har man hittat sitt instrument. Vi minns med nöje Jim Murray's omdöme av Port Charlotte PC6 i (förr-)förra årets Whisky Bible och vi gissar utan att ha läst eller hört att PC8 har ett betyg kring 95 av 100 möjliga. Löjligt bra alltså. Vi måste dock höja ett varningens finger: PC8 kommer att förstöra all annan rökig whisky för dig, utom möjligtvis nåt ur Ardbegs register. Hur kan man ge denna whisky nåt annat betyg än av 5 torvmossar?
Vi hällde upp en An Turas Mor att ha som referens vid recensionen, men vi konstaterar att den står sig ganska slätt, åtminstone doftmässigt, jämfört med Port Charlotte PC8. Smakmässigt tävlar de i samma liga men PC8 är förhandstippad favorit medan An Turas Mor kommer att få kämpa för att hålla sig ovanför kvalstrecket.
Ge dig själv en riktigt god jul med Big Peat Christmas Edition
När vi provade Big Peat i sitt originalutförande för ganska exakt ett år sedan hade vi inga direkta förväntningar, förutom det faktum att vi var ganska förtjusta i samtliga beståndsdelar var och en för sig. Den ursprungliga versionen av Big Peat består av Ardbeg, Caol Ila, Bowmore och Port Ellen, spädd till 46% och ej kylfiltrerad.
Sist blev vi hänförda av den väderbitne Islaybon med redigt skägg och en överkamning på upphällning i blåsten. Idag står Big Peat Christmas Edition i startgropen och utgångsläget för denna rökiga whisky är ett helt annat. Förväntningarna på den nu omklädde filuren med röd tröja, vitt skägg och en tomteluva som tagit vind är ganska höga. Beståndsdelarna är desamma som förut, men han har utrustats med ett hemligt vapen: cask strength!
Big Peat Christmas Edition
Big Peat Christmas Edition
Provad av Daniel och Martin 2011-11-28
Julutgåvan av vår store namne innehåller 57,8% alkohol och är inte kylfiltrerad. Den kategoriseras rent juridiskt som en Islay Blended Malt Scotch Whisky även om begreppet vatted malt dyker upp lite varstans där det skrivs om denna whisky.
Doft: Ett mustigt maltmoln möter vid glasmynningen. Tilltagande söt rök. Alkoholen håller sig inte helt på sin plats utan släpps ut i små dunster vid längre sniffar. Sotig pingvinpastill möter violkaramell i mörk gränd.
Smak: Mjuk för att vara en cask strength. Sälta, lakritsrot och tung, syrlig rök. Det går att finna lätta bär som hallon och jordgubbar, de återfinns som övertoner på den i övrigt mycket bastanta huvudmelodin i rökens tecken.
Avslut: Tång och vedeldad bastu. En metallisk klang håller sig flämtande kvar. Ordentligt rökig men ändå varsam.
Betyg: Ta fyra trevliga single malt whiskies ur Islays laguppställning i distriktsmästerskapen och släng in cask strength som joker och du har ett, på pappret, utomordentligt välspelande whiskylag. Medan vi smuttar inser vi att Christmas Big Peat öppnade matchen lite mjäkigt, kanske på grund av de höga förväntningarna, men att den växer på oss. Sakta men säkert låter vi oss hänföras av det kisande charmtrollet i julkostym. Det må vara en blended malt men i ett blindtest hade den utan ansträngning gått för en single malt, alla gånger. Det är otvetydigt Islay men ändå något nytt. Kanske är det blandningen av ung whisky och äldre whisky som tillför dynamik till helheten. Vi inledde med så höga förväntningar att vi till en början trodde att vi skulle behöva ge Big Peat Christmas Edition en trea eller fyra, men efterhand som alla intryck gett sig tillkänna (eller är det fatstyrkan som kopplat greppet om oss?) så befästs uppfattningen att detta inte är något annat än en fullpottare: av 5 torvmossar.
Återigen måste vi rikta ett tack till vår kollega och whiskyfrälse Joel som skarpögt siktat ytterligare ett storartat tillskott till Big Peat-familjen från och med 2011-12-01: Really Big Peat. För 3138 kr får man 4,5 liter Big Peat då den dyker upp i beställningssortimentet med nummer 85295. Har bag-in-box-tänket nått whiskyindustrin fast med glasproducenter som medsponsorer? Ju större desto bättre måste hur som helst gälla gamle Stor-Torven! För övrigt finns Big Peat även på 4 cl och 2 cl enligt produktsajten för Big Peat, dessa ser vi mer än gärna på Systembolaget.
Big Peat Christmas Edition: disk till mamma, sömn till mormor, gröt till barnen och sprit till pappa.
Stenhårt med Lagavulin 12 Cask Strength
Vid vår intima sittning med representanter från Diageo inför lanseringen av Special Releases 2011 var det särskilt ett par av proven som fick oss extra intresserade. Anledningarna stavas rökig whisky, tillgänglighet och prisvärdhet. Port Ellen och Brora i all ära, men antingen vet man redan vad det är för whisky eller så borde man fortsätta läsa om och prova annan whisky ett tag till. Martin gav oss en inblick till Caol Ila 12 Unpeated igår och idag har turen kommit till 12-åriga Lagavulin.
Lagavulin 12 Cask Strength av 2009 års modell då vi inte fått tag på 2011 års bild
Lagavulin 12 Cask Strength
Provad av Daniel 2011-11-23
Lagavulin 12 är i årets utgåva tappad på 57,5% alkohol och har som de flesta av varianterna i Special Releases tillnamnet Natural Cask Strength. Det innebär fatstyrka, ingen kylfiltrering och ingen tillsats i form av sockerkulör. Priset är satt till 799 kr.
Doft: Initialt en söt rök som transformeras under de första sekunderna till något förföriskt kemiskt. Lite som att lukta på en kemikalie vars doft lockar, men som man vet att man inte borde lukta på, med skillnaden att här får man lukta hur länge man vill (och det vill man!). Bränd plast, bensinstation och varma bildäck. Ordentligt torvrökig och angenämt alkoholstark.
Smak: Sten kan inte brinna, men om den kunde det skulle smaken påminna om Lagavulins 12-åring. Man kan, vid sidan av svedd granit, finna spår av jod, tång och tung lakrits.
Avslut: Fem minuter efter sista smutten smakar tungan fortfarande som en eldhärjad havsklippa på Islay.
Betyg: I mångt och mycket är Lagavulins tolva en uppstudsigare variant av sextonåringen. Det är tydligt att den kommer från samma pannor, gjord på samma råvaror och säkerligen lagrad på ungefär samma fat i samma lagerhus. Det som skiljer är med stor säkerhet bara lagringstid och det faktum att det är fatstyrka i tolvåringen. Det sitter inte långt inne att påstå att det här är rökig whisky förkroppsligat. Gillar man rökig whisky så gillar man detta. Lagavulin har jag provat otaliga gånger, så jag blir inte överraskad, men dock blir jag övertygad. Övertygad om förträffligheten i denna whisky. Jag måste ge den av 5 torvmossar.
Alla som gillar whisky, kanske särskilt rökig sådan, bör prova Lagavulin 16. Om den faller i smaken—egentligen vet jag inte hur den skulle kunna misslyckas med att göra det—så kan man gå vidare till Lagavulin 12. Det är lite som att ha en favoritskiva (Lagavulin 16) som man spelar gång på gång. När man kan alla riff och texter både fram- och baklänges släpper samma band en ny skiva som är lite uppkäftigare och lite tyngre (Lagavulin 12). Nya skivan är kanske inte lika bra som favoritskivan, men det finns så många gemensamma nämnare att det blir som en utökning av allt som är bra med första skivan. "Lag-a-vulin stone"!
Förhandsvisning av whisky ur Diageos Special Releases 2011
Special Releases 2011 är ett urval av utgåvor ur Diageos Classic Malts-serie. Ingen av utgåvorna innehåller sockerkulör och bara Knockando är spädd (till 43%), övriga är natural cask strength. Serien kallades tidigare för Rare Malts men döptes år 2000 om och nystarten inleddes med specialutgåvor av bl a Talisker, Port Ellen och Brora. Sverige och Norge får ungefär 10% av alla producerade flaskor av Port Ellen i denna Special Releases-omgång.
Diageo Special Releases 2011
Det producerande destilleriets ledning blir alltid tillfrågad inför släppet av Special Releases, så deras åsikter värderas, även om beslutet om exakt vilken whisky som ges ut tas högre upp i Diageos hierarki.
Med anledning av släppet av dessa specialutgåvor, där Port Ellen och Brora alltid brukar finnas med, har vi fått möjlighet att titta närmre på några av dem som dyker upp i Systembolagets exklusiva släpp lagom till jul, närmare bestämt 1 december. Ett antal av utgåvorna kommer i så pass liten upplaga att de säkerligen kommer vara slut redan på eftermiddagen efter lansering.
En anledning till att vi svenskar förunnas så stor del av alla utgåvor, inte bara Diageos, är troligtvis att det är smidigt för distributörer som inte behöver ansvara för försäljning och distribution till enskilda butiker, då Systembolaget hanterar det mesta själva. Dessutom har vi i Sverige (och även i Norge) ett genuint och erfaret intresse för maltwhisky. Då kan det kanske passa bra att här få en liten förhandsvisning av sex exklusiva utgåvor single malt och dessutom en spännande utgåva single grain från Diageo, allt under ledning av whiskyambassadör Jan Groth.
Rosebank 21 (1990) 53,8%
Rosebank var ursprungligen en kandidat till att ingå i Diageos Classic Malts-serie. Det som till slut blev avgörande, både för Classic Malts-kandidaturen och hela destilleriets existens, var den sviktande vattenkvaliteten. Rosebank, som producerade trippeldestillerad låglandswhisky, lades därför ned 1993. Spriten gjordes i "flat-top"-pannor som gav en lång kontakt mellan vätska och panna, så kallad kopparkonversation. Samma typ av pannor används även i andra destillerier som exempelvis Cragganmore. Efter att Diageo lagt ner destilleriet dök det upp andra intressenter som köpte lokalerna inklusive utrustningen. De långt framskridna planerna gick ut på att starta upp destilleriet igen. Diageo tillfrågades om varumärket fick användas, men eftersom Diageo ägde stora mängder whisky med samma namn så blev de tvungna att neka. Planerna gick dock i stöpet när man en dag klev in i de gamla Rosebank-lokalerna och insåg att koppartjuvar härjat natten innan och helt sonika stulit pannorna! Den whisky vi provar nu är bourbonfatslagrad och gjord på helt orökt malt.
Svensk upplaga: 48 av totalt 5604 flaskor (0,9%)
Doft: Alkoholstickig, lime, jäst, blommig. Päron!
Smak: Lättare, snudd på sotig, anis. Päron, syrlig.
Avslut: Ekfatstoner, blommigt, rosolja. Långt avslut.
Port Dundas 20 (1990) 57,4%
Port Dundas 20 är en udda fågel i denna uppställning av exklusiv whisky, då det rör sig om en single grain-whisky. Enligt etiketten på flaskan är innehållet lagrat på amerikansk och europeisk ek. Exakt vad det i praktiken innebär är svårt att gissa. Allt i flaskan har till en början legat 3 år på fat av typen refill ex-bourbon för att "bli whisky", typiskt för sprit som ska till blended-industrin. Sedan har man experimenterat de resterande 17 åren där whiskyn delats upp på tre olika typer av fat, vars exakta specifikation vi får återkomma med. Den här whiskyn är den stora överraskningen bland Special Releases 2011 eftersom det rör sig om en oerhört bra single grain-whisky. Vi blir överraskade eftersom vi är så pass insnöade på single malt. Port Dundas är numera nedlagt eftersom Diageo har valt att satsa stort på ett annat single grain-destilleri vars namn för tillfället undkommer hågkomst. En intressant effekt av destillering på Coffee-stills eller continous stills, som grainwhisky oftast tillverkas med, är den höga alkoholhalt man åstadkommer. Hela 94,5% av innehållet som lämnar pannorna är alkohol, att jämföra med ca 65-75% från de pot stills som genomsyrar den skotska single malt-industrin. Trots att utrymmet för doft och smak utöver alkoholhalten inte torde vara mer än 5,5% av innehållet inledningsvis, har whiskyn oerhört mycket karaktär och det går att tydligt avgöra att den är gjord på majs.
Svensk upplaga: 60 av totalt 1920 flaskor (3,1%)
Doft: Mörkt socker, choklad, mörkrostat kaffe, sockerrör
Smak: Bourbonmullrig, otroligt sötsyrlig, tydliga hintar av majsråvaran
Avslut: Långt avslut med ekfatstoner
Knockando 25 (1985) 43%
Om Port Dundas sticker ut av tillverkningsmetods- och råvaruskäl så sticker Knockando 25 ut av alkoholhaltsskäl. Det är den enda utgåvan i Special Releases 2011 som inte är buteljerad på cask strength, 43% närmare bestämt. Knockando är en nyckelkomponent i blended whiskyn J&B. Knockando ser man sällan på hyllorna i Sverige, men säljer stort i t ex Frankrike. Den franska marknaden är dessutom ganska oförstående till konceptet cask strength vilket kan vara en av anledningarna till att man valt att hålla alkoholhalten på en civiliserad nivå.
Svensk upplaga: 60 av totalt 4500 flaskor (1,3%)
Doft: Valnötskaka, russin, rund
Smak: Snudd på övertydliga sherrytoner, nötbeska
Avslut: Fattoner, valnöt
Caol Ila Unpeated 12 (1999) 64%
Normalt sett brukar man lägga whisky på tunna vid 63,5% alkohol, något som är lite av en magisk siffra. I Caol Ila Unpeated, som är en 12-årig whisky, är det förstås inte så. Efter 12 år av långsam avdunstning på fat upprätthåller den ändå den potenta alkoholhalten av 64%. Jan Groth lägger fram teorin att destilleriet på destilleringsdagen var kort om fat och att de därför tog beslut om att inte späda råspriten till 63,5% för att minimera åtgången av fat.
Caol Ila får efter ombyggnationen, som vi skrivit om tidigare, en kapacitet på strax under 6 miljoner liter per år. Ett problem man hade tidigare var den stora mängden mäskavfall, så kallad draff. Den görs med fördel om till djurfoder, men trots det stora antalet djur på Islay så finns det ändå inte tillräckligt många för att tugga i sig all den draff man fortsättningsvis kommer att spotta ur sig på Caol Ila. Som tur är har någon tänkt till och kommit på att man kan förädla draffen till pellets. Effekten blir att djuren på Islay inte går hungriga och alla husägare med pelletskamin kommer att ha råd att elda på ordentligt. Tack Caol Ila!?
Hur kommer det sig då att man gör orökt whisky på ett destilleri som är känt för sin rökiga whisky då? Jan Groth lägger fram ytterligare en teori, men han är noga med att påpeka att det inte finns några som helst belägg för den. En normal sommar på Islay regnar det kanske 60-70 dagar av 100. En sommar för 10-15 år sedan regnade det ungefär 126 dagar av 100. Det gjorde att all torv man plockade upp från torvmossarna var helt dyblöt, och höll sig dyblöt resten av säsongen. Man blev då tvungen att göra spriten på helt orökt malt eftersom det inte fanns någon torr torv att röka kornet med. Om man vill spekulera i andra som kan ha drabbats av samma, möjligtvis påhittade, situation kan man föra tankarna till Ardbeg Blasda som bör ha lagts på fat ungefär samtidigt som Caol Ila Unpeated.
Svensk upplaga: 180 av totalt 6000 flaskor (3%)
Doft: Skulle nästan kunna tas för en Speyside
Smak: Sälta, eldig,
Avslut: Hintar av rök
Brora 32 54,7%
Brora är det gamla destilleri som en gång i tiden hette Clynelish. När det blev dags för upprustning av Clynelish så behövde ägarna avgöra om de skulle investera i de gamla, slitna lokalerna eller om man skulle bygga nytt. Man valde det senare alternativet. Det nya destilleriet övertog namnet Clynelish och det gamla destilleriet lades ned. All utrustning stod dock kvar orörd. När blended-industrin började skrika efter rökig single malt efter en period av torka på Islay som påverkade whiskyproduktionen negativt började man se sig om efter anläggningar som kunde ha kapacitet att producera rökig whisky. Nån kläckte idén om att starta upp det gamla Clynelish-destilleriet, vilket också gjordes varvid det döptes efter platsen det låg på: Brora. Idag är Brora åter stängt på grund av förfallet, men hann under perioden 1969–1973 ändå producera en ansenlig mängd whisky som idag, sisådär 40 år senare, står högt i kurs.
Då det begav sig hade man en gång de brittiska myndigheterna på besök för inspektion enligt då rådande lagstiftning. De krävde en total rengöring av destilleriets utrustning, eftersom de bland annat tittat ner i feints receivern som på Brora aldrig tidigare gjorts ren... Efter storstädningen kom det sprit ur pannorna av en helt annan karaktär än tidigare, och man blev tvungna att tänka om. En erfarenhet rikare började man därför inför varje efterföljande rengöringsfas spara undan innehållet i feints receivern, göra rent behållaren och sedan hälla tillbaka den unika konkokten. Myndigheterna nöjda, Brora nöjda, alla nöjda!
Svensk upplaga: 48 av totalt 1404 flaskor (3,4%)
Doft: Grönmögelost, mysigt smutsigt maskinrum
Smak: Äpple, rund, oljig. Långt bak i gommen: rökig!
Avslut: Nysläckt stearinljus, tydlig rökton
Port Ellen 32 (1978) 53,9%
En av Islays mest eftertraktade whiskys gjordes fram till 1983 inte i Port Ellen. En envis destillerichef vägrade anpassa sig efter kritiken som riktades mot hans skötebarn. Den gjorde gällande att whiskyn var obalanserad och därmed svårsåld. 1983 lades destilleriet i Port Ellen således ned. Pannorna såldes till Indien och gör enligt rykten någon slags whisky där, men vi misstänker att det inte är Amrut vi talar om. Trots att Port Ellens single malt var obalanserad och utan kommersiellt värde i sitt originalutförande upptäckte man att whiskyn bara blev bättre med tiden. De i runda slängar 30 åren på fat gjorde underverk med den inneslutna vätskan. Idag är Port Ellen en av Diageos mest eftertraktade whiskies trots att den lätt betingar priser på över 3000 kr per flaska.
Svensk upplaga: 204 av totalt 2988 flaskor (6,8%)
Doft: Bastuträ, charkuterier, maltmullrig, hav, sälta
Smak: Anis, härligt rökig, oljigt trög
Avslut: Långt, typiskt Islayavslut; Awesome!
Lagavulin 12 57,5 %
Lagavulin är ett destilleri med en relativt liten produktportfölj. Jan Groth berättar att de haft s.k. sjudagarsvecka på destilleriet sedan många år tillbaka. Det innebär att de producerar whisky sju dagar i veckan när produktionen är igång. Trots detta har de svårt att matcha efterfrågan eftersom den 16-åriga standardutgåvan är ett väletablerat inslag i varje whiskyförsäljares utbud. Storskalig produktion hejdas också av faktorer såsom de relativt små pannorna. Då skärs ändå hjärtat (eller kroppen) väldigt sent, först vid ungefär 58%. Att släppa en yngre men alkoholstarkare utgåva tror vi görs för att möta efterfrågan och för att bredda portföljen något. Storebror Lagavulin 16 hör till en av våra favoriter när det kommer till rökig whisky så en lillebror (Lagavulin 12) är ett välkommet tillskott till familjen.
Svensk upplaga: 360 flaskor!
Doft: Söt rök, fiskrökeri, rund, tung
Smak: Som 16-åringen fast med mer bett!
Avslut: Slutar aldrig, det vore fel att kalla det "avslut"
Summering
Våra korta mellanlandningar vid varje whisky är förstås inte tillräckligt utförliga för att ge en rättvis återgivning av ovan nämnda malters kvaliteter och eventuella skavanker, men vi hoppas att de ger en fingervisning om vad som kan passa, oavsett preferenser. Sammanfattningsvis finns det garanterat något att hämta oavsett vilken whiskysmak man har, men det är kanske ännu mer en fråga om vilket tillfälle whiskyn är avsedd för. Rosebanken passar garanterat klockrent som en frisk fläkt till sommaren, Knockando stämmer nog in bäst i stimmet till julbordet, medan både Port Ellen och Brora ger mysiga höstvibbar. Tre av utgåvorna som vi blev extra nyfikna på (Port Dundas, Caol Ila Unpeated Cask Strength och Lagavulin 12) hoppas vi få anledning att återkomma till i en djupare analys, så håll utkik!
Bowmore Tempest – den perfekta stormen
Nya Bowmore Tempest är den tredje i ordningen och har i olika sammanhang tilläggsnamnet 3rd Edition, Batch 3 eller Small Batch Release No 3. Tempest-utgåvorna har från start inneburit ordentligt rökig whisky med en stor andel grovrökt malt från Port Ellen. När vi provade Bowmore Tempest förra gången var det en flaska från den första omgången av serien. Då hade vi inga förväntningar och blev således något överrumplade och imponerade av det snygga avslutet som förde tankarna till olika varumärken av halstabletter, helt i linje med andra lite speciellare utgåvor från Bowmore (jämför exempelvis med Bowmore Laimrig eller Bowmore 15 Darkest).
Till dagens provning kommer vi alltså något mer luttrade och med klart högre förväntningar än sist. Bara under tiden vi drivit peat.se har vi hunnit prova otaliga rökiga whiskys och ändå tog sig första Bowmore Tempest upp på en hedervärd topp 10-placering på vår whiskytopplista förra året. Det blir spännande att se vad batch 3 kan tänkas hitta på i upplevelseväg.
Bowmore Tempest, batch nummer 3
Bowmore Tempest III
Provad av Daniel och Martin 2011-10-26
Bowmore Tempest är i denna tioåriga tredje utgåva buteljerad på en alkoholhalt om 55,6%. Den innehåller tyvärr sockerkulör (E150) av kontrastmässiga skäl. Systembolagets hemsida uppger felaktigt att sockerkulör tillsatts, men vi har tack vare uppmärksamma läsare fått denna uppgift reviderad. Vi anser alltsomoftast att en whisky ska vara ett hantverk från början till slut och tycker att det är bra när man håller sig från tillsatsen, även om den tekniskt sett är okej.
Doft: Försiktig inledning för att vara en rökig whisky. Havsbrus drar igång doftresan i form av tång och salt. Så småningom dyker tjärat båtskrov upp i referenslistan, men det finns en syrlig överton ovanpå det rökiga. Det är en relativt torr rök som framhävs och den lämnar en del övrigt att önska. För av vara så alkoholstark är den ändå väldigt förlåtande när man dyker i med näsan först.
Smak: Lakrits, sälta, lakrits, rök, lakrits, citrus, lakrits. Hur Bowmore gör för att få till sammansättningen i smakspektrumet är det nog bara de som vet (om ens de vet!), men om jag under vapenhot skulle vara tvungen att gissa skulle jag säga att de slängt i ett par kilo Fisherman's Friend i pannorna. Gillar man saltlakrits och halstabletter, eller hybriden av de två, så gillar man Bowmore Tempest. Den är slät i texturen och osunt lättdrucken, sin alkoholstyrka och stabila rökighet till trots. Lakrits, lakrits...
Lakrits!
Avslut: Lite metalliskt klingar det till i sällskap av mentol. Eftersmaken får samma effekt som när man petar i sig halstabletter; så fort smaken börjar klinga av vill man plocka fram en ny ur fickan. Munnen sticks i brand och det enda sättet att föda elden är att ta en mun till. Man vill aldrig att det ska sluta brinna!
Närbild på Bowmore Tempest (första utgåvan)
Betyg: Vi stöter på fenomenet gång på gång: så fort Bowmore tar sig upp ur träsket fyllt till brädden med flygplatswhisky och tråkiga standardutgåvor så hittar man guldådror direkt. Bowmore hör nog till de destillerier vi älskar att hata mest. En av anledningarna heter Bowmore 12, men det beror också på att vi vet att de kan göra otroligt bra whisky när de bara vill. Varför vill de inte när det kommer till Bowmore 12? Det känns som att det skulle kunna vara det ståtligaste flaggskeppet i armadan av standardutgåvor.
Efter lite förhandling inser vi att vi behöver ta hänsyn till tidigare uttryck från Bowmore. Laimrig är t ex en klockren femma, första utgåvan av Tempest var vi lite tveksamma till men gav ändå en femma. Tredje utgåvan av Bowmore Tempest hamnar på mellis där jag, Daniel, charmas och sätter en 5:a av bara farten, medan Martin står för det rationella och sätter en 4:a. Sammanvägt landar vi följaktligen på av 5 torvmossar.
Vi slet fram en första utgåvans Tempest ur skåpen för att jämföra och kan konstatera att den äldre varianten är lite fruktigare, lite mer russin och lite mer bredd. Den är dessutom lite mörkare till färgen så man leds gärna att tro att den är sherryfatslagrad i större utsträckning. På övriga punkter är de två utgåvorna väldigt lika. Lakrits, lakrits — ja, ni förstår...
Mackmyra Special 07 inför novembersläppet på bolaget
Så var det åter dags att utvärdera en whisky från Mackmyra. Med novembersläppet på Systembolaget i sikte har vi fått tag i ett prov av Mackmyra Special 07. Vi trodde tidigare att Mackmyra släppte whisky i serier om högst sex utgåvor (Privus 1-6, Preludium 1-6, Special 1-6 och hittills endast fyra utgåvor under varumärket Moment), men har nu fått reda på att så inte är fallet. Mackmyra Special är en serie whisky i årstidstema riktad till samlare, med sex tidigare utgåvor, där samtliga går köpa i ett par samlingsboxar om tre flaskor. Mackmyra Moment är en serie av speciella fat, utvalda av Angela D'Orazio för att de har speciell karaktär, som skulle försvinna i mängden om de blandades med andra fat. Vi kan nog förvänta oss fler utgåvor även i denna serie.
Med tidigare recensioner av Mackmyra Special 05 Jaktlycka och Mackmyra Special 06 Sommaräng har det nu blivit dags att titta närmare på den uppkommande utgåvan Mackmyra Special 07. Det är frågan om en strategisk höstutgåva, blandad av svensk whisky från hjortronvinsfat, likt Mackmyra Special 05 från lingonvinsfat.
Special 05 - 07 bakom Patric i Mackmyras monter på Stockholm Beer & Whisky 2011
Mackmyra Special 07 - Framtidstro
Provad av Daniel och Martin 2011-10-14
Mackmyra Special 07 har lagrats på hjortronvinsfat och är sedan tappad och spädd till 45,8% alkohol. Färgen tyder på avsaknad av sockerkulörer och den verkar inte vara kylfiltrerad. Det är frågan om naturlig svensk whisky, kort och gott.
Doft: Det börjar med en kort intensiv intro i de enrisrökta dillchipsens tecken! Sedan hjortronsylt, något jästigt. Havssalt, tydligt färgad av jodreferenser. Försiktigt syrlig med toner av lime och vanilj. Massvis av vanilj! Förrädiskt av björnklister! Efter ett tag oljigt apelsinig och åter igen hjortron, seg och trögflytande med eftertryck.
Smak: Äppelpaj med kanel och vaniljsås. Romrussin. Syrligt krusig på tungan, med en liten besk krusidull mot slutet av smakattacken. Fortfarande salt efter ett par rundor vid glaset.
Avslut: Jästig men mjuk. Apelsin och pomerans som cointreau, men gott om finkeloljor.
Betyg: Förväntningarna på Mackmyra Special 07 var höga eftersom vi redan provat den under Stockholm Beer & Whisky 2011. Därför blir vi inte överraskade eller överrumplade ikväll när vi dyker djupare i glaset, varken doft- eller smakmässigt. Snarare är det frågan om ett mysigt efterspel till den initiala upplevelsen. Mackmyra Special 07 är en elegant whisky i kategorin höstmys på den inglasade verandan. Njut så länge det varar! Till vintern kommer med största säkerhet preferenserna att slå om mot det rökigare, kraftigare hållet. Helt tillfreds med upplevelsen kan det kanske passa med betyget av 5 möjliga torvmossar!
För Mackmyra-fantaster blir Mackmyra Special 07 säkerligen ett måste till samlingen, men vi är ganska nöjda efter endast ett par försök. Istället ser vi fram emot nästa släpp från det svenska destilleriet och hoppas på ytterligare starka influenser av bourbon och svenska ekfat. Det är i detta område som Mackmyra kan utmärka sig och det kan verkligen inte bli för mycket av vanilj och smörkola i deras produkter. Prova gärna Mackmyra Preludium 06 för en säker referens i den kategorin, med något högre alkoholhalt och ett garanterat högre tryck i doftväg!
Sist, men inte minst, ett stort tack till våra kollegor Camilla och Frej, som medverkade i vår lilla live-tasting av den här utgåvan från svenska Mackmyra!
Mackmyra Vit Hund sitter alltid fint
Mackmyras Vit Hund säljs under parollen "Vit Hund sitter alltid fint" och konkurrerar därmed konceptuellt med snaps och akvavit. Prismässigt ligger den dock något över sagda kategorier och slåss kanske snarare med cognac, grappa och andra druvdestillat. Med sin fruktiga framtoning bör den i teorin passa bra som drinkbas i likhet med den något äldre kusinen Mackmyra Brukswhisky.
Mackmyra Vit Hund i doggy bag
Mackmyra Vit Hund
Provad av Daniel och Martin 2011-10-07
Nu är vi inte helt insatta i Mackamyras produktion, men gissningsvis lämnar deras nydestillerade sprit pannorna kring 70% alkohol. Whisky läggs normalt på fat vid 63,5% av diverse skäl. Vit Hund är buteljerad på 46,1%, så viss spädning har utförts för att passa en bredare publik och kanske även av skattetekniska skäl.
Doft: Helt överväldigande dofttoner, men vi kan inte komma överens om vilken inbördes ordning de dyker upp i: röda krusbär, svarta vinbär, plommon, anis, rosolja och halm.
Smak: Svagt imaginärt rökig. Förnimmelser av anisbrännvin och grappa. Pomeransskal.
Avslut: Jästa hallon (tack Camilla) och bullbak. Beskan håller sig kvar länge och försvinner aldrig riktigt helt.
Betyg: Det är i och med doften som Vit Hund briljerar. Här under råspritens första stapplande steg mot whisky kan man ana hur destillatet kan komma att transformeras mot en fruktig och elegant whisky som lämnar stort utrymme för påverkan från faten. Mackmyras vita hund tillhör inte den nisch vi vanligtvis recenserar, men det gör den inte mindre värd ett betyg. På samma sätt som vi många gånger är insnöade på skotsk maltwhisky och samtidigt kan avnjuta en bourbon så passar new make/new spirit/råsprit ändå in i ganska bra i vår världsbild. För en trevlig helhetsupplevelse med otroligt förspel i doftväg blir det av 5 torvmossar.
Vi har haft förmånen att prova råsprit på plats hos Kilchoman och även från Knockdhu och Grythyttan under Stockholm Beer & Whisky. Normalt sett bör den avnjutas vid originalstyrka, runt 70%, mer eller mindre direkt uppfiskad ur en spirit receiver. Vit Hund saknar således lite i styrka men uppvisar ändå många av de karaktäristika som outspädd råsprit innehar. Det kan tilläggas att vi inte provat buteljerad new make, avsedd för försäljning tidigare, men att för den som är intresserad att utforska gränslandet till whisky ytterligare vet vi att exempelvis Bruichladdich har liknande produkter. Dit hör Bruichladdich Botanist Gin och Bruichladdich X4 (även om de ligger längre från det ordinarie sortimentet i form av antingen råvaror eller process). Tills vidare får vi nöja oss med att hålla med Mackmyra om att vit hund sitter alltid fint...