peat.se
23feb/1231

Octomore 4 – rökig whiskys okrönte kung

Octomore är en gård belägen mellan samhällena Port Charlotte och Bruichladdich på Islay. När hjärnorna bakom destilleriet Bruichladdich fick idén till att bränna den rökigaste malt världen skådat i sina höga och smala pannor, designade för att ge en så ren sprit som möjligt, valde man att kalla den för Octomore. Octomore 1, den första utgåvan i serien, hade 131 ppm fenoler, Octomore 2 stannade vid 140 ppm och Octomore 3 utökade senare till 152 ppm. Man har även släppt Octomore 2.2 och 4.2 som är varianter med annan fatlagring. Under vårt besök på Islay förra året stannade vi till på Bruichladdich och fiskade, bland annat, upp en Octomore 4 med inte mindre än 167 ppm fenoler. När det kommer till rökighet i rökig whisky så är det här det högsta som hittills uppmätts. Nu är inte ppm fenoler allt när det gäller rök, men det bidrar onekligen.

Octomore /4_167

Octomore /4_167

Octomore 4.1

Provad av Daniel och Martin 2012-02-22

Flaskan och plåtröret har utrustats med en stilren design som, samtidigt som den är typisk för Bruichladdich, osar "less is more". Har man läst sin läxa så vet man dock att för Octomore, precis som för Yngwie Malmsteen, gäller "more is more". Whiskyn är lagrad 5 år på amerikanska ekfat, buteljerad på grova 62,5% alkohol och är naturligtvis inte kylfiltrerad eller färgad. Upplagan den här gången är 15000 flaskor.

Doft: Vi förväntar oss en rökbomb utan dess like, men fenolerna låter vänta på sig. Man kan ana små hintar av rök som försiktigt stiger uppåt i glaset. Efter lite tålmodig övertalning börjar Octomore 4.1 röra på sig. Svedd fisk, mustig färsköl och nyslaget hö. Salt och smör på nykokt majskolv.

Smak: Ostronet Octomore, som verkade hermetiskt tillslutet när vi doftade på det, öppnar sig här och blottar sin skimrande, svarta pärla. Fenolerna i kombination med alkoholen ger en oerhörd syra som får ögon att tåras, bihålor att rensas och klockor att stanna. Likt ordentligt syrlig frukt får malten kinder och tunga att stramas åt och krampaktigt kippa efter luft. Röken finns här, men upplevs inte så framträdande som man kanske skulle ha gissat. Lakrits, rökt sik och fänkål ger namn åt de små undertoner som spelar medan whiskyn bränner sig fram genom munhålan som en fosforbomb. Efter några smuttar kan man likna det vid att smaka på en stark chili. Först är den rund och fyllig, för att så småningom stegra i styrka, jämförbar med en medelstark chilifrukt, och till slut mattas av när salivproduktionen neutraliserat den värsta hettan. Med lite vatten i glaset låses en hel skogsbärskompott upp mitt i svedjebruket.

Avslut: Långt bak på tungan breder whiskyn ut sig som en solfjäder, med kärnan bestående av en gastkramande syrlighet i nära samarbete med aska, selleri och rabarber. I efterdyningarna håller sig den metalliska umami-smaken kvar förvånande länge.

Betyg: Trots att Bruichladdich producerar världens mest torvrökta whisky i sin Octomore /4_167 så slås vi av hur enkelspårig den ändå är. Det är en konceptwhisky som drivits till sin spets och förbi. Spektaklet Octomore förtjänar en plats i historieböckerna, men är man ute efter en fulländad rökig whisky bör man leta någon annanstans. Man behöver dock inte leta särskilt långt eller länge, för Bruichladdichs andra varumärke för rökig whisky, Port Charlotte, kommer i sin 10-åriga standardutgåva någon gång under 2012, och det kommer bli mäktigt! Hade vi smakat på Octomore 4 för ett par år sedan hade vi bokstavligen trillat baklänges av stolarna. Idag är vi mer luttrade och vill hitta mer än det uppenbart extrema uttryck som whiskyn ändå erbjuder. I vanliga fall gillar vi whisky som tar ut svängarna, som tar ställning och inte velar, men här blir den nästan för ensidig. Betyget stannar vid 4 av 5 torvmossar.

I denna bloggs ungdom var vi väldigt fascinerade av fenoler och dess inverkan på rökig whisky. Vi gick så långt att vi började räkna på hur mycket whisky som krävdes för att uppnå en dödlig dos fenoler. Vår dittills rökigaste provade whisky var då Ardbeg Supernova på bastanta 100 ppm fenoler. Vi räknade ut att det skulle krävas inte mindre än 245 flaskor á 70 cl Ardbeg Supernova för att duka under i fenoldöden. Octomore 1, med sina 131 ppm fenoler, krävde något färre flaskor: 189 stycken mer bestämt. Idag har vi hyfsat rekordet med Octomore 4! Ganska exakt 150 flaskor behöver man inmundiga i rask följd innan fenolhalten blir kroppens baneman...

2012-06-20: Nu även provad som fatförädling genom syskonet Octomore 4.2 (Comus), slutlagrad på sauternes-fat.

Stöd Living Dead Brewery:


15feb/125

Försiktigt rökig whisky från Isle of Arran

Det lär knappast ha undgått någon att peat.se har en förkärlek för rökig whisky. Ett av våra favoritområden när det gäller whiskyproduktion är inte helt otippat Islay. På denna skotska ö hittar vi stora namn som Laphroaig, Lagavulin, Ardbeg och Caol Ila, för att nämna några. Färdas man sydöst från Islay når man halvön Kintyre vars centralort Campbeltown huserar Springbank & Co. samt Glen Scotia. Direkt österut från Kintyre hittar man ön Arran, mindre än 4 mil från Islays östkust. Frågan vi ställer oss idag är om detta korta avstånd kan göra att en rökig whisky från Isle of Arran har potential att nå upp till samma höga nivå som går att finna på Isle of Islay. Destilleriet Arran grundades så sent som 1995 och var då det första lagliga destilleriet som öppnade på ön på över 150 år. Fram tills nyligen förvarade man en del av sina tunnor hos närbelägna Springbank, då man saknade möjlighet att bygga ut destilleriets befintliga lagerhus.

Machrie Moor Second Edition

Machrie Moor Second Edition 2011

Machrie Moor Second Edition

Provad av Daniel och Martin 2012-02-15

Det här är den andra utgåvan av Isle of Arran Distillers försök till en rökig whisky. Buteljerad på 46% alkohol, ej kylfiltrerad och utan sockerkulör. So far so good!

Doft: Äpple och drivved. Torrt trä som lekt med elden men aldrig brunnit blandas med fruktiga estrar. Något sött och mjukt befinner sig i periferin och inväntar rätt tillfälle att träda fram. Det är som en The Glenlivet Nàdurra vars etikett blivit lite lätt bränd i ena hörnet. Med tiden blommar det söta och mjuka ut i en maltig fudge, om än försiktigt. Druvjuice. Den rökta malten är snudd på svår att hitta.

Smak: Blommigt och fruktigt. En lakritsstrimma sveper fram över tungan i samklang med en metallisk ton av blåmögelost. Man skulle kunna säga att Machrie Moor är en tjuvrökig whisky! Den har stått i skogsdungen bakom skolan och i smyg puffat på en delad cigarett, och det är nära att man missar röken. En uppmärksam mo(o)r anar dock ugglor i mossen.

Avslut: Efterklangen håller i sig en bra stund, men det är svårt att peka på enskilda uttryck som reser sig över de övriga. Lakrits och maltsötma är en del av den blandade upplevelsen. Martin hittar en strävhet som utgår från mandelmassa.

Betyg: Machrie Moor är tyvärr lite väl avskalad i sitt uttryck. Den hade förmodligen tjänat på en högre alkoholhalt eller ett par ppm fenoler till under västen. Det är absolut inte fråga om dålig whisky här, men man förväntar sig ändå något lite mer bredbent av en peated malt. Det räcker inte med tjuvrökning för att imponera på oss! I slutändan tvingas vi besvara vår tidigare fråga huruvida närheten till Islay påverkar Arrans möjlighet till framgångar när det gäller rökig whisky med ett nja. Alla betyg mellan 2 och 4 skulle vara välförtjänta, men Martin bestämmer sig till slut för en 3:a och jag för en 4:a. Således landar Arrans Machrie Moor på 3.5 av 5 torvmossar.

Vi tror att det här är den mest spännande whiskyn från Arran som vi hittills provat. Med det sagt så är vi samtidigt medvetna om att Arran har lagt mycket whisky på vitt skilda fat som med tiden kommer att ge dem ett brett och förmodligen utsökt utbud.

8feb/123

Laphroaig Triple Wood imponerar lagom

Laphroaigs nygamla utgåva Triple Wood har funnits i diverse flygplatsers taxfree-butiker ett tag, men har nu släppts lös för den breda, flygrädda allmänheten att avnjuta. I grunden hittar vi en vanlig Laphroaig 10, visserligen utan åldersangivelse, men lagrad enbart på före detta bourbonfat. Malten har sedan flyttats över till de små fat som går under benämningen quarter cask och som förstås har lånat ut sitt namn till Laphroaig-utgåvan Laphroaig Quarter Cask. För att krydda det hela ytterligare så har man nu tagit whiskyn från "kvartsfaten" och lagt den på stora, feta sherryfat. Man har på så vis försökt sammanföra de bästa egenskaperna från respektive fatslag: vanilj från bourbonfaten, ekens strävhet från kvartsfaten och sherrysötma från de stora faten.

Laphroaig Triple Wood

Laphroaig Triple Wood

Laphroaig Triple Wood

Provad av Daniel och Martin 2012-02-08

Triple Wood är buteljerad vid 48% alkohol, ej kylfiltrerad men däremot färgad med sockerkulör (vaffö gö ni på detta viset?!). Numret är 20263 och prislappen uppgår till 499 kr.

Doft: En bit från glaset anar man söta, dova malttoner och ju närmare man rör sig desto mer syrlig rök, tunn men tydlig, letar sig upp genom glasets öppning. För att vara en Laphroaig är den oerhört varsam, både rök- och alkoholmässigt. Den metalliska, jodliknande doften som på engelska kategoriseras som medicinal finns här, så som oftast i whisky från Laphroaig. Inbillad sälta och tång samsas med vaga lädertoner. Röken påminner om färska barrträdskvistar på öppen eld. Koncentrerar man sig

Smak: Initialt blir man förvånad över hur slätstruken whiskyn är, men misströsta icke! Efter en kort och ofokuserad omväg blommar den ut som en sotig rallarros på en ångloksbanvall. Det är omisskännligt Islaywhisky i glaset och bland de mer utmärkande smakerna finner vi lakrits och bräckt vatten. Halvvägs genom provningen slås vi av följande tanke: var är sherryfaten? Röken övergår tidvis i sot och vi njuter, men konstaterar samtidigt att den i stort sett fullständigt utmanövrerar sherryinfluenserna.

Avslut: Sot och lakrits. Eftersmaken dröjer sig kvar länge och den går definitivt inte av för hackor. Man kan nästan ana de för Bowmore typiska lakrits- och halstablettonerna om man låter tanken sväva fritt en stund.

Betyg: Där annan Islaywhisky som lagrats på sherryfat emellanåt lyckas få röken och sherryn att komplettera varandra (Ardbeg Uigeadail exempelvis), så saknas den dynamiken i Laphroaig Triple Wood. Vi upplever att man misslyckats med att satsa på sherryfaten, man har liksom tvekat. Faten hade kunnat spela en huvudroll här, men får nesligt ikläda sig rollen som statist. Vi vet inte om vi ska skylla på de små kvartsfaten, som ger mycket av det de har, eller om det blev fel redan på planeringsstadiet. Ska man göra en sherryfatslagring av en så potent whisky som Laphroaig måste man våga satsa fullt ut, men här har man gjort det halvhjärtat. Triple Wood är absolut inte en dålig whisky, men väger man in avsikterna i slutprodukten så blir man ändå lite besviken. Betyget svajar under provningens gång men vi låter det slutligen landa på en svag 4 av 5 torvmossar.

Någonstans längs vägen inser vi att Triple Wood måste vara en form av Laphroaig där man försökt fila ner några av de vassa kanter som Laphroaig kan erbjuda genom att lagra Quarter Cask på sherryfat. De försöker tillmötesgå den breda massan och då blir vi lite förnärmade när vi väl inser det. Med Trippelträet så säljer de sig lite.

Vi efterlyser en Laphroaig Double Wood: 50/50 ex-bourbon och olorososherry! Mumma!?

8feb/120

Februarinytt i efterhand

En vecka försenat tänkte vi summera Systembolagets whiskynyheter för februari. Listan innehåller i runda slängar 50 olika utgåvor, men vi tänkte fokusera på en handfull av dem och då särskilt de som producerats av destillerierna själva utan mellanhänder. Merparten av utgåvorna nås endast via beställningssortimentet men 15 av dessa 50 anländer via det som kallas för Små Partier och några i detta utval hamnar på hyllorna i ett 40-tal butiker runt om i landet.

Spirit of Hven Urania Single Malt Whisky

Spirit of Hven Urania Single Malt Whisky

Den överlägset mest spännande flaskan i februari torde vara Spirit of Hvens första single malt whisky! På Systembolaget kallas den för Spirit of Hven Single Malt Whisky First Release, men på Spirit of Hvens hemsida går den under namnet Spirit of Hven Urania Single Malt Whisky. På artikelnummer 10113 och för rejält tilltagna 1895 kr finner vi 50 cl av denna första riktiga öwhisky från Sverige. Man stoltserar med små kvalitetsdetaljer som exempelvis att whiskyn är buteljerad för hand, ej kol- eller kylfiltrerad samt numrerad och signerad för hand av destillatören.

Andra godsaker som letat sig ända hit till Sverige är bl a Arran Amarone Cask Finish (10112, 579 kr) och Oban Distiller's Edition 2011 (10156, 649 kr). Vid vår sittning med representanter för Ardbeg och LVMH på nyöppnade Ardbeg Embassy nämndes det att Arran har gjort en större ansträngning för att lagra sin malt på i stort sett varje typ av tunna som någonsin använts i någon form av dryckesförädling. Här har de slutlagrat whisky på gamla Amarone-fat, som vanligtvis görs av fransk, slovensk eller kroatisk ek. Obans oljiga och mineraliga standardutgåva innehåller en hel del sherrylagrad whisky, så frågan är vad slutlagring på sherryfat innebär för slutprodukten. Kan det kanske röra sig om en sherry-bomb med en liten strimma rök?

19jan/129

Nyheter från Glenmorangie och Ardbeg

Glenmorangie Artein

Glenmorangie Artein

I dagarna släpps den whisky som Bill Lumsden i somras kallade för Daughter of Finealta: Glenmorangie Artein. Artein, som betyder sten på gäliska, har delvis lagrats på vinfat av typen Super Tuscan. Vi frågar ut Paul Skipworth, VD för Glenmorangie, om nyheter på Ardbeg-fronten, men som vanligt är de hemlighetsfulla. Vi får dock bekräftat att man kommer att försöka återlansera Ardbeg Supernova så ofta som faten tillåter, men troligtvis inte varje år. Paul berättar vidare att man kommer att slå ihop den årliga Ardbeg Committee-utgåvan med Feis Ile-utgåvan så att man bara har en ny whisky per år. Den årliga nya Ardbegen lanseras i samband med Whiskyfestivalen Feis Ile på Islay och släpps därefter lös på övriga världen. Feis Ile organiseras vanligtvis i juni varje år.

Vid tidpunkten för Ardbegs grundande, år 1815, fanns det ett större antal arbetarbostäder i nära anslutning till destilleriet. Några av dessa finns kvar och inhyser idag bland annat destillerichefen Mickey Heads egen bostad. Vägg i vägg med familjen Heads håller man nu som bäst på att renovera för att under hösten 2012 öppna ett lyxigt 3-rumshotell. Några av farhågorna inför att ha whiskyälskare boendes på destilleriets område innefattar vad som skulle hända om någon blev whiskysugen mitt i natten. Därför har man installerat kameror med rörelsesensorer runtom destilleriet för att hinna hindra nyfikna gäster från att ta sig alltför stora friheter. En annan farhåga hade att göra med högljudda gäster, eller som Paul uttryckte det med glimten i ögat: "drunk Swedes playing loud music". Av den anledningen har man ljudisolerat väggen mellan Heads-residenset och det framtida hotellet.

19jan/120

Ardbeg Embassy slår upp portarna

Provflaskan från fat 4714 hos Ardbeg bredvid Ardbeg Feis Isle 2011 (Pedro Ximenes sherry)

Provflaskan från fat 4714 hos Ardbeg bredvid Ardbeg Feis Isle 2011 (Pedro Ximenes sherry)

Nyinvigda Ardbeg Embassy (ardbegembassy.se) är beläget på Västerlånggatan i Gamla Stan. Restaurangen gick tidigare under namnet Glenfiddich Warehouse n:o 68 och är således inga noviser på whisky. Med ny inredning inspirerad av Ardbegs något säregna framtoning och ett utökat sortiment av lite mer svåråtkomliga Ardbeg-flaskor ska en rökigare whiskypublik lockas. Så fort man kliver in genom dörren möts man av en massiv bar vars bakre vägg stoltserar med ungefär 300 sorters whisky av olika slag. Fokus får sägas ligga på skotsk single malt, men vi noterar såväl svensk som japansk single malt och till och med en och annan bourbon. Bland Ardbeg-rariteterna hittas (än så länge) Ardbeg Lord of the Isles, Ardbeg Airigh Nam Beist, Ardbeg Feis Ile och äldre Ardbeg från 1975 och 1976. Det står även en spännande provflaska från Ardbeg som Mickey Heads välsignat pubens hylla med.

I egenskap av press bjuds vi på lunch bestående av tre rätter med anknytning till både Skottland och Sverige. Till förrätt serveras pilgrimsmusslor som dock inte verkar ingå i ambassadens ordinarie meny. Varmrätten består av en älginnerfilé serverad med potatiskaka, rödvinssås och lingonsås. Glenmorangies VD Paul Skipworth konstaterar att det förmodligen är första gången han äter älgkött. Efterrätten är en skopa glass smaksatt med tioårig Ardbeg. Fördrinken bestod av en kupa Ardbeg 10 som räckte ända fram till varmrätten (och avslutet räckte längre än så), så huruvida glassen faktiskt smakade rökig whisky eller ej gick tyvärr inte att avgöra. Helhetsintrycket av maten är mycket bra och de rätter vi bjuds på passar väl in i den stämning som i övrigt genomsyrar Ardbeg Embassy. Vi får berättat för oss att en av restaurangens specialiteter är Biff Rydberg smaksatt med Ardbeg Supernova!

De ansvariga för öppnandet av Ardbeg Embassy

De ansvariga för öppnandet av Ardbeg Embassy

Ardbeg ägs av Glenmorangie som i sin tur sedan 2004 ägs av Moët & Hennessy (som ingår i LVMH). Under lunchen samtalar vi med François-Xavier Desplancke, Nordic General Manager på Moët Hennessy, och Paul Skipworth. Vi undrar om man är nöjd med sina två distinkta whiskysorter eller om man arbetar aktivt på att bredda portföljen. De berättar att LVMH drivs med fokus på varumärken snarare än portfölj. Det förklarar den aggressiva marknadsföring man gett Ardbeg och till viss mån Glenmorangie på senare år. Tänk t ex på Ardbeg-choppern, Ardbeg Challenge och nu senast Ardbeg Embassy. Man är alltså mer intresserad av att befästa sina befintliga varumärkens position på respektive marknad än att utöka sina marknadsandelar genom fler varumärken.

7Dec/1114

Systembolaget lanserar smartphone-app

Systembolagets app för Android

Systembolagets app för Android

Systembolaget har hakat på smartphone-tåget och släpper i dagarna en app, initialt till Android och så småningom även till iPhone. I appen kan man söka efter drycker och se den information om en dryck som Systembolaget har tillgänglig på sin hemsida, hitta närmaste butik och dess öppettider samt läsa på om mat, dryck och hälsa.

Appen hittas här på Android Market medan de som sitter på iPhone (oss på peat.se inklusive) snällt får vänta tills Apple behagar godkänna iOS-varianten. Kostnaden för appen är, precis som det borde vara, 0 kronor.

I framtiden får vi hoppas att appen utökas med garanterade succéfunktioner som t ex beställning (logga in med samma användaruppgifter som vid e-beställning), relaterade produkter (tänk 'kunder som köpte vara X köpte även varorna Y och Z') och nyheter och lanseringsinformation i utvalda kategorier med push-funktionalitet! Känn efter: vore det inte klockrent att kunna bli tipsad om en spännande whisky som lanserades för 5 minuter sedan bara genom att det plingade till i fickan och att sedan kunna beställa den omgående?!

Uppdatering 2011-12-13:
Sedan igår finns appen även till iPhone, mer information om appen finns här på iTunes. Dagens läsartips tackar vi signaturen 'egil' för som tipsar om att Jim Murray's Whisky Bible har hittat till det digitala formatet som app. Dock verkar den i skrivande stund, precis som i fallet med Systembolagets app, vara släppt för Android (här) medan iPhone-versionen låter vänta på sig.

5Dec/1126

Port Charlotte är Islays spjutspetswhisky

Bruichladdichs whisky Port Charlotte, döpt efter den idylliska by som ligger ett stenkast söderut från Bruichladdich vid havsviken Loch Indaal på Islay, börjar närma sig sin mål-ålder på 10 år. Port Charlotte började destilleras 2001 och denna utgåva, Port Charlotte PC8, är buteljerad vid 8 års ålder år 2009. Det är den fjärde i ordningen efter syskonen PC5, PC6 och PC7. Dessutom finns halvsyskonet Port Charlotte An Turas Mor med i familjebilden, dock är den inte på fatstyrka och utan åldersangivelse. PC9 existerar, men bara som en "ultra-limited-edition release" om 6000 flaskor, för att citera Bruichladdichs eget material. Det är tveksamt om den alls kommer att komma in till Systembolaget.

Port Charlotte PC8 finns i skrivande stund på hyllorna för 799 kr, men existerar också i beställningssortimentet för det betydligt saftigare priset 989 kr.

Port Charlotte PC8 Ar Dùthchas

Port Charlotte PC8 Ar Dùthchas

Port Charlotte PC8 Ar Dùthchas

Provad av Daniel och Martin 2011-12-05

PC8 är buteljerad vid 60,5% alkohol, den är inte kylfiltrerad och ingen sockerkulör har tillsatts. Det är spännande att se vad tidens tand har gjort med alkoholhalten i PC-serien: PC5:an hade 63,5% alkohol, PC6 ligger på 63%, PC7 61% och PC9 innehåller 59,2%.

Doft: Grovt mullrig rök direkt skrapad från insidan av en skorsten, rakt ner i glaset. Det är som att springa efter ett koleldat ånglok en varm, fuktig sommardag. Det finns hintar av lakrits under rökmolnen. Brynt smör.

Smak: Det är mycket av allt: rök, syrlighet, sötma och alkohol. Alla beståndsdelar man kan vilja ha i en rökig whisky finns representerade, och med eftertryck därtill. Sockerrörssötman servar och den syrliga röken är inte sen att svara med en forehand varefter matchen fortgår i en smärre evighet. Lakritstonerna vi fann i doften återfinns på läktaren som entusiastisk åskådare.

Avslut: När syrligheten och röken klingat av återstår massvis av lakritsrot i skymningslandet mellan sött och beskt.

Betyg: Det är lätt att ställa sig frågor i stil med: Hur kan man inte gilla det här? och Vad kan man mer begära? Svaret är förstås att om man har svårt för rökig whisky så kommer det här inte att slå an rätt strängar. Om man som oss däremot diggar rökig whisky, ja, då har man hittat sitt instrument. Vi minns med nöje Jim Murray's omdöme av Port Charlotte PC6 i (förr-)förra årets Whisky Bible och vi gissar utan att ha läst eller hört att PC8 har ett betyg kring 95 av 100 möjliga. Löjligt bra alltså. Vi måste dock höja ett varningens finger: PC8 kommer att förstöra all annan rökig whisky för dig, utom möjligtvis nåt ur Ardbegs register. Hur kan man ge denna whisky nåt annat betyg än 5 av 5 torvmossar?

Vi hällde upp en An Turas Mor att ha som referens vid recensionen, men vi konstaterar att den står sig ganska slätt, åtminstone doftmässigt, jämfört med Port Charlotte PC8. Smakmässigt tävlar de i samma liga men PC8 är förhandstippad favorit medan An Turas Mor kommer att få kämpa för att hålla sig ovanför kvalstrecket.

29Nov/114

Ge dig själv en riktigt god jul med Big Peat Christmas Edition

När vi provade Big Peat i sitt originalutförande för ganska exakt ett år sedan hade vi inga direkta förväntningar, förutom det faktum att vi var ganska förtjusta i samtliga beståndsdelar var och en för sig. Den ursprungliga versionen av Big Peat består av Ardbeg, Caol Ila, Bowmore och Port Ellen, spädd till 46% och ej kylfiltrerad.

Sist blev vi hänförda av den väderbitne Islaybon med redigt skägg och en överkamning på upphällning i blåsten. Idag står Big Peat Christmas Edition i startgropen och utgångsläget för denna rökiga whisky är ett helt annat. Förväntningarna på den nu omklädde filuren med röd tröja, vitt skägg och en tomteluva som tagit vind är ganska höga. Beståndsdelarna är desamma som förut, men han har utrustats med ett hemligt vapen: cask strength!

Big Peat Christmas Edition

Big Peat Christmas Edition

Big Peat Christmas Edition

Provad av Daniel och Martin 2011-11-28

Julutgåvan av vår store namne innehåller 57,8% alkohol och är inte kylfiltrerad. Den kategoriseras rent juridiskt som en Islay Blended Malt Scotch Whisky även om begreppet vatted malt dyker upp lite varstans där det skrivs om denna whisky.

Doft: Ett mustigt maltmoln möter vid glasmynningen. Tilltagande söt rök. Alkoholen håller sig inte helt på sin plats utan släpps ut i små dunster vid längre sniffar. Sotig pingvinpastill möter violkaramell i mörk gränd.

Smak: Mjuk för att vara en cask strength. Sälta, lakritsrot och tung, syrlig rök. Det går att finna lätta bär som hallon och jordgubbar, de återfinns som övertoner på den i övrigt mycket bastanta huvudmelodin i rökens tecken.

Avslut: Tång och vedeldad bastu. En metallisk klang håller sig flämtande kvar. Ordentligt rökig men ändå varsam.

Betyg: Ta fyra trevliga single malt whiskies ur Islays laguppställning i distriktsmästerskapen och släng in cask strength som joker och du har ett, på pappret, utomordentligt välspelande whiskylag. Medan vi smuttar inser vi att Christmas Big Peat öppnade matchen lite mjäkigt, kanske på grund av de höga förväntningarna, men att den växer på oss. Sakta men säkert låter vi oss hänföras av det kisande charmtrollet i julkostym. Det må vara en blended malt men i ett blindtest hade den utan ansträngning gått för en single malt, alla gånger. Det är otvetydigt Islay men ändå något nytt. Kanske är det blandningen av ung whisky och äldre whisky som tillför dynamik till helheten. Vi inledde med så höga förväntningar att vi till en början trodde att vi skulle behöva ge Big Peat Christmas Edition en trea eller fyra, men efterhand som alla intryck gett sig tillkänna (eller är det fatstyrkan som kopplat greppet om oss?) så befästs uppfattningen att detta inte är något annat än en fullpottare: 5 av 5 torvmossar.

Återigen måste vi rikta ett tack till vår kollega och whiskyfrälse Joel som skarpögt siktat ytterligare ett storartat tillskott till Big Peat-familjen från och med 2011-12-01: Really Big Peat. För 3138 kr får man 4,5 liter Big Peat då den dyker upp i beställningssortimentet med nummer 85295. Har bag-in-box-tänket nått whiskyindustrin fast med glasproducenter som medsponsorer? Ju större desto bättre måste hur som helst gälla gamle Stor-Torven! För övrigt finns Big Peat även på 4 cl och 2 cl enligt produktsajten för Big Peat, dessa ser vi mer än gärna på Systembolaget.

Big Peat Christmas Edition: disk till mamma, sömn till mormor, gröt till barnen och sprit till pappa.

23Nov/119

Stenhårt med Lagavulin 12 Cask Strength

Vid vår intima sittning med representanter från Diageo inför lanseringen av Special Releases 2011 var det särskilt ett par av proven som fick oss extra intresserade. Anledningarna stavas rökig whisky, tillgänglighet och prisvärdhet. Port Ellen och Brora i all ära, men antingen vet man redan vad det är för whisky eller så borde man fortsätta läsa om och prova annan whisky ett tag till. Martin gav oss en inblick till Caol Ila 12 Unpeated igår och idag har turen kommit till 12-åriga Lagavulin.

Lagavulin 12 av 2009 års modell

Lagavulin 12 Cask Strength av 2009 års modell då vi inte fått tag på 2011 års bild

Lagavulin 12 Cask Strength

Provad av Daniel 2011-11-23

Lagavulin 12 är i årets utgåva tappad på 57,5% alkohol och har som de flesta av varianterna i Special Releases tillnamnet Natural Cask Strength. Det innebär fatstyrka, ingen kylfiltrering och ingen tillsats i form av sockerkulör. Priset är satt till 799 kr.

Doft: Initialt en söt rök som transformeras under de första sekunderna till något förföriskt kemiskt. Lite som att lukta på en kemikalie vars doft lockar, men som man vet att man inte borde lukta på, med skillnaden att här får man lukta hur länge man vill (och det vill man!). Bränd plast, bensinstation och varma bildäck. Ordentligt torvrökig och angenämt alkoholstark.

Smak: Sten kan inte brinna, men om den kunde det skulle smaken påminna om Lagavulins 12-åring. Man kan, vid sidan av svedd granit, finna spår av jod, tång och tung lakrits.

Avslut: Fem minuter efter sista smutten smakar tungan fortfarande som en eldhärjad havsklippa på Islay.

Betyg: I mångt och mycket är Lagavulins tolva en uppstudsigare variant av sextonåringen. Det är tydligt att den kommer från samma pannor, gjord på samma råvaror och säkerligen lagrad på ungefär samma fat i samma lagerhus. Det som skiljer är med stor säkerhet bara lagringstid och det faktum att det är fatstyrka i tolvåringen. Det sitter inte långt inne att påstå att det här är rökig whisky förkroppsligat. Gillar man rökig whisky så gillar man detta. Lagavulin har jag provat otaliga gånger, så jag blir inte överraskad, men dock blir jag övertygad. Övertygad om förträffligheten i denna whisky. Jag måste ge den 5 av 5 torvmossar.

Alla som gillar whisky, kanske särskilt rökig sådan, bör prova Lagavulin 16. Om den faller i smaken—egentligen vet jag inte hur den skulle kunna misslyckas med att göra det—så kan man gå vidare till Lagavulin 12. Det är lite som att ha en favoritskiva (Lagavulin 16) som man spelar gång på gång. När man kan alla riff och texter både fram- och baklänges släpper samma band en ny skiva som är lite uppkäftigare och lite tyngre (Lagavulin 12). Nya skivan är kanske inte lika bra som favoritskivan, men det finns så många gemensamma nämnare att det blir som en utökning av allt som är bra med första skivan. "Lag-a-vulin stone"!