peat.se
21Okt/150

Nu är Comittee Realease återupplivad

Det går snabbt när man har roligt, tydligen likaså när man är upptagen. För även om det är få som missat att Ardbeg släppt nytt i sin återupplivade serie Committee Release, så var det kanske inte alla som hann lägga vantarna på en flaska. Själv hann jag inte prova utgåvan innan den tog slut. Om du sitter på en oöppnad flaska kan du kanske ändå tycka att detta är intressant när du funderar på vilken folie du skall rycka härnäst.

Ardbeg Supernova 2015

Ardbeg Supernova 2015

Ardbeg Supernova 2015

Provad av Martin 2015-10-20

Ardbeg Supernova är en utgåva i serien Committe Release, som tidigare släppte årsvis buteljeringar avsedda för medlemmar i Ardbeg Committee. Genom markeringen på flaskan (två år i följd) kan det antas att serien faktiskt är återupplivad. I Sverige löses distribution till medlemmar rent praktiskt med ett högt pris och kvoterad lansering på Systembolaget. Utgåvan håller 54,3% alkohol, något lägre än de tidigare med samma namn. Gissningsvis beror detta på ett högre krav på volym, mätt i flaskor relativt tillgänglighet av tungt torvig whisky på fat i lagren.

Doft: Genast en välbekant söt ton av citrus, som rivet citronskal och clementin. Därunder fullständigt vibrerar torven, väl uppvägd av de syrligt fruktiga referenserna. Med nosen en bit djupare i glaset kommer en känsla av salmiak, som om stoft av små platta salmiak-rutor satt sig i näsan.

Smak: Oväntat len i munnen, men det går snabbt över. En strävt torvig känsla klär tungan, och fullkomligt exploderar i munnen, sträv på gränsen till finkornig sand. Smakerna som följer har övervikt åt det nötiga referenserna, paranöt och valnöt blandar sötma med en större andel beska, i vad som måste vara ett hårt avtryck från faten.

Avslut: De nötiga tonerna håller i sig och breder på klassiskt manér ut en syrlig, snudd på sur, torvmatta över tungan. Avslutet har ett tydligt stick av rönnbär.

Betyg: Ardbeg levererar så gott som alltid stabila utgåvor, så även med SN2015. Jag blir ändå aningen besviken. En (riktigt) bra whisky räcker inte till en prestigebuteljering för en favorit bland destillerier. Utgåvan måste kunna konkurrera med vad som tidigare släppts, och då saknas främst den tydligt genomgående sötman att bära de torviga tonerna. Sålunda landar det personliga omdömet på stabila 4 av 5 möjliga torvmossar. Absolut bäst är Supernovan doftmässigt, där förtjänar den 5+.

Årets utgåva av Supernova påminner smakmässigt mer än lite om Supernova Stellar Release från 2009. Den är inte heller en av mina favoriter, men nu finns det all anledning att lugna ner sig, för jag har hört flera entusiaster sätta just Stellar Release bland de bäst presterande i serien. Själv hoppas jag att Ardbeg fortsätter släppa utgåvor i det lite tyngre rökiga segmentet som de ritat upp mallen för, med Supernova.

Stöd Living Dead Brewery:


4Jun/150

Ardbeg skymtar evighet efter blott 200 år

Efter flöde av nästan enbart svensk whisky i de senaste uppdateringarna känns en buteljering från Islay som ett tryggt alternativ. Det är trots allt på den lilla skotska ön som intresset för att skriva har sin källa, även om själva ön till en början endast var en föreställning. Här följer alltså anteckningarna om en utgåva som påminner mig mycket om varför jag en gång fastnade för whisky, initialt främst rökig whisky, inte sällan Ardbeg.

Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Provad av Martin 2015-06-03

Ardbeg Perpetuum är årets festivalutgåva från Ardbeg. Med naturligt blekgul färg och alkoholhalt på 47,4% liknar den vid första ögonkastet (mer än någon annan festivalutgåva) destilleriets tioåriga standardbuteljering, men det är förstås helt fel. Whiskyn är en blandning av ung och gammal whisky, som lagrats i både före detta bourbon- och sherryfat. Årets festivalutgåva markerar dessutom 200 år sedan de första dropparna sprit brändes 1815. Whiskyn har som vanligt inte kylfiltrerats.

Doft: Rökintrycket sitter som en smäck, med klassiskt citrusbetonad basturök och björkved, toppad med en generös dos vanilj. Feta fruktiga uttryck följer, med aprikos och hjortron. Vaniljen ligger kvar som en tydlig skiljelinje mellan ljus citrus och mustigare torkad frukt. Vid det här laget har torven lugnat sig i näsan, men kommer snart tillbaks med ett stadigt fotfäste. Mer än enstaka utfall av salmiak träffar doftreceptorerna med helt rena stötar.

Smak: Om doften inte ger en tillräckligt tydlig hint om att det är två olika åldrar som drar i upplevelsen så blir det omisskänneligt tydligt i smaken. Len munkänsla av mosiga äpplen och apelsinsaft trängs med det betydligt spretigare uttrycket av sotig ungsprit, aldrig så rå att alkoholen ens kan anas. Blandningen ger en dragning åt viol, sotig viol och basturökt skinka. Och visst, en hel del salmiak.

Avslut: Vid det här laget har upplevelsen blivit påtagligt kryddig, med vitpeppar och natriumglutamat. En fetare ton ligger kvar över tungan, vilken snabbt kan identifieras tillhöra samma hjortron som uppsnappades i doften, nu ackompanjerad av nyplockade nypon. Den sotiga torven lämnar också ett litet spår av svavel och havsluft.

Betyg: Med Ardbeg Perpetuum har destilleriet träffat en formtopp. Här finns flera smakreferenser som påminner om riktigt ung Ardbeg, men som balanseras upp betydligt stabilare av de (gissningsvis) ordentligt lagrade, äldre beståndsdelarna, som jag verkar ha svårare att acceptera i ren form. Efter ett par varv på tungan tar det först emot att sätta ett högt betyg, men efter ytterligare ett par varv står inga tvivel om att 5 av 5 möjliga torvmossar kan spikas.

Så varför fastnar vi för whisky? Själv tycker jag det är kul när en utgåva växer och tar plats. Flera av mina personliga favoriter är sådana som inte lämnat ett tydligt första intryck. Speciellt kul är det när växlingen sker under en och samma sittning. När blandningen av lånade uttryck från tidigare upplevelser av ung whisky (Ardbeg Rollercoaster) och smakämnen som återfinns i fat fyllda innan destilleriets period i malpåse, plötsligt mejslar ut en egen profil, det är då det blir riktigt intressant.

24Dec/143

Upprättelse med dova avtryck av sherry

Normalt sett brukar festivalutgåvorna från Islay vara det första som hamnar under nosen, men ett litet prov har stått i skåpet bortglömt fram tills helt nyligen. Cairdeas betyder vän, och är också namnet på den årliga utgåvan till vännerna av Laphroaig.

Laphroaig Cairdeas 2014

Laphroaig Cairdeas 2014

Laphroaig Cairdeas 2014

Provad av Martin 2014-12-24

Laphroaig Cairdeas är whisky blandad från 1st fill bourbon och Amontillado-fat, det vill säga fat från en mellanmörk typ av sherry. Utgåvan är buteljerad vid vad som måste antas vara fatstyrka, 51,4% alkohol.

Doft: Hö torkat över torvbrasa. Citronskal. Eleganta rökslingor följer glasets kant. På saltstänkt soltorr drivved ligger tunga, feta hjortron. Vårbrasa och smörblomma. Efter en längre stund blommar torvröken ut i glaset med en smörig biton.

Smak: Initialt torr torvig munkänsla, sedan pommerans och aprikos. Piptobak, murrig och mysig. Morotskaka. I samband med utandning kommer en härlig knorr av granrisrök, mer än något av djup torr barrskog. Torkade aprikoser.

Avslut: Enris och ekplank står för en tydlig textur som håller i länge. Ännu senare tycks en hinna av smör ligga smält över munhålan.

Betyg: Årets upplaga av Cairdeas är en riktig pärla, i all enkelhet. Det är en upphottad version av tioåringen. Mindre röktryck, och större finess. Nu blir det ordentlig upprättelse för Laphroaig, efter ett relativt svalt omdöme av den nordiska julutgåvan. Istället toppas betyget med 5 av 5 möjliga torvmossar.

Whiskyn tar sin tid att blomma ut varför det var först efter att alla intryck hade hunnit tecknats ner som betyget avgjordes. Efter en stund i handen kommer både doft och smak till sin fulla rätt, när både torra och söta sherrytoner framträder.

Med detta önskar jag en riktigt god jul och ett gott nytt whiskyår, men lovar så smått att det kommer fler uppdateringar innan året är över!

22Dec/140

Rökiga klappar så in i norden

Det händer att det rökbetingade Norden får märkvärt större ranson i fördelningen av rökig whisky, ibland även helt exklusiva utgåvor. Följande buteljering släpptes som en julklapp till Norden. Den svenska delen av skörden sålde slut relativt omgående och nu har totalt 830 flaskor letat sig ut i de svenska hemmen, som verkar ha en förkärlek inte bara för rökig whisky utan även för Laphroaig.

Laproaigh 12 for the nordics

Laproaigh 12 for the nordics

Laphroaig 12 for the Nordics

Provad av Martin 2014-12-21

Laphroaigh 12 for the Nordics är en exklusiv utgåva för den nordiska marknaden i en upplaga om endast 1278 flaskor. Whiskyn har spätts till 48% alkohol efter lagring i tolv år på fat, först tio år på sherryfat och sedan sammangjutning på first fill hogshead, 250 liters fat skapat av ek från före detta bourbonfat. Det finns ingen anmärkning om kylfiltrering eller sockerkulört på provet, något som varierar för utgåvor från Laphroaig.

Doft: Tydlig fräsch torv med citronskal och oblekt omslagspapper. Genast därefter ett sött lager med gökört och sockerlag. Flirtkulor. Inlaggda körsbär och apelsin. Ordentligt spädd citronsaft. Kanderade päron och så gör sig torven hörd igen som tjärad takpapp.

Smak: Bränd som hårt rostad formfranska. Rent av sotig. Furuspån, som en blandning av slöjdsal och mossig barrskog. Jakten efter stenfrukt resulterar i plommonkärna, men utan den tydliga sötman från doftregistret. Chilifrukt, både torkad och färsk!

Avslut: Sträv ek. Texturen i tapparna från ekfaten går att ta på, samtidigt som det känns som om ett ekgolv just hyvlats av och slipats helt jämnt.

Betyg: Laphroaig 12 for the Nordics är en stabil brukwhisky för den ektokige. Den får absolut utrymme i min hylla, men är inte flaskan jag tar fram för djupare analys. Betyget spikas sålunda till 3 av 5 möjliga torvmossar.

Det är förstås något av en besvikelse att inte få full leverans från ett destilleri som normalt sett höjs till skyarna. Istället är det kanske ett friskhetstecken för små begränsade utgåvor, som faktiskt inte kan överträffa varandra varje gång, och en bra anledning att fortsatt hålla priset rimligt även på mindre upplagor. Loppet är dock inte kört för Laphroaig, som har ytterligare en utgåva i omröstningen om recensioner inför julen.

Om du vill påverka de kommande tre recensionernas innehåll kan du rösta på vår sida på Facebook!

28Sep/142

Jultomten klättrar ned en osotad skorsten

Big Peat hör till de varumärken som värmt lite extra om hjärtat, inte bara som en effekt av låg blodhalt i whiskyomloppet. Det började istället med en utmärkt islay blended malt spädd till nätta 46%. Och som om det inte vore nog att den dessutom var rimligt prissatt – den följdes upp av en helt fantastisk julutgåva tappad vid fatstyrka med lika rimlig prislapp. Vi var förstås eld och lågor (men kanske mest torvrök)! Nu när tre julutgåvor redan hunnit passera är det tillslut dags att utvärdera en fjärde och förväntningarna är förstås höga.

Big Peat Christmas Edition 2014

Big Peat Christmas Edition 2014

Big Peat Christmas Edition 2014

Provad av Martin 2014-09-28

Samtliga Big Peat deklareras innehålla Ardbeg, Bowmore, Caol Ila och Port Ellen. Det är dock inte garanterat att antalet destillerier tar slut här, för den lagligt bindande specifikationen är blandad maltwhisky från Islay. Just denna utgåva är tappad vid fatstyrka om 55,7% alkohol. Färgen är naturligt gulblek.

Doft: Mullig rökighet och tydlig smörsötma. Mycket lik den rökiga sprit som pumpas ur Bruichladdichs pannor varufört som Port Charlotte. Röken fortsätter i små jämna strimmor, som svagt pyrande eld i regnvätt ris. Mer smör, smält i micro eller kanske än mer som smörkryddade popcorn. När röken är försvinner efter tillvänjning ersätts den av en tydlig sälta.

Smak: Sotig som lodet över sotarens axel, och lika ren som densammes skor efter en vända in i spisen. Detta är full gas med rostiga rör, aska och sot.

Avslut: Efter en ihållande sotattack kommer ett beskt stick av torkat skal från pomerans och färsk juice av grapefrukt. Som ger en liten antydan till julen.

Betyg: Årets julblandning av Big Peat är otroligt trevlig i doften och fantastiskt häftig i smaken. Det obalanserade förhållandet mellan sot och sötma känns dock svårmotiverat. Trots att jag hör till de som uppskattar extrema uttryck i alla former så blir resultatet inte mycket mer än godkänt. Det känns sorgligt att whiskyn, som nu utvärderas till 3 av 5 torvmossar, inte har samma skärpa som föregående utgåvor med tydligare genomgående tema i doft, smak och avslut.

Även om skorstenen i detta fall kanske hade behövt sotas en aning, eller kompletteras med söta referenser, så har Big Peat hittills fått främst positiv uppmärksamhet. De närbesläktade varumärkena från Douglas Laing har fått genomgående mindre mängd uppmärksamhet. Det är säkert flera som missat att det buteljeras både speyside blended malt och highland blended malt, under etiketterna Scallywag respektive Timorous Beastie. Kanske borde dessa utgåvor också få en plats i kalendern om det visar sig finnas ytterligare intresse för blended malt, eller rent av för egen erfarenhets skull.

9Sep/1418

Den verkliga lanseringen är Supernovan

Idag lanserar Apple sin senaste enhet, iPhone 6, och tydligen även en klocka som integrerar med den smarta telefonen. Vi kommer säkert få anledning att höra mer om smartklockor, men just nu är min uppmärksamhet fångad av något helt annat. Framför mig står ett prov av Ardbeg Supernova och det har blivit dags att ta fram ett provningsglas.

Ardbeg Supernova 2014

Ardbeg Supernova 2014

Ardbeg Supernova 2014

Provad av Martin 2014-09-09

Ardbeg Supernova 2014 är en medlemsutgåva för Ardbeg Committee. Utgåvan lanseras i endast åtta länder, varav Sverige är ett av de utvalda. Drygt 1000 flaskor dyker upp på Systembolaget 18 september, vilket gissningsvis är en relativt sett stor del av upplagan. Whiskyn håller 55% alkohol, ett ovanligt jämt nummer för en begränsad utgåva av Ardbeg (trots att det är udda).

Doft: Tydlig igenkänning i den breda torven. Röken tar form som en blandning av knallpulver och luntat gräs, med citronsyra. Tydlig syra och breda kanonrör. En viss antydan av metall också faktiskt, gjutjärn. Citrusen landar mittemellan citron och apelsin. Mer än något som tuttifrutti, för gamla tablettask-samlare. Sedan kommer en ordentlig dos av vanillin, nu när näsan vant sig vid torven.

Smak: Rund, oljig och ändå med ordentligt drag av syra från torv. Bränd fernissa och sot blandas upp och tar en sötare vändning på tungan. Tillslut har den omvandlats och tagit form som strävt, sotsvärtat honungsvatten.

Avslut: Sträv, fortfarande på grund av torv, men nu tilltagande rund och druvlik. Det finns vinreferenser som rimligen grundar sig i ung fräsch ek. Grön vindruva och mandelmassa är det som finns kvar medan den sträva syran ger upp. Harsyra. Lakritsrot.

Betyg: Detta känns som en polerad version av Supernova från förr, och jag blir nyfiken på en tydligare specifikation av innehållet. Jämför gärna med Ardbeg Supernova 2010. Whiskyn blir speciellt intressant eftersom den bjuder på en svår kombination, med tungt torvrökt malt och tydliga vaniljreferenser. Utöver vanilj är det frågan om en klassisk Ardbeg, om än på steroider. Den jämna och tydliga upplevelsen ger, inte oväntat, 5 av 5 möjliga torvmossar.

För att knyta tillbaks till hur det började kan jag nämna att Apple i samband med lanseringen av sina nya enheter även släppte ett nytt album av U2 (som många väntat i flera år för att få lyssna på), gratis på iTunes. Nu har du något att lyssna på i din gamla iPhone när du prioriterar att investera i whisky snarare än en ny telefon. Albumet heter Songs of Innocence, whiskyn heter Supernova.

6Sep/140

Privat buteljering är ett riktigt Eldvatten

För ett bra tag sedan fick jag via svågern nys om ett privatägd fat från Port Charlotte som var på väg att buteljeras. Det har hänt att bloggen fått frågor om lämpliga leverantörer som kan hjälpa till med buteljering och import till Sverige och jag har vid sådana tillfällen rekommenderat Svenska Eldvatten. Det visade sig att även svågerns bekant fått kännedom om dem. Därtill kom tipset att halva fatet faktiskt buteljerades för att säljas, som en utgåva med (av rent varumärkesteknisk orsak) något mindre deklarativ etikett än följande privata buteljering. Du kanske kan gissa vilken?

Private Bottling 2003 Port Charlotte

Private Bottling 2003 Port Charlotte

Private Bottling 2003 Port Charlotte

Provad av Martin 2014-09-04

Detta är en privat buteljering av fat #882 Port Charlotte, ett före detta romfat. Whiskyn är destillerad 15 oktober 2003 och tappad på flaska 22 november 2013, icke kylfiltrerad vid fatstyrka, 60,8% alkohol.

Doft: En liten med rund puff rök, sedan exotiskt fruktsötma och syrlighet. Ananas, tydlig ananas och naturgodis med yoghurtöverdrag. Spåret av dov torv kommer och går med de översvallande fruktiga tonerna. Sugkaramell, apelsin?

Smak: Ordentligt tryck så klart! Ändå oväntad fruktighet för en PC från 2003. Fatet har gissningsvis stor inverkan. Efter ett tag på tungan kommer en sötsyrlig nyans som påminner mer än något om Sauternes-lagrad Octomore från samma pannor, med liknande alkoholstyrka.

Avslut: Nu känner jag igen mig. Sotborsten har varit framme och symboliskt rensat rent efter kanonmullret som ingen hörde. Kvar ligger en tjock fet sörja av mumsig torvkaramell. Återigen ananas, nu i en mörkare kontext. Citronglass också.

Betyg: Denna privata buteljering är en riktigt tjusig pärla. På tio år i fat har den grövsta röken slipats ned och sammanfogats med en tydlig fruktsötma. Utan en kommersiell klon är det inte meningsfullt att ange betyget 5 av 5 möjliga torvmossar. För om detta hade vore mitt eget fat, då skulle det inte finnas någon annan annan whisky ett tag framöver.

Jag vet inte om det är en väl värd investering att köpa svenska fat i dagsläget, speciellt som ekonomin hos flera lokala destillerier så till den milda grad hänger på denna affärsmodell att investeringen riskerar att brinna inne. Om jag istället fick ett erbjudande från Bruichladdich att lägga undan ett romfat av Port Charlotte, då skulle jag nog inte tacka nej.

22Jun/142

Bourbonlagrad Bowmore tar plats i laget

Sedan invigningen av VM i fotboll har jag av någon anledning känt mig mer sugen på öl än whisky. Det kan visserligen ha att göra med att en öl-intresserad kollega nyligen anlänt till Sverige för att spendera sommaren som ett avbrott från en årslång stationering i Dubai. Där ligger nämligen det allmänna intresset för hantverksmässigt producerad öl inte lika högt på agendan som i Norden, alkoholmonopolens Mecka. Ölsnacket måste hursomhelst avbrytas, för det är dags för lansering av en rökig öwhisky i månadsskiftet. Därmed begär jag timeout från IPA och Stout, med denna nya spelare för Bowmore.

Bowmore Small Batch

Bowmore Small Batch

Bowmore Small Batch

Provad av Martin 2014-06-21

Bowmore Small batch är en whisky lagrad på en blandning av färska och återfyllda bourbonfat, utan angiven åldersbestämning. Utgåvan är spädd till 40% alkohol, sannolikt kylfiltrerad. Den trovärdigt gyllenbleka färgen lurar ögat, för den har justerats med sockerkulör. "Small Batch" motsvarar en upplaga om 30 000 flaskor, vilket måste anses vara litet i jämförelse med de ordinära utgåvorna från Bowmore, men nämnvärt, i storleksordningen dubbelt så stort mätt mot utgåvorna av Bowmore Laimrig.

Doft: Tydligt sträv rök under äppelkaka. Här står en fruktkorg utan tydligt namngivet innehåll, banan i vilket fall. Det finns ett vattnigt uttryck under den lätta torvmattan, som gurka eller vattenmelon. Röd ferrari, för den som känner sig hemma i lösgodishyllan snarare än på bilbanan. Äpple följer tålmodigt med längs sidlinjen och signalerar tillslut för en tydlig offside, vanilj!

Smak: Lätt på tungan, till en början. Torven trummar på och det mullrar oroväckande lovande. Den färska delen av fatuppsättningen gör sig tydligt hörd med kryddiga toner av vitpeppar och kanel. Sedan fruktsallad.

Avslut: Återhållsamt rund och med en dragning mot mandel och ordentligt polerad ek. Återigen äpple, med en hint av hallon.

Betyg: Small batch är en helt otypisk Bowmore både doft- och smakmässigt. Utgåvan bjuder i stället på något nytt och fräscht, som med råge utmanar standardutgåvorna. Det blir svårare att mäta sig mot destilleriets utgåvor vid fatstyrka. Tanken slår återigen, att det kanske är just alkoholhalten som är avgörande för Bowmore. Huruvida flaskan är markerad med en ålder eller ej kan kvitta. Small Batch utklassar tolvåringen som prismässigt spelar i samma liga, och som dessutom delar flertalet parametrar i den tekniska specifikationen. Enligt föregående analys hade resultatet 4 av 5 möjliga torvmossar gissningsvis låga odds.

Bowmore stoltserar med att vara det äldsta desilleriet på Islay, och ett av de äldsta i Skottland. Trots detta har varumärket en fräsch framtoning, som inte minst går hem på den svenska marknaden. Det finns faktiskt så pass gott om fristående buteljeringar av Bowmore att det är svårt att hitta destilleriets egna utgåvor vid en sökning på Systembolagets hemsida. Möjligen beror detta på antalet oberoende fat i omlopp, men troligtvis även på destilleriets popularitet i Norden. Kanske är detta även en av anledningarna till att Bowmore ambulerar med whiskyprovning i fem svenska hamnar med start i samband med lanseringen av Bowmore Small Batch. (Glad sommar!)

10Maj/140

Svenska Eldvatten i begränsade utgåvor

Vi samlar på oss mer prover än vi kan redogöra för på bloggen och ett av de bolag som ofta får stå på kö för vårt relativt smala rampljus är Svenska Eldvatten. De släpper frekvent utmärkta buteljeringar i små upplagor, från enskilda spännande fat som Tommy och Peter nosat reda på. Bloggen skulle nog kunna hållas rullande helt på eldvatten om vi ville. Det verkar dessutom som om en stor mängd trogna följare av varumärket är inne på det spåret. Här kommer en recension till dig som ännu inte öppnat din Wheskykôrka.

Svenska Eldvatten Whiskykôrka

Svenska Eldvatten Whiskykôrka

Svenska Eldvatten Weskykôrka

Provad av Martin 2014-05-10

Weskykôrka är en upplaga om 113 flaskor, buteljerad i fatstyrka 56,1%. Utgåvan är tappad ur ett sherryfat från Bunnahabhain, fyllt med ett rökigt recept redan 1990. Samma fat har tidigare levererat privata buteljeringar åt whiskyklubbarna Gothia Whisky Society och Björkås Whiskysällskap.

Doft: Havre och smörblomma följs av en strävare sötma av aprikos. Ljunghonung. Bilden innehåller framförallt runda mogna figurer, somliga med ett ruggat ytskikt. Sedan dyker ett sirlig spår upp. Lime. Key lime pie, faktiskt! Allt uppblandat i en klassiskt härlig maltsötma.

Smak: Otroligt kraftfull och sträv. Inlagda päron och råa rabarber med saftiga kåldolmar inkarneras av den mosigt sötman som nästan dränks i en bred attack av syrlighet. Efter en stund på tungan har whiskyn förvandlats till honungsvatten.

Avslut: Återigen strävt, nu som skiktet mellan skal och hasselnöt. Körsbär, druvskal och honung. Druvskalen som nu är tydligt gröna är det intryck som stannar kvar.

Betyg: Wheskykôrka kan sammanfattas som sträv honung, hur motsägelsefullt det än låter. Vid näsan påminner utgåvan till en början om flertalet onämnda prover. Därför är det kul att whiskyn sedan bjuder på en ordentlig överraskning vid första smutt. Då triggas nyfikenheten som tydligt synliggör ett större djup, även i doften. Summan är en spännande buteljering, väl värd 4 av 5 möjliga torvmossar.

Detta är inte vår första recension av Svenska Eldvatten, och det finns ingen anledning att tro att det skulle bli den sista. Istället konstaterar jag att det är svårt att hålla sig aktuell när deras eftertraktade utgåvor i regel säljer slut redan de första dagarna efter lansering. Att recensera en slutsåld utgåva måste motiveras av rent egoistiska skäl, som min egen jakt på upplevelser. Det får ni stå ut med, för jag ser redan fram emot nästa!

28Apr/147

Det våras för rökig whisky igen

Det har varit en svår vår för whisky, med gott om pollen och för att toppa moset ordentligt, en ordentlig dos av februari-pesten från dagis, som tydligen räcker väl in i april. Nu är dock sensoriken åter på plats, och så även suget efter något i glaset att analysera. För visst passar väl en rökig whisky lika fint om våren som de ruggiga höstkvällarna. Helst efter en god bit kött på grillen, men det får kanske vänta till sista april och Valborg.

Ardbeg Auriverdes

Ardbeg Auriverdes

Ardbeg Auriverdes

Provad av Martin 2014-03-28

Ardbeg Auriverdes är den årliga festivalutgåvan från destillerat som lanseras i samband med Fèis Ìle. Det är en utgåva utan bestämd ålder, spädd till 49,9% alkohol. Som vanligt när det gäller Ardbeg är whiskyn inte kylfiltrerad. Namnet Auriverdes är en sammansättning av färgen på whiskyn och flaskan den kommer i, auri = guld och verdes = grön. I juni kommer den svenska ransonen omkring 7000 traditionellt gröna flaskor, även om kvällens exemplar består av rent guld.

Doft: Strävt mogna hjortron. Tung torv. Rispudding. Det doftar som ekot från ett dovt slag på en trumma låter. Först ingen citrus alls, sedan efter ett djupt dopp med näsan i glaset kraftigt söt apelsin. Vaniljkola och stekos från en klick smör i pannan. Tillslut kommer syran från torven fram, dämpad av sötma, som citron i honungsvatten.

Smak: Kraftfullt pepprig och mustig. Pepparstek. Vitpeppar. Grovt nötig, kanske snarare sotig. Persilja och thaibasilika ger en färgglad association till matlagning. Sötman från apelsinerna har beskat till sig och ändrat färgen till röd, någonstans mellan blodapelsin och blodgrape.

Avslut: Sötsyrligt som sweet chili. Det är syran som dröjer kvar längst, lekandes med lågmäld textur av rå ek och försiktig beska.

Betyg: Auriverdes är inte en vanlig Ardbeg. Faktum är att jag troligen skulle missat att gissa destilleriet vid blindprov. Det tycker jag visserligen är på sin plats för en begränsad utgåva, men det är också lätt att sakna några av de klassiska karakteristika som återfinns i de gröna flaskorna. I jämförelse med övriga utgåvor passar betyget 4 av 5 möjliga torvmossar väl med ett i mitt tycke försiktigt avslut. Med den fullkomligt gudomliga doftbilden hade ett okänt varumärke kanske passerat in obemärkt med toppbetyg iklätt samma skrud.

Mina förväntningar på Ardbeg är alltid otroligt höga, antagligen stereotypa, och följaktligen extra svåra att infria. Därför skulle det inte förvåna mig om många som provar Auriverdes direkt hittar hem. Chansen att du hör till den skaran bedömer jag som störst om Ardbeg Allligator hittills har varit favorit.

Efter ett litet uppehåll från tangentbordet känns det nu skönt att vara igång igen. Till de som oroar sig för framtiden kan jag lämna tipset att det finns gott om prover som väntar på analys, mer än nog för att behålla styrfart. Följ oss gärna på Facebook om du inte vill missa nästa recension!