Nyheter från Glenmorangie och Ardbeg
Glenmorangie Artein
I dagarna släpps den whisky som Bill Lumsden i somras kallade för Daughter of Finealta: Glenmorangie Artein. Artein, som betyder sten på gäliska, har delvis lagrats på vinfat av typen Super Tuscan. Vi frågar ut Paul Skipworth, VD för Glenmorangie, om nyheter på Ardbeg-fronten, men som vanligt är de hemlighetsfulla. Vi får dock bekräftat att man kommer att försöka återlansera Ardbeg Supernova så ofta som faten tillåter, men troligtvis inte varje år. Paul berättar vidare att man kommer att slå ihop den årliga Ardbeg Committee-utgåvan med Feis Ile-utgåvan så att man bara har en ny whisky per år. Den årliga nya Ardbegen lanseras i samband med Whiskyfestivalen Feis Ile på Islay och släpps därefter lös på övriga världen. Feis Ile organiseras vanligtvis i juni varje år.
Vid tidpunkten för Ardbegs grundande, år 1815, fanns det ett större antal arbetarbostäder i nära anslutning till destilleriet. Några av dessa finns kvar och inhyser idag bland annat destillerichefen Mickey Heads egen bostad. Vägg i vägg med familjen Heads håller man nu som bäst på att renovera för att under hösten 2012 öppna ett lyxigt 3-rumshotell. Några av farhågorna inför att ha whiskyälskare boendes på destilleriets område innefattar vad som skulle hända om någon blev whiskysugen mitt i natten. Därför har man installerat kameror med rörelsesensorer runtom destilleriet för att hinna hindra nyfikna gäster från att ta sig alltför stora friheter. En annan farhåga hade att göra med högljudda gäster, eller som Paul uttryckte det med glimten i ögat: "drunk Swedes playing loud music". Av den anledningen har man ljudisolerat väggen mellan Heads-residenset och det framtida hotellet.
Ardbeg Embassy slår upp portarna
Provflaskan från fat 4714 hos Ardbeg bredvid Ardbeg Feis Isle 2011 (Pedro Ximenes sherry)
Nyinvigda Ardbeg Embassy (ardbegembassy.se) är beläget på Västerlånggatan i Gamla Stan. Restaurangen gick tidigare under namnet Glenfiddich Warehouse n:o 68 och är således inga noviser på whisky. Med ny inredning inspirerad av Ardbegs något säregna framtoning och ett utökat sortiment av lite mer svåråtkomliga Ardbeg-flaskor ska en rökigare whiskypublik lockas. Så fort man kliver in genom dörren möts man av en massiv bar vars bakre vägg stoltserar med ungefär 300 sorters whisky av olika slag. Fokus får sägas ligga på skotsk single malt, men vi noterar såväl svensk som japansk single malt och till och med en och annan bourbon. Bland Ardbeg-rariteterna hittas (än så länge) Ardbeg Lord of the Isles, Ardbeg Airigh Nam Beist, Ardbeg Feis Ile och äldre Ardbeg från 1975 och 1976. Det står även en spännande provflaska från Ardbeg som Mickey Heads välsignat pubens hylla med.
I egenskap av press bjuds vi på lunch bestående av tre rätter med anknytning till både Skottland och Sverige. Till förrätt serveras pilgrimsmusslor som dock inte verkar ingå i ambassadens ordinarie meny. Varmrätten består av en älginnerfilé serverad med potatiskaka, rödvinssås och lingonsås. Glenmorangies VD Paul Skipworth konstaterar att det förmodligen är första gången han äter älgkött. Efterrätten är en skopa glass smaksatt med tioårig Ardbeg. Fördrinken bestod av en kupa Ardbeg 10 som räckte ända fram till varmrätten (och avslutet räckte längre än så), så huruvida glassen faktiskt smakade rökig whisky eller ej gick tyvärr inte att avgöra. Helhetsintrycket av maten är mycket bra och de rätter vi bjuds på passar väl in i den stämning som i övrigt genomsyrar Ardbeg Embassy. Vi får berättat för oss att en av restaurangens specialiteter är Biff Rydberg smaksatt med Ardbeg Supernova!
De ansvariga för öppnandet av Ardbeg Embassy
Ardbeg ägs av Glenmorangie som i sin tur sedan 2004 ägs av Moët & Hennessy (som ingår i LVMH). Under lunchen samtalar vi med François-Xavier Desplancke, Nordic General Manager på Moët Hennessy, och Paul Skipworth. Vi undrar om man är nöjd med sina två distinkta whiskysorter eller om man arbetar aktivt på att bredda portföljen. De berättar att LVMH drivs med fokus på varumärken snarare än portfölj. Det förklarar den aggressiva marknadsföring man gett Ardbeg och till viss mån Glenmorangie på senare år. Tänk t ex på Ardbeg-choppern, Ardbeg Challenge och nu senast Ardbeg Embassy. Man är alltså mer intresserad av att befästa sina befintliga varumärkens position på respektive marknad än att utöka sina marknadsandelar genom fler varumärken.
Port Charlotte är Islays spjutspetswhisky
Bruichladdichs whisky Port Charlotte, döpt efter den idylliska by som ligger ett stenkast söderut från Bruichladdich vid havsviken Loch Indaal på Islay, börjar närma sig sin mål-ålder på 10 år. Port Charlotte började destilleras 2001 och denna utgåva, Port Charlotte PC8, är buteljerad vid 8 års ålder år 2009. Det är den fjärde i ordningen efter syskonen PC5, PC6 och PC7. Dessutom finns halvsyskonet Port Charlotte An Turas Mor med i familjebilden, dock är den inte på fatstyrka och utan åldersangivelse. PC9 existerar, men bara som en "ultra-limited-edition release" om 6000 flaskor, för att citera Bruichladdichs eget material. Det är tveksamt om den alls kommer att komma in till Systembolaget.
Port Charlotte PC8 finns i skrivande stund på hyllorna för 799 kr, men existerar också i beställningssortimentet för det betydligt saftigare priset 989 kr.
Port Charlotte PC8 Ar Dùthchas
Port Charlotte PC8 Ar Dùthchas
Provad av Daniel och Martin 2011-12-05
PC8 är buteljerad vid 60,5% alkohol, den är inte kylfiltrerad och ingen sockerkulör har tillsatts. Det är spännande att se vad tidens tand har gjort med alkoholhalten i PC-serien: PC5:an hade 63,5% alkohol, PC6 ligger på 63%, PC7 61% och PC9 innehåller 59,2%.
Doft: Grovt mullrig rök direkt skrapad från insidan av en skorsten, rakt ner i glaset. Det är som att springa efter ett koleldat ånglok en varm, fuktig sommardag. Det finns hintar av lakrits under rökmolnen. Brynt smör.
Smak: Det är mycket av allt: rök, syrlighet, sötma och alkohol. Alla beståndsdelar man kan vilja ha i en rökig whisky finns representerade, och med eftertryck därtill. Sockerrörssötman servar och den syrliga röken är inte sen att svara med en forehand varefter matchen fortgår i en smärre evighet. Lakritstonerna vi fann i doften återfinns på läktaren som entusiastisk åskådare.
Avslut: När syrligheten och röken klingat av återstår massvis av lakritsrot i skymningslandet mellan sött och beskt.
Betyg: Det är lätt att ställa sig frågor i stil med: Hur kan man inte gilla det här? och Vad kan man mer begära? Svaret är förstås att om man har svårt för rökig whisky så kommer det här inte att slå an rätt strängar. Om man som oss däremot diggar rökig whisky, ja, då har man hittat sitt instrument. Vi minns med nöje Jim Murray's omdöme av Port Charlotte PC6 i (förr-)förra årets Whisky Bible och vi gissar utan att ha läst eller hört att PC8 har ett betyg kring 95 av 100 möjliga. Löjligt bra alltså. Vi måste dock höja ett varningens finger: PC8 kommer att förstöra all annan rökig whisky för dig, utom möjligtvis nåt ur Ardbegs register. Hur kan man ge denna whisky nåt annat betyg än av 5 torvmossar?
Vi hällde upp en An Turas Mor att ha som referens vid recensionen, men vi konstaterar att den står sig ganska slätt, åtminstone doftmässigt, jämfört med Port Charlotte PC8. Smakmässigt tävlar de i samma liga men PC8 är förhandstippad favorit medan An Turas Mor kommer att få kämpa för att hålla sig ovanför kvalstrecket.
Ge dig själv en riktigt god jul med Big Peat Christmas Edition
När vi provade Big Peat i sitt originalutförande för ganska exakt ett år sedan hade vi inga direkta förväntningar, förutom det faktum att vi var ganska förtjusta i samtliga beståndsdelar var och en för sig. Den ursprungliga versionen av Big Peat består av Ardbeg, Caol Ila, Bowmore och Port Ellen, spädd till 46% och ej kylfiltrerad.
Sist blev vi hänförda av den väderbitne Islaybon med redigt skägg och en överkamning på upphällning i blåsten. Idag står Big Peat Christmas Edition i startgropen och utgångsläget för denna rökiga whisky är ett helt annat. Förväntningarna på den nu omklädde filuren med röd tröja, vitt skägg och en tomteluva som tagit vind är ganska höga. Beståndsdelarna är desamma som förut, men han har utrustats med ett hemligt vapen: cask strength!
Big Peat Christmas Edition
Big Peat Christmas Edition
Provad av Daniel och Martin 2011-11-28
Julutgåvan av vår store namne innehåller 57,8% alkohol och är inte kylfiltrerad. Den kategoriseras rent juridiskt som en Islay Blended Malt Scotch Whisky även om begreppet vatted malt dyker upp lite varstans där det skrivs om denna whisky.
Doft: Ett mustigt maltmoln möter vid glasmynningen. Tilltagande söt rök. Alkoholen håller sig inte helt på sin plats utan släpps ut i små dunster vid längre sniffar. Sotig pingvinpastill möter violkaramell i mörk gränd.
Smak: Mjuk för att vara en cask strength. Sälta, lakritsrot och tung, syrlig rök. Det går att finna lätta bär som hallon och jordgubbar, de återfinns som övertoner på den i övrigt mycket bastanta huvudmelodin i rökens tecken.
Avslut: Tång och vedeldad bastu. En metallisk klang håller sig flämtande kvar. Ordentligt rökig men ändå varsam.
Betyg: Ta fyra trevliga single malt whiskies ur Islays laguppställning i distriktsmästerskapen och släng in cask strength som joker och du har ett, på pappret, utomordentligt välspelande whiskylag. Medan vi smuttar inser vi att Christmas Big Peat öppnade matchen lite mjäkigt, kanske på grund av de höga förväntningarna, men att den växer på oss. Sakta men säkert låter vi oss hänföras av det kisande charmtrollet i julkostym. Det må vara en blended malt men i ett blindtest hade den utan ansträngning gått för en single malt, alla gånger. Det är otvetydigt Islay men ändå något nytt. Kanske är det blandningen av ung whisky och äldre whisky som tillför dynamik till helheten. Vi inledde med så höga förväntningar att vi till en början trodde att vi skulle behöva ge Big Peat Christmas Edition en trea eller fyra, men efterhand som alla intryck gett sig tillkänna (eller är det fatstyrkan som kopplat greppet om oss?) så befästs uppfattningen att detta inte är något annat än en fullpottare: av 5 torvmossar.
Återigen måste vi rikta ett tack till vår kollega och whiskyfrälse Joel som skarpögt siktat ytterligare ett storartat tillskott till Big Peat-familjen från och med 2011-12-01: Really Big Peat. För 3138 kr får man 4,5 liter Big Peat då den dyker upp i beställningssortimentet med nummer 85295. Har bag-in-box-tänket nått whiskyindustrin fast med glasproducenter som medsponsorer? Ju större desto bättre måste hur som helst gälla gamle Stor-Torven! För övrigt finns Big Peat även på 4 cl och 2 cl enligt produktsajten för Big Peat, dessa ser vi mer än gärna på Systembolaget.
Big Peat Christmas Edition: disk till mamma, sömn till mormor, gröt till barnen och sprit till pappa.
Stenhårt med Lagavulin 12 Cask Strength
Vid vår intima sittning med representanter från Diageo inför lanseringen av Special Releases 2011 var det särskilt ett par av proven som fick oss extra intresserade. Anledningarna stavas rökig whisky, tillgänglighet och prisvärdhet. Port Ellen och Brora i all ära, men antingen vet man redan vad det är för whisky eller så borde man fortsätta läsa om och prova annan whisky ett tag till. Martin gav oss en inblick till Caol Ila 12 Unpeated igår och idag har turen kommit till 12-åriga Lagavulin.
Lagavulin 12 Cask Strength av 2009 års modell då vi inte fått tag på 2011 års bild
Lagavulin 12 Cask Strength
Provad av Daniel 2011-11-23
Lagavulin 12 är i årets utgåva tappad på 57,5% alkohol och har som de flesta av varianterna i Special Releases tillnamnet Natural Cask Strength. Det innebär fatstyrka, ingen kylfiltrering och ingen tillsats i form av sockerkulör. Priset är satt till 799 kr.
Doft: Initialt en söt rök som transformeras under de första sekunderna till något förföriskt kemiskt. Lite som att lukta på en kemikalie vars doft lockar, men som man vet att man inte borde lukta på, med skillnaden att här får man lukta hur länge man vill (och det vill man!). Bränd plast, bensinstation och varma bildäck. Ordentligt torvrökig och angenämt alkoholstark.
Smak: Sten kan inte brinna, men om den kunde det skulle smaken påminna om Lagavulins 12-åring. Man kan, vid sidan av svedd granit, finna spår av jod, tång och tung lakrits.
Avslut: Fem minuter efter sista smutten smakar tungan fortfarande som en eldhärjad havsklippa på Islay.
Betyg: I mångt och mycket är Lagavulins tolva en uppstudsigare variant av sextonåringen. Det är tydligt att den kommer från samma pannor, gjord på samma råvaror och säkerligen lagrad på ungefär samma fat i samma lagerhus. Det som skiljer är med stor säkerhet bara lagringstid och det faktum att det är fatstyrka i tolvåringen. Det sitter inte långt inne att påstå att det här är rökig whisky förkroppsligat. Gillar man rökig whisky så gillar man detta. Lagavulin har jag provat otaliga gånger, så jag blir inte överraskad, men dock blir jag övertygad. Övertygad om förträffligheten i denna whisky. Jag måste ge den av 5 torvmossar.
Alla som gillar whisky, kanske särskilt rökig sådan, bör prova Lagavulin 16. Om den faller i smaken—egentligen vet jag inte hur den skulle kunna misslyckas med att göra det—så kan man gå vidare till Lagavulin 12. Det är lite som att ha en favoritskiva (Lagavulin 16) som man spelar gång på gång. När man kan alla riff och texter både fram- och baklänges släpper samma band en ny skiva som är lite uppkäftigare och lite tyngre (Lagavulin 12). Nya skivan är kanske inte lika bra som favoritskivan, men det finns så många gemensamma nämnare att det blir som en utökning av allt som är bra med första skivan. "Lag-a-vulin stone"!
Caol Ila Unpeated 12 kastar omkull alla förutfattade meningar
Idag har vi nöjet att utforska en riktig raket i whiskyväg. Caol Ila Unpeated 12 (Special Releases 2011) är nämligen buteljerad vid den osedvanligt höga fatstyrkan 64% alkohol. Normalt fatläggs råsprit från Diageos destillerier vid den spädda styrkan 63,5%. Därtill kommer en alkoholförlust under lagringstiden eftersom faten andas. Alkohol dunstar som bekant snabbare än vatten. Därför vattnas whiskyn ut med tiden, inte sällan med så mycket som i snitt 1% per år i fat. Hur mycket som försvinner till änglarna beror förstås på fatens storlek och kvalitet.
I fallet Caol Ila Unpeated 12 år gammal, måste vi anta att råspriten lades på fat vid full destillerad styrka, omkring (eller över) 70% alkohol. En teori som skulle kunna styrka ett sådant förfarande är att det kan varit ont om eller rent av slut på fat på Caol Ila vid tillfället för tappning, och att all kvarvarande sprit lades direkt på fat utan att spädas ut med vatten. Det kan förstås även vara frågan om ett avsiktligt experiment, men jag vill gärna tro på tillfälligheterna. Det blir lite mer romantiskt, om man får tycka att whisky är romantiskt...
Caol Ila Unpeated 12 (1999)
Caol Ila Unpeated 12
Provad av Martin 2011-11-22
Caol Ila Unpeated är tappad på fatstyrkan 64% alkohol och enligt Diageos definition natural cask strength kan man härleda att whiskyn varken kylfiltrerats eller innehåller sockerkulör. Det gäller för övrigt för de flesta utgåvorna i serien Special Releases.
Doft: Päronkompott! Tydlig alkoholprofil helt utan att störa de sprudlande, fruktiga estrarna. Syrligt av äpple och päron, nästan likt mustad cider. Associationerna drar åt klassisk Speyside. Det finns en liten hint av rökt papp (malten till trots) och kanske något av mandel.
Smak: Stark initial attack, syrligt med tunga citrustoner. Sedan vedigt torr, nötig. Fint balanserad sötma och beska mellan apelsin och pomerans medan whiskyn vattnas ned (naturligt) på tungan.
Avslut: Nästan en liten imaginär puff av rök. Det är nog fatet som talar. Ordentligt kryddigt avslut bestående av bland annat vitpeppar och sträv mandel.
Betyg: Med någon droppe vatten blir whiskyn oljigare och får en tyngre karaktär som klär riktigt bra. Vi är starka förespråkare av att prova whisky vid full styrka, så även i detta fall. Här måste jag ändå lyfta fram att Caol Ila Unpeated 12 med fördel kan provas i två glas, ett aningen nedvattnat och ett rent. Caol Ila tilltalar mig på många nivåer, och är kanske en av de mest spännande whiskies från Islay just nu. Jag är kluven över om det inte är frågan om högre betyg, men bestämmer mig till slut för att det blir av 5 möjliga torvmossar.
Det går lägga fram teorier om att oavsiktliga omständigheter avgjort även i valet att destillera whisky på orökt malt. Det skall ha varit en speciellt blöt sommar och därmed skrala förutsättningar att torka torv för rökning av malt. Det är möjligt att Caol Ila, som är störst på ön, taktiskt valdes ut att inte få full leverans av torvrökt malt från Port Ellen Maltings, som förser öns destillerier med torvrökt malt. Även Ardbeg har en utgåva baserad på i princip orökt malt från ungefär samma årgång. Det är kanske mer troligt att malten är avsiktliga experiment i båda fallen. Ardbeg har sedan de slog upp portarna (igen) experimenterat i relativt stor utsträckning både i val av fat och med fenolhalt på malten. Diageo är kanske mer kända för snudd på stel noggrannhet och konsekvens, men det finns gott om experiment, som lätt hamnar i skymundan av de stora standardutgåvorna. Caol Ila Unpeated 12 är ett av dessa experiment (avsiktligt eller ej) som visat sig vara mycket lyckat.
Förhandsvisning av whisky ur Diageos Special Releases 2011
Special Releases 2011 är ett urval av utgåvor ur Diageos Classic Malts-serie. Ingen av utgåvorna innehåller sockerkulör och bara Knockando är spädd (till 43%), övriga är natural cask strength. Serien kallades tidigare för Rare Malts men döptes år 2000 om och nystarten inleddes med specialutgåvor av bl a Talisker, Port Ellen och Brora. Sverige och Norge får ungefär 10% av alla producerade flaskor av Port Ellen i denna Special Releases-omgång.
Diageo Special Releases 2011
Det producerande destilleriets ledning blir alltid tillfrågad inför släppet av Special Releases, så deras åsikter värderas, även om beslutet om exakt vilken whisky som ges ut tas högre upp i Diageos hierarki.
Med anledning av släppet av dessa specialutgåvor, där Port Ellen och Brora alltid brukar finnas med, har vi fått möjlighet att titta närmre på några av dem som dyker upp i Systembolagets exklusiva släpp lagom till jul, närmare bestämt 1 december. Ett antal av utgåvorna kommer i så pass liten upplaga att de säkerligen kommer vara slut redan på eftermiddagen efter lansering.
En anledning till att vi svenskar förunnas så stor del av alla utgåvor, inte bara Diageos, är troligtvis att det är smidigt för distributörer som inte behöver ansvara för försäljning och distribution till enskilda butiker, då Systembolaget hanterar det mesta själva. Dessutom har vi i Sverige (och även i Norge) ett genuint och erfaret intresse för maltwhisky. Då kan det kanske passa bra att här få en liten förhandsvisning av sex exklusiva utgåvor single malt och dessutom en spännande utgåva single grain från Diageo, allt under ledning av whiskyambassadör Jan Groth.
Rosebank 21 (1990) 53,8%
Rosebank var ursprungligen en kandidat till att ingå i Diageos Classic Malts-serie. Det som till slut blev avgörande, både för Classic Malts-kandidaturen och hela destilleriets existens, var den sviktande vattenkvaliteten. Rosebank, som producerade trippeldestillerad låglandswhisky, lades därför ned 1993. Spriten gjordes i "flat-top"-pannor som gav en lång kontakt mellan vätska och panna, så kallad kopparkonversation. Samma typ av pannor används även i andra destillerier som exempelvis Cragganmore. Efter att Diageo lagt ner destilleriet dök det upp andra intressenter som köpte lokalerna inklusive utrustningen. De långt framskridna planerna gick ut på att starta upp destilleriet igen. Diageo tillfrågades om varumärket fick användas, men eftersom Diageo ägde stora mängder whisky med samma namn så blev de tvungna att neka. Planerna gick dock i stöpet när man en dag klev in i de gamla Rosebank-lokalerna och insåg att koppartjuvar härjat natten innan och helt sonika stulit pannorna! Den whisky vi provar nu är bourbonfatslagrad och gjord på helt orökt malt.
Svensk upplaga: 48 av totalt 5604 flaskor (0,9%)
Doft: Alkoholstickig, lime, jäst, blommig. Päron!
Smak: Lättare, snudd på sotig, anis. Päron, syrlig.
Avslut: Ekfatstoner, blommigt, rosolja. Långt avslut.
Port Dundas 20 (1990) 57,4%
Port Dundas 20 är en udda fågel i denna uppställning av exklusiv whisky, då det rör sig om en single grain-whisky. Enligt etiketten på flaskan är innehållet lagrat på amerikansk och europeisk ek. Exakt vad det i praktiken innebär är svårt att gissa. Allt i flaskan har till en början legat 3 år på fat av typen refill ex-bourbon för att "bli whisky", typiskt för sprit som ska till blended-industrin. Sedan har man experimenterat de resterande 17 åren där whiskyn delats upp på tre olika typer av fat, vars exakta specifikation vi får återkomma med. Den här whiskyn är den stora överraskningen bland Special Releases 2011 eftersom det rör sig om en oerhört bra single grain-whisky. Vi blir överraskade eftersom vi är så pass insnöade på single malt. Port Dundas är numera nedlagt eftersom Diageo har valt att satsa stort på ett annat single grain-destilleri vars namn för tillfället undkommer hågkomst. En intressant effekt av destillering på Coffee-stills eller continous stills, som grainwhisky oftast tillverkas med, är den höga alkoholhalt man åstadkommer. Hela 94,5% av innehållet som lämnar pannorna är alkohol, att jämföra med ca 65-75% från de pot stills som genomsyrar den skotska single malt-industrin. Trots att utrymmet för doft och smak utöver alkoholhalten inte torde vara mer än 5,5% av innehållet inledningsvis, har whiskyn oerhört mycket karaktär och det går att tydligt avgöra att den är gjord på majs.
Svensk upplaga: 60 av totalt 1920 flaskor (3,1%)
Doft: Mörkt socker, choklad, mörkrostat kaffe, sockerrör
Smak: Bourbonmullrig, otroligt sötsyrlig, tydliga hintar av majsråvaran
Avslut: Långt avslut med ekfatstoner
Knockando 25 (1985) 43%
Om Port Dundas sticker ut av tillverkningsmetods- och råvaruskäl så sticker Knockando 25 ut av alkoholhaltsskäl. Det är den enda utgåvan i Special Releases 2011 som inte är buteljerad på cask strength, 43% närmare bestämt. Knockando är en nyckelkomponent i blended whiskyn J&B. Knockando ser man sällan på hyllorna i Sverige, men säljer stort i t ex Frankrike. Den franska marknaden är dessutom ganska oförstående till konceptet cask strength vilket kan vara en av anledningarna till att man valt att hålla alkoholhalten på en civiliserad nivå.
Svensk upplaga: 60 av totalt 4500 flaskor (1,3%)
Doft: Valnötskaka, russin, rund
Smak: Snudd på övertydliga sherrytoner, nötbeska
Avslut: Fattoner, valnöt
Caol Ila Unpeated 12 (1999) 64%
Normalt sett brukar man lägga whisky på tunna vid 63,5% alkohol, något som är lite av en magisk siffra. I Caol Ila Unpeated, som är en 12-årig whisky, är det förstås inte så. Efter 12 år av långsam avdunstning på fat upprätthåller den ändå den potenta alkoholhalten av 64%. Jan Groth lägger fram teorin att destilleriet på destilleringsdagen var kort om fat och att de därför tog beslut om att inte späda råspriten till 63,5% för att minimera åtgången av fat.
Caol Ila får efter ombyggnationen, som vi skrivit om tidigare, en kapacitet på strax under 6 miljoner liter per år. Ett problem man hade tidigare var den stora mängden mäskavfall, så kallad draff. Den görs med fördel om till djurfoder, men trots det stora antalet djur på Islay så finns det ändå inte tillräckligt många för att tugga i sig all den draff man fortsättningsvis kommer att spotta ur sig på Caol Ila. Som tur är har någon tänkt till och kommit på att man kan förädla draffen till pellets. Effekten blir att djuren på Islay inte går hungriga och alla husägare med pelletskamin kommer att ha råd att elda på ordentligt. Tack Caol Ila!?
Hur kommer det sig då att man gör orökt whisky på ett destilleri som är känt för sin rökiga whisky då? Jan Groth lägger fram ytterligare en teori, men han är noga med att påpeka att det inte finns några som helst belägg för den. En normal sommar på Islay regnar det kanske 60-70 dagar av 100. En sommar för 10-15 år sedan regnade det ungefär 126 dagar av 100. Det gjorde att all torv man plockade upp från torvmossarna var helt dyblöt, och höll sig dyblöt resten av säsongen. Man blev då tvungen att göra spriten på helt orökt malt eftersom det inte fanns någon torr torv att röka kornet med. Om man vill spekulera i andra som kan ha drabbats av samma, möjligtvis påhittade, situation kan man föra tankarna till Ardbeg Blasda som bör ha lagts på fat ungefär samtidigt som Caol Ila Unpeated.
Svensk upplaga: 180 av totalt 6000 flaskor (3%)
Doft: Skulle nästan kunna tas för en Speyside
Smak: Sälta, eldig,
Avslut: Hintar av rök
Brora 32 54,7%
Brora är det gamla destilleri som en gång i tiden hette Clynelish. När det blev dags för upprustning av Clynelish så behövde ägarna avgöra om de skulle investera i de gamla, slitna lokalerna eller om man skulle bygga nytt. Man valde det senare alternativet. Det nya destilleriet övertog namnet Clynelish och det gamla destilleriet lades ned. All utrustning stod dock kvar orörd. När blended-industrin började skrika efter rökig single malt efter en period av torka på Islay som påverkade whiskyproduktionen negativt började man se sig om efter anläggningar som kunde ha kapacitet att producera rökig whisky. Nån kläckte idén om att starta upp det gamla Clynelish-destilleriet, vilket också gjordes varvid det döptes efter platsen det låg på: Brora. Idag är Brora åter stängt på grund av förfallet, men hann under perioden 1969–1973 ändå producera en ansenlig mängd whisky som idag, sisådär 40 år senare, står högt i kurs.
Då det begav sig hade man en gång de brittiska myndigheterna på besök för inspektion enligt då rådande lagstiftning. De krävde en total rengöring av destilleriets utrustning, eftersom de bland annat tittat ner i feints receivern som på Brora aldrig tidigare gjorts ren... Efter storstädningen kom det sprit ur pannorna av en helt annan karaktär än tidigare, och man blev tvungna att tänka om. En erfarenhet rikare började man därför inför varje efterföljande rengöringsfas spara undan innehållet i feints receivern, göra rent behållaren och sedan hälla tillbaka den unika konkokten. Myndigheterna nöjda, Brora nöjda, alla nöjda!
Svensk upplaga: 48 av totalt 1404 flaskor (3,4%)
Doft: Grönmögelost, mysigt smutsigt maskinrum
Smak: Äpple, rund, oljig. Långt bak i gommen: rökig!
Avslut: Nysläckt stearinljus, tydlig rökton
Port Ellen 32 (1978) 53,9%
En av Islays mest eftertraktade whiskys gjordes fram till 1983 inte i Port Ellen. En envis destillerichef vägrade anpassa sig efter kritiken som riktades mot hans skötebarn. Den gjorde gällande att whiskyn var obalanserad och därmed svårsåld. 1983 lades destilleriet i Port Ellen således ned. Pannorna såldes till Indien och gör enligt rykten någon slags whisky där, men vi misstänker att det inte är Amrut vi talar om. Trots att Port Ellens single malt var obalanserad och utan kommersiellt värde i sitt originalutförande upptäckte man att whiskyn bara blev bättre med tiden. De i runda slängar 30 åren på fat gjorde underverk med den inneslutna vätskan. Idag är Port Ellen en av Diageos mest eftertraktade whiskies trots att den lätt betingar priser på över 3000 kr per flaska.
Svensk upplaga: 204 av totalt 2988 flaskor (6,8%)
Doft: Bastuträ, charkuterier, maltmullrig, hav, sälta
Smak: Anis, härligt rökig, oljigt trög
Avslut: Långt, typiskt Islayavslut; Awesome!
Lagavulin 12 57,5 %
Lagavulin är ett destilleri med en relativt liten produktportfölj. Jan Groth berättar att de haft s.k. sjudagarsvecka på destilleriet sedan många år tillbaka. Det innebär att de producerar whisky sju dagar i veckan när produktionen är igång. Trots detta har de svårt att matcha efterfrågan eftersom den 16-åriga standardutgåvan är ett väletablerat inslag i varje whiskyförsäljares utbud. Storskalig produktion hejdas också av faktorer såsom de relativt små pannorna. Då skärs ändå hjärtat (eller kroppen) väldigt sent, först vid ungefär 58%. Att släppa en yngre men alkoholstarkare utgåva tror vi görs för att möta efterfrågan och för att bredda portföljen något. Storebror Lagavulin 16 hör till en av våra favoriter när det kommer till rökig whisky så en lillebror (Lagavulin 12) är ett välkommet tillskott till familjen.
Svensk upplaga: 360 flaskor!
Doft: Söt rök, fiskrökeri, rund, tung
Smak: Som 16-åringen fast med mer bett!
Avslut: Slutar aldrig, det vore fel att kalla det "avslut"
Summering
Våra korta mellanlandningar vid varje whisky är förstås inte tillräckligt utförliga för att ge en rättvis återgivning av ovan nämnda malters kvaliteter och eventuella skavanker, men vi hoppas att de ger en fingervisning om vad som kan passa, oavsett preferenser. Sammanfattningsvis finns det garanterat något att hämta oavsett vilken whiskysmak man har, men det är kanske ännu mer en fråga om vilket tillfälle whiskyn är avsedd för. Rosebanken passar garanterat klockrent som en frisk fläkt till sommaren, Knockando stämmer nog in bäst i stimmet till julbordet, medan både Port Ellen och Brora ger mysiga höstvibbar. Tre av utgåvorna som vi blev extra nyfikna på (Port Dundas, Caol Ila Unpeated Cask Strength och Lagavulin 12) hoppas vi få anledning att återkomma till i en djupare analys, så håll utkik!
Bowmore Tempest – den perfekta stormen
Nya Bowmore Tempest är den tredje i ordningen och har i olika sammanhang tilläggsnamnet 3rd Edition, Batch 3 eller Small Batch Release No 3. Tempest-utgåvorna har från start inneburit ordentligt rökig whisky med en stor andel grovrökt malt från Port Ellen. När vi provade Bowmore Tempest förra gången var det en flaska från den första omgången av serien. Då hade vi inga förväntningar och blev således något överrumplade och imponerade av det snygga avslutet som förde tankarna till olika varumärken av halstabletter, helt i linje med andra lite speciellare utgåvor från Bowmore (jämför exempelvis med Bowmore Laimrig eller Bowmore 15 Darkest).
Till dagens provning kommer vi alltså något mer luttrade och med klart högre förväntningar än sist. Bara under tiden vi drivit peat.se har vi hunnit prova otaliga rökiga whiskys och ändå tog sig första Bowmore Tempest upp på en hedervärd topp 10-placering på vår whiskytopplista förra året. Det blir spännande att se vad batch 3 kan tänkas hitta på i upplevelseväg.
Bowmore Tempest, batch nummer 3
Bowmore Tempest III
Provad av Daniel och Martin 2011-10-26
Bowmore Tempest är i denna tioåriga tredje utgåva buteljerad på en alkoholhalt om 55,6%. Den innehåller tyvärr sockerkulör (E150) av kontrastmässiga skäl. Systembolagets hemsida uppger felaktigt att sockerkulör tillsatts, men vi har tack vare uppmärksamma läsare fått denna uppgift reviderad. Vi anser alltsomoftast att en whisky ska vara ett hantverk från början till slut och tycker att det är bra när man håller sig från tillsatsen, även om den tekniskt sett är okej.
Doft: Försiktig inledning för att vara en rökig whisky. Havsbrus drar igång doftresan i form av tång och salt. Så småningom dyker tjärat båtskrov upp i referenslistan, men det finns en syrlig överton ovanpå det rökiga. Det är en relativt torr rök som framhävs och den lämnar en del övrigt att önska. För av vara så alkoholstark är den ändå väldigt förlåtande när man dyker i med näsan först.
Smak: Lakrits, sälta, lakrits, rök, lakrits, citrus, lakrits. Hur Bowmore gör för att få till sammansättningen i smakspektrumet är det nog bara de som vet (om ens de vet!), men om jag under vapenhot skulle vara tvungen att gissa skulle jag säga att de slängt i ett par kilo Fisherman's Friend i pannorna. Gillar man saltlakrits och halstabletter, eller hybriden av de två, så gillar man Bowmore Tempest. Den är slät i texturen och osunt lättdrucken, sin alkoholstyrka och stabila rökighet till trots. Lakrits, lakrits...
Lakrits!
Avslut: Lite metalliskt klingar det till i sällskap av mentol. Eftersmaken får samma effekt som när man petar i sig halstabletter; så fort smaken börjar klinga av vill man plocka fram en ny ur fickan. Munnen sticks i brand och det enda sättet att föda elden är att ta en mun till. Man vill aldrig att det ska sluta brinna!
Närbild på Bowmore Tempest (första utgåvan)
Betyg: Vi stöter på fenomenet gång på gång: så fort Bowmore tar sig upp ur träsket fyllt till brädden med flygplatswhisky och tråkiga standardutgåvor så hittar man guldådror direkt. Bowmore hör nog till de destillerier vi älskar att hata mest. En av anledningarna heter Bowmore 12, men det beror också på att vi vet att de kan göra otroligt bra whisky när de bara vill. Varför vill de inte när det kommer till Bowmore 12? Det känns som att det skulle kunna vara det ståtligaste flaggskeppet i armadan av standardutgåvor.
Efter lite förhandling inser vi att vi behöver ta hänsyn till tidigare uttryck från Bowmore. Laimrig är t ex en klockren femma, första utgåvan av Tempest var vi lite tveksamma till men gav ändå en femma. Tredje utgåvan av Bowmore Tempest hamnar på mellis där jag, Daniel, charmas och sätter en 5:a av bara farten, medan Martin står för det rationella och sätter en 4:a. Sammanvägt landar vi följaktligen på av 5 torvmossar.
Vi slet fram en första utgåvans Tempest ur skåpen för att jämföra och kan konstatera att den äldre varianten är lite fruktigare, lite mer russin och lite mer bredd. Den är dessutom lite mörkare till färgen så man leds gärna att tro att den är sherryfatslagrad i större utsträckning. På övriga punkter är de två utgåvorna väldigt lika. Lakrits, lakrits — ja, ni förstår...
Kilchoman – minst, yngst och charmigast
På lilla Kilchoman påpekar man gärna att man årligen producerar i runda slängar 100 000 liter sprit. Det är i sammanhanget skotsk whisky en väldigt blygsam siffra. När vi landade i Port Askaig med färjan från Kennacraig tänkte vi att vi nog borde svänga in till Caol Ila, om så bara för att ha sett det med egna ögon. Strax efter att vi tycker oss ana destilleribyggnaderna genom grönskan instruerar en stor skylt oss att vända om. Det visar sig att destilleriet sedan juni 2011 har lagt ner produktionen för att fram till december bygga ut för att klara en än större produktionsvolym. Efter ombyggnationerna kommer Caol Ila ha kapacitet att häva ur sig en mängd sprit som motsvarar Kilchomans årliga produktion på två dagar! Vi tycker att den mindre skalan känns mycket charmigare, även om vi förstår motivationen till en storskalig produktion.
Prov på råsprit från Kilchoman
Vår guide Laura MacAffer förklarar för oss att Kilchoman försöker göra allt i sin produktion 100% Islay. Därför odlar Kilchoman eget korn och mältar såväl lokalt odlad som inköpt korn på sitt lilla mältningsgolv, som ligger i den byggnad där kölnan byggts till. Malten torkas med en sval torvrök. För att kyla röken vattnas torven om det skulle bli för hett. Resultatet av processen blir en försiktigt rökt malt som står till grund för hela produktlinjen på Kilchoman. Efter att ha kikat på mältningen, som fortgår enligt ett rullande veckoschema, bär rundturen vidare mot jäskaren och pannorna. Pannorna, som vi passerar på väg mot jäskaren, är inrymda i en före detta traktorhall. På Kilchoman används fyra jäskar av rostfritt stål. Genom varje kar passerar 5500 liter mäsk, som jäses till en öl med omkring 8% alkohol innan det är dags för destillering. När båda pannorna behandlat produkten återstår 800 liter råsprit med 65% genomsnittlig alkoholhalt. I den vanliga guideturen ingår för dem som är sugna att prova smakprov på mäsk, råsprit och färdiglagrad whisky. Vi kan starkt rekommendera att prova råspriten. Provet som är taget tidigt i den andra destilleringen är visserligen 70% alkohol, men resultatet är otroligt njutbart. Laura varnar oss för att dricka direkt ur glaset och föreslår istället att man skall doppa fingret för att få en hint om smaken. Vi ser dock ingen anledning till att inte smaka ur glaset om man är van vid cask strength och bara tar det varligt. Det doftar tydligt av anis och söta lakritstoner, helt jämförbart med de anislikörer som redan finns tillgängliga, men med ett vassare bett. Faktum är att råspriten håller så hög kvalitet att vi inte ser varför den skulle behöva läggas på fat. Produkten borde definitivt gå att sälja som den är. Det skall dock bli verkligt spännande att få reda på vad 8-10 år kan göra för whiskyn, när den dagen är inne.
Laura MacAffer på Kilchoman
Sista delen i rundturen, innan det är dags att få prova ett par olika utgåvor färdig whisky, går via lagerhuset. Inne på lagret blir det extra tydligt att det är en begränsad produktion som pågår på det lilla destilleriet. Det ligger visserligen ett antal rader fat staplade, men med en stund över skulle du antagligen inte tappa räkningen om du började kartlägga faten. Det första fyllda fatet ligger fortfarande i lagret, i bra läge för fotografering. Laura berättar om förväntningarna efter tre år och en lång dag, när de första dropparna tappades ur ett systerfat. Trots en relativt ung whisky har Kilchoman fått bra gensvar på sina produkter. Dessutom har den svenska publiken haft turen att få tillgång till ett flertal spännande utgåvor på Systembolaget. Vi har så klart redan provat en del av utbudet i smyg, och lovar dessutom att återkomma med djupgående analys av ett par av utgåvorna så snart som möjligt.
När Kilchoman bestämde sig för att bygga ett nytt destilleri på Islay fick de hjälp av de andra destillerierna på ön att komma igång. På så vis har man sluppit återuppfinna hjulet och istället kunnat dra nytta av den erfarenhet som redan finns i branchen. Dessutom har man satsat på ett genuint hantverk och valt att ta fram ett par helt nya pannor för att forma den karaktär man varit ute efter på slutprodukten. Det verkar som om alla vill att det skall gå bra för Kilchoman och vi tror att det är precis det som är på väg att ske. I själva verket var det faktiskt länge sedan det började destilleras på gården, som hos många andra gårdar på den tiden, även om det ett längre tag endast brändes för gårdsbruk. År 2005 var det helt enkelt dags för ett nytt destilleri på Islay, 124 år efter det senaste nybygget.
Ardbeg Alligator – den otämjda utgåvan
När vi provade Ardbeg Alligator Committee Release var vi helt övertygade om att det skulle bli en av årets höjdpunkter. Nu är det dags att ta temperaturen på Ardbeg Alligator Untamed Release, som är en större upplaga lanserad på i det tillfälliga sortimentet på Systembolaget. För er som inte öppnat medlemsutgåvan från Ardbeg ännu, har vi för avsikt att ikväll utröna huruvida den nya utgåvan skiljer sig märkbart från den tidigare eller ej. Om inte kan det kanske vara värt att skaffa en ny flaska och låta den andra stiga i värde. Annars blir du förstås tvungen att skaffa en ändå, för att själv jämföra de två olika utgåvorna...
Ardbeg Alligator
Ardbeg Alligator Untamed Release
Provad av Daniel och Martin 2011-09-15
Ardbeg Alligator Untamed Release är en blandning av whisky lagrad på bourbonfat och nya amerikanska ekfat med mycket hårt kolade plankor, till en grad kallad Alligator Charring av amerikanska tunnbindare. Med en alkoholhalt på 51,2% är det frågan om en ordentlig pjäs, som förstås inte kylfiltrerats. Så långt stämmer specifikationen med den tidigare utgåvan, nu till smakprovningen!
Doft: Tydlig rök, kryddigt välkomnande. Sotig och kittlar lite av vitpeppar. Sött av vanilj med en fräschör som av nyslaget gräs. När den väl är identifierad tar vaniljen över och styr doftskeppet med stadig hand. Jämfört med den äldre utgåvan hittar vi mer rök i nya Alligator och även mer av vaniljsötman, medan den äldre har en grövre sotighet. Det är helt möjlig att det endast beror på att den ena flaskan varit öppnad sedan tidigare.
Smak: Kryddigt söt och sotig! I munnen pågår en bred attack med många element. Är man tråkig, sammanfattar man det som ett virvarr av kryddor, men vi ska försöka reda ut detta smaknystan i alla fall en aning. Det är en tydligt sotgrundad upplevelse som har både vitpeppar och kanel invävd. I övrigt är det en flytande ingefär-tjära vi har i glaset. En rökpust dyker upp en kort stund och sedan tar en nötig känsla över. Den äldre utgåvan har i jämförelse aningen mindre sot och istället en väl tilltagen ingefära. Därmed tror vi att det rör sig om två aningen olika utgåvor (som den något rödare färgen i den nya utgåvan dessutom vittnar om).
Avslut: Allt mer peppar och sotrök. En försiktig sötma håller sig på sin kant. Munhålan är ordentligt sträv av nötiga eftertoner. Känslan hänger kvar ett bra tag – om man kan motstå att ta ett varv till!
Betyg: Vi är imponerade av sammansättningen och det faktum att vi antagligen inte skulle kunna skilja dem åt som olika utgåvor i ett blindtest. Därmed har Ardbeg lyckats väl med att ta fram en större upplaga med exakt samma kvalitet som vi upplevde första gången vi provade Ardbeg Alligator. Det följer naturligt att ge whiskyn samma betyg, av 5 torvmossar, för vi har definitivt inte tröttnat på uttrycket. Ardbeg Alligator är ingen nymodighet som kommer att falna, utan snarare en ny hörnpelare i Ardbegs gedigna whiskykatalog.
Till skillnad från Ardbeg Blasda, som visserligen har klorna kvar, har vi ikväll tittat närmre på en helt otämjd best. Den gör oss sugna att smaka ett rent prov från något av Alligator-faten, bara för att få ett bättre grepp om vad lagring i hårt kolade fat får för effekt på whisky. Vi tror inte att Ardbeg Alligator är det sista som dyker upp på det temat och det skall bli spännande att se vad som kommer härnäst.