peat.se
30Nov/130

Torven i Laphroaig släckt av portvin

Så var det dags för finalen i nedräkningen till december månad. Den maltwhisky som lanseras i början av nästa vecka tävlar gissningsvis om utrymme på olika önskelistor. Det struntar vi i, och tittar i backspegeln istället! Följande flaska fick svärfar hämta hem, eftersom jag var på vift i samband med att den ställdes ut på hyllorna. Näst sista flaskan i den butiken, närmare bestämt. Det tackar jag för, Bosse!

Laphroaig Cairdeas Port Wood Edition

Laphroaig Cairdeas Port Wood Edition

Laphroaig Cairdeas 2013 Port Wood Edition

Provad av Martin 2013-11-29

Laphroaig Cairdeas, är namnet på en årlig buteljering som sätts ihop för destilleriets egen dag på Feis Ile, en musik och whiskyfestival på Islay. Årets buteljering 2013 är en fatförädling i portvinsfat, underförstått efter huvudsaklig lagring på bourbonfat. Hur lång tid whiskyn spenderat i respektive fattyp framgår inte. Utgåvan är buteljerad vid 51,3% alkohol, fatstyrka. Det kan noteras att apostrofen i Càirdeas fimpats till fördel för alla internationella tangentbord.

Doft: Nyponte värmer upp mitt doftlandskap. Röda vinbär. Efter en djupare sniff i flera steg, kolanappar, sirap och nötkräm. Nypon är ändå det uttryck som består, nu som nyponsoppa, betydligt tjockare, som gjord på för mycket pulver. Att det borde finnas en stor rökmaskin därunder är helt maskerat, men en tydlig sälta når fram och även en viss torrhet. Jordgubbar i sockerlag!

Smak: Läder och knäck mjuknar och blommar ut med röda bär. Hallon, bigarråer och härligt små bittra plommon. Beroende på hur whiskyn ligger över tungan lyser olika mycket syrlighet igenom, vilket varierar uttrycket mellan sötma och bitterhet i täta omgångar.

Avslut: Plommon och läder. Känslan av att något ligger och pyr efter att ha blivit släckt med portvin (som för övrigt måste varit både nära till hands och ett billigt alternativ). Det är så nära den förväntat överdådiga torvupplevelsen utgåvan någonsin kommer verkar det. De sträva ektonerna sitter fast i en fet seg sörja av tung sötma och vill inte bli räddade. Blodapelsin. Bittra druvskal. Utandningen släpper faktiskt ut en eller annan torvpust, tro det eller ej!

Betyg: Laphroaig Cairdeas Port Wood Edition är nektar med whiskykaraktär. De pompösa vindragen från ett stort tungt vin har elegant lindat in en torvbest på ett vis som plockat bort både tänder och klor. Musklerna finns kvar i form av textur, men inga dödliga vapen. Övertygelsen är nästintill komplett, men visst barkar det åt 5 av 5 torvmossar.

Det är sällan jag blir helt förvånad över Laphroaig, men med tanke på utgåvans namn borde förväntningarna varit närmre resultatet. Jag skulle nog säga att whiskyn spenderat den bättre tiden av sin lagring på feta portvinsfat. På det hela taget finns det i Laphroaig Cairdeas Port Wood flera likheter med Bowmore Laimrig, speciellt i eftersmaken vars olika element kombinerat ger en viss känsla av halstablett, något som är signum för Bowmore.

Stöd Living Dead Brewery:


27Nov/130

Kilchoman förtjänar mer uppmärksamhet

Kilchoman är något av ett litet favoritdestilleri i min bok, med betoning på litet, och därtill charmigt. Därför blir jag både förvånad och skäms en aning när jag letar bland gamla recensioner och bara hittar ett ynka nedslag i det stora arkivet. Det är förstås dags att ge Kilchoman en liten stund på toppen av bloggen. Sedan får det inte dröja allt för länge innan nästa återbesök heller. För övrigt måste ett besök på Kilchoman rekommenderas, för alla som är i krokarna på någon av de slingrande vägarna på Islay!

Kilchoman Vintage 2007

Kilchoman Vintage 2007

Kilchoman Vintage 2007

Provad av Martin 2013-11-26

Kilchoman Vintage består av en serie speciellt utvalda före detta bourbonfat, i denna upplaga från 2007. Utgåvan är buteljerad vid 46% alkohol, utan kylfitrering. Åldern på den buteljerade whiskyn kan således åldersbestämmas till sex år på fat, det äldsta som hittills släppts från det unga destilleriet.

Doft: Härligt torvig, med en syrligt fruktig ton av äpplen. Torven ger upphov till utryck som sötlakrits och torrt gräs. Det finns även en skir torr aska strödd över doftbilden. Under de rökiga täcket fullkomligt prunkar det av svarta vinbär. Lakrits kommer tillbaks, kanske snarare som salmiak efter bären.

Smak: Först bärsötma av hjortron, med lena violtabletter. Det dröjer dock inte länge innan en tung sotig matta rullas ut på tungan.

Avslut: Utgåvan har ett tidigt avslut. Det är torven som trycker på och skjuter fram fatens nötiga småbeska karaktär. Svarta vinbär kommer tillbaks först långt senare och då ligger fortfarande en liten rökslinga i halsen som puffvis gör sig påmind.

Betyg: Whiskyn känns genuin och även om utvecklingen förstås inte tar slut här, så har Kilchoman Vintage 2007 verkligen hittat hem. Mysfaktorn är total och det finns små element av fräschhet som lyfter upplevelsen när de väl identifierats. Det blir således 5 av 5 torvmossar, som noteras i betygskolumnen.

Det är möjligt att omdömet bearbetats av personliga upplevelser från destilleriet. En sak är säker, det har varit intressant att kunna vara med när ett destilleri dyker upp och stakar ut sin väg. Riktningen har dock alltid känts given. Det briljanta resultatet kan nog härledas till det kollektiva kunnandet om rökig whisky på Islay, och en stor välvilja från konkurrenterna. Det är en upplyftande tanke, som kontrasterar nyhetsrapporteringar av det kaos som pågår runt om i världen.

31Jul/139

Oväntat Bowmore från Svenska Eldvatten

Det började med Bowmore, för Svenska Eldvatten det vill säga. Det visade sig vara ett vinnande kort, för utgåvan sålde slut långt innan vi hann komma i kontakt med bolaget. I efterhand har vi fått ett prov av den första utgåvan, men inte ännu haft tid att njuta av det. Den kan kanske passa som referens till en nyare utgåva?

Ett antal utgåvor har hunnits med och flera destillerar avverkats innan det åter blev dags för Bowmore. Den senaste lanserades, samtidigt som en sherrylagrad Mortlach, i juni och finns fortfarande kvar i beställningssortimentet. Vi ger oss an ett nytt utlåtande innan denna Bowmore också tar plötsligt slut!

Svenska Eldvatten Bowmore 2002

Svenska Eldvatten Bowmore 2002

Svenska Eldvatten Bowmore

Provad av Martin 2013-08-30

Svenska Eldvatten Bowmore 2002 är består av whisky lagrat på ett fat av typen ex-bourbon hogshead. Efter 11 år på lager har fatet tappats vid den naturliga styrkan 57,1%, ospädd och förstås utan kylfiltrering eller tillsats av sockerkulör.

Doft: Söt och brödig, som en mörk russinlimpa. Honung och aprikos. Redan i slutet av juli finns det lite jul i glaset! Dadlar, och sedan kommer röken rullande med salmiak. Blåbär?

Smak: Oj! Tydlig pricktextur och kryddig wellpapp rullar ut i en upplevelse av folielindat tuggummi från taxfree och oljiga hjortron. Om detta vore en sportbil var den väl över fartgränsen på motorväg till en början, men ganska snart övertygad om att sakta mak längst kusten var mer intressant. Sötma dominerar när whiskyn fullkomligt smälter på tungan. Hallon med viss metallisk klang och en nötig biton, och röda äpplen. Vörtbröd ger en ny julreferens.

Avslut: Det är här torvigheten är som störst, sträv med viss syra, utan övertydlig rök. Det är eftersläckningsarbetet vi är inne i. Något påminner om att bryta kokos direkt från nöten. Återhållsam, om än trevlig, vilket lockar till en ny smutt och framförallt en ny åktur.

Betyg: Bowmore 2002 från Svenska Eldvatten är ett ångande fullblod, varken någon osotad skorsten eller halstablett. Whiskyn kan säkerligen spädas med vatten för en helt annan upplevelse, men jag fascineras helt av hur whiskyn fullkomligt smälter på tungan när den vattnas ut i munhålan. Dessutom provar vi maniskt all whisky vid buteljerad styrka, vilket förhoppningsvis ger en konsekvent träffbild. Det är kanske ingen förvåning att full pott, 5 av 5 torvmossar, motiveras främst av den oväntade smakupplevelsen. Oväntat är dessutom ett utryck som sammanfattar helhetsupplevelsen av denna Bowmore ganska väl.

Nu trodde du kanske att den första buteljeringen, Bowmore 2000, med en alkoholhalt på 58.7%, var bortglömd. Så är inte fallet. Utgåvan är dock helt väsensskild från det du läst ovan, trots att den största teoretiska skillnaden är att den första utgåvan är lagrad på ett färskt (förstagångsfyllt) bourbonfat, emedan Bowmore 2002 legat på ett fat som burit skotsk whisky tidigare.

Bland doftintrycken i Bowmore 2000 hittas mentol, rökt fisk, tallskog och hav, och eftersmaken innehåller den för Bowmore typiska halstabletten med inslag av eukalyptus. Genom doft, smak och avslut är whiskyn betydligt mer balanserad och konsistent än den recenserade utgåvan. Det finns troligtvis många som föredrar detta, men jag väljer det något råare utrycket från recensionen ovan alla dagar i veckan. Faktum är att jag symboliskt ger Bowmore 2000 ett något lägre betyg, bara för att sätta ner foten och helt osvenskt säga att alla kan inte vara vinnare, 4 av 5. Rätt nöjd är jag dessutom över det faktum att jag lagt ner mest energi på den mest intressanta utgåvan!

27Jul/130

Herre över öarna är nog ändå att ta i

Så här på semestern har jag unnat mig att ta det lugnt, och nu äntligen är det dags för ett prov som väntat länge i hyllan. Förväntningarna är dock lågt satta, för redan i samband med att jag fick låna provet av Daniel, som bloggar öl på hops.se, konstaterade vi att det inte är en av de vassaste utgåvorna från Ardbeg, trots att det är frågan om en 25-åring.

Nu gissar du kanske vilken utgåva det är som följer?

Ardbeg Lord of the Isles

Ardbeg Lord of the Isles

Ardbeg Lord of the Isles

Provad av Martin 2013-08-26

Ardbeg Lord of the Isles är en tidig utgåva från tiden då destilleriet åter tagits i produktion. Den lanserades emellertid i perioden då vi fortfarande väntade på en fullblodig tioåring, och är därmed sammansatt av whisky som destillerats av tidigare ägare, med totalt 25 år på fat i destilleriets lager. Utgåvan är buteljerad vid 46% alkohol.

Doft: Tydligt av vanilj redan vid första sniff. Äppeljuice, svag och återhållsam. Inget åskdunder, men visst finns här en torvighet, syrlig. Ovanpå ligger ett fetare lager av nypon och kommersiell cola. När den försiktiga rökigheten identifierats igen ökar syran i intensitet och påminner om lag till smörgåsgurka.

Smak: Övergripande träig, bastuved eller rent av bastu som helhet. Här finns också en strävare nötighet som är dovare än valnöt, men håller liknande intensitet. Finkeloljorna beter sig nästan som en traditionell svensk nubbe, och det går faktiskt att urskilja typiska alkoholreferenser.

Avslut: Mandelspån möter ekgolv. De nötiga tonerna är nu något sötare, men det finns fortfarande struktur att balansera upp uttrycket.

Betyg: Ardbeg Lord of the Isles är en typisk samlarutgåva. Troligtvis passar den också bättre oöppnad i ett utställningsskåp än i barskåpet. Det blir med liten marginal godkänt för Lorden och betyget sålunda 3 av 5 torvmossar. Detta är förstås en besvikelse, för med lågt satt ribba hade jag hoppats att kunna få en intressantare andra upplevelse och dessutom önskat återupprätta utgåvans heder en aning. Nu kan jag istället konstatera att det första intrycket är bestående.

Ardbeg Lord of the Isles påminner om Ardbeg Blasda doftmässigt, med den markanta skillnaden att Blasda är mjuk och frisk i både smak och avslut, medan Lord of the Isles är träig och tung. Det tidigare passar definitivt bättre ihop med doftbilden, och kanske passar Ardbeg absolut bäst som relativt ung whisky, oavsett rökighet.

Plötsligt blir jag nyfiken på vilken årgång av Lord of the Isles det är jag har provat, för det är helt möjligt att de andra årgångarna (2001-2007) skiljer sig och presterar bättre. Har du kanske en öppnad Lord att relatera upplevelsen ovan till?

27Maj/130

Octomore med decenniumlång lagringstid

Med fem världsrekord i mätbar rökighet under bältet behöver Bruichladdichs rökmonster Octomore knappast någon närmare presentation. De tidigare utgåvorna i serien har alla kännetecknats av hög alkoholhalt, ungdomlig uppstudsighet och en rökighet som får nackhåren att resa sig och sedan självantända. Men som med allt här i världen så blir allt äldre med tiden. Rökrebellen Octomore, med tatueringar på knogarna där det står "peat head", har vuxit upp, klippt sig och skaffat jobb.

Tio år på ekfat tar inte bara ett antal procent alkohol i anspråk, det tar även udden av den värsta fenolanstormningen. Uttrycken blir lite lenare och lite mer städade. När vi recenserat ej fatförädlade Octomore tidigare, senast Octomore 5.1, har vi saknat ett dynamiskt samspel mellan röken och andra komponenter i whiskyn. Nu får vi se om en längre lagringstid kanske kan tona ned rökigheten något och samtidigt locka fram några av de andra beståndsdelarna som garanterat funnits där hela tiden, om än dolda bakom rökridån.

Bruichladdich Octomore 10 years

Bruichladdich Octomore 10 years

Octomore 10

Provad av Daniel 2013-05-14

Denna utgåva av Octomore 10, som ska ses som en försmak till en återkommande 10-årig utgåva, kommer i en upplaga om 6000 flaskor. Alkoholhalten är 50% och fenolhalten 80,5 ppm. Klassificeringen är förstås Islay single malt scotch whisky.

Doft: Initialt dominerar torra rökaromer i form av aska och nylagd asfalt, men efterhand dyker söta antydningar upp med hö och gräddkola. Doftregistret avrundas med kryddiga toner av nejlika och torkad ingefära.

Smak: Lakrits, mentol, jalapeño. När man hakar på rökkomponenten till mentolen snuddar man vid mentolcigarett, och när röken sätts i perspektiv till chilin förs tankarna till chipotle. Bidragande med både lite beska och citrustoner hittas pomerans.

Avslut: Kryddstarkt, rökigt och långt. Vidbränd kanel.

Betyg: Förhoppningen inför denna recension var att Octomores ganska extrema uttryck skulle kunna tyglas och kanske transformeras till något förstklassigt inom kategorin rökig whisky. Med facit i hand konstaterar vi att det fortfarande är samma gamla Octomore i glaset, om än något nedtonad och polerad. När fenolerna river tag i gommen och kollrar bort det mesta övrigt i intrycksväg, så påminns man om att man har med en ytterlighet att göra. Octomore 10 är klart njutbar som rökig whisky, men det som fattas är fortfarande det som vi likt en trasig LP-skiva tvingas upprepa: mer dynamik! Det är lite för enkelspårigt och röken tar för mycket plats för att helheten ska bli en fulländad rökig whisky. Betyget är över medel utan att nå högsta nivån: 4 av 5 torvmossar.

24Maj/133

Port Charlottes kanon mullrar över Islay

Bruichladdich har börjat bli allt mer populära i Sverige och en stor anledning till detta är antagligen att de producerar riktigt fin rökig whisky under varumärket Port Charlotte. Om det är så att den torvrökta malten ger draghjälp till de ordinarie utgåvorna från destilleriet så är ingen skada skedd. Det finns många guldkorn att plocka även bland de eleganta utgåvorna, men nu är det hög tid att se vad tio år på fat gör för en av Islays mullrigaste kanoner. Utgåvan har vilat i beställningssortimentet ett tag. Efter det att den tog slut i samband med lansering finns nu åter flaskor på lager. Håll för öronen, för nu bränner vi av en salva!

Port Charlotte 10 Heavily Peated

Port Charlotte 10 Heavily Peated

Port Charlotte 10 Heavily Peated

Provad av Martin 2013-05-23

Port Charlotte 10 Heavily Peated är resultatet av den ursprungliga målsättningen för Bruichladdichs rökiga projekt, att ta fram en torvrökt standardutgåva på tio år. Whiskyn är buteljerad vid 46% alkohol, vilket är det normala för kärnutbudet från destilleriet. Bruichladdich varken kylfiltrerar eller tillsätter sockerkulör till whisky.

Doft: Härligt mullrig och söt, en blandning av kraft och elegans. Grillad majs toppad med en ordentlig dos mysig torvmust. Krämig som mayonaise. Under den krämiga röken finns en syrlighet som av lime och päronäpple. Frasiga bran flakes och aningen russin.

Smak: Härligt torvig utan vidare tjafs! Först blir torven syrligt kraftfull, och senare torr och bred, som soltorkat virke i en vårbrasa. Något påminner om juteväv och ett pass som inhyrd jultomte. Enbär och emser (de rosa pastillerna i tablettask).

Avslut: Härligt nötig som paranöt eller sötmandel. Syrliga utryck av knappt mogna smultron varvas med söta influenser av majsolja. Fänkål. Rökpuffen från tidigare dyker upp igen då och då, ringlandes som en tunn torvslinga. Kvar blir essensen av eucalyptus.

Betyg: Port Charlotte Heavily Peated är en stabil standardutgåva i det rökiga segmentet. Den har både mysfaktor och kraftfull mullrighet. Om det skulle vara något som fattas så är det eventuellt fruktig komplexitet, men vad gör väl det när det är så otroligt mysigt att sitta med den torvdoftande whiskyn i glaset. Betyget blir 5 av 5 möjliga torvmossar, för en av de bästa standardutgåvorna rökig whisky på marknaden. Med repetition kommer den att bli en personlig favorit. Den behöver faktiskt inte speciellt många omtagningar, och jag börjar redan undra varför jag över huvud taget övervägde att inte ge full pott.

Port Charlotte Heavily Peated blir en milstolpe för rökig whisky, men det känns troligt att vi kommer få se fler åldersbestämda utgåvor framöver. Om du är nyfiken på yngre whisky så finns även syskonutgåvan Port Charlotte The Peat Project, som består av blandade årgångar.

Själv ser jag visserligen fram emot att varumärket fortsätter att utvecklas åt det mogna hållet, men hoppas kanske främst på en ny utgåva i fatstyrka. Om jag får önska så behöver det inte vara frågan om speciellt många år på fat, men gärna en blandning av madeira och bourbon, som båda mina favoriter i PC-serien består av. Har du provat Port Charlotte PC8?

16Maj/1312

Tribut till torvmossen som heter Islay

Så var det snart dags för Ardbeg Day. Ardbeg firar sin dag i musik- och whiskyfestivalen på Islay, Feis Ile den 1 juni. Där lanseras också destilleriets årliga medlemsutgåva. För dem som inte kan ta sig till ön för att delta i festiviteterna erbjuds möjlighet att prova deras whisky på Ardbeg Embassy (i Stockholm) och ett flertal Ardbegkonsulat runt om i landet. Vi har dock fått möjligheten att prova utgåvan i förhand, så att du kan sukta extra mycket tills dess.

Ardbog

Ardbog

Ardbog

Provad av Martin 2013-05-16

Ardbog är en begränsad utgåva avsedd för medlemmarna i Ardbeg Committee. Whiskyn består av en blandning av fat från Manzanilla-sherry och färska bourbonfat som håller åldern tio år. Utgåvan är buteljerad vid vad som får antas vara fatstyrka, 52,1% alkohol. Som oftast för Ardbeg har whiskyn varken kylfiltrerats eller tillsats sockerkulör.

Doft: Mjuk men djup. Sedan kommer sältan och läderförklädet dras på. Manzanilla har fått sitt namn av kamomill (te) eftersom sherryn påminner om det, och visst går det hitta kamomill i whiskyn, eller aningen mynta. Hallonbåtar och plommon, syrligt. Härligt växlande mellan sälta och sötsyra. En lagom dos av torvsyra ligger som ett flor över glaset.

Smak: Syrlig med en besk knorr. Oregano och rosépeppar. Den torvrökta malten rullar ut sig som en matta över tungan och ryker försiktigt upp mot gommen. Otroligt speciellt när mosad banan blandas med läder, kolasås i en tydlig metallisk klang. Fortfarande aningen kamomillte.

Avslut: Klassisk Ardbeg med en något exotisk twist. Mango, kiwi och torkad banan. Ljus sirap och klassiskt fruktig citrus. Mogen apelsin, mjuk och väl avrundad glider den över mot sötare mandarin. En bit efter stängningsdags är det endast söt, grillad majs som hänger kvar i baren.

Betyg: Ardbog är en välbalanserad sherryutgåva med exoktiska referenser. Det finns element som påminner om stjärnskottet Ardbeg Galileo, men så finns det också element som påminner om flera andra utgåvor från destilleriet. Upplevelsen är på det hela taget otroligt jämn i sin leverans och kan inte belönas med mindre än 5 av 5 torvmossar. Det som står ut speciellt just idag är den fräscha sältan som Ardbog bjuder på.

Precis som förra året kommer ett antal medlemsflaskor till Systembolaget. Då sänkte Ardbegs trogna fans hemsidan för beställning i samband med lansering. Om du har lite tålamod så kan det hända att du får möjligheten att lägga ut 799:- för ett eget exemplar.

Sist vill jag tipsa om att även om det inte blir en resa till den lilla skotska ön just denna Ardbeg Day, så kan det varmt rekommenderas att besöka destilleriet på torvmossen som heter Islay.

1Feb/130

The Laddie Sixteen i standardsortimentet

Islay-destilleriet Bruichladdich har över de senaste åren genomgått en grafisk metamorfos. Det är tydligt att destilleriets ägare satsar på den visuella framtoningen, titta bara deras hemsida! Även när det gäller kärnutbudet har framtoningen renodlats och ikväll skall vi kika närmare på en av de senaste åldersbestämda utgåvorna i destilleriets serie classic, som bland annat innehåller The Laddie Ten, Sixteen och Twenty Two. Detta är en förhandsvisning av vad som komma skall i mars, på Systembolaget, och vi har inte ens hunnit börja botanisera bland nyheterna för februari.

Bruichladdich The Laddie Sixteen

Bruichladdich The Laddie Sixteen

Bruichladdich Sixteen

Provad av Martin 2013-02-01

Bruichladdich Sixteen består av whisky som legat över sexton år i amerikanska ekfat. Som majoriteten utgåvor från Bruichladdich är 16-åringen buteljerad vid 46% alkohol, utan kylfiltrering och utan tillsats av sockerkulör.

Doft: Tjockt mustigt och sött. Frisk björkved och mandelmassa. Smörblommor och sommaräng. Persika och röda äpplen. Kanske snarare granatäpple. Det finns vanilj där, men inte solitär, snarare som ett sött mjukt skikt över de fruktigare uttrycken.

Smak: Mjuk och fyllig. Först mandel och ett ordentligt mått ekfat. Sedan kommer en kryddig, betydligt fetare nötighet som är svår att definiera. Aprikos, torkad. Fet sötma som från tranbär, utan syrligheten.

Avslut: Dovt inramad mandelmassa. Vitpeppar. Honungslik sötma dyker upp och försvinner igen. En ton går upp som från ett grovt järnrör, med metallisk klang utan att vara för ren. Både mandel och torkad frukt dröjer kvar ett längre tag.

Betyg: Det här är elegant whisky, som vi vill ha den. Flera spår att följa, inget som är rakt eller tråkigt. Även om mandel är ett genomgående tema finns det gott om variation för den som letar. Det skall bli intressant att se vad Daniel tycker, för vi är långt från alltid helt överrens om de eleganta utgåvorna. För mig är detta en fullkomlig 5 av 5 torvmossar, varken torvig eller mossig efter sina 16 år på fat.

Normalt sett är det Bruichladdich rökigare sortiment som får mest fokus i vårt bloggflöde, exempelvis Port Charlotte The Peat Project eller Octomore 5.1. Det beror inte på att det saknas guldkorn i deras utbud av elagantare karaktär. Leta bland våra recensioner så hittar du snart ett par. Kärnan i destilleriets utgåvor är och kommer förhoppningsvis fortsätta vara intressanta fat och spännande blandningar därav. Det finns få andra destillerier med så pass många kvalitativa utgåvor på sin hylla. Att en av dessa är på väg att hamna på Systembolagets hyllor är både välförtjänt och på tiden!

28Jan/136

Världens rökigaste whisky ryker vidare

Octomore – världens på pappret rökigaste whisky fortsätter sin ensamma resa i samma riktning som den alltid har gjort. Har man, utan att ha blivit utmanad, tagit sig till vägs ände kan man väl lika gärna fortsätta gå, lär resonemanget lyda. Den femte upplagan av Bruichladdich-producerade Octomore slår sitt eget rekord i rökighet mätt i ppm fenoler för femte gången i rad. Utgåvorna innan har i kronologisk ordning haft 131, 140, 152 och 167 ppm fenoler. Med ovanligt liten marginal, 2 ppm närmare bestämt, så slår Octomore 5.1 med sina 169 ppm ändå det tidigare rekordet.

Kärt barn har många namn sägs det, och kanske just därför kallas whisky i klanen Octomore för lite olika namn. På flaskan och kartongen hittar vi beteckningen Octomore /5_169, medan Bruichladdich på sin hemsida själva kallar utgåvan för Octomore 5.1/169 ppm. Den extra 1:an visar att det med stor säkerhet kommer en spektakulär fatförädling med versionsnummer 5.2 inom en snar framtid.

Octomore /5_169

Octomore /5_169

Bruichladdich Octomore 5.1

Provad av Daniel 2013-01-23

Förutom rekordhöga fenolhalten 169 ppm så innehåller Octomore 5.1 även potenta 59,5% alkohol. Upplagan är på totalt 18 000 flaskor, varav 750 st nådde Sverige i december 2012 (dock slutsålda).

Doft: Liksom tidigare Octomore-utgåvor är doften inte så överväldigande rökig som man kanske skulle kunna tro. Här hittas inledningsvis en metallisk klang som i brist på bättre referenser får mig att tänka på rått kött. Efterhand dyker det upp lågoddsare i form av mint, sot och sälta. Efter ytterligare några ögonblick tillkännager sig nyslagen halm och tång i doftspektrumet.

Smak: Ackompanjerat av en stigande rökridå spelar päron, chili, lakrits och jod.

Avslut: Här sätts hela kompaniet med sina 159 ppm in i ett gemensamt brandbombsanfall mot din munhåla! Det är svårt att identifiera något annat än det storskaliga svedjebruk som långsamt bränner sig bakåt mot gomsegel och strupe.

Betyg: Varje gång man provar en Octomore kommer man på sig själv med att undra om det ändå inte finns en liten ådra av masochism involverat i njutningen. Rökig som få river den tag i allt i sin väg, men lustigt nog sträcker man sig ändå efter glaset för ytterligare en smutt. Det som fattas är ett djup, en komplexitet, som i andra sorters whisky ofta åstadkoms genom ett samspel mellan kontrasterande yttringar, t ex rök och sherryfatslagring. Octomore 5.1 sticker iväg som en skottspole i den rökiga riktningen, men lämnar en del kvar att önska i andra dimensioner. Även om rally eller formel 1 båda innehåller dynamik i form av hög fart och skarp kurvtagning så finns det förstås en njutbar upplevelse i den top fuel dragracing som Octomore utövar längs en rökig kvartsmil. Extrema uttryck charmar alltid nån! Vi saknar visserligen g-kraften i sidled, men fartkänslan är det inget fel på: 4 av 5 torvmossar.

Du har väl inte missat att vi tidigare provat Octomore 2, Octomore 4.1 och Octomore 4.2?

9Jan/138

Sista kapitlet Port Charlotte i PC-serien

Att Port Charlotte hör till våra absoluta favoriter bland rökig whisky har kanske inte undgått någon. Det gäller speciellt utgåvorna i fatstyrka. Port Charlotte PC8 hör till de mullrigaste kanonerna som finnas kan. Föregångaren PC6 målade upp torvupplevelser i mitt minne som antagligen borde klassas som myt, om det inte vore för att de för högt satta förväntningarna flera gånger uppfyllts igen.

Med den bakgrunden blev vi faktiskt aningen besvikna när det visade sig att ingen av flaskorna från den sista och tionde utgåvan i serien skulle dyka upp i Sverige. Dessutom tog mellanutgåvan PC9 slut på det norska Vinmonopolet innan vi hann arrangera med kurir över gränsen. Därför tackar vi gladeligen Tomas, som både läst av sådant vi skrivit tidigare och varit vänlig nog att låna oss ett prov från sin flaska!

Port Charlotte PC10 Tro Na Linntean

Port Charlotte PC10 Tro Na Linntean

Port Charlotte PC10

Provad av Martin 2013-01-09

Port Charlotte PC10 Tro Na Linntean är det sista kapitlet i PC-serien, där så gott som samtliga utgåvor pyntats med gaeliska tillnamn. Endast 6000 flaskor buteljerades av utgåvan som börjar bli svår att komma över. Det är frågan om whisky tappad vid fatstyrka, 59,8% alkohol. Bruichladdich har inte för vana att kylfiltrera eller tillsätta sockerkulör, så inte heller i detta fall. Tro na linntean är gaeliska för genom generationer.

Doft: Till en början städat, sötlakrits och apelsin i var sin skål. Maltiga uttryck tar formen av kokt, saltad majs och smör. Havsstänk på en sommartorr solig klippa. Citron! Under de fränare dofterna hittas fudge och vaniljkola, försiktigt försiktigt. Jag fastnar istället återigen för citrustonerna, och keylime pie! Efter en smutt når de runda vaniljkantade kolatonerna igenom tydligare.

Smak: Initialt sötsyrligt, innan tungan vant sig. Gröna äpplen. Honung och apelsin. Torr sot väller så småningom fram tillsammans med nygräddat surdegsbröd. Betydligt rakare rökighet än jag vill minnas från tidigare utgåvor, elegant inramande. Björkved.

Avslut: Sotsyrligt istället. Fortfarande av citron, men med en aning beskare överklang än tidigare. Rödvinssås. Apelsinskal. En sval känsla av torv och dextrosol dröjer sig kvar ett tag, äpplejuice!

Betyg: Torvigheten är mildare än i tidigare utgåvor och kanske dessutom mer närvarande i varje moment. Det följer av ekvationen att de spretigaste torvutrycken jämnas ut över tiden. För en whisky med tio år på nacken blir det med berömlighet godkänt, 5 av 5 torvmossar, men jag måste erkänna att jag faktiskt har än högre tankar om de tidigare utgåvorna. Dags att jämföra med ett prov från en äldre flaska!

Port Charlotte PC8 har mätt mot PC10 en tydligare vaniljfront, och tyngre krutdurk. PC10 har å sin sida mer av de syrliga citrustonerna. Om PC8 är stor och rund är PC10 torr och sträv. Det är nästan så att jag skulle gissa att det finns ett vinfat med i blandningen av den senare, trots att deklarationen säger amerikansk ek. Notera gärna att utgåvorna trots allt är relativt lika i sina utryck och att jämförelsen är ordentligt tänjd. Min alldeles egen favoritlista Port Charlotte blir således ålderssorterad från ung till äldre: PC6, PC8 och sedan PC10, men sedan är jag också en sucker för ung rökig whisky som exempelvis Ardbeg Rollercoaster och Big Peat.