peat.se
21Okt/150

Nu är Comittee Realease återupplivad

Det går snabbt när man har roligt, tydligen likaså när man är upptagen. För även om det är få som missat att Ardbeg släppt nytt i sin återupplivade serie Committee Release, så var det kanske inte alla som hann lägga vantarna på en flaska. Själv hann jag inte prova utgåvan innan den tog slut. Om du sitter på en oöppnad flaska kan du kanske ändå tycka att detta är intressant när du funderar på vilken folie du skall rycka härnäst.

Ardbeg Supernova 2015

Ardbeg Supernova 2015

Ardbeg Supernova 2015

Provad av Martin 2015-10-20

Ardbeg Supernova är en utgåva i serien Committe Release, som tidigare släppte årsvis buteljeringar avsedda för medlemmar i Ardbeg Committee. Genom markeringen på flaskan (två år i följd) kan det antas att serien faktiskt är återupplivad. I Sverige löses distribution till medlemmar rent praktiskt med ett högt pris och kvoterad lansering på Systembolaget. Utgåvan håller 54,3% alkohol, något lägre än de tidigare med samma namn. Gissningsvis beror detta på ett högre krav på volym, mätt i flaskor relativt tillgänglighet av tungt torvig whisky på fat i lagren.

Doft: Genast en välbekant söt ton av citrus, som rivet citronskal och clementin. Därunder fullständigt vibrerar torven, väl uppvägd av de syrligt fruktiga referenserna. Med nosen en bit djupare i glaset kommer en känsla av salmiak, som om stoft av små platta salmiak-rutor satt sig i näsan.

Smak: Oväntat len i munnen, men det går snabbt över. En strävt torvig känsla klär tungan, och fullkomligt exploderar i munnen, sträv på gränsen till finkornig sand. Smakerna som följer har övervikt åt det nötiga referenserna, paranöt och valnöt blandar sötma med en större andel beska, i vad som måste vara ett hårt avtryck från faten.

Avslut: De nötiga tonerna håller i sig och breder på klassiskt manér ut en syrlig, snudd på sur, torvmatta över tungan. Avslutet har ett tydligt stick av rönnbär.

Betyg: Ardbeg levererar så gott som alltid stabila utgåvor, så även med SN2015. Jag blir ändå aningen besviken. En (riktigt) bra whisky räcker inte till en prestigebuteljering för en favorit bland destillerier. Utgåvan måste kunna konkurrera med vad som tidigare släppts, och då saknas främst den tydligt genomgående sötman att bära de torviga tonerna. Sålunda landar det personliga omdömet på stabila 4 av 5 möjliga torvmossar. Absolut bäst är Supernovan doftmässigt, där förtjänar den 5+.

Årets utgåva av Supernova påminner smakmässigt mer än lite om Supernova Stellar Release från 2009. Den är inte heller en av mina favoriter, men nu finns det all anledning att lugna ner sig, för jag har hört flera entusiaster sätta just Stellar Release bland de bäst presterande i serien. Själv hoppas jag att Ardbeg fortsätter släppa utgåvor i det lite tyngre rökiga segmentet som de ritat upp mallen för, med Supernova.

Stöd Living Dead Brewery:


4Jun/150

Ardbeg skymtar evighet efter blott 200 år

Efter flöde av nästan enbart svensk whisky i de senaste uppdateringarna känns en buteljering från Islay som ett tryggt alternativ. Det är trots allt på den lilla skotska ön som intresset för att skriva har sin källa, även om själva ön till en början endast var en föreställning. Här följer alltså anteckningarna om en utgåva som påminner mig mycket om varför jag en gång fastnade för whisky, initialt främst rökig whisky, inte sällan Ardbeg.

Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Provad av Martin 2015-06-03

Ardbeg Perpetuum är årets festivalutgåva från Ardbeg. Med naturligt blekgul färg och alkoholhalt på 47,4% liknar den vid första ögonkastet (mer än någon annan festivalutgåva) destilleriets tioåriga standardbuteljering, men det är förstås helt fel. Whiskyn är en blandning av ung och gammal whisky, som lagrats i både före detta bourbon- och sherryfat. Årets festivalutgåva markerar dessutom 200 år sedan de första dropparna sprit brändes 1815. Whiskyn har som vanligt inte kylfiltrerats.

Doft: Rökintrycket sitter som en smäck, med klassiskt citrusbetonad basturök och björkved, toppad med en generös dos vanilj. Feta fruktiga uttryck följer, med aprikos och hjortron. Vaniljen ligger kvar som en tydlig skiljelinje mellan ljus citrus och mustigare torkad frukt. Vid det här laget har torven lugnat sig i näsan, men kommer snart tillbaks med ett stadigt fotfäste. Mer än enstaka utfall av salmiak träffar doftreceptorerna med helt rena stötar.

Smak: Om doften inte ger en tillräckligt tydlig hint om att det är två olika åldrar som drar i upplevelsen så blir det omisskänneligt tydligt i smaken. Len munkänsla av mosiga äpplen och apelsinsaft trängs med det betydligt spretigare uttrycket av sotig ungsprit, aldrig så rå att alkoholen ens kan anas. Blandningen ger en dragning åt viol, sotig viol och basturökt skinka. Och visst, en hel del salmiak.

Avslut: Vid det här laget har upplevelsen blivit påtagligt kryddig, med vitpeppar och natriumglutamat. En fetare ton ligger kvar över tungan, vilken snabbt kan identifieras tillhöra samma hjortron som uppsnappades i doften, nu ackompanjerad av nyplockade nypon. Den sotiga torven lämnar också ett litet spår av svavel och havsluft.

Betyg: Med Ardbeg Perpetuum har destilleriet träffat en formtopp. Här finns flera smakreferenser som påminner om riktigt ung Ardbeg, men som balanseras upp betydligt stabilare av de (gissningsvis) ordentligt lagrade, äldre beståndsdelarna, som jag verkar ha svårare att acceptera i ren form. Efter ett par varv på tungan tar det först emot att sätta ett högt betyg, men efter ytterligare ett par varv står inga tvivel om att 5 av 5 möjliga torvmossar kan spikas.

Så varför fastnar vi för whisky? Själv tycker jag det är kul när en utgåva växer och tar plats. Flera av mina personliga favoriter är sådana som inte lämnat ett tydligt första intryck. Speciellt kul är det när växlingen sker under en och samma sittning. När blandningen av lånade uttryck från tidigare upplevelser av ung whisky (Ardbeg Rollercoaster) och smakämnen som återfinns i fat fyllda innan destilleriets period i malpåse, plötsligt mejslar ut en egen profil, det är då det blir riktigt intressant.

28Sep/142

Jultomten klättrar ned en osotad skorsten

Big Peat hör till de varumärken som värmt lite extra om hjärtat, inte bara som en effekt av låg blodhalt i whiskyomloppet. Det började istället med en utmärkt islay blended malt spädd till nätta 46%. Och som om det inte vore nog att den dessutom var rimligt prissatt – den följdes upp av en helt fantastisk julutgåva tappad vid fatstyrka med lika rimlig prislapp. Vi var förstås eld och lågor (men kanske mest torvrök)! Nu när tre julutgåvor redan hunnit passera är det tillslut dags att utvärdera en fjärde och förväntningarna är förstås höga.

Big Peat Christmas Edition 2014

Big Peat Christmas Edition 2014

Big Peat Christmas Edition 2014

Provad av Martin 2014-09-28

Samtliga Big Peat deklareras innehålla Ardbeg, Bowmore, Caol Ila och Port Ellen. Det är dock inte garanterat att antalet destillerier tar slut här, för den lagligt bindande specifikationen är blandad maltwhisky från Islay. Just denna utgåva är tappad vid fatstyrka om 55,7% alkohol. Färgen är naturligt gulblek.

Doft: Mullig rökighet och tydlig smörsötma. Mycket lik den rökiga sprit som pumpas ur Bruichladdichs pannor varufört som Port Charlotte. Röken fortsätter i små jämna strimmor, som svagt pyrande eld i regnvätt ris. Mer smör, smält i micro eller kanske än mer som smörkryddade popcorn. När röken är försvinner efter tillvänjning ersätts den av en tydlig sälta.

Smak: Sotig som lodet över sotarens axel, och lika ren som densammes skor efter en vända in i spisen. Detta är full gas med rostiga rör, aska och sot.

Avslut: Efter en ihållande sotattack kommer ett beskt stick av torkat skal från pomerans och färsk juice av grapefrukt. Som ger en liten antydan till julen.

Betyg: Årets julblandning av Big Peat är otroligt trevlig i doften och fantastiskt häftig i smaken. Det obalanserade förhållandet mellan sot och sötma känns dock svårmotiverat. Trots att jag hör till de som uppskattar extrema uttryck i alla former så blir resultatet inte mycket mer än godkänt. Det känns sorgligt att whiskyn, som nu utvärderas till 3 av 5 torvmossar, inte har samma skärpa som föregående utgåvor med tydligare genomgående tema i doft, smak och avslut.

Även om skorstenen i detta fall kanske hade behövt sotas en aning, eller kompletteras med söta referenser, så har Big Peat hittills fått främst positiv uppmärksamhet. De närbesläktade varumärkena från Douglas Laing har fått genomgående mindre mängd uppmärksamhet. Det är säkert flera som missat att det buteljeras både speyside blended malt och highland blended malt, under etiketterna Scallywag respektive Timorous Beastie. Kanske borde dessa utgåvor också få en plats i kalendern om det visar sig finnas ytterligare intresse för blended malt, eller rent av för egen erfarenhets skull.

9Sep/1418

Den verkliga lanseringen är Supernovan

Idag lanserar Apple sin senaste enhet, iPhone 6, och tydligen även en klocka som integrerar med den smarta telefonen. Vi kommer säkert få anledning att höra mer om smartklockor, men just nu är min uppmärksamhet fångad av något helt annat. Framför mig står ett prov av Ardbeg Supernova och det har blivit dags att ta fram ett provningsglas.

Ardbeg Supernova 2014

Ardbeg Supernova 2014

Ardbeg Supernova 2014

Provad av Martin 2014-09-09

Ardbeg Supernova 2014 är en medlemsutgåva för Ardbeg Committee. Utgåvan lanseras i endast åtta länder, varav Sverige är ett av de utvalda. Drygt 1000 flaskor dyker upp på Systembolaget 18 september, vilket gissningsvis är en relativt sett stor del av upplagan. Whiskyn håller 55% alkohol, ett ovanligt jämt nummer för en begränsad utgåva av Ardbeg (trots att det är udda).

Doft: Tydlig igenkänning i den breda torven. Röken tar form som en blandning av knallpulver och luntat gräs, med citronsyra. Tydlig syra och breda kanonrör. En viss antydan av metall också faktiskt, gjutjärn. Citrusen landar mittemellan citron och apelsin. Mer än något som tuttifrutti, för gamla tablettask-samlare. Sedan kommer en ordentlig dos av vanillin, nu när näsan vant sig vid torven.

Smak: Rund, oljig och ändå med ordentligt drag av syra från torv. Bränd fernissa och sot blandas upp och tar en sötare vändning på tungan. Tillslut har den omvandlats och tagit form som strävt, sotsvärtat honungsvatten.

Avslut: Sträv, fortfarande på grund av torv, men nu tilltagande rund och druvlik. Det finns vinreferenser som rimligen grundar sig i ung fräsch ek. Grön vindruva och mandelmassa är det som finns kvar medan den sträva syran ger upp. Harsyra. Lakritsrot.

Betyg: Detta känns som en polerad version av Supernova från förr, och jag blir nyfiken på en tydligare specifikation av innehållet. Jämför gärna med Ardbeg Supernova 2010. Whiskyn blir speciellt intressant eftersom den bjuder på en svår kombination, med tungt torvrökt malt och tydliga vaniljreferenser. Utöver vanilj är det frågan om en klassisk Ardbeg, om än på steroider. Den jämna och tydliga upplevelsen ger, inte oväntat, 5 av 5 möjliga torvmossar.

För att knyta tillbaks till hur det började kan jag nämna att Apple i samband med lanseringen av sina nya enheter även släppte ett nytt album av U2 (som många väntat i flera år för att få lyssna på), gratis på iTunes. Nu har du något att lyssna på i din gamla iPhone när du prioriterar att investera i whisky snarare än en ny telefon. Albumet heter Songs of Innocence, whiskyn heter Supernova.

28Apr/147

Det våras för rökig whisky igen

Det har varit en svår vår för whisky, med gott om pollen och för att toppa moset ordentligt, en ordentlig dos av februari-pesten från dagis, som tydligen räcker väl in i april. Nu är dock sensoriken åter på plats, och så även suget efter något i glaset att analysera. För visst passar väl en rökig whisky lika fint om våren som de ruggiga höstkvällarna. Helst efter en god bit kött på grillen, men det får kanske vänta till sista april och Valborg.

Ardbeg Auriverdes

Ardbeg Auriverdes

Ardbeg Auriverdes

Provad av Martin 2014-03-28

Ardbeg Auriverdes är den årliga festivalutgåvan från destillerat som lanseras i samband med Fèis Ìle. Det är en utgåva utan bestämd ålder, spädd till 49,9% alkohol. Som vanligt när det gäller Ardbeg är whiskyn inte kylfiltrerad. Namnet Auriverdes är en sammansättning av färgen på whiskyn och flaskan den kommer i, auri = guld och verdes = grön. I juni kommer den svenska ransonen omkring 7000 traditionellt gröna flaskor, även om kvällens exemplar består av rent guld.

Doft: Strävt mogna hjortron. Tung torv. Rispudding. Det doftar som ekot från ett dovt slag på en trumma låter. Först ingen citrus alls, sedan efter ett djupt dopp med näsan i glaset kraftigt söt apelsin. Vaniljkola och stekos från en klick smör i pannan. Tillslut kommer syran från torven fram, dämpad av sötma, som citron i honungsvatten.

Smak: Kraftfullt pepprig och mustig. Pepparstek. Vitpeppar. Grovt nötig, kanske snarare sotig. Persilja och thaibasilika ger en färgglad association till matlagning. Sötman från apelsinerna har beskat till sig och ändrat färgen till röd, någonstans mellan blodapelsin och blodgrape.

Avslut: Sötsyrligt som sweet chili. Det är syran som dröjer kvar längst, lekandes med lågmäld textur av rå ek och försiktig beska.

Betyg: Auriverdes är inte en vanlig Ardbeg. Faktum är att jag troligen skulle missat att gissa destilleriet vid blindprov. Det tycker jag visserligen är på sin plats för en begränsad utgåva, men det är också lätt att sakna några av de klassiska karakteristika som återfinns i de gröna flaskorna. I jämförelse med övriga utgåvor passar betyget 4 av 5 möjliga torvmossar väl med ett i mitt tycke försiktigt avslut. Med den fullkomligt gudomliga doftbilden hade ett okänt varumärke kanske passerat in obemärkt med toppbetyg iklätt samma skrud.

Mina förväntningar på Ardbeg är alltid otroligt höga, antagligen stereotypa, och följaktligen extra svåra att infria. Därför skulle det inte förvåna mig om många som provar Auriverdes direkt hittar hem. Chansen att du hör till den skaran bedömer jag som störst om Ardbeg Allligator hittills har varit favorit.

Efter ett litet uppehåll från tangentbordet känns det nu skönt att vara igång igen. Till de som oroar sig för framtiden kan jag lämna tipset att det finns gott om prover som väntar på analys, mer än nog för att behålla styrfart. Följ oss gärna på Facebook om du inte vill missa nästa recension!

25Nov/130

Revansch för julutgåvan av Big Peat

Efter ett litet eld upphör på recensionsfronten är det dags att plocka fram ett par av de rökigare gevärspiporna från skåpet och räkna ner till julmånaden december. Det passar bra till årstiden, som i mitt tycke gärna får utrymme för rökiga rör. Först ut blir årets julblandning från Douglas Laing, som distribueras lokalt av Clydesdale. Sedan följer ett par utgåvor vars röktäthet uppskattningsvis kommer variera från raketuppskjutning till ceremoniell kanonsalut. Följande flaska tordes ligga i den något lugnare delen av den skalan.

Big Peat Christmas Edition 2013

Big Peat Christmas Edition 2013

Big Peat Christmas Edition 2013

Provad av Martin 2013-11-24

Precis som för Big Peat är det frågan om en islay blended malt whisky. Den innehåller whisky från Ardbeg, Bowmore, Caol Ila, och Port Ellen. Sannolikt döljs även ett par anonyma destillerier i receptet till ö-blandningen. De årliga julutgåvorna serveras vid fatstyrka, vilket denna jul stannar på 54,9% alkohol.

Doft: Inledande bred rök rinner ut ur nyöppnad burkmajs. Röken skingrar sig ganska snabbt och lämnar utrymme för doften av söta sugkarameller. Det finns svaga referenser till halstabletter via eukalyptus. Det spelar väl med en upplevd känsla av smidigt bearbetat skinn från välanvända tumvantar. Efter ett tag rullar torkad frukt ut med russin, aprikoser och plommon, och visst finns det en viss julkänsla i den blandningen.

Smak: Skarpt torvig utan den annars så vanliga överdrivna syran, istället torka. Fortfarande en hel del eukalyptus. När den torra röken vattnas ned släpps både apelsin och bränt socker loss på tungan för en svängom.

Avslut: Valnöt dominerar det långa avslutet som går i beskans tecken. Även här hittas referenser till citrus, med bittersyrliga toner från apelsinskal. Så småningom dyker lugnare nötter upp på paletten och nötskålen rymmer nu även hasselnöt och mandel.

Betyg: Otroligt nog lyckas Big Peat Christmas Edition 2013 träffa flertalet av mina personliga kännetecken för julstämning. Julassociationer kan kanske verka enkelt med en rökig whisky, men ekfaten har också stort inflytande på upplevelsen, framförallt i avslutet. Doftmässigt är det frågan om en klassisk bred Islay-whisky, vilket inte är förvånande med tanke på antalet destillerier som ingår i blandningen. Förutom de deklarerade skulle jag inte bli förvånad om whiskyn innehöll delar rökig malt även från Bruichladdich. Detta är en mogen utgåva som revanscherar förra årets utlåtande av Big Peat Christmas Edition 2012, genom att återigen erhålla toppbetyget 5 av 5 möjliga torvmossar.

Samtidigt som 2013 års julutgåva av Big Peat är en utmärkt rökig maltwhisky är jag kluvet nog ganska mätt på konceptet som blandningen bjuder på. När det gäller rökig whisky gillar jag oftare de extrema uttrycken, inte nödvändigtvis rökstyrka, som är lättare att hitta i single malt. Det är vid denna insikt, som det spännande nog dyker upp en ny maskot hos Douglas Laing. Skallywag heter en relativt nylanserad utgåva av speyside blended malt whisky, som bolaget säkerligen hoppas kommer slå lika stort som den väderbitna Islay-bon vi känner som Big Peat. Jag är förstås nyfiken på om detta kan vara något för den svenska marknaden och hoppas på att få möjligheten att sniffa på ett prov. Kanske är det precis vad som behövs för att väcka på mitt slumrande intresse för blended malt en aning.

27Jul/130

Herre över öarna är nog ändå att ta i

Så här på semestern har jag unnat mig att ta det lugnt, och nu äntligen är det dags för ett prov som väntat länge i hyllan. Förväntningarna är dock lågt satta, för redan i samband med att jag fick låna provet av Daniel, som bloggar öl på hops.se, konstaterade vi att det inte är en av de vassaste utgåvorna från Ardbeg, trots att det är frågan om en 25-åring.

Nu gissar du kanske vilken utgåva det är som följer?

Ardbeg Lord of the Isles

Ardbeg Lord of the Isles

Ardbeg Lord of the Isles

Provad av Martin 2013-08-26

Ardbeg Lord of the Isles är en tidig utgåva från tiden då destilleriet åter tagits i produktion. Den lanserades emellertid i perioden då vi fortfarande väntade på en fullblodig tioåring, och är därmed sammansatt av whisky som destillerats av tidigare ägare, med totalt 25 år på fat i destilleriets lager. Utgåvan är buteljerad vid 46% alkohol.

Doft: Tydligt av vanilj redan vid första sniff. Äppeljuice, svag och återhållsam. Inget åskdunder, men visst finns här en torvighet, syrlig. Ovanpå ligger ett fetare lager av nypon och kommersiell cola. När den försiktiga rökigheten identifierats igen ökar syran i intensitet och påminner om lag till smörgåsgurka.

Smak: Övergripande träig, bastuved eller rent av bastu som helhet. Här finns också en strävare nötighet som är dovare än valnöt, men håller liknande intensitet. Finkeloljorna beter sig nästan som en traditionell svensk nubbe, och det går faktiskt att urskilja typiska alkoholreferenser.

Avslut: Mandelspån möter ekgolv. De nötiga tonerna är nu något sötare, men det finns fortfarande struktur att balansera upp uttrycket.

Betyg: Ardbeg Lord of the Isles är en typisk samlarutgåva. Troligtvis passar den också bättre oöppnad i ett utställningsskåp än i barskåpet. Det blir med liten marginal godkänt för Lorden och betyget sålunda 3 av 5 torvmossar. Detta är förstås en besvikelse, för med lågt satt ribba hade jag hoppats att kunna få en intressantare andra upplevelse och dessutom önskat återupprätta utgåvans heder en aning. Nu kan jag istället konstatera att det första intrycket är bestående.

Ardbeg Lord of the Isles påminner om Ardbeg Blasda doftmässigt, med den markanta skillnaden att Blasda är mjuk och frisk i både smak och avslut, medan Lord of the Isles är träig och tung. Det tidigare passar definitivt bättre ihop med doftbilden, och kanske passar Ardbeg absolut bäst som relativt ung whisky, oavsett rökighet.

Plötsligt blir jag nyfiken på vilken årgång av Lord of the Isles det är jag har provat, för det är helt möjligt att de andra årgångarna (2001-2007) skiljer sig och presterar bättre. Har du kanske en öppnad Lord att relatera upplevelsen ovan till?

16Maj/1312

Tribut till torvmossen som heter Islay

Så var det snart dags för Ardbeg Day. Ardbeg firar sin dag i musik- och whiskyfestivalen på Islay, Feis Ile den 1 juni. Där lanseras också destilleriets årliga medlemsutgåva. För dem som inte kan ta sig till ön för att delta i festiviteterna erbjuds möjlighet att prova deras whisky på Ardbeg Embassy (i Stockholm) och ett flertal Ardbegkonsulat runt om i landet. Vi har dock fått möjligheten att prova utgåvan i förhand, så att du kan sukta extra mycket tills dess.

Ardbog

Ardbog

Ardbog

Provad av Martin 2013-05-16

Ardbog är en begränsad utgåva avsedd för medlemmarna i Ardbeg Committee. Whiskyn består av en blandning av fat från Manzanilla-sherry och färska bourbonfat som håller åldern tio år. Utgåvan är buteljerad vid vad som får antas vara fatstyrka, 52,1% alkohol. Som oftast för Ardbeg har whiskyn varken kylfiltrerats eller tillsats sockerkulör.

Doft: Mjuk men djup. Sedan kommer sältan och läderförklädet dras på. Manzanilla har fått sitt namn av kamomill (te) eftersom sherryn påminner om det, och visst går det hitta kamomill i whiskyn, eller aningen mynta. Hallonbåtar och plommon, syrligt. Härligt växlande mellan sälta och sötsyra. En lagom dos av torvsyra ligger som ett flor över glaset.

Smak: Syrlig med en besk knorr. Oregano och rosépeppar. Den torvrökta malten rullar ut sig som en matta över tungan och ryker försiktigt upp mot gommen. Otroligt speciellt när mosad banan blandas med läder, kolasås i en tydlig metallisk klang. Fortfarande aningen kamomillte.

Avslut: Klassisk Ardbeg med en något exotisk twist. Mango, kiwi och torkad banan. Ljus sirap och klassiskt fruktig citrus. Mogen apelsin, mjuk och väl avrundad glider den över mot sötare mandarin. En bit efter stängningsdags är det endast söt, grillad majs som hänger kvar i baren.

Betyg: Ardbog är en välbalanserad sherryutgåva med exoktiska referenser. Det finns element som påminner om stjärnskottet Ardbeg Galileo, men så finns det också element som påminner om flera andra utgåvor från destilleriet. Upplevelsen är på det hela taget otroligt jämn i sin leverans och kan inte belönas med mindre än 5 av 5 torvmossar. Det som står ut speciellt just idag är den fräscha sältan som Ardbog bjuder på.

Precis som förra året kommer ett antal medlemsflaskor till Systembolaget. Då sänkte Ardbegs trogna fans hemsidan för beställning i samband med lansering. Om du har lite tålamod så kan det hända att du får möjligheten att lägga ut 799:- för ett eget exemplar.

Sist vill jag tipsa om att även om det inte blir en resa till den lilla skotska ön just denna Ardbeg Day, så kan det varmt rekommenderas att besöka destilleriet på torvmossen som heter Islay.

28Nov/128

Få en rökig jul med Big Peat X-mas 2012

För två år sedan överraskades vi positivt av Big Peat i originalutförande, 46% stark och härligt rökig. Förra året vid den här tiden tillförde fatstyrkan i Big Peat Christmas Edition 2011 lagom med råstyrka för att återigen charma oss. Idag ska vi ge oss på Big Peat Christmas 2012 som, liksom förra årets julutgåva, är en small batch release. Vi noterar att alkoholstyrkan är lägre än tidigare, 53,6% jämfört med 57,8%, med anledning av att somliga komponenter medvetet har valts äldre till årets blandning.

Big Peat Christmas 2012

Big Peat Christmas 2012

Big Peat Christmas 2012

Provad av Daniel 2012-11-28

Big Peat X-mas är en Islay Blended Malt Scotch Whisky bestående av single malt från Islay-destillerierna Ardbeg, Caol Ila, Bowmore och det sedan 1983 nedlagda Port Ellen. Proportionerna sinsemellan är förstås en affärshemlighet, men en kvalificerad gissning är att huvudkomponenten är hyfsat ung Caol Ila-whisky medan fjädern i hatten är en skvätt Port Ellen runt 30-talet år. Alkoholhalten är 53,6% och drycken är inte kylfiltrerad.

Doft: Svårflörtad till en början. En syrlig rökslinga är det första som lämnar glaset och blir också det element som efterhand tar mest plats i doftspektrumet. Svagt av bränt gummi. Exotiska (i whiskysammanhang) undertoner av purjolök. Tjärpastill, maltsötma, hårdrostat bröd och vitpeppar står också att finna.

Smak: Först uppkäftigt ung, med en sotighet som nära nog kan beskrivas som skarp. Bidragande till skärpan hittas även salmiak och pomerans. Några smuttar senare mer balanserad, med sötare toner av tjära och malt.

Avslut: Ordentligt sotigt avslut som för tankarna till aska och nyslaget hö.

Betyg: Allt som allt har vi svårt att greppa Big Peat X-mas 2012. På pappret ska den bestå av äldre beståndsdelar än sin föregångare, men smakmässigt är den helt klart yngre. Den saknar det mustiga djup som behövs för att väga upp för en ung och sotig stämma. Förra årets julutgåva hade precis lagom proportioner av bas och diskant för att helheten skulle vara välljudande. I år är klangen en annan. 3 av 5 torvmossar.

Med som referenspunkter vid provningen var två Glencairn med Big Peat Christmas 2011 och Ardbeg Alligator (i brist på bästa rökiga referenswhiskyn: Ardbeg 10). Det visade sig vara en blunder, då både tidigare julutgåvan och alligatorn spelade i en högre division. Så går det när man har höga förväntningar...

28Aug/1218

Provuppskjutning för Ardbeg Galileo

I september lanseras det som många trodde eller hoppades skulle bli en ny utgåva av Ardbeg Supernova. En sådan får vi troligen vänta på ytterligare ett år eller mer. Istället får vi möjligheten att prova vad Marsala-fat från Sicilien kan göra för rökig whisky. Ardbeg Galileo är framtagen för att fira ett whisky-experiment på rymdstationen ISS, men kanske främst för att hålla de trogna ardbegianerna intresserade och förväntansfulla. För så fort vi får prova vad Ardbeg har för nytt och spännande att erbjuda, längtar vi väl redan just förväntansfullt till nästa utgåva?

Ardbeg Galileo

Ardbeg Galileo

Ardbeg Galileo

Provad av Martin 2012-08-28

Ardbeg Galileo består av whisky destillerad 1999, lagrad tolv år på en blandning av fat av Marsala-typ och bourbonfat. Whiskyn är buteljerad vid 49% alkohol, utan kylfiltrering. Ingen sockerkulör är tillsatt.

Doft: Först torvrök, sedan apelsinmarmelad och chokladsås, varmt och brett. Där finns något tropiskt, som yoghurt-toppad ananas på lösvikt eller kokosnöt. En härligt dov, men väl inlindad torvighet sprider sig. Alkoholen stör inte, men prickar till i näsan vid djupare inspektion. Chilifrukt eller paprika? Icke! Med ett lappkast byts riktning mot syrliga tranbär.

Smak: Druvsötma ramas in i en tilltagande sträv vinuösitet som drar mot valnöt och cacao. Vitpeppar och chili, definitivt. Förvåning över en tydligare roll från alkoholen, som drar något i kinderna. Plommon!

Avslut: Apelsinskal och vingummi. Torrt trä från en soltorr badbrygga eller fullstaplad vedbod. Efter ett långt tag, varm chokladdryck med grädde, hemlagad på hög andel cacao, något som dröjer sig kvar och så småningom omvandlas till mjölkchoklad och druvsocker.

Betyg: Utgåvan är en fruktansvärt intressant fatlagrad whisky, men antagligen inte något för den som letar efter en rökbomb att disarmera. Det finns gott om torvighet, men likt Ardbeg Uigeadail rundar Ardbeg Galileo av de häftigare fenol-upplevelserna väl. Där slutar dock likheterna, till skillnad från fat av Sherry-typ verkar de från Marsala ge ett moget och betydligt tyngre avtryck i whiskyn. Utgåvan är en av de mer spännande jag provat fatmässigt, ändå kvarstår flera poäng att plocka i smakspektrumet. Det fina betyget förtjänas framförallt av det otroligt långa och angenäma avslutet. Långt efter sista ansatsen till att reda ut intrycken fortsätter whiskyn att leverera, nämligen 5 av 5 torvmossar. Det skadar förstås inte att doften går analysera djupt och länge.

Det kan nämnas att whiskyn mår bra av att luftas. Det skadar absolut inte att värma glaset i handen, då kommer de sötare fruktiga upplevelserna fram tydligare. På det hela taget är länge ett ord som passar utgåvan som handen i handsken, eller glaset i handen, likaså tålamod!