peat.se
4Jun/150

Ardbeg skymtar evighet efter blott 200 år

Efter flöde av nästan enbart svensk whisky i de senaste uppdateringarna känns en buteljering från Islay som ett tryggt alternativ. Det är trots allt på den lilla skotska ön som intresset för att skriva har sin källa, även om själva ön till en början endast var en föreställning. Här följer alltså anteckningarna om en utgåva som påminner mig mycket om varför jag en gång fastnade för whisky, initialt främst rökig whisky, inte sällan Ardbeg.

Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Provad av Martin 2015-06-03

Ardbeg Perpetuum är årets festivalutgåva från Ardbeg. Med naturligt blekgul färg och alkoholhalt på 47,4% liknar den vid första ögonkastet (mer än någon annan festivalutgåva) destilleriets tioåriga standardbuteljering, men det är förstås helt fel. Whiskyn är en blandning av ung och gammal whisky, som lagrats i både före detta bourbon- och sherryfat. Årets festivalutgåva markerar dessutom 200 år sedan de första dropparna sprit brändes 1815. Whiskyn har som vanligt inte kylfiltrerats.

Doft: Rökintrycket sitter som en smäck, med klassiskt citrusbetonad basturök och björkved, toppad med en generös dos vanilj. Feta fruktiga uttryck följer, med aprikos och hjortron. Vaniljen ligger kvar som en tydlig skiljelinje mellan ljus citrus och mustigare torkad frukt. Vid det här laget har torven lugnat sig i näsan, men kommer snart tillbaks med ett stadigt fotfäste. Mer än enstaka utfall av salmiak träffar doftreceptorerna med helt rena stötar.

Smak: Om doften inte ger en tillräckligt tydlig hint om att det är två olika åldrar som drar i upplevelsen så blir det omisskänneligt tydligt i smaken. Len munkänsla av mosiga äpplen och apelsinsaft trängs med det betydligt spretigare uttrycket av sotig ungsprit, aldrig så rå att alkoholen ens kan anas. Blandningen ger en dragning åt viol, sotig viol och basturökt skinka. Och visst, en hel del salmiak.

Avslut: Vid det här laget har upplevelsen blivit påtagligt kryddig, med vitpeppar och natriumglutamat. En fetare ton ligger kvar över tungan, vilken snabbt kan identifieras tillhöra samma hjortron som uppsnappades i doften, nu ackompanjerad av nyplockade nypon. Den sotiga torven lämnar också ett litet spår av svavel och havsluft.

Betyg: Med Ardbeg Perpetuum har destilleriet träffat en formtopp. Här finns flera smakreferenser som påminner om riktigt ung Ardbeg, men som balanseras upp betydligt stabilare av de (gissningsvis) ordentligt lagrade, äldre beståndsdelarna, som jag verkar ha svårare att acceptera i ren form. Efter ett par varv på tungan tar det först emot att sätta ett högt betyg, men efter ytterligare ett par varv står inga tvivel om att 5 av 5 möjliga torvmossar kan spikas.

Så varför fastnar vi för whisky? Själv tycker jag det är kul när en utgåva växer och tar plats. Flera av mina personliga favoriter är sådana som inte lämnat ett tydligt första intryck. Speciellt kul är det när växlingen sker under en och samma sittning. När blandningen av lånade uttryck från tidigare upplevelser av ung whisky (Ardbeg Rollercoaster) och smakämnen som återfinns i fat fyllda innan destilleriets period i malpåse, plötsligt mejslar ut en egen profil, det är då det blir riktigt intressant.

Stöd Living Dead Brewery:


30Nov/130

Torven i Laphroaig släckt av portvin

Så var det dags för finalen i nedräkningen till december månad. Den maltwhisky som lanseras i början av nästa vecka tävlar gissningsvis om utrymme på olika önskelistor. Det struntar vi i, och tittar i backspegeln istället! Följande flaska fick svärfar hämta hem, eftersom jag var på vift i samband med att den ställdes ut på hyllorna. Näst sista flaskan i den butiken, närmare bestämt. Det tackar jag för, Bosse!

Laphroaig Cairdeas Port Wood Edition

Laphroaig Cairdeas Port Wood Edition

Laphroaig Cairdeas 2013 Port Wood Edition

Provad av Martin 2013-11-29

Laphroaig Cairdeas, är namnet på en årlig buteljering som sätts ihop för destilleriets egen dag på Feis Ile, en musik och whiskyfestival på Islay. Årets buteljering 2013 är en fatförädling i portvinsfat, underförstått efter huvudsaklig lagring på bourbonfat. Hur lång tid whiskyn spenderat i respektive fattyp framgår inte. Utgåvan är buteljerad vid 51,3% alkohol, fatstyrka. Det kan noteras att apostrofen i Càirdeas fimpats till fördel för alla internationella tangentbord.

Doft: Nyponte värmer upp mitt doftlandskap. Röda vinbär. Efter en djupare sniff i flera steg, kolanappar, sirap och nötkräm. Nypon är ändå det uttryck som består, nu som nyponsoppa, betydligt tjockare, som gjord på för mycket pulver. Att det borde finnas en stor rökmaskin därunder är helt maskerat, men en tydlig sälta når fram och även en viss torrhet. Jordgubbar i sockerlag!

Smak: Läder och knäck mjuknar och blommar ut med röda bär. Hallon, bigarråer och härligt små bittra plommon. Beroende på hur whiskyn ligger över tungan lyser olika mycket syrlighet igenom, vilket varierar uttrycket mellan sötma och bitterhet i täta omgångar.

Avslut: Plommon och läder. Känslan av att något ligger och pyr efter att ha blivit släckt med portvin (som för övrigt måste varit både nära till hands och ett billigt alternativ). Det är så nära den förväntat överdådiga torvupplevelsen utgåvan någonsin kommer verkar det. De sträva ektonerna sitter fast i en fet seg sörja av tung sötma och vill inte bli räddade. Blodapelsin. Bittra druvskal. Utandningen släpper faktiskt ut en eller annan torvpust, tro det eller ej!

Betyg: Laphroaig Cairdeas Port Wood Edition är nektar med whiskykaraktär. De pompösa vindragen från ett stort tungt vin har elegant lindat in en torvbest på ett vis som plockat bort både tänder och klor. Musklerna finns kvar i form av textur, men inga dödliga vapen. Övertygelsen är nästintill komplett, men visst barkar det åt 5 av 5 torvmossar.

Det är sällan jag blir helt förvånad över Laphroaig, men med tanke på utgåvans namn borde förväntningarna varit närmre resultatet. Jag skulle nog säga att whiskyn spenderat den bättre tiden av sin lagring på feta portvinsfat. På det hela taget finns det i Laphroaig Cairdeas Port Wood flera likheter med Bowmore Laimrig, speciellt i eftersmaken vars olika element kombinerat ger en viss känsla av halstablett, något som är signum för Bowmore.