peat.se
18Apr/121

En brukswhisky, en blended och en raritet

Vi har bestämt oss för att vi gillar det här nya formatet på provning. Samtidigt som vi vill göra djupdykningar i alla spännande utgåvor vi har att tillgå, så kommer det alltid finnas ett par som vi inte hinner med, eller som vi inte känner att vi kan lägga energi på. Därför är tre snabbisar här för att stanna. I kväll har vi dukat upp med en brukswhisky från Cragganmore, en blended malt från de oberoende buteljerarna bakom Berry's Own Selection och en gammal goding i Ardbeg 17 som vi inte kunde motstå.

Cragganmore 12

Cragganmore är ett av de varumärken som ligger i Diageos stora portfölj av skotsk whisky. Utgåvan Cragganmore 12 buteljeras vid 40% alkohol. De flesta utgåvor från Diageo är både kylfiltrerade och har tillsatser av sockerkulör för att justera färgen. Så även för denna singel malt.

Doft Furu som drar mot citrus. Parkett. Maskros. Svarta druvor, russin och torkade frukter.
Smak Mjuk och len, men eldigt pepprig som av vitpeppar. Papaya och mango.
Avslut Ek och fat, honung. Dadlar.
Betyg Bitvis känns det som om det oljigt söta skulle kunna blomma ut i något spännande, men den drar sig sedan tillbaks. Vi har provat en bra brukswhisky som betingar 3 av 5 möjliga torvmossar.

Blue Hanger 6th

Blue Hanger är en blended malt från en av de första oberoende buteljerarna Berry Bros & Rudd, som började sin verksamhet redan 1909. De oberoende buteljeringarna av single malt säljs under varumärktet Berry's Own Selection. Just den här utgåvan har fått sitt namn från Willam 'Blue' Hanger, Lord Coleraine, en trogen kund som brukade bära blått i sin ungdom. Blue Hanger 6th håller 45,6% alkohol, vilket antyder att den undgått kylfiltrering.

Doft Försiktig, rund och len utan några utstickande toppar. I brist på bättre ord; något köttig eller nötig (på det andra sättet något kan vara nötigt). Aubergine. Vi hittar även aningen svavel.
Smak Lime och halm. Svarta vinbär. Lagom kryddig.
Avslut Försiktigt av sötad anis. Något mörkare register än tidigare, kakao. Sedan återigen äggplanta.
Betyg Blue Hanger 6th behöver en stund i glaset för att öppna upp sig. Sedan levererar den en jämn, mysig upplevelse. Passar säkert bäst i en länstol vid brasan, men det har vi ingen. Därför blir det bara 4 av 5 torvmossar, ett gott betyg!

Ardbeg 17

Oftast provar vi whisky som är aktuell i lanseringar på Systembolaget och nästan alltid finns det vi provar att tillgå på den svenska marknaden. Nu står dock ett prov framför oss, som vi rent egoistiskt provar för vår egen nyfikenhets skull. När vi besökte Islay och Mickey Heads på Ardbeg fick vi nämligen ett prov av Ardbeg 17, den första utgåvan efter att Glenmorangie köpt upp Ardbeg och slagit upp portarna för produktion igen. Ardbeg 17 innehåller endast whisky destillerad innan uppehållet/lågnivåproduktionen på 80-talet. Utgåvan är buteljerad vid 40%, något som nuförtiden är ovanligt för en Ardbeg.

Doft En förhållandevis lugn och sansad rökstrimma. Försiktigt av hyacint, ljung. Apelsin. Vanilj!
Smak Försiktigt honungslen och mjuk. Rent av blommig, men nog är detta en Ardbeg alltid. Mot slutet knorrar den till sig och vi känner igen pannornas inverkan. Det finns ett visst mått rök, men det är inte det som övertygar.
Avslut Efter en stund slår sötman till. Det är toner av mandarin som spelar i munhålan.
Betyg Ardbeg 17 har många likheter med Ardbeg Blasda, även om den är betydligt äldre. Faktum är att Blasdan har mer av rök i svalget än sjuttonåringen. I övrigt spelar de samma sport, burbonfat fyllda från generösa pannor, men möjligtvis inte samma liga. Det blir 4 av fem möjliga torvmossar.
Stöd Living Dead Brewery:


28Nov/111

Snabb genomgång av två högaktuella whisky och en rökig klassiker

De som läst kommentarerna här på bloggen har kanske redan insett att vi inte haft tid att hinna med att prova så många utgåvor som vi hade önskat. Det står bland annat Port Charlotte PC8, Aberlour A'bunadh, Octomore 4, Glenfiddich Snow Phoenix, Laphroaig Cask Strength och Hazelburn Sauterne Wood på hyllan och väntar på analys. Därför passar vi på att sammanfatta två högaktuella utgåvor och att återbesöka en gammal klassiker i tre intensiva provningar. Håll i hatten!

Port Dundas 20

Port Dundas lanseras på Systembolaget, tillsammans med övriga medlemar i serien Special Releases från Diageo, 1 december. Det är frågan om en exklusiv utgåva single grain whisky. Just den här utgåvan är ett spännande experiment i fatlagring. Port Dundas är först lagrad tre år på refill bourbon (för att uppnå status som whisky). Sedan har whiskyn legat 17 år på tre olika fat, ett nytt amerikanskt fat som gått genom en experimentbodega (sherry), ett europeiskt fat kolat enligt amerikans modell, samt ett first fill ex-bourbonfat. Till slut har whiskyn sammangjutits (gissningsvis i bourbon refill) en, i detta sammanhanget, kortare tid. Port Dundas 20 är tappad vid 58% fatstyrka.

Doft Mörk, mörk, mörk sirap. Sockerrör, nektar. Smält socker. Söt majs. Det är sött, tobak!
Smak Vriden, skruvad, komplex (även i jämförelse med maltwhisky). Något kryddig. Söt. Sherry som inte får grepp om de övriga tonerna och tar bakgrundsprofil. Nästan som en vällagrad rom, fast bättre, mer intrig.
Avslut Härlig beska, åter i tobakens tecken. Väl stött av en uppbackande majssötma.
Betyg Det finns bara ett betyg, fem av fem torvmossar. Mer sådant, tack!

Old Pulteney 21

Old Pulteney 21 är en annan av lanseringarna inför julhandeln i (början av) december. Den här utgåvan från Old Pulteney, som är tappad på den klassiska gränsen för icke kylfiltrerad whisky, 46% alkohol, landar precis under tusenlappen, på 999 kr. Pannorna på Old Pulteney har en stor kondenskula på halsen som dessutom avslutas med en så kallad flat top för högsta möjliga kondens. Det betyder att whisky från Old Pulteney bör hålla en elegant karaktär, även om det delvis är beroende på hur spriten skärs. Old Pukteney 21 är dessutom utnämnd till årets whisky i Jim Murray's Whisky Bible 2012.

Doft Mjuk, fräsch, polkagris, kanderat äpple, försiktigt av vanilj.
Smak Plommon, äpple, kanel, ingefära, sirap.
Avslut Kryddigt av faten, men balanserat genom en tydlig sockerkandering.
Betyg Vi är inte överens, men samsas över betyget 3,5 av 5 möjliga torvmossar (Daniel 3 och Martin 4).

Caol Ila Natural Cask Strength

Natural Cask Strength är Diageos vis att berätta att whiskyn inte innehåller någon tillsatt sockerkulör och att filtrering skett utan kylning för att bevara så mycket av fettsyror och aromämnen som möjligt. Fatstyrkan på Caol Ila Natural Cask Strength är i vår utgåva 61,3% alkohol.

Doft Sälta, hav, jod. Fuktig rök av vått granris som nästan vill brinna. Svagt av blåmögelost.
Smak Återigen salt, initialt syrlig. Tung aska och vådlig rök. Sotigt. Kanske en hint av lakrits, under det tunga trycket av en rökig, syrlig, halvbesk sötma.
Avslut Beska som snuddar vid lakrits. Fortfarande rökig som en kanon som avlossats, men vägrar sluta pyra.
Betyg Återigen är vi inte överrens till hundra procent, även om vi båda uppskattar denna Caol Ila otroligt. Det blir 4,5 av 5 möjliga torvmossar, 4 från Martin och 5 från Daniel.
23Nov/119

Stenhårt med Lagavulin 12 Cask Strength

Vid vår intima sittning med representanter från Diageo inför lanseringen av Special Releases 2011 var det särskilt ett par av proven som fick oss extra intresserade. Anledningarna stavas rökig whisky, tillgänglighet och prisvärdhet. Port Ellen och Brora i all ära, men antingen vet man redan vad det är för whisky eller så borde man fortsätta läsa om och prova annan whisky ett tag till. Martin gav oss en inblick till Caol Ila 12 Unpeated igår och idag har turen kommit till 12-åriga Lagavulin.

Lagavulin 12 av 2009 års modell

Lagavulin 12 Cask Strength av 2009 års modell då vi inte fått tag på 2011 års bild

Lagavulin 12 Cask Strength

Provad av Daniel 2011-11-23

Lagavulin 12 är i årets utgåva tappad på 57,5% alkohol och har som de flesta av varianterna i Special Releases tillnamnet Natural Cask Strength. Det innebär fatstyrka, ingen kylfiltrering och ingen tillsats i form av sockerkulör. Priset är satt till 799 kr.

Doft: Initialt en söt rök som transformeras under de första sekunderna till något förföriskt kemiskt. Lite som att lukta på en kemikalie vars doft lockar, men som man vet att man inte borde lukta på, med skillnaden att här får man lukta hur länge man vill (och det vill man!). Bränd plast, bensinstation och varma bildäck. Ordentligt torvrökig och angenämt alkoholstark.

Smak: Sten kan inte brinna, men om den kunde det skulle smaken påminna om Lagavulins 12-åring. Man kan, vid sidan av svedd granit, finna spår av jod, tång och tung lakrits.

Avslut: Fem minuter efter sista smutten smakar tungan fortfarande som en eldhärjad havsklippa på Islay.

Betyg: I mångt och mycket är Lagavulins tolva en uppstudsigare variant av sextonåringen. Det är tydligt att den kommer från samma pannor, gjord på samma råvaror och säkerligen lagrad på ungefär samma fat i samma lagerhus. Det som skiljer är med stor säkerhet bara lagringstid och det faktum att det är fatstyrka i tolvåringen. Det sitter inte långt inne att påstå att det här är rökig whisky förkroppsligat. Gillar man rökig whisky så gillar man detta. Lagavulin har jag provat otaliga gånger, så jag blir inte överraskad, men dock blir jag övertygad. Övertygad om förträffligheten i denna whisky. Jag måste ge den 5 av 5 torvmossar.

Alla som gillar whisky, kanske särskilt rökig sådan, bör prova Lagavulin 16. Om den faller i smaken—egentligen vet jag inte hur den skulle kunna misslyckas med att göra det—så kan man gå vidare till Lagavulin 12. Det är lite som att ha en favoritskiva (Lagavulin 16) som man spelar gång på gång. När man kan alla riff och texter både fram- och baklänges släpper samma band en ny skiva som är lite uppkäftigare och lite tyngre (Lagavulin 12). Nya skivan är kanske inte lika bra som favoritskivan, men det finns så många gemensamma nämnare att det blir som en utökning av allt som är bra med första skivan. "Lag-a-vulin stone"!

22Nov/116

Caol Ila Unpeated 12 kastar omkull alla förutfattade meningar

Idag har vi nöjet att utforska en riktig raket i whiskyväg. Caol Ila Unpeated 12 (Special Releases 2011) är nämligen buteljerad vid den osedvanligt höga fatstyrkan 64% alkohol. Normalt fatläggs råsprit från Diageos destillerier vid den spädda styrkan 63,5%. Därtill kommer en alkoholförlust under lagringstiden eftersom faten andas. Alkohol dunstar som bekant snabbare än vatten. Därför vattnas whiskyn ut med tiden, inte sällan med så mycket som i snitt 1% per år i fat. Hur mycket som försvinner till änglarna beror förstås på fatens storlek och kvalitet.

I fallet Caol Ila Unpeated 12 år gammal, måste vi anta att råspriten lades på fat vid full destillerad styrka, omkring (eller över) 70% alkohol. En teori som skulle kunna styrka ett sådant förfarande är att det kan varit ont om eller rent av slut på fat på Caol Ila vid tillfället för tappning, och att all kvarvarande sprit lades direkt på fat utan att spädas ut med vatten. Det kan förstås även vara frågan om ett avsiktligt experiment, men jag vill gärna tro på tillfälligheterna. Det blir lite mer romantiskt, om man får tycka att whisky är romantiskt...

Caol Ila Unpeated 12 (1999)

Caol Ila Unpeated 12 (1999)

Caol Ila Unpeated 12

Provad av Martin 2011-11-22

Caol Ila Unpeated är tappad på fatstyrkan 64% alkohol och enligt Diageos definition natural cask strength kan man härleda att whiskyn varken kylfiltrerats eller innehåller sockerkulör. Det gäller för övrigt för de flesta utgåvorna i serien Special Releases.

Doft: Päronkompott! Tydlig alkoholprofil helt utan att störa de sprudlande, fruktiga estrarna. Syrligt av äpple och päron, nästan likt mustad cider. Associationerna drar åt klassisk Speyside. Det finns en liten hint av rökt papp (malten till trots) och kanske något av mandel.

Smak: Stark initial attack, syrligt med tunga citrustoner. Sedan vedigt torr, nötig. Fint balanserad sötma och beska mellan apelsin och pomerans medan whiskyn vattnas ned (naturligt) på tungan.

Avslut: Nästan en liten imaginär puff av rök. Det är nog fatet som talar. Ordentligt kryddigt avslut bestående av bland annat vitpeppar och sträv mandel.

Betyg: Med någon droppe vatten blir whiskyn oljigare och får en tyngre karaktär som klär riktigt bra. Vi är starka förespråkare av att prova whisky vid full styrka, så även i detta fall. Här måste jag ändå lyfta fram att Caol Ila Unpeated 12 med fördel kan provas i två glas, ett aningen nedvattnat och ett rent. Caol Ila tilltalar mig på många nivåer, och är kanske en av de mest spännande whiskies från Islay just nu. Jag är kluven över om det inte är frågan om högre betyg, men bestämmer mig till slut för att det blir 4 av 5 möjliga torvmossar.

Det går lägga fram teorier om att oavsiktliga omständigheter avgjort även i valet att destillera whisky på orökt malt. Det skall ha varit en speciellt blöt sommar och därmed skrala förutsättningar att torka torv för rökning av malt. Det är möjligt att Caol Ila, som är störst på ön, taktiskt valdes ut att inte få full leverans av torvrökt malt från Port Ellen Maltings, som förser öns destillerier med torvrökt malt. Även Ardbeg har en utgåva baserad på i princip orökt malt från ungefär samma årgång. Det är kanske mer troligt att malten är avsiktliga experiment i båda fallen. Ardbeg har sedan de slog upp portarna (igen) experimenterat i relativt stor utsträckning både i val av fat och med fenolhalt på malten. Diageo är kanske mer kända för snudd på stel noggrannhet och konsekvens, men det finns gott om experiment, som lätt hamnar i skymundan av de stora standardutgåvorna. Caol Ila Unpeated 12 är ett av dessa experiment (avsiktligt eller ej) som visat sig vara mycket lyckat.

16Nov/113

Förhandsvisning av whisky ur Diageos Special Releases 2011

Special Releases 2011 är ett urval av utgåvor ur Classic Malts-serien från Diageo. Ingen av utgåvorna innehåller sockerkulör och bara Knockando är spädd (till 43%), övriga är natural cask strength. Serien kallades tidigare för Rare Malts men döptes år 2000 om och nystarten inleddes med specialutgåvor av bl a Talisker, Port Ellen och Brora. Sverige och Norge får ungefär 10% av alla producerade flaskor av Port Ellen i denna Special Releases-omgång.

Diageo Special Releases 2011

Diageo Special Releases 2011

Det producerande destilleriets ledning blir alltid tillfrågad inför släppet av Special Releases, så deras åsikter värderas, även om beslutet om exakt vilken whisky som ges ut tas högre upp i Diageos hierarki.

Med anledning av släppet av dessa specialutgåvor, där Port Ellen och Brora alltid brukar finnas med, har vi fått möjlighet att titta närmre på några av dem som dyker upp i Systembolagets exklusiva släpp lagom till jul, närmare bestämt 1 december. Ett antal av utgåvorna kommer i så pass liten upplaga att de säkerligen kommer vara slut redan på eftermiddagen efter lansering.

En anledning till att vi svenskar förunnas så stor del av alla utgåvor, inte bara Diageos, är troligtvis att det är smidigt för distributörer som inte behöver ansvara för försäljning och distribution till enskilda butiker, då Systembolaget hanterar det mesta själva. Dessutom har vi i Sverige (och även i Norge) ett genuint och erfaret intresse för maltwhisky. Då kan det kanske passa bra att här få en liten förhandsvisning av sex exklusiva utgåvor single malt och dessutom en spännande utgåva single grain från Diageo, allt under ledning av whiskyambassadör Jan Groth.

Rosebank 21 (1990) 53,8%

Rosebank var ursprungligen en kandidat till att ingå i Diageos Classic Malts-serie. Det som till slut blev avgörande, både för Classic Malts-kandidaturen och hela destilleriets existens, var den sviktande vattenkvaliteten. Rosebank, som producerade trippeldestillerad låglandswhisky, lades därför ned 1993. Spriten gjordes i "flat-top"-pannor som gav en lång kontakt mellan vätska och panna, så kallad kopparkonversation. Samma typ av pannor används även i andra destillerier som exempelvis Cragganmore. Efter att Diageo lagt ner destilleriet dök det upp andra intressenter som köpte lokalerna inklusive utrustningen. De långt framskridna planerna gick ut på att starta upp destilleriet igen. Diageo tillfrågades om varumärket fick användas, men eftersom Diageo ägde stora mängder whisky med samma namn så blev de tvungna att neka. Planerna gick dock i stöpet när man en dag klev in i de gamla Rosebank-lokalerna och insåg att koppartjuvar härjat natten innan och helt sonika stulit pannorna! Den whisky vi provar nu är bourbonfatslagrad och gjord på helt orökt malt.

Svensk upplaga: 48 av totalt 5604 flaskor (0,9%)

Doft: Alkoholstickig, lime, jäst, blommig. Päron!

Smak: Lättare, snudd på sotig, anis. Päron, syrlig.

Avslut: Ekfatstoner, blommigt, rosolja. Långt avslut.

Port Dundas 20 (1990) 57,4%

Port Dundas 20 är en udda fågel i denna uppställning av exklusiv whisky, då det rör sig om en single grain-whisky. Enligt etiketten på flaskan är innehållet lagrat på amerikansk och europeisk ek. Exakt vad det i praktiken innebär är svårt att gissa. Allt i flaskan har till en början legat 3 år på fat av typen refill ex-bourbon för att "bli whisky", typiskt för sprit som ska till blended-industrin. Sedan har man experimenterat de resterande 17 åren där whiskyn delats upp på tre olika typer av fat, vars exakta specifikation vi får återkomma med. Den här whiskyn är den stora överraskningen bland Special Releases 2011 eftersom det rör sig om en oerhört bra single grain-whisky. Vi blir överraskade eftersom vi är så pass insnöade på single malt. Port Dundas är numera nedlagt eftersom Diageo har valt att satsa stort på ett annat single grain-destilleri vars namn för tillfället undkommer hågkomst. En intressant effekt av destillering på Coffee-stills eller continous stills, som grainwhisky oftast tillverkas med, är den höga alkoholhalt man åstadkommer. Hela 94,5% av innehållet som lämnar pannorna är alkohol, att jämföra med ca 65-75% från de pot stills som genomsyrar den skotska single malt-industrin. Trots att utrymmet för doft och smak utöver alkoholhalten inte torde vara mer än 5,5% av innehållet inledningsvis, har whiskyn oerhört mycket karaktär och det går att tydligt avgöra att den är gjord på majs.

Svensk upplaga: 60 av totalt 1920 flaskor (3,1%)

Doft: Mörkt socker, choklad, mörkrostat kaffe, sockerrör

Smak: Bourbonmullrig, otroligt sötsyrlig, tydliga hintar av majsråvaran

Avslut: Långt avslut med ekfatstoner

Knockando 25 (1985) 43%

Om Port Dundas sticker ut av tillverkningsmetods- och råvaruskäl så sticker Knockando 25 ut av alkoholhaltsskäl. Det är den enda utgåvan i Special Releases 2011 som inte är buteljerad på cask strength, 43% närmare bestämt. Knockando är en nyckelkomponent i blended whiskyn J&B. Knockando ser man sällan på hyllorna i Sverige, men säljer stort i t ex Frankrike. Den franska marknaden är dessutom ganska oförstående till konceptet cask strength vilket kan vara en av anledningarna till att man valt att hålla alkoholhalten på en civiliserad nivå.

Svensk upplaga: 60 av totalt 4500 flaskor (1,3%)

Doft: Valnötskaka, russin, rund

Smak: Snudd på övertydliga sherrytoner, nötbeska

Avslut: Fattoner, valnöt

Caol Ila Unpeated 12 (1999) 64%

Normalt sett brukar man lägga whisky på tunna vid 63,5% alkohol, något som är lite av en magisk siffra. I Caol Ila Unpeated, som är en 12-årig whisky, är det förstås inte så. Efter 12 år av långsam avdunstning på fat upprätthåller den ändå den potenta alkoholhalten av 64%. Jan Groth lägger fram teorin att destilleriet på destilleringsdagen var kort om fat och att de därför tog beslut om att inte späda råspriten till 63,5% för att minimera åtgången av fat.

Caol Ila får efter ombyggnationen, som vi skrivit om tidigare, en kapacitet på strax under 6 miljoner liter per år. Ett problem man hade tidigare var den stora mängden mäskavfall, så kallad draff. Den görs med fördel om till djurfoder, men trots det stora antalet djur på Islay så finns det ändå inte tillräckligt många för att tugga i sig all den draff man fortsättningsvis kommer att spotta ur sig på Caol Ila. Som tur är har någon tänkt till och kommit på att man kan förädla draffen till pellets. Effekten blir att djuren på Islay inte går hungriga och alla husägare med pelletskamin kommer att ha råd att elda på ordentligt. Tack Caol Ila!?

Hur kommer det sig då att man gör orökt whisky på ett destilleri som är känt för sin rökiga whisky då? Jan Groth lägger fram ytterligare en teori, men han är noga med att påpeka att det inte finns några som helst belägg för den. En normal sommar på Islay regnar det kanske 60-70 dagar av 100. En sommar för 10-15 år sedan regnade det ungefär 126 dagar av 100. Det gjorde att all torv man plockade upp från torvmossarna var helt dyblöt, och höll sig dyblöt resten av säsongen. Man blev då tvungen att göra spriten på helt orökt malt eftersom det inte fanns någon torr torv att röka kornet med. Om man vill spekulera i andra som kan ha drabbats av samma, möjligtvis påhittade, situation kan man föra tankarna till Ardbeg Blasda som bör ha lagts på fat ungefär samtidigt som Caol Ila Unpeated.

Svensk upplaga: 180 av totalt 6000 flaskor (3%)

Doft: Skulle nästan kunna tas för en Speyside

Smak: Sälta, eldig,

Avslut: Hintar av rök

Brora 32 54,7%

Brora är det gamla destilleri som en gång i tiden hette Clynelish. När det blev dags för upprustning av Clynelish så behövde ägarna avgöra om de skulle investera i de gamla, slitna lokalerna eller om man skulle bygga nytt. Man valde det senare alternativet. Det nya destilleriet övertog namnet Clynelish och det gamla destilleriet lades ned. All utrustning stod dock kvar orörd. När blended-industrin började skrika efter rökig single malt efter en period av torka på Islay som påverkade whiskyproduktionen negativt började man se sig om efter anläggningar som kunde ha kapacitet att producera rökig whisky. Nån kläckte idén om att starta upp det gamla Clynelish-destilleriet, vilket också gjordes varvid det döptes efter platsen det låg på: Brora. Idag är Brora åter stängt på grund av förfallet, men hann under perioden 1969–1973 ändå producera en ansenlig mängd whisky som idag, sisådär 40 år senare, står högt i kurs.

Då det begav sig hade man en gång de brittiska myndigheterna på besök för inspektion enligt då rådande lagstiftning. De krävde en total rengöring av destilleriets utrustning, eftersom de bland annat tittat ner i feints receivern som på Brora aldrig tidigare gjorts ren... Efter storstädningen kom det sprit ur pannorna av en helt annan karaktär än tidigare, och man blev tvungna att tänka om. En erfarenhet rikare började man därför inför varje efterföljande rengöringsfas spara undan innehållet i feints receivern, göra rent behållaren och sedan hälla tillbaka den unika konkokten. Myndigheterna nöjda, Brora nöjda, alla nöjda!

Svensk upplaga: 48 av totalt 1404 flaskor (3,4%)

Doft: Grönmögelost, mysigt smutsigt maskinrum

Smak: Äpple, rund, oljig. Långt bak i gommen: rökig!

Avslut: Nysläckt stearinljus, tydlig rökton

Port Ellen 32 (1978) 53,9%

En av Islays mest eftertraktade whiskys gjordes fram till 1983 inte i Port Ellen. En envis destillerichef vägrade anpassa sig efter kritiken som riktades mot hans skötebarn. Den gjorde gällande att whiskyn var obalanserad och därmed svårsåld. 1983 lades destilleriet i Port Ellen således ned. Pannorna såldes till Indien och gör enligt rykten någon slags whisky där, men vi misstänker att det inte är Amrut vi talar om. Trots att Port Ellens single malt var obalanserad och utan kommersiellt värde i sitt originalutförande upptäckte man att whiskyn bara blev bättre med tiden. De i runda slängar 30 åren på fat gjorde underverk med den inneslutna vätskan. Idag är Port Ellen en av Diageos mest eftertraktade whiskies trots att den lätt betingar priser på över 3000 kr per flaska.

Svensk upplaga: 204 av totalt 2988 flaskor (6,8%)

Doft: Bastuträ, charkuterier, maltmullrig, hav, sälta

Smak: Anis, härligt rökig, oljigt trög

Avslut: Långt, typiskt Islayavslut; Awesome!

Lagavulin 12 57,5 %

Lagavulin är ett destilleri med en relativt liten produktportfölj. Jan Groth berättar att de haft s.k. sjudagarsvecka på destilleriet sedan många år tillbaka. Det innebär att de producerar whisky sju dagar i veckan när produktionen är igång. Trots detta har de svårt att matcha efterfrågan eftersom den 16-åriga standardutgåvan är ett väletablerat inslag i varje whiskyförsäljares utbud. Storskalig produktion hejdas också av faktorer såsom de relativt små pannorna. Då skärs ändå hjärtat (eller kroppen) väldigt sent, först vid ungefär 58%. Att släppa en yngre men alkoholstarkare utgåva tror vi görs för att möta efterfrågan och för att bredda portföljen något. Storebror Lagavulin 16 hör till en av våra favoriter när det kommer till rökig whisky så en lillebror (Lagavulin 12) är ett välkommet tillskott till familjen.

Svensk upplaga: 360 flaskor!

Doft: Söt rök, fiskrökeri, rund, tung

Smak: Som 16-åringen fast med mer bett!

Avslut: Slutar aldrig, det vore fel att kalla det "avslut"

Summering

Våra korta mellanlandningar vid varje whisky är förstås inte tillräckligt utförliga för att ge en rättvis återgivning av ovan nämnda malters kvaliteter och eventuella skavanker, men vi hoppas att de ger en fingervisning om vad som kan passa, oavsett preferenser. Sammanfattningsvis finns det garanterat något att hämta oavsett vilken whiskysmak man har, men det är kanske ännu mer en fråga om vilket tillfälle whiskyn är avsedd för. Rosebanken passar garanterat klockrent som en frisk fläkt till sommaren, Knockando stämmer nog in bäst i stimmet till julbordet, medan både Port Ellen och Brora ger mysiga höstvibbar. Tre av utgåvorna som vi blev extra nyfikna på (Port Dundas, Caol Ila Unpeated Cask Strength och Lagavulin 12) hoppas vi få anledning att återkomma till i en djupare analys, så håll utkik!

7Maj/113

Delad whisky är dubbel whisky

Whiskyprover för blindtest

Whiskyprover för blindtest

Ett bra sätt att hålla månadsbudgeten för whisky i schack är att dela med sig av prover eller låna ut flaskor till sina whisky intresserade vänner (så länge som de är intresserade av att göra detsamma). Om det finns en aktiv förening i staden kan det vara läga att starta upp ett provbyresprogram så att man lättare kan kordinera inköp och därmed uppleva så många spännande whiskies som möjligt.

För lite mer än en vecka sedan fick vi låna ett par whiskyprover av Magnus, som är en bloggande kollega. Han skickade ett par blindprover märkta med siffrorna 1 och 2. Efter en diskussion om Clynelish och Oban på Twitter, huruvida den ena eller andra förtjänar mest att vara med i samlingsboxen Classic Malts Coastal Collection från Diageo, anade vi att det kunde röra sig om en duell av äldre utgåvor Clynelish och Oban. I vilket fall som helst var vi spända på vad som skulle dölja sig bakom siffrorna, med den enda instruktionen att prov nummer ett skulle antagligen passa bäst efter prov nummer två om de provades sida vid sida.

Whiskyprov 2

Doft: Vaniljkola! Banan, mjukt av torkad frukt. Sherryfat. Syrligt av friskt gröna äpplen. Massvis av estrar. Efter att ha smakat hittar vi lite chokladmocka (kaffe).

Smak: Initialt mycket fat, en snabb attack. Vanilj, valnöt och en rundare fruktighet än i doften. Någon typ av stenfrukt som bigarro eller mörka körsbär.

Avslut: Mera körsbär. För att gå tillbaks till temat Coca Cola - körsbärskola. Riktigt grymt avslut som räcker länge. Fattonerna studsar fram och tillbaks mellan det fruktigare

Summering: En riktigt grym whisky som övertygar direkt, i varje steg av provningen. Att ge en sådan här whisky ett betyg på skalan 1-5 verkar orättvist, så vi låter bli.

Whiskyprov 1

Doft: Päron, äpplen. Försiktiga estrar. Biter ifrån alkoholmässigt. Gissningsvis högre alkoholhalt än 2. Liknar Rosebank CC 1991 som vi provat tidigare. Försiktigt av citron och fläder. Nervattnad ger den aprikoser!

Smak: Oerhört eldig, för att inte säga alkoholstark. Syrligt kittlande, en hel del fattoner också. Bourbonfat? Definitivt aprikoser i smaken efter nervattning också.

Avslut: Varm bred eftersläckningsprocess av den rökfria branden medelst sötma.

Summering: Har potential för ytterligare djupdykning! Vi blir inte på det klara med analysen. Whiskyn är lite offensiv på gränsen till ogästvänlig, och kan inte tyglas utan att lägga ner mer tid vid glaset. Vi misstänker att whiskyn har en större kostym än vad som ryms i ett rörprov.

Slutsats

Vi fick senare reda på att det var frågan om två olika utgåvor från samma destilleri, något man kanske kunnat ana på de liknande doftprofilerna fulla med fruktiga estrar. Spännande nog fastnade vi mest för fel prov. Whiskyprov 1 var nämligen en av Magnus personliga favoriter. Det kan ha varit omständigheter som avgjorde, men oavsett så är det just detta som är så spännande med whisky. Det finns oerhört många uttryck och upplevelser att titta på och alla har en stor möjlighet att utveckla och kultivera egna favoriter bland (de skotska) destillerierna. Båda proverna vi fick låna kom från Clynelish, det ena (whiskyprov 1) destillerat på 70-talet!

Vi blev förstår tvungna att hitta på en utmaning som svar. Eftersom vi skyltar med ett brinnande intresse för rökig whisky så valde vi ut ett par kluriga utgåvor som vi hoppas skall passa, men förhoppningsvis även ge ett litet motstånd till lyckad identifiering...

22Apr/113

Talisker är en klassisk öwhisky

Tioåriga Talisker från Isle of Skye ingår i Diageos serie Classic Malts i gott sällskap av Glenkinchie (Lowland), Dalwhinnie (Highland), Cragganmore (Speyside), Oban (West Highland) och Lagavulin (Islay). Man kan dock inte dra sig från att fundera på om begreppet Classic Malts egentligen inte bara är ett smart marknadsföringsdrag. Onekligen är det ju så att många andra, kanske mer klassiska, destillerier ägs av andra företag än Diageo. Skulle de plocka med en sådan whisky i detta sällskap? Ett mer träffsäkert namn hade varit Classic Diageo Malts.

Nu ska vi dock bortse från detta och ta oss an denna faktiska klassiker. Taliskerdestilleriet producerar maltwhisky i ensam majestät på den skotska ön Isle of Skye. Den tioåring vi här recenserar har syskon i andra åldrar, bl a 18 och 30.

Talisker 10

Talisker 10

Talisker 10

Provad av Daniel och Martin 2011-04-21

Talisker 10 är tappad på flaska på beskedliga 45,8%. Malten är rökt till nånstans mellan 18 och 22 ppm fenoler, antagligen landar dock en betydligt mindre mängd fenoler än så i slutprodukten. Inget på butelj eller kartong antyder att den inte är kylfiltrerad, så vi måste utgå från att den är det. Dessutom är den färgad med sockerkulör, vilket är lite synd, då vi har en förkärlek för naturlig och hantverksmässig whisky.

Vad skulle väga tyngst om valet stod mellan en bärnstenstonad men sockerkulörfärgad och massproducerad whisky, och en blek men fullt naturlig och småskaligt producerad whisky? Det är kanske en svårare fråga att svara på än vad vi vill ge sken av, för färgen spelar trots allt in i upplevelsen och hjälper hjärnan på vägen när den ska avgöra vad det smakar. Färg känns alltså mer premium än avsaknaden av densamma. En intressant jämförelse är att en av de första Ardbeg 10 som stod i vår ägo när de nya batcherna började nå marknaden runt 2008 var i stort sett helt färglös. Flädersaft hade utklassat Ardbegen alla dagar i veckan i kategorin Mest färgsprakande, men inte fan var det en sämre whisky för det! Den imponerade oerhört och har inte lidit av avsaknaden av färgämnen.

Doft: Salt, jod, tång, rök, ja, ni förstår vart det barkar hän. En kustnära öwhisky med stor sjötomt och gemytlig grillplats. En svag strimma av citron tar sig till ytan om än tillfälligt. Tjärad fiskebåt med tomma lastutrymmen.

Smak: Med en mjuk och försiktig öppning inleds en otroligt trevlig smakresa som i anhalt två levererar ett lastbilsflak av konsumentanpassad torvrök. Det är en ordentlig laddning, men samtidigt är den kontrollerad på ett mycket förnämt vis. Kolanappar bubblar upp som en sällsynt men uppskattad kvartalsbonus. Emellanåt tar vinden med sig kustkänslan österut och man vaknar upp i en kall och fuktig jordkällare, för att sekunden senare stå på en klippa på det skotska kustlandet igen. När vi späder ut den med en massa vatten, kanske 50 / 50, framhävs en mustig sötma där röken får en spännande biroll.

Avslut: Ett syrligt men ganska kort avslut avrundar upplevelsen.

Betyg: Talisker 10 blir ändå något svårforcerad när det kommer till slutanalysen. Det är en potent brukswhisky som tveklöst går hem på den svenska marknaden i och med sitt rökiga avtryck. Om man verkligen vill se vad Taliskerdestilleriet har att ge bör man nog ändå gå upp i ålder (och pris). Den 10-åriga Taliskern är till syvende och sist ändå väldigt prisvärd med en krona kort till fyrahundra riksdaler. Vi ger tioåriga Talisker 4 av 5 torvmossar.

31Mar/113

Dalwhinnie 15 – elegant i mildaste laget

Dalwhinnie är ett destilleri i de skotska högländerna som hör till samlingen Classic Malts från Diageo. Dalwhinnie är en traditionellt elegant whisky, trots att platsen för destilleriet ursprungligen delvis valdes för sitt överflöd av torvmark att torka malt och elda pannor med. Destilleriet grundades under namnet Strathspey, efter en närliggande ort, men är nu uppkallat efter byn där det ligger.

Dalwhinnie 15

Dalwhinnie 15

Dalwhinnie 15

Provad av Daniel Martin 2011-03-31

Dalwhinnie 15 är en whisky tappad på 43% alkohol. Den eleganta whiskyn är kylfiltrerad och med färg som är justerad med sockerkulör.

Doft: Banan och aningen salta havstoner, läget till trots. Mjukt av vanilj och aningen spritig. Trots ett huvudsakligen mjukt doftintryck spretar det aningen mot nötigare toner. Det finns fler estrar än banan. Om man letar lite går det hitta päronkompott och äpple.

Smak: Extremt försiktig, mjuk men med en aning sälta. För den relativt höga åldern snudd på intetsägande. Oerhört len på tungan innan fatet försikteligen gör sig till höres.

Avslut: Syrligt, snudd på sur pepprighet. Nästan lite vinaktigt. När smakupplevelsen nästan gett upp upplever vi en spännande mögelost-association som måste komma från fatets avtryck i avslutet.

Betyg: Trots att det är frågan om en mycket mjuk och elegant whisky så spretar det ganska mycket. Det finns inget element som går att fokusera energin på, vilket gör det svårt att analysera upplevelsen. Vi upplever att det saknas lite djup för att nå ett riktigt bra betyg, men det här är en whisky som växer på oss. Den gör sig säkert med en god bok! 3 av 5 torvmossar. Daniel blir påmind om upplevelsen av Rosebank 1990, som även den räckte en bit i sin eleganta enkelhet, men sedan tappade fokuspunkt.

Dalwhinnie 15 är definitivt en bra brukswhisky och kanske med utvecklingspotential hos den inbitne, men inte mycket mer!

30Sep/101

Glöm inte Stockholm Öl- och Whiskymässa

Det är dags för årets händelse för de som är intresserade av whisky. Idag kl 15 börjar Stockholm Öl- och Whiskymässa (Stockholm Beer and Whisky Festival på engelska). Vi tänkte bara påminna om händelsen så att du inte glömmer bort att besöka den här tillställningen som anordnas en gång om året på Nacka Strand, Stockholm.

Stockholm Beer and Whisky Festival

Stockholm Beer and Whisky Festival

För dem som i förväg anmält sig till 30 exklusiva platser kommer det finnas möjlighet att få Glenfarclas In Flames-flaskor signerade. Vi hoppas att Anders Fridén även visar sig i montern för Philipson Söderberg. Vi har fått förhandstips om att Diageo kommer ha en Talisker-terass med två våningsplan för dem som vill smaka på Talisker och annat från whiskyjätten och njuta av atmosfären på mässan.

Åldersgränsen för inträde är 20 år och mässan håller öppet enligt följande:

  • Torsdagen den 30/9: 15-23
  • Fredagen den 1/10: 15-24
  • Lördagen den 2/10: 12-24
  • Torsdagen den 7/10: 15-23
  • Fredagen den 8/10: 15-24
  • Lördagen den 9/10: 12-24

Vi hade tänkt gästa whisky-festivalen nu på lördag (2/10), med två av våra trogna hangarounds, Alex och Tarek. Var inte rädd för att hälsa om du ser oss. Biljetterna köper du på Ticnet, ses där!

2011-09-21: Vi har förstås planerat att besöka även årets arrangemang av Stockholm Öl- och Whiskymässa.

19Sep/106

Favoriter från Coastal Whisky Challenge

Efter Coastal Whisky Challenge

Efter Coastal Whisky Challenge

Som vi redan berättat i ett tidigare inlägg var vi på Coastal Whisky Challenge för att provsmaka bidragen från de tre finalisterna (Nynäshamn Whisky Society, Wexio Maltwhiskysällskap och Ystad Malt Whisky Society). Under kvällen presenterades ett stort urval spännande och nyskapande recept. En väldigt speciell upplevelse som serverades under kvällen var bordsvattnet som serverades till en av huvudrätterna, enligt receptet kolsyrat mineralvatten med en matsked Caol Ila per liter vatten. Prova det själv hemma med en motsvarande rökig whisky!

Rätterna i tävlingen var framtagna att passa till eller innehålla whisky från Diageos produkter i Classic Malts Coastal Collection, ett whiskypaket bestående av Talisker 10, Clynelish 14 samt Caol Ila 12. Att klassiska kustwhiskies som Lagavulin och Oban, också ägda av Diageo, inte ingår i serien får vi anta bero på att de klarar utmärkt att stå på egna ben och därför inte får lika riktad marknadsföring.

Vi har valt ut de tre rätter som vi tycker lämnat störst avtryck i smakminnet. För att ge en hint om kvaliteten på bidragen så kan vi konstatera att det lamm som serverades under tävlingen är bland det bästa lamm vi smakat. Det ingick i Ystadlagets huvudrätt, men lyckades ändå inte hamna på vår topplista. Här följer våra favoriter från finalen.

Förrätt

Det finns en enkelhet i det här receptet av Ystad Malt Whisky Society, som gör att vi säkert kommer prova det själva. Dessutom var det helt klart ett av de bäst balanserade förrättsrecepten. Vi måste speciellt tipsa om laxen med en underbar senapsvariant. Helheten blev dessutom utmärkt matchad av en tillhörande Caol Ila 12.

Förrätt av Ystad Malt Whisky Society

Förrätt av Ystad Malt Whisky Society

Triple and taste from the sea with Caol Ila

  • 4 pilgrimsmusslor
  • 100 g svartrot
  • 1 tsk gurkmeja
  • 5 msk äppelcidervinäger
  • 2 msk salt
  • 3 msk socker
  • ca 5 msk hummerolja
  • 200 g lax
  • 4 msk Skånsk senap
  • 5 msk Caol Ila
  • 3 msk honung
  • 2 msk olja
  • salt, peppar
  • 4 bitar Skånsk sill
  • flingsalt efter smak
  • några kvistar dill

Grilla pilgrimsmusslorna lätt, ca 1 min/sida. Peppra och salta, lägg åt sidan. Skala och skär svartrötter diagonalt i tunna skivor. Koka vatten med gurkmeja, äppelcidervinäger, salt och socker. Blanchera svartrotsskivorna.

Vid servering: fräs skivorna i litet olja, krydda med salt, peppar och finskuren gräslök. Låt pilgrimsmusslorna ligga på toppen i pannan en halv minut före servering. Lägg upp på tallrik, halvera musslan och ringla över hummeroljan.

Lättrimma laxen i salt och socker (50/50) i ett dygn. Mixa Skånsk senap med Caol Ila efter smak. Tillsätt honung, olja, salt och peppar under vispning. Sätt åt sidan. Vid servering; skär tunna skivor lax, kvarna över peppar och flingsalt. Ringla över senapssåsen.

Salta in den hela urtagna sillen i mycket flingsalt. Låt vila en timme. Använd het grillpanna eller grill, lägg på sillen och grilla 2 min på varje sida eller tills den lossnar från järnet. Lägg på tallrik hel eller filéad och servera med en dram.

Huvudrätt

Huvudrättsreceptet av Wexio Maltwhiskysällskap var ett av de mest varierade av alla bidragen. Här fanns allt som de tre utvalda whiskysorterna kunde bjuda på i smakväg. Vi vill speciellt peka på gelén gjord på Caol Ila som säkert går att matcha mot lite tyngre smakupplevelser också. Växjö, som till slut vann finalen, hade rakt igenom hela tävlingen nyskapande serveringar av whisky som måltidsdryck. Till exempel förrättens "Queens Grog" bestående av champagne och whisky. Kanske var det därför juryn utmärkte dem med en förstaplats. Till detta huvudrättsbidrag serverades en fryst whiskynubbe på Talisker 10. Om du provar det själv hemma, drick ur medan den är kall, för Taliskern hade helt förlorat sin karaktär när den blev rumsvarm igen.

Huvudrätt av Wexio Maltwhiskysällskap

Huvudrätt av Wexio Maltwhiskysällskap

Wallenbergare på skogens konung med sparrispotatis- och rotsellerigömma

Wallenbergare och potatisgömma

  • 400 g älgfärs
  • 100 g fläskfärs
  • 4 äggulor
  • en skvätt grädde
  • salt och vitpeppar
  • 1 huvud savoykål
  • 500 g sparrispotatis
  • 2 dl rotselleri
  • gräddmjölk
  • smör
  • riven muskot
  • salt och peppar

Förväll fina blad av savoykål i lättsaltat kokande vatten. Klä små cocotteformar invändigt med bladen och ställ åt sidan. Blanda ingredienserna till Wallenbergarna och smörstek dem tills de fått fin yta och lagom konsistens. Skär rotsellerin i millimeterstora tärningar, eller använd mandolin. Ge dem ett hastigt uppkok. Koka sparrispotatis mjuk och gör en puré med hjälp av grädde, smör, vitpeppar, salt och muskotnöt, vänd sist ner den tärnade rotsellerin. Fördela potatis- och sellerimoset i cocotteformarna och stjälp upp dem på tallrikar.

Trattkantarellsås

  • 2 msk torkade trattkantareller
  • 2 dl grädde
  • 2 msk portvin
  • 1 dl fond
  • salt och peppar

Vispa ur stekpannan med grädde, rödvin, viltfond, koka ner och samsätt med pulveriserad torkad trattkantarell, söta eventuellt med lingon.

Caol Ila-gelé

  • 1 del socker
  • 1 del vatten Caol Ila
  • röd karamellfärg
  • 1 gelatinblad/dl vätska

Gör en sockerlag på en del socker, en del vatten. Söta upp en rejält rökig Caol Ila, till önskad sötma och syrligt, färga blandnigen med röd hushållsfärg.

Syltade whiskykantareller
Sylta kantareller enligt valfritt recept, smaksätt med whisky.

Efterätt

Den här gången är det Nynäshamn Whisky Society som förtjänar en utmärkelse för en enkel men briljant kombination. Ingefäran i den här chockladpannacottan fick den serverade whiskyn Clynelish 14 att fullkomligt smälta ut över tungan och hänga kvar länge i en honungslen sötma.

Efterätt av Nynäshamn Whisky Society

Efterätt av Nynäshamn Whisky Society

Chokladpannacotta med whisky-ingefärstopping

  • 75 gr choklad, 90 %
  • 2 1⁄2 dl mellangrädde
  • 1⁄2 dl gelésocker multi
  • 1-2 knölar av syltad ingefära
  • 3 msk whisky (Clynelish)

Riv ingefäran fint och häll över whiskyn. Låt den stå och dra. Hacka chokladen. Koka upp grädden och smält chokladen i grädden. Tillsätt sockret och låt sjuda en halv minut. Häll upp i glas och låt kallna. Toppa med ingefära-whiskyblandningen.