peat.se
18Maj/150

Box – whisky så ända in i norden

Sherryfat på Box tunnlager

Sherryfat på Box tunnlager

Vid den geografiska skärningen mellan Ångermanälven och 63° N ligger Box Destilleri. Breddgraden markeras med en diskret diagonal linje som löper över golvet i destilleriets senast upprättade tunnlager. Det första lagret är redan fyllt både till bredden och höjden. Själva destilleriet är inrymt i lokalerna till en kraftstationen som efterlämnats av sågen som i början av förra århundradet tillverkade lådämnen åt ett företag med samma namn, Box. Tegelhuset har sedan dess restaurerats, och därefter utökats med tillbyggnader som stöd till produktion av maltwhisky. På skorstenen som fortfarande står kvar hänger en skylt märkt med nummer 581 efter den murarmästare som dessförinnan rest 580 skorstenar.

Att hitta till Box är relativt enkelt, för de flesta i landet som kan söka sig till E4 i norrgående riktning. Efter en varierat enformig vägupplevelse bör hoppet öka i höjd med Sundsvall, och den första bron över havet. Drygt sju mil senare kan den som har bråttom ta av längs den södra sträckningen av Ångermanälven och korsa över den genaste vägen, innan Lunde, för ytterligare en sträcka längs älven, bitvis på knappt farbar väg. Den som rest långväga kan istället fortsätta över Högakustenbron, som sträcker sig över den havsvik som utgör älvens mynning i havet. Strax efter det norra brofästet ligger ett trevligt hotell, med vacker kvällsutsikt över vattnet och bron både från restaurang och hotellrum. Jag har just gjort denna resa, upplockad längs vägen att åka i en av två bilar fyllda av likasinnade, och nu är det dags för en ordentlig rundtur på destilleriet.

Roger Melander

Roger Melander

Vår guide runt anläggningen heter Roger Melander och är destillerichef på Box. Roger verkar vara brutalt ärlig på ett medvetet vis, men även lite klurig, attribut som säkert hjälper när skutan skall styras. Mitt i den obligatoriska genomgången av hur malt valsas till rätt krossnivå – något som passerat mina öron ett flertal tillfällen på andra anläggningar – har han genast allas fullständiga uppmärksamhet.

Förr i tiden malde man nattetid för att det var bättre att endast nattskiftet strök med [vid explosionsrisk i dammig miljö], inte hela arbetsstyrkan. Jag bryr mig inte om min personal, så de får mala även dagtid.

Malten på Box valsas förstås endast dagtid och destilleriets whisky produceras av pilsnermalt. Resultatet blir en vört med lägre sockerhalt än konventionellt, men enligt utlåtande bidrar valet av malt till en bredare smakprofil. Mäsken jäses i tre jästankar av rostfritt stål, först två dagar för att jäsa ut socker till alkohol, omkring 7,5%. Jästen får sedan ytterligare en dag för att producera estrar och sammansättningar som skall få bearbetas av pannorna och skäras till det hjärta som utgör önskad doft- och smakprofil. När en jästank är klar för destillering kan den genast rengöras och förberedas för nästa omgång. Med sex arbetsdagar per vecka hinner tankarna alltså roteras två varv. Om produktionen så får fortgå kommer resultatet om ett antal år vara omkring tvåtusen flaskor dagligen, skeppade från Box.

Pannorna på Box

Pannorna på Box

Pannorna på Box är aningen större än de på Kilchoman, och påminner om desamma. Det förklaras kanske delvis av att de är framtagna av samma man. Kanske hade pannorna tillåtits vara större om det varit smidigt, men det förtäljer inte historien. Storleken på pannorna är nämligen sådan att de kunde lyftas in i pannhallen först efter att karmarna på porten monterats ned, med minsta möjliga marginal. När pannorna installerades fanns Roger ännu inte med i bilden varför han får frågan om han skulle önskat något annorlunda om han skulle få möjligheten att välja fritt.

Kanske en boll på halsen till [mäsk]pannan, för att skapa högre turbulens och större kontakt med koppar när ångorna stiger.

På spritpannan, som är något mindre än mäskpannan, sitter just en sådan boll som en krage på halsen. Efter armen som går ut med lätt sluttande vinkel från vardera panna ligger en inkapslad kylslinga som matas med iskallt vatten direkt från älven. Den ger stabil kylning på 4°C i stort sett året runt.

Destilleriet är ett av få i världen som har en produktionslinje helt anpassad för två parallella spritrecept. Efter spritpannan sitter dubbla uppsättningar sprittankar, både för det utskurna hjärtat som skall sparas och för den bortskurna svans som skall skickas in i nästa kok av respektive recept. Dubbla linjer skickar sedan spriten vidare till nästa lokal för spädning innan fat kan fyllas ur två separata tankar. Båda spritrecepten upplevs påtagligt rena, varav det ena har en försiktigt rökig karaktär. Efter att ha provat resultatet av relativt ung whisky (och ännu yngre lagrad maltsprit) från varierade fattyper spår jag en lysande framtid för det orökiga spritreceptet, speciellt när det lagras på ex-bourbonfat.

Besöket har inneburit en nytändning av mitt personliga intresse för svensk whisky och det känns nu extra spännande att ha möjligheten att följa ett ungt destilleri i framfart, denna gång på (relativt) nära håll. Faktum är att vi i resesällskapet bestämde oss för att tillsammans göra som så många andra gjort tidigare, att ställa in ett privatägt fat i Box lagerhus, Bloggarfatet!

Stöd Living Dead Brewery:


3Aug/123

Spirit of Hven med ekfat som specialitet

Som destilleri nummer tre att lansera en svensk whisky hör Spirit of Hven till pionjärerna i landet. Det är dock tydligt att förarbetet till den första utgåvan Spirit of Hven Urania varit omfattande. Destilleriet är beläget på ön Ven utanför Landskrona. Ön är något av en semesteridyll och för dig som planerar en semester i soliga Skåne kan en dagstur till Backafallsbyn kanske vara något. Spirit of Hven är ett litet destilleri med alla mått mätt. Mäskpannan tar endast 1500 liter och spritpannan 750 liter. Det kan jämföras med lilla Kilchoman som producerar nätta 70000 liter om året i sina nästan exakt dubbelt så stora pannor, 3000- respektive 1600 liter. Därtill kommer att Spirit of Hven inte enbart producerar whisky. Det ges utrymme åt fler spritsorter, samtliga lagrade på ekfat.

Anja och Henric Molin på Spirit of Hven

Anja och Henric Molin på Spirit of Hven

Vi har privilegiet att få bli guidade runt destilleriet av Henric Molin. Henric har jobbat med whisky i 20 år, men framförallt har han forskat på ekfatets inverkan på sprit (och whisky). Det är tydligt att ordning, noggrannhet och säkerhet alla har hög prio på Henrics lista. Vi blir exempelvis tvungna att lämna kamera och annan elektronisk utrustning bakom oss när vi går in på anläggningen, och det sitter en koldioxidgivare fäst vid bröstfickan på labbrocken under hela turen runt produktionsanläggningen. Vi blir visade förbi jäskar i rostfritt stål. Däri jäses malten till relativt höga 6-8% alkohol. Det är för att få ut så mycket smakämnen som möjligt. En relativt hög halt mjölksyra bidrar vid destillering till ytterligare estrar med olika smak- och doftegenskaper. Vi får smaka på mäsken och jag förvånas över den relativt försiktiga syran. Förväntningen låg närmre spontanjäst belgare än den syrliga färsköl det faktiskt verkar vara. Jag passar även på att smaka på råspriten (till ekologiskt brännvin) från pannorna, nervattnad till 40% alkohol. Resultatet doftar trevligt av körsbär.

Spirit of Hven är antagligen unika i världen när det gäller urval av ekfat för lagring av whisky. Precis som de flesta andra destillerier lagrar man whisky på olika varianter av amerikansk och europeisk ek. Henric berättar att bland de över 600 arterna är det endast en liten del som passar för lagring av ädelsprit. Exempelvis aktar han sig gärna för den svenska ek som planterats av flottan på 1700-talet. Detta speciellt för att dessa ekar valts ut för sin egenskap att stå emot saltvatten och ha en konserverande inverkan på virket. Ekfat av sådana träd får därför högre halter av bland annat garvsyra som kan ge oönskad effekt vid lagring av whisky. Henric berättar också att det finns problem med exemplar av europeiska ekar som blivit utsatta för diesel- och fotogenskador under andra världskriget. Därför tar man prover från alla träd och väljer endast virke från de årsringar som förväntas ge önskat resultat vid lagring.

Samtliga ekfat väljs och sätts samman med målet att lagra vodka, gin, kryddat brännvin eller (framförallt) whisky. Utvalda fat lånas ut till vingårdar som destilleriet samarbetar med. På så vis håller Henric full koll på fatens historia. I praktiken betyder detta att man inte bara måste planera tio år framåt för lagring, utan även sedan tio år bakåt i tiden planerat för att förbereda de fat som skall fyllas idag. Spirit of Hven använder inte heller bagagnade bourbonfat, utan låter istället de övriga spritsorteran inviga de fat som inte lånats ut till vingårdar. Det kryddade brännvinet ligger exempelvis ett år på fat innan det smaksätts och slutdestilleras, varpå de får ytterligare en tid på fat innan buteljering. Somliga whiskyfat är även helt oanvända innan de fylls med råsprit och läggs på lager.

Besökscentrum för Spirit of Hven, Backafallsbyn

Besökscentrum för Spirit of Hven, Backafallsbyn

Det är tydligt att Henrics noggrannhet och metodiska arbetssätt är nyckel till framgång för det lilla destilleriet, även om han blygsamt tillskriver övrig personal stor del i resultatet. Med en bakgrund som kemist angriper han hantverket genom analys av slutproduktens beståndsdelar. Henric förklarar att det i förväg bestäms hur länge en viss fatfyllning skall ligga lagrad, och att whiskyn designas så att den skal tåla sin lagringstid på bästa vis. För längre lagring måste därför whiskyn innehålla mer syror som kan ombildas till andra smakämnen.

Henric tycker att whisky skall kunna vara god nog att buteljeras även vid ung ålder och att den bör tåla att vattnas ner hårt. Så när jag slutligen får ett prov av Urania under näsan visar sig den tre år unga utgåvan fullt njutbar, speciellt spädd med vatten. Vi ser kanske ändå framförallt fram emot vad som komma skall – med så många spännande fat på lager. Möjligen fortfarande influerad av det tidigare provet råsprit hittar jag körsbär även här.

22Sep/113

Kilchoman – minst, yngst och charmigast

På lilla Kilchoman påpekar man gärna att man årligen producerar i runda slängar 100 000 liter sprit. Det är i sammanhanget skotsk whisky en väldigt blygsam siffra. När vi landade i Port Askaig med färjan från Kennacraig tänkte vi att vi nog borde svänga in till Caol Ila, om så bara för att ha sett det med egna ögon. Strax efter att vi tycker oss ana destilleribyggnaderna genom grönskan instruerar en stor skylt oss att vända om. Det visar sig att destilleriet sedan juni 2011 har lagt ner produktionen för att fram till december bygga ut för att klara en än större produktionsvolym. Efter ombyggnationerna kommer Caol Ila ha kapacitet att häva ur sig en mängd sprit som motsvarar Kilchomans årliga produktion på två dagar! Vi tycker att den mindre skalan känns mycket charmigare, även om vi förstår motivationen till en storskalig produktion.

Prov på råsprit från Kilchoman

Prov på råsprit från Kilchoman

Vår guide Laura MacAffer förklarar för oss att Kilchoman försöker göra allt i sin produktion 100% Islay. Därför odlar Kilchoman eget korn och mältar såväl lokalt odlad som inköpt korn på sitt lilla mältningsgolv, som ligger i den byggnad där kölnan byggts till. Malten torkas med en sval torvrök. För att kyla röken vattnas torven om det skulle bli för hett. Resultatet av processen blir en försiktigt rökt malt som står till grund för hela produktlinjen på Kilchoman. Efter att ha kikat på mältningen, som fortgår enligt ett rullande veckoschema, bär rundturen vidare mot jäskaren och pannorna. Pannorna, som vi passerar på väg mot jäskaren, är inrymda i en före detta traktorhall. På Kilchoman används fyra jäskar av rostfritt stål. Genom varje kar passerar 5500 liter mäsk, som jäses till en öl med omkring 8% alkohol innan det är dags för destillering. När båda pannorna behandlat produkten återstår 800 liter råsprit med 65% genomsnittlig alkoholhalt. I den vanliga guideturen ingår för dem som är sugna att prova smakprov på mäsk, råsprit och färdiglagrad whisky. Vi kan starkt rekommendera att prova råspriten. Provet som är taget tidigt i den andra destilleringen är visserligen 70% alkohol, men resultatet är otroligt njutbart. Laura varnar oss för att dricka direkt ur glaset och föreslår istället att man skall doppa fingret för att få en hint om smaken. Vi ser dock ingen anledning till att inte smaka ur glaset om man är van vid cask strength och bara tar det varligt. Det doftar tydligt av anis och söta lakritstoner, helt jämförbart med de anislikörer som redan finns tillgängliga, men med ett vassare bett. Faktum är att råspriten håller så hög kvalitet att vi inte ser varför den skulle behöva läggas på fat. Produkten borde definitivt gå att sälja som den är. Det skall dock bli verkligt spännande att få reda på vad 8-10 år kan göra för whiskyn, när den dagen är inne.

Laura MacAffer på Kilchoman

Laura MacAffer på Kilchoman

Sista delen i rundturen, innan det är dags att få prova ett par olika utgåvor färdig whisky, går via lagerhuset. Inne på lagret blir det extra tydligt att det är en begränsad produktion som pågår på det lilla destilleriet. Det ligger visserligen ett antal rader fat staplade, men med en stund över skulle du antagligen inte tappa räkningen om du började kartlägga faten. Det första fyllda fatet ligger fortfarande i lagret, i bra läge för fotografering. Laura berättar om förväntningarna efter tre år och en lång dag, när de första dropparna tappades ur ett systerfat. Trots en relativt ung whisky har Kilchoman fått bra gensvar på sina produkter. Dessutom har den svenska publiken haft turen att få tillgång till ett flertal spännande utgåvor på Systembolaget. Vi har så klart redan provat en del av utbudet i smyg, och lovar dessutom att återkomma med djupgående analys av ett par av utgåvorna så snart som möjligt.

När Kilchoman bestämde sig för att bygga ett nytt destilleri på Islay fick de hjälp av de andra destillerierna på ön att komma igång. På så vis har man sluppit återuppfinna hjulet och istället kunnat dra nytta av den erfarenhet som redan finns i branchen. Dessutom har man satsat på ett genuint hantverk och valt att ta fram ett par helt nya pannor för att forma den karaktär man varit ute efter på slutprodukten. Det verkar som om alla vill att det skall gå bra för Kilchoman och vi tror att det är precis det som är på väg att ske. I själva verket var det faktiskt länge sedan det började destilleras på gården, som hos många andra gårdar på den tiden, även om det ett längre tag endast brändes för gårdsbruk. År 2005 var det helt enkelt dags för ett nytt destilleri på Islay, 124 år efter det senaste nybygget.

9Sep/113

I goda händer hos Ardbeg

Efter en dag i Campbeltown med besök på Springbank har vi planerat att fly fastlandet för ett besök på en av whiskyns viktigaste öar, Islay. Att ön fått sådan betydelse för skotsk whisky beror kanske främst på två saker otillgängligheten för skattmasen och tillgängligheten för transport till sjöss. Vi bestämmer oss för att snabbt svänga av för att åtminstone få en bild av det största destilleriet innan vi sätter av mot Ardbeg, som är det huvudsakliga målet för dagen. Efter en krokig, stundom enfilig tur i vänstertrafik kommer vi fram till fyra skyltar, där den största säger att vi absolut inte får åka vidare, men att Lagavulin gärna tar emot oss istället. Två mindre skyltar nämner att man inte får parkera bredvid gräset den större skylten sitter i och att man inte heller får beträda gräset. Det finns även en skylt med riktning för den som ändå vågar åka vidare. Caol Ila håller tydligen på att bygga om för utökad kapacitet och beräknas vara igång igen senare under året.

Ardbegs lagerhus

Ardbegs lagerhus

Efter vårt lilla äventyr bär färden vidare genom Bowmore och mot Port Ellen. Den vägen är något större än det andra alternativet som svänger av innan Bowmore. Vi får här njuta av den längsta raksträckan på ön, över 1 mil. Vägen som är dragen över en lång torvmosse med torvtäkter passerar även den lilla flygplatsen som ligger inklämd åt havet till. På vägen ut mot pärlbandet bestående av de tre urtypiska rökiga Islaymalterna Laphroaig, Lagavulin och slutligen Ardbeg gör vi misstaget att utgå från att det inte kommer att finnas mat på destillerierna. Vi stannar till för lunch i hamnsamhället Port Ellen, vars färjetrafik för tillfället är satt ur spel på grund av upprustning av färjeläget. På Cyber Café får vi förutom en superb lunch tillgång till internet en liten stund innan vi åker vidare mot Ardbeg. Väl i händerna på Mickey Heads, destillerichef hos Ardbeg och vår vägvisare för dagen, blir vi medvetna om att The Old Kiln Café inte bara hade kapacitet att mälta korn (historiskt sett) utan även har ett utbud av maträtter för hungriga destilleribesökare. Nästa gång blir vi tvungna att prova vad kaféet har att erbjuda.

Mickey Heads vid jäskaren på Ardbeg

Mickey Heads vid jäskaren

Mickey Heads utstrålar trygghet och professionalism. Vi fascineras av den mysigt skotska dialekten, som han erfaret anpassar till en nivå som är lätt att förstå även för en ovan turist. Mickey är unikt nog den enda destilleriechefen på Islay som ursprungligen kommer från ön. Whiskykarriären började för Mickey hos den större grannen Laphroaig och senare med en period utanför Islay, på grannön Isle of Jura vid destilleriet med samma namn. Efter insikten att gräset inte är grönare på andra sidan sundet rekryterades Mickey tillbaks till Islay och Ardbeg. Vi har den stora turen att få traska runt med Mickey på destilleriet och titta på produktionen. I jäshallen berättar Mickey att samtliga jäskar av Oregontall har gott om år på nacken och att man regelbundet genomför service av de äldsta, då ett antal plank byts ut mot färskt trä. När vi tittar ner i det sista i raden av jäsfat möts vi av en häftig alkohol och koldioxid-puff. Det är spännande att få vara så nära produktionen av en så pass grym whisky och när vi blir erbjudna att prova ölen som är nästan färdig för destillering kan vi inte tacka nej. I samma ögonblick kastas våra förställningar om whiskyproduktion på ända. Ölen skulle definitivt gå att lansera som färsköl, i det här fallet en ordentligt rökig färsköl.

Armen på Ardbegs spritpanna

Armen på Ardbegs spritpanna

Efter besöket i mäskhallen går vi nedför en trappa in i det spännande rummet. Här står två pannor, en mäskpanna på 18270 liter och en spritpanna med kapaciteten 16957 liter. Ardbegs spritpanna har en återförande kanal i armen på spritpannan. Det gör att spriten får destilleras något längre och därmed kan stora molekyler slås sönder ytterligare. Mickey förklarar att det inte är mycket som återförs, men att det innebär att Ardbegs whisky dubbel-destilleras (och sedan litet till). Ardbegs pannor går kontinuerligt för att schemat skall flyta måste mäsktunnorna och jäskaren hålla ett jämnt flöde. För att hålla en jämn kvalitet måste det dessutom ske exakt likadant från dag till dag. Mickey berättar att det förstås inte går, men att de inte är långt ifrån. Nuförtiden beställer Ardbeg sin malt från mälteriet i Port Ellen enligt specifikationer. Att lägga ut mältningen på entrepenad underlättar säkert också om man försöker hålla en jämn kvalitet på slutprodukten. Vi får även titta in i whisky lagret. I Ardbegs lager doftar det härligt jordigt tungt. Det går att uttyda fruktiga toner, men det är de grövre torviga inslagen som gör sig högst hörda.

Innan vi far hinner vi få smaka på ett par prover ur utvalda fat. Det är spännande att inse vad Dr. Bill Lumsden har att leka med när han komponerar framtida produkter. Till de prover som ger störst aha-upplevelse hör ett som kommer från ett sherryfat. Det är tydligt vad Ardbeg Uigeadail får sina egenskaper från, men provet är kanske snarare en Uigeadail på steroider. Även om det är mycket intressant att diskutera whisky med Mickey måste vi erkänna att det uppstår språkförbistringar. Vi är helt enkelt inte vana att utrycka oss i doft och smak på engelska. Hur förklarar man till exempel att en smakupplevelse ger ett samlat intryck? När vi till slut lämnar destilleriet inser vi att vi tillsammans med Mickey är siste man kvar på plats. En hel eftermiddag har flugit förbi medan vi gått runt på området. Vi måste därmed passa på att tacka Mickey än en gång, för ett besök utöver det vanliga.

31Aug/112

Springbank – Handgjord whisky av rang

Minst en gång i livet bör en whiskyintresserad människa med självrespekt ta sig till Skottland. I vårt fall var det till hälften planering (Martin) och till hälften fullständig överraskning (Daniel) som tog oss västerut. Vår resa startade på Arlanda och gick via en flygtur till Edinburgh. Väl där hyrdes en bil och färden fortsatte västerut mot Glasgow. Egentligen borde GPSen ha lett oss nordväst från Glasgow till Loch Lomond och några bergiga pass väster om Tarbet. Dessvärre hade den blivit något felkonfigurerad av undertecknad och ledde oss istället till Gourock, ett färjeläge rakt västerut från Glasgow. En färjetur och en okänd summa brittiska pengar senare befann vi oss i Dunoon, varifrån färden fortsatte norrut tills vi anslöt till A83:an/A82:an, den väg vi borde ha färdats ut från Glasgow. Vårt resmål för dagen var södra Kintyrehalvön, Campbeltown och Springbank.

Jenny från Springbank förklarar beteckningarna på ett sherryfat

Jenny från Springbank förklarar beteckningarna på ett sherryfat

Naturen längs vägen är underskön och bilvägarna precis tillräckligt breda för att två lastbilar ska kunna mötas om förarna i exakt rätt ögonblick rycker i ratten så att förarkupéerna gungar till, bort från mittlinjen. Annars ryker sidospeglarna!

I Campbeltown var vi inackorderade i annexet till hotellet Seafield, även om incheckning och frukost skedde i hotellet Ardshiel, "2 doors down". Ardshiel innehar för övrigt utmärkelsen som 2010 års Whisky Bar of the Year enligt tidningen Wee DRAM. Vid tillfället för juryns beslut hade Ardshiel uppskattningsvis 450 olika malter i hyllan.

Jenny Karlsson från Springbank möter upp oss vid Ardshiel och vi blir slussade till destilleriet för en privat rundtur. Springbanks destilleriområde ligger i praktiken i centrala Campbeltown och under rundturen hörs discodunk från närliggande nöjeslokaler. Torsdagkvällar är Grab-a-Grannie nights i Campbeltown, förklarar Jenny. Många äldre kvinnor är ute och roar sig och bland grabbarna på destilleriet går snacket på fredagsmorgonar om vem som lyckats sno åt sig en kvinna ur det "öfre" segmentet.

Springbanks eldrivna, fasvända gräsklipparmackapär som används för luftning av kornet vid golvmältningen

Springbanks eldrivna, fasvända gräsklipparmackapär som används för luftning av kornet vid golvmältningen

J & A Mitchell & Co., företaget som äger destillerierna Springbank och Mitchell's Glengyle, har i runda slängar 66 personer anställda vid destillerierna. Skillnaden mellan Springbank, som gör allt vad de kan för att behålla en fullständigt traditionell produktion, och Mitchell's Glengyle, ett toppmodernt whiskybränneri, är att två rutinerade personer kan sköta hela produktionslinjen på Glengyle medan det krävs en betydligt större arbetsinsats för att hålla tillverkningen på Springbank flytande. Med det sagt så får man hålla i minne att Springbank gör precis allt lokalt, från att mälta korn (givetvis lokalproducerat så långt det går, men halvön Kintyre har svårt att tillgodose Springbanks behov) via själva sprittillverkningen till lagring och buteljering. Allt är gjort för hand eller medelst hyfsat primitiva metoder, som exempelvis den reverserade elgräsklipparen för smidigare vändning av kornet vid mältning. Springbank producerar i dagsläget tre olika whiskysorter: den två och en halv gånger destillerade Springbank gjord på lätt rökt malt (fast egentligen är det 2,75 ggr), den rökiga och dubbeldestillerade Longrow samt trippeldestillerade Hazelburn gjord på helt orökt malt. Glengyles bidrag till Campbeltowns whiskysortiment heter Kilkerran av den enkla anledningen att Glengyle som varumärke redan var upptaget. Dessutom vore det otypiskt att döpa en Kintyre-malt efter en glen (en smal, djup dal). Jenny visar oss skickligt och hemtrevligt runt på båda destillerierna. I ett försök att särskilja Springbank väljer hon att uttrycka skillnanden mellan Springbank och andra whiskydestillerier som skillnaden mellan hemlagade köttbullar och Mamma Scans.

Kilkerrans logotyp - ett hål i väggen

Kilkerrans logotyp - ett hål i väggen

Logotypen för Kilkerran, den single malt som produceras på Glengyle, har ett något komiskt ursprung. Bilden är en stiliserad version av effekten man får om man tittar ut genom den enda gluggen i muren som omgärdar destilleriet. De två vertikala streck som ramar in klocktornet är motsvarigheten till fängelsegaller, någon typ av armeringsjärn som en gång i tiden hindrat nyfikna från att klättra in genom hålet. Hur ägarna hindrat de som eventuellt valde att klättra över muren förtäljer inte historien.

Mot slutet av rundturen står vi i ett av Springbanks dunnage-lager och Jenny förklarar att den härliga doften i lokalen kommer av all avdunstning som sker från tunnorna. "Angel's share" utbrister någon i sällskapet. Alla pratar om angel's share, börjar Jenny, men här i Campbeltown finns inga änglar. De enda som tullar på innehållet i tunnorna häromkring är fåren. Efter en lång arbetsdag kan man vara säker på att det kommer att vara fullt med fulla får mitt på vägen när man ska köra hem.

Ordentligt mätta efter en "full scottish breakfast" bestående av blodpudding, korv, ägg, potatisplättar, stekt tomat, bacon och svamp på The Ardshiel sätter vi oss i bilen och knappar in färjeläget Kennacraig i GPSen. Från Kennacraig går färjan mot Port Askaig på Islay, och väl där väntar Caol Ila, Ardbeg, Laphroaig, Bruichladdich, Kilchoman och Bowmore. Islay here we come!