Tribut till torvmossen som heter Islay
Så var det snart dags för Ardbeg Day. Ardbeg firar sin dag i musik- och whiskyfestivalen på Islay, Feis Ile den 1 juni. Där lanseras också destilleriets årliga medlemsutgåva. För dem som inte kan ta sig till ön för att delta i festiviteterna erbjuds möjlighet att prova deras whisky på Ardbeg Embassy (i Stockholm) och ett flertal Ardbegkonsulat runt om i landet. Vi har dock fått möjligheten att prova utgåvan i förhand, så att du kan sukta extra mycket tills dess.
Ardbog
Ardbog
Provad av Martin 2013-05-16
Ardbog är en begränsad utgåva avsedd för medlemmarna i Ardbeg Committee. Whiskyn består av en blandning av fat från Manzanilla-sherry och färska bourbonfat som håller åldern tio år. Utgåvan är buteljerad vid vad som får antas vara fatstyrka, 52,1% alkohol. Som oftast för Ardbeg har whiskyn varken kylfiltrerats eller tillsats sockerkulör.
Doft: Mjuk men djup. Sedan kommer sältan och läderförklädet dras på. Manzanilla har fått sitt namn av kamomill (te) eftersom sherryn påminner om det, och visst går det hitta kamomill i whiskyn, eller aningen mynta. Hallonbåtar och plommon, syrligt. Härligt växlande mellan sälta och sötsyra. En lagom dos av torvsyra ligger som ett flor över glaset.
Smak: Syrlig med en besk knorr. Oregano och rosépeppar. Den torvrökta malten rullar ut sig som en matta över tungan och ryker försiktigt upp mot gommen. Otroligt speciellt när mosad banan blandas med läder, kolasås i en tydlig metallisk klang. Fortfarande aningen kamomillte.
Avslut: Klassisk Ardbeg med en något exotisk twist. Mango, kiwi och torkad banan. Ljus sirap och klassiskt fruktig citrus. Mogen apelsin, mjuk och väl avrundad glider den över mot sötare mandarin. En bit efter stängningsdags är det endast söt, grillad majs som hänger kvar i baren.
Betyg: Ardbog är en välbalanserad sherryutgåva med exoktiska referenser. Det finns element som påminner om stjärnskottet Ardbeg Galileo, men så finns det också element som påminner om flera andra utgåvor från destilleriet. Upplevelsen är på det hela taget otroligt jämn i sin leverans och kan inte belönas med mindre än av 5 torvmossar. Det som står ut speciellt just idag är den fräscha sältan som Ardbog bjuder på.
Precis som förra året kommer ett antal medlemsflaskor till Systembolaget. Då sänkte Ardbegs trogna fans hemsidan för beställning i samband med lansering. Om du har lite tålamod så kan det hända att du får möjligheten att lägga ut 799:- för ett eget exemplar.
Sist vill jag tipsa om att även om det inte blir en resa till den lilla skotska ön just denna Ardbeg Day, så kan det varmt rekommenderas att besöka destilleriet på torvmossen som heter Islay.
Att återbesöka en världsklasswhisky – PX
När man provar så pass många nya utgåvor som vi försöker hinna med, är det lätt att glömma bort vad som står längst in i whiskyskåpet. En av mina personliga höjdpunkter i whiskyväg är en utgåva som hör till de första flaskorna att recenseras här. Sedan dess har vokabulären och vanan att uttrycka upplevelser av whisky i text förändrats något.
Det är dags för ett litet återbesök hos en mycket speciell Glenmorangie. Jag undrar om det kan vara så att den huvudsakliga anledningen till att jag fortfarande rankar utgåvan bland de absolut bästa bland maltwhisky, är för att det var så pass länge sedan jag provade den. Har min smak förändrats eller förfinats sedan dess?
Glenmorangie Sonnalta PX
Glenmorangie Sonnalta PX
Provad av Martin 2013-05-09
Glenmorangie Sonnalta är den första utgåvan som lanserats under serien Private Edition, även om Glenmorangie Astar också brukar räknas in i sällskapet. Utgåvan består av whisky som efter huvudsaklig lagring på nya burbonfat förädlats på sherryfat från vin jäst på druvor av typen Pedro Ximenes, varav tillnamnet PX kan härledas. Whiskyn är spädd till 46% alkohol, icke kylfiltrerad.
Doft: Djup sötma av fikon, dadlar och torkad frukt som annars hör julen till. Från de lättare uttrycken hittas aprikosmarmelad och aningen mynta. Apelsin, ljusa druvor och gröna äpplen. Om whiskyn skall klassas i termer av dessertvin hamnar den doftmässigt mittimellan ett fruktigt portvin och en torr sherry. Mintchoklad avlöses av banankola. Russin!
Smak: Smörkola, nektarin, exotisk fruktjuice. Passionsfrukt och mango. Utöver flertalet associationer till nektar saknas inte fatupplevelse. Den levereras i en smakpuff som påminner något om hur torra eklöv doftar, sträv och knorrig. Havreknäcke, och färsk majs.
Avslut: Mängder av kryddig ek, kakao och druvsocker. Sammantaget liknar det mjölkchoklad mer än något annat. Plommon. Körsbärskompott. Peppar, mandelmassa och pecannöt visar den något strävare sidan av sherryfaten. Långt senare levereras fortfarande tropisk juice, likt ett bett i en nyskuren apelsinklyfta.
Betyg: Glenmorangie Sonnalta PX är en av de bästa sherrylagringarna som buteljerats. Den har utöver sötma från fruktiga fat även en ordentligt mått karaktär från eken. Otroligt väl avvägt balanserar whiskyn sträva och söta utryck mot varandra. Trots första minnet av utgåvan, som sätter en otroligt hög ribba, levererar whiskyn en upplevelse som antagligen borde belönas med mer än av 5 torvmossar. Det är bara att konstatera att det gärna fick vara dags för en ny vällagrad sherryförädling till nästa års Private Edition från Glenmorangie.
Efterföljarna till Sonnalta har visat på ett engagemang att leverera nya spännande förädlingar från mindre vanliga fattyper. Glenmorangie Ealanta som är den senaste i serien, är kanske minst spektakulär i samlingen, men mycket trendigt lagrad på färska ekfat. Även om vi gärna ser en ny lagring på PX, så misstänker vi att det fortfarande borde finnas fler fat av experimentell karaktär att visa upp innan det blir dags för Sherry igen.
För att dyka djupare i destilleriets dessertvinslagringar är det kanske standardutgåvorna vi borde ge oss an härnäst. Där finns fatförädlingar av Sauternes, Port och Sherry att välja på, samtliga riktigt skapliga utgåvor om jag inte minns helt fel. Har du kanske någon egen favorit bland dessa?
Inte elegant, men väl fruktig Braunstein
Vi har tidigare provat en rökig whisky från Bryghuset Braunstein, så nu är det dags för den fruktiga förlagan från samma år. Båda utgåvorna finns fortfarande på Systembolaget, och om man söker på systemets hemsida så hittas även utgåvor från tidigare årgångar.
Prov från fat på Braunstein
Braunstein Library Col. 12:1
Provad av Martin 2013-04-06
Braunstein Library Collection 12:1 är den första tappningen för 2012 från det danska mikrodestilleriet. Utgåvan består av en blandning av fat från Oloroso och Sauternes. Whiskyn är spädd till 46% alkohol i samband med buteljering. Med en relativt begränsad produktion får varje enskilt fat månadsvis uppmärksamhet för att följa utvecklingen.
Doft: Ostfralla och nyskurna apelsinklyftor är det första som kommer fram. Tång. Nyponfrö och nyponbuske. Man vet hur frö från nypon doftar om man använt dem som klipulver. Hallonbåtar. Nysköljd persilja.
Smak: Svårdefinerad, spretig, ung whisky får plötsligt ny textur och blir som bivax. Vinuös med en dragning åt tranbär. Det finns en metallisk klang av smått korroderat stål, men även en sträv fruktighet. Persika.
Avslut: Salt nötmix, både mandel och cashew finns med. Enbuske och valnöt letar sig fram och visar upp ekens inverkan. Sältan för tankarna till en saltstänkt klippa på västkusten. Björnbär och tungt sött vin.
Betyg: Braunstein 12:1 visar att relativt ung whisky får bra fart i Sauternes. Nästan lite väl bra fart. Det finns fortfarande utrymme för polering av uttrycken, men utgåvan håller väl ihop. Med en mjukare avrundning från längre tid på sherryfat hade whiskyn antagligen levererat något över av 5 torvmossar, men stannar nu vid klart godkänt.
Om vi blickar tillbaks och jämför provet ovan med Braunstein 12:2 verkar det som om sältan är en sammanknytande länk mellan detta och det torvrökta maltreceptet. Har du provat någon av de andra begränsade utgåvorna så är vi intresserade av din erfarenhet för att bilda oss en träffsäkrare uppfattning om varumärket i helhet.
Än så länge känns det som om det är mycket stor variation från utgåva till utgåva, men med några års lagring kan Braunstein absolut bli en stabil konkurrent till det inhemska utbudet av maltwhisky i Sverige. Bryghuset Braunstein har dessutom en fördel gentemot de svenska alternativen eftersom de är inte helt beroende av att whiskyproduktionen skall leverera kapital på en gång. Bryghuset Braunstein producerar även öl i sina lokaler.
Hemlighetsmakeri kring Glenlivet Alpha
Har du googlat efter Glenlivet Alpha? Det har vi – för när en inbjudan till en förhandsprovning av den nya utgåvan dök upp var vi tyvärr tvungna att tacka nej. Inte desto mindre blev vi förstås nyfikna på vad det är frågan om för alster som höljs i dunklet av en ganska smart marknadsföringskampanj för Glenlivet, som listigt nog nu även inkluderar vår lilla blogg.
Vi har inte några uppgifter om vad som ingår i utgåvan, utan har istället fått i uppdrag att själva försöka lura ut vad det är frågan om för sammansättning. Det är ingen lätt uppgift, men desto mer utmanande!
The Glenlivet Alpha
The Glenlivet Alpha
Provad av Martin 2013-05-04
Glenlivet Alpha är än så länge en ospecificerad utgåva. Den är dock begränsad till en upplaga om 3350 flaskor, varav endast 30 kommer till Sverige. Vi har kunnat läsa oss till att utgåvan håller 50% alkohol. Med en sådan alkolholhalt finns det utrymme för gedigen ålder vid fatstyrka, men en jämn siffra betyder ofta att det är frågan om en spädd utgåva eller blandade årgångar. Vi kompletterar med information så snart vi vet mer!
Doft: Många former av äpple möter upp redan vid glasets kant. Äppeljuice, äppelmos och äppelpaj, äpple helt enkelt! Därunder finns något tyngre, som bränt socker eller mörk sirap. Hallonmumrik bidrar med den första godisreferensen. Punschspraliner och mörk choklad hör till de dovare uttrycken som får utrymme först när näsan vant sig vid de spralliga, fruktiga estrarna. Senare kommer akasiahonung och vanillin. När glaset är helt tomt har äpplena förvandlats och är nu istället mogna päron.
Smak: Rund och träig på samma gång. En övergripande sotkänsla vittnar presumptivt om hårt kolade fat. Kanderade äpplen och knäck blandas med smöriga intryck som är vanligare för bourbon än för scotch. Det finns gott om kryddiga utryck från både chili och ingefära. Samtidigt dyker vanilj upp, förvånande nog i smaksammanhang, och bekräftar doftupplevelsen.
Avslut: Karamelliserat socker. Äppelcidervinäger ligger fint fördelad över ett sotat flarn av hickory. Apelsinskal och ingefära dyker upp bland fatreferenserna. Torr mustad cider har mer än bara några gemensamma referenser med whiskyn i det förlängda avslutet.
Betyg: Glenlivet Alpha är en typisk utgåva för destilleriet samtidigt som den är mycket speciell. De karakteristiska estrarna knyts samman av en mer än vanligt spännande fatuppsättning. Min bästa gissning är att vi just kikat på en utgåva primärt blandad från färska ekfat. Faten har gissningsvis rostats hårt innan de fyllts för att lagra whisky. Jag tror inte på europeisk ek, utan snarare amerikansk. Utgåvan är trevlig och riktigt intressant, kanske rent av förtjänt av betyget av 5 torvmossar. Sedan får vi se när destilleriet släpper på hemligheterna om gissningarna träffar ens i närheten av någon sanning.
De senaste åren har ett flertal spännande fatlagringar som härstammar från experiment som grundlades för tio år sedan eller mer dykt upp. Det skulle inte förvåna mig om Glenlivet Alpha är resultatet av just ett sådant experiment. Då kan det mycket väl finnas fler fat med liknande kvalitet på lager från efterföljande år.
För att värma upp näsa och tunga inför utmaningnen användes en skvätt Glenlivet Nàdurra Triumph i ett glas vid sidan om. Efter en grov jämförelse känns det helt möjligt att Alpha består av yngre whisky relativt Nàdurra-utgåvorna, men det förutsätter nog att gissningen om färska ekfat stämmer. De funna parallellerna till bourbon gör dessutom att det känns som om whiskyn lika gärna skulle kunna ha lagrats i varmare breddgrader.
Foto: Pontus Johansson
Helt annorlunda Bladnoch från 90-talet
När jag provade Bladnoch i montern hos Svenska Eldvatten slogs jag av en markant skillnad mot en av mina egna flaskor från destilleriet. Det är visserligen frågan om en fristående buteljering ställd mot en originalbuteljering, men skillnaden mellan de båda utgåvorna är avsevärd. Därför verkade det som en trevlig idé att presentera den nyfunna flaskan med en liten genomgång här.
Min egen Bladnoch 15 hör till de absolut första flaskorna som recenserats här på bloggen. Den borde vara ungefär samtida med den fristående buteljeringen som vi nu skall titta närmare på. Båda utgåvorna destillerades nämligen innan en irländare bestämde sig för att åter ta destilleriet i produktion och börja bränna skotsk whisky, det vill säga innan åren 1993-2000 när anläggningen låg i malpåse.
The Golden Cask Bladnoch 1990
The Golden Cask Bladnoch
Provad av Martin 2013-04-28
The Golden Cask Bladnoch är buteljerad vid fatstyrka på 49% alkohol. Utgåvan består av 308 flaskor tappade 2012 från ett enskilt fat med whisky destillerad 1990.
Doft: Spralligt fruktig och syrlig. Fläder, krusbär och björnbär. Bär och blommiga uttryck blandar sig väl, exempelvis plommon och maskros. Här finnns strävt utryck av aprikos, men även söta och runda av körsbär och jordgubbe.
Smak: Citronskal, valnötsträ och kastanj. Det finns mycket att hämta från fatbeskan, men det finns också söta element att filtera ut, som honung och röda äpplen.
Avslut: Härligt syrliga äpplen, honung och ljus sirap. Kanske rent av lite knäck! Definitivt mer socker än beskan från ekfat vill släppa fram. Granatäpple.
Betyg: Det är väldigt spännande att läsa ett äldre kapitel ur boken om Bladnoch, och som du kanske märker av omdömet, uppfriskande. Utgåvan från the Golden Cask presterar absolut bäst doftmässigt och det är också här den största variationen finns, flest lager att utforska helt enkelt. Eftersom doft och avslut inte ens är nära att tråka ut, utan istället eggar till en ny doftomgång blir betyget av 5 torvmossar.
Nu när vi ändå har ångan uppe kan det vara intressant att knyta an till svensk whiskyhistoria. Två av Bladnochs pannor såldes nämligen till Sverige i samband med att Inver House Distillers installerade fyra nya efter andra världskriget. De sålda pannorna fick sedan producera Skeppets Whisky, en svensk rökig blended bestående av 55% maltwhisky och 45% grainwhisky åt Vin & Sprit(centralen) i ett antal år innan produktionen lades ned på grund av utebliven framgång.
Pannorna från Bladnoch finns fortfarande kvar i Vin & Sprits ägo, den ena utställd på Vin & Sprithistoriska museet i Stockholm, och den andra i produktion brännandes spriten till Östgöta Sädesbrännvin.
Kaffelagrad svensk whisky blir specialfinal
Nu är det dags för finalen för Special-utgåvorna från Mackmyra. Den sista utgåvan, med nummer tio i serien, knyter an till svensk dryckeshistoria. En del av whiskyn är nämligen lagrad på kaffemättade fat. Som en del av processen har lokalt rostade kaffebönor fått dra i maltsprit. Det är sedan maltspriten som under ett par veckor fått sätta karaktären på faten innan de fyllts med med destillat med målsättning att lagras till whiskyålder. Finns det förresten något som är mer svensk whisky än just whisky med kaffekaraktär?
Utgåvan släpps med tillnamnet Kaffegök, men vi bör kanske inte anta att syftet är att ersätta en traditionell kask för den sakens skull. I utgåvan finns en blandning av följande fattyper:
- Kaffefat (amerikansk ek)
- Svensk ek
- Ex-Bourbon
- Ex-Sherry
Kaffefaten står för en hög andel av kompositionen och många fat är av mindre typ, så kallade quarter cask. Tanken är att faten som alla är nya eller 1st-fill skall bidra med intensivt kryddiga och fruktiga intryck. Nu upp till bevis!
Mackmyra Special 10
Mackmyra Special 10 Kaffegök
Provad av Martin 2013-04-25
Mackmyra Special 10 Kaffekök är en begränsad utgåva varav 10 000 flaskor hamnar på Systembolaget 2 maj. Whiskyn är spädd till 46,1% alkohol i samband med buteljering. Mackmyra brukar varken kylfiltrera eller tillsätta sockerkulör till sin whisky.
Doft: Äpple, grönt äpple! Vanilj. Under en syrlig sugkaramell breder mjuk mjölkchoklad ut sig, kanske rent av romerska bågar. Mandarin. Päroncognac eller söt piggelin. Sötman drar åt mandelmassa, fet och fyllig. Romrussin. Äggtoddy?
Först efter att ha smakat på dropparna hittas den första kaffearomen, med viss sälta. Tydligt och överraskande dyker den upp för att försvinna lika snabbt igen.
Smak: Mjuk och jämn, i första angreppet aningen anonym. Efter en kort stund börjar skådespelet så, med kryddiga fattoner som breder ut sig i munhålan. Rotmos. Mandelmassan kommer tillbaks med en smörig nötighet. Vitpeppar och chilifrukt hör till de dominerande kryddupplevelserna som i övrigt är svåra att ge bättre beskrivande namn än peppar.
Avslut: En härlig nötighet påminner mer än lite om skalet från skållad sötmandel. Rönnbär. Surdegstoast med pinjenöt lägger en udda referens från ett lokalt fik till whiskyn. Hjortron dyker upp, aningen mer som bär än som marmelad. Det här är en whisky som dröjer sig kvar på tungan.
Betyg: Passande nog är den sista utgåvan den kanske mest spännande i serien. Med Special 10 känns det som att Mackmyra har hittat hem. Frågan jag ställer mig är om det är whiskyns ålder, den höga andelen färska fat, eller experimentet med kaffe som bidrar mest till mognaden. Antagligen bidrar även det faktum att faten är förhållandevis små. Det finns i vilket fall gott om både smak- och doftuttryck att sortera. Betyget blir således inte mindre än av 5 möjliga torvmossar, torvbristen till trots.
Special lanserades som uppföljare till premiärserien Preludium, och vi kan nog vänta oss en ny serie efter detta. Även om Special avslutas i och med den tionde lanseringen, så kommer destilleriets master blender Angela D'Orazio fortsätta blanda begränsade utgåvor. Nästa gång vi får se resultatet blir mot årets slut, men innan dess lovas andra nyheter från Mackmyra.
Vi återkommer så fort vi vet mer...
Premiär för En öl & whiskymässa 2013
En öl & whiskymässa i Göteborg gav oss ett par nya bekantskaper. Vi lärde känna Glenn, som är en blended malt, och fick möjlighet att träffa ett par kända ansikten i whiskyvärlden som vi inte haft anledning att stöta på tidigare. Bland whiskybloggare hittades både Fredrik och Martin från VeckansFredagswhisky.se, och Magnus från Whiskyinfo.se på mässan. Magnus är på timeout från whiskyn ett tag och pysslar mest med hembryggning av öl, läs gärna mer om det på LivingDeadBrewery.se. Tyvärr missade vi Johan från Whiskyblogg.se, eftersom han stod i Smögen Whiskys monter så gott som hela mässan, med undantag för de gånger vi var förbi och kikade. Det kommer förstås fler mässor och fler tillfällen!
Maltsprit lagrad på Sauternes
Innan vi går vidare kommer en liten teaser över det som avhandlades under En öl & whiskymässa 2013.
- Smögen Whisky Maltsprit Sauternes 65%
- Svenska Eldvatten Glenn Batch 1: Änna rökig 50%
- Balcones Texas Single Malt 52,2%
- Blackadder Raw Cask Clynelish 57%
- Amrut Greedy Angels 50%
- Port Charlotte 10 Heavily Peated 46%
- SMWS Remnants after the rain (127.23 Port Charlotte) 65,7%
- SMWS Sweat treats (G5.4 Invergordon) 65,6%
- Golden Cask Bladnoch 49%
Evenemanget, som arrangeras på Svenska Mässan centralt i Göteborg, var så populärt att man fick problem att hantera publikanstormningen på första dagen. Efter en läxa lärd var det betydligt bättre ordning och effektivitet att släppa in besökare på andra dagen.
Det är kanske inte så vanligt inom andra typer av mässarrangemang att mertalet av besökarna dyker upp direkt vid öppning, och antalet tillåtna samtidiga besökare fylldes helt enkelt för fort. Till arrangörernas försvar kan det nämnas att ett stort antal chansade på att kunna köpa obokade biljetter på plats trots att förköpsbiljetterna varit slutsålda sedan länge, vilket bidrog till ytterligare förvirring i köerna. Därför utlovar Stanley Wong som är arrangör en utökad mässa till nästa års upplaga och bättre logistik. Då förlängs mässan från två till tre dagar och utställningsytan blir dubbelt så stor. Ytan kommer väl till pass, för i gångarna var det varmt, trångt och högljutt, men med gemytlig stämning och många nyfikna besökare.
Smögen Whisky och Svenska Eldvatten
Tommy presenterar Glenn
Tommy på Svenska Eldvatten gjorde misstaget att introducera mig för Pär på Smögen Whisky innan han hann övertala mig att prova den senaste utgåvan. Därför fastnade jag en stund vid Pärs trevliga flaskor. Det fanns bland annat maltsprit lagrad två år på sauternes-fat, serverad vid 65% alkohol. Efter en lång stunds naturligt utvattnande i munnen (jag späder sällan med vatten) blommade den verkligen ut och visade på en mysig, kontrollerad torvighet. Faten har visserligen störst påverkan på whiskyn de första lagringsåren, varför slutlagring på dessertvinsfat är så populärt, men det lovar verkligen gott inför fullgod whiskyålder.
Smögen Whisky har ett rökigt maltrecept, men det finns även utrymme för en mjuk maltighet som binder samman smakerna. Om man frågar när en färdig utgåva kan vara tillgänglig, så är svaret att det beror på Systembolagets inköpare, men att det förhoppningsvis skall kunna vara möjligt till hösten.
Åter i Svenska Eldvattens monter blev jag så pass imponerad av Glenn Batch 1: Änna rökig att en recension av utgåvan fick föregå sammanfattningen av mässan här på bloggen. I sällskap av Fredrik, som dricker whisky på fredagar, hann jag även lukta på ett par utgåvor ur Golden Cask. Jag blev särskilt imponerad av en Bladnoch, kanske mest för att den skiljer sig så fundamentalt från en ordinarie utgåva vi provat tidigare och därmed överraskade fullständigt. Vi får anledning att återbesöka den i nyktert tillstånd för en "oberoende" analys av whiskyn.
Uppdatering 2013-05-02: Vi har nu även provat The Golden Cask Bladnoch.
Clydesdale
Lars visar en Clynelish
I montern hos Clydesdale blev jag guidad av Lars som hjälpte mig att navigera utbudet. Först i tur hamnade en maskerad flaska. Jag är inte expert på Speyside, men borde kanske ändå haft en aning om att det kunde vara Clynelish i glaset. Glad blev jag då när även ölbryggande Magnus missade att avgöra destilleri. Utgåvan, som är en Blackadder Raw cask visade tydligt att det är en serie oberonde buteljeringar att titta närmre på. Som extra mysfaktor simmade fiber från faten fortfarande runt i flaskan och vittnade om den ytterst försiktiga filtreringen av whiskyn i samband med buteljering.
Efter frågan om vad som är mest spännande i montern presenterades en indisk maltwhisky. Amrut Greedy Angels är den äldsta utgåvan från destilleriet i Bangalore hittills, med drygt åtta år på fat. Lagring i de förhållanden som råder i Bangalore ger en speciell, kryddig karaktär som delvis påminner om bourbon, gissningsvis på grund av den snabba omsättningen av faten i värmen. Vi diskuterar var gränsen går för hur många år på fat en motsvarande whisky borde kunna tåla och kommer fram till att just den här utgåvan antagligen klarat sig precis och befinner sig på rätt sida. Fast skulle det skulle lika gärna kunna komma en äldre utgåva med än mer exokisk doft och smak som är minst lika spännande som denna.
SMWS och Bergslagens Destilleri
Grainwhisky från SMWS
Även i montern hos Bergslagens Destilleri fick jag hjälp att välja. Patrik som arbetar med försäljning av företagets produkter berättade om framgången med deras Societybar. Tydligen har tillgången på oberoende buteljeringar från SMWS förfinat smaken hos Noraborna, som nu väljer och vrakar bland spännande utgåvor. Speciellt populär till desserter är tydligen grainutgåvan G5.4 Sweet treats (det fjärde SMWS-fatet från Invergordon), som doftar tydligt av skumbanan och är lätt att ta till sig.
Grainwhisky är något av en uppåtgående trend nu, även om det kan vara svårt att hitta utgåvor värda uppmärksamhet. SMWS har dock ett stort antal grainfat på sin lista att leta bland för den som är medlem. Beställningar ur den medlemsexklusiva listan hämtas ut på Systembolaget, med hantering som alkoholskatt och import färdig och avklarad. I medlemskapet ingår, förutom tillgång till listan med oberoende utgåvor, en prenumeration på sällskapets whiskymagasin unfiltered som innehåller reportage av hög kvalitet.
Angående produktionsstarten för egen whisky fick vi redan på att man väntar tills det finns kapital nog att underhålla en stabil produktion. Målsättningen är jämförelsevis en nivå något över den årliga kapactiteten på Ardbeg. Så fort finanserna finns på plats beställs pannorna från Skottland. Det kan nog vara klokt att säkra ekonomin med tanke på den tuffa lokala konkurrens som finns i Sverige. Då man måste sikta även utomlands, är det speciellt kul att Bergslagens Destilleri nyligen landat exportkontrakt på den egna blendedutgåvan Engelbrekt Blended Malt.
Efter en trevlig whiskymässa i Göteborg är det bara att konstatera att det var för länge sedan vi var ute bland folk. För att utöka kalendariet något hoppas vi på att kunna dyka upp även på Stockholm Beer & Whisky. Vilket blir ditt nästa whiskyevenemang?
Änna rökig whisky från Svenska Eldvatten
På En öl & whiskymässa i Göteborg gjorde vi vår första bekantskap med Glenn. Mer om mässan i nästa inlägg, för alla heter Glenn i Göteborg! Det var tydligt att just Glenn var den största magneten i den långa inbjudande montern för Svenska Eldvatten på whiskymässan. Tommy, som till skillnad från Glenn inte är en whisky, berättade lite om den nya utgåvan.
Glenn lanseras batchvis, och det är dessutom en lurig rackare. Därför kommer varje batch skilja sig åt på många sätt, inte bara smakmässigt.
Kanske kommer Glenn ge utrymme för utgåvor från destillerier som inte vill skylta med sina namn i marknadsföringen av oberoende buteljeringar?
Batch 1 är vilket fall som helst en änna rökig blended malt av whisky från fem skilda destillerier. Tommy berättar vidare att man fått lite hjälp med sammansättningen av whiskyn, och det är tydligt att alla bakom disken är stolta över resultatet. Jag själv blir inte heller helt oimponerad och därför är det nu dags för en djupare nos i glaset.
Glenn Batch 1: Änna rökig
Glenn Batch 1: Änna rökig
Provad av Martin 2013-04-17
Glenn Batch 1 är en blended malt blandad av whisky från fem destillerier. Tre av namnen har vi fått reda på de två övriga förblir ett mysterium. Bland de kända namnen hittar vi Laphroaig, Bowmore och Glengoyne. Trots att det är en blandning av flera fat är det frågan om en begränsad upplaga, om endast 300 flaskor. Whiskyn är spädd till blanka 50% alkohol.
Doft: Dovt sötsyrligt som vingummi á la svarta vinbär. För en änna rökig whisky är det förvånandsvärt fruktiga intryck som möter. Någonstans därunder ligger en bas som består av en nyöppnad rulle Lakrisal. Torven är fortsatt anonym, än har vi inte prickat in Islay på kartan. Istället en bred smörig maltighet, som den av ung Port Charlotte eller sherrylagrad Bruichladdich. Mjukt och fint uppbyggd, välbalanserad rent av. Salmiak och cassis!
Smak: Hjortron och lingon hinner möta bränt socker innan uttrycket genomgår metamorfos. Det är som att en liten boll med torv plötsligt blommar ut och sätter spjärn mot gommen och kinderna. Sedan är det sträv, härligt syrlig torv som dominerar. Aningen halstablett påminner om att Bowmore står på listan, annars är det läder, sot och bastuträ som håller takten.
Avslut: Hallon? Hasselnöt och björkved vittnar om att det ändå är något av faten som hunnit få år på nacken. Nu när den värsta torvattacken är över är det framförallt just nötiga toner som håller i fanan. Paranöt och (rostad) mandel till exempel. Under de torra träiga uttrycken döljs något betydligt oljigare som åter för tankarna till hjortron, eller torkad aprikos faktiskt!
Betyg: Glenn tar dig från svenska bär till rökig öwhisky inom loppet av några sekunder. Det är riktigt spännande att uppleva övergången både en och två gånger. En spontan tanke skulle kunna vara att jämföra utgåvan med Big Peat, men om jag inte missminner mig har Glenn mer gemensamt med Mackmyra Special 09. Förutsatt att man bortser från en ordentlig torvkick det vill säga. Betyget blir som oftast när vi blir överraskade, högt. Denna gång med av 5 möjliga torvmossar.
Du kanske också var på mässan och hann smaka utgåvan? För även om flaskorna på 50cl betingar 750:-/st, så lär det inte hindra dem från att ta slut på en gång [när de lanseras i maj, enligt kommentarerna nedan]. Därför ser vi redan fram emot nästa lansering i serien från Svenska Eldvatten, oavsett vad som döljer sig bakom etiketten.
Ealanta är stabilt lagrad på färska ekfat
Vi brukar vara på hugget när det gäller det årliga exklusiva lanseringen från Glenmorangie. Utgåvor i serien Private Edition hör till höjdpunkterna på whiskyåret, men årets släpp råkade trilla lite mellan stolarna eller snarare mellan andra intressanta utgåvorna som redan stod på kö.
Vi tackar Tomas, som lånat ut ett prov av Glenmorangie Ealanta för analys. Ealanta är gaeliska och betyder skicklig eller fyndig. Vi skulle kunna anta att det är Dr. Bill Lumsdens arbete på Glenmorangie och Ardbeg som avses. Det är i vilket fall en rättvis syftning, avsiktlig eller ej.
Glenmorangie Ealanta
Glenmorangie Ealanta
Provad av Martin 2013-04-05
Glenmorangie Ealanta är precis som de övriga utgåvorna i serien Private Edition buteljerad vid 46% alkohol, utan kylfiltrering. Whiskyn har legat 19 år på färska ekfat från Missouri, USA. Den amerikanska viteken lufttorkas i två år innan faten sätts ihop och fylls på Glenmorangie.
Doft: Först försiktigt sträv som apelsinskal och så småningom tilltagande gröna vindruvor. Nysköljd persilja. Tapenad. En aning russin eller portvin, men framförallt spännande salta och finurligt kryddiga inslag. Apelsin och mjölkchoklad!
Smak: Moget trätung, som att bita i en golvplanka det tidigare spillts elegant höglandswhisky över. Återigen kryddigt, nu som ingefära, rosépeppar och kanel. Mossa och granskog.
Avslut: Tunga fat dominerar avslutet. Den druvsötma som ligger och pockar på uppmärksamhet blandas upp av en strävhetskaskad av olika smakuttryck som sträcker från valnöt till enbuske. Ett riktigt avslut för ekfatsfantaster. Honungsvatten.
Betyg: Glenmorangie Ealanta håller en jämn kvalitet genom hela provningen. Om Ealanta vore en standardwhisky, med matchande prislapp, hade den hört till det absoluta toppskiktet. Som årlig specialutgåva från ett högprofildestilleri levererar utgåvan något under min förväntning. Nitton år på fat har filat av de spralligaste ekfatsutrycken och bidrar istället med en jämn mognad och en riktigt mjuk fatbeska. För en upplevelesejunkie blir då resultatet "endast" väl godkänt, om än med marginal, och betyget som följer av 5 torvmossar. Det skall förstås sättas i sammanhanget att den första utgåvan i serien vi provade, Glenmorangie Sonnalta, hör till det bästa jag provat. Det kanske är dags för en ny briljant sherrylagring?
Det är lockande att jämföra Ealanta med föregångaren Glenmorangie Astar. Den är likt Ealanta lagrad på amerikanska ekfat, men med den markanta skillnaden att faten hållit Bourbon i fyra år innan de fyllts med skotsk whisky. Glenmorangie Astar avviker dessutom från normen genom att hålla en mycket hög alkoholhalt efter buteljering vid fatstyrka i relativt låg ålder. Rent upplevelsemässigt är den största skillnaden en nästintill övertydlig vaniljprofil som endast återfinns i Astar och som med liten marginal avgör matchen till föregångarens fördel.
Sherrylagrad whisky från grainjätten Girvan
Först kommer en bekännelse! Vi är inte speciellt rutinerade när det gäller grainwhisky. Inte desto mindre är det spännande att utforska de uttryck som finns att hämta ur somliga utgåvor i denna kategori whisky.
Utgåvan under luppen är en gedigen sherrylagring buteljerad av Svenska Eldvatten. På pappret skulle den kunna ha en del gemensamt med Port Dundas 20, som med en blanding av fruktiga fat fram till detta nu erhållit titeln för mest intressant grainwhisky vi provat. Vi tackar Tommy på Svenska Eldvatten för köksfotografiet nedan, samtidigt som det blivit hög tid att titta närmare på utmanaren! Den är redan slutsåld på Systembolaget, men vi misstänker att det finns ett antal oöppnade flaskor runt om i landet med nyfikna ägare.
Svenska Eldvatten Girvan 1964
Svenska Eldvatten Girvan
Provad av Martin 2013-03-29
Girvan 1964 buteljerad av Svenska Eldvatten, består av grainwhisky från ett sherryfat lagrat i nära nog ett halvt sekel. Alkoholhalten 49,7% jämsides den imponerande åldern vittnar om att det är frågan om en utgåva buteljerad vid fatstyrka. Girvan är kanske bäst känt via skepnaden av Grant's blended, trots att det är Skottlands näst största graindestilleri. Mer igenkänt är kanske Ladyburn, en expansion till grainjätten som fram till 1975 producerade maltwhisky.
Doft: Direkt en tripp i nostalgi med Rx-lim. Smöriga popcorn och vingummi, päron. Sherryfaten bidrar med en härligt avrundad körsbärskompott. I brist på grainvokabulär, är upplevelsen mjuk och rund. Nu vet du var den delen av blended whisky kommer från! Apelsin. Kolanappar och sura band lägger ytterligare en godisreferens till resumén. Finns där en jordgubbe?
Smak: Banan, sötsur sås och rökt böckling. Hur konstlat det än låter verkar det i denna sammansättning helt naturligt. Mörka fat och tunga ektoner, valnöt. Mörk sirap övergår i flytande margarin.
Avslut: Citron och citronskal blir en oväntad förstagångsupptäckt i avslutssammanhang, tack för det! Russin och torkad aprikos. Torkad frukt i största allmänhet faktiskt, såsom plommon, banan och ananas, som följd av en aning eftertanke.
Betyg: Girvan 1964 levererar tre vilt skilda faser som trots distinkta barriärer kompletterar varandra väl. Jag letar ofta efter en röd tråd som binder whiskyn samman genom doft, smak och avslut. I detta fall är det bara att kasta in handduken och erkänna sig besegrad. Speciellt imponerande är det långa avslutet, som placerar whiskyn i det absoluta toppskiktet av grainwhisky vi provat, med imponerande av 5 torvmossar.
Det verkar som om lämplighetsområdena för grainwhisky innefattar långvarig fatförädling på fruktiga europeiska ekfat. Yngre grainwhisky har vi inte lika bra erfarenhet av även om det verkar finnas enstaka guldkorn, exempelvis Macleod's Single Grain, som är helt njutbar efter 12 år på fat. Ännu något yngre Greenore passar i mitt tycke bättre som drinkbas än som material för djupgående analys. Med en högst sporadisk erfarenhet av grainwhisky måste jag därför påstå att maltwhisky även fortsatt kommer vara svårslaget i det personliga favoritregistret. Kul då att det finns ett par undantag som utmanar.
Sidor
- Whisky
- Destillerier
- Distributörer
- Systembolaget
- Maltwhisky maj 2013
- Maltwhisky april 2013
- Maltwhisky mars 2013
- Maltwhisky februari 2013
- Maltwhisky januari 2013
- Maltwhisky december 2012
- Maltwisky november 2012
- Maltwhisky oktober 2012
- Maltwhisky september 2012
- Maltwhisky augusti 2012
- Maltwhisky juli 2012
- Maltwhisky juni 2012
- Maltwhisky maj 2012
- Maltwhisky april 2012
- Maltwhisky mars 2012
- Maltwhisky februari 2012
- Maltwhisky januari 2012
- Om
Senaste kommentarerna
Jonas till Att återbesöka en världsklasswhisky – PX
Martin till Att återbesöka en världsklasswhisky – PX
Björn till Tribut till torvmossen som heter Islay
Populära taggar
Populära inlägg
- Ardbeg Supernova - en extraordinär rökbomb
- Bruichladdich Octomore 2 är den rökigaste whiskyn vi provat
- Port Charlotte är Islays spjutspetswhisky
- Ardbeg Alligator behöver ingen slogan
- Octomore 4 - rökig whiskys okrönte kung
- Big Peat - som oss fast större
- Provuppskjutning för Ardbeg Galileo
- Nya Ardbeg Corryvreckan virvel eller malström?
- Bruichladdich Rocks, Waves och Peat
- Bowmore Laimrig andra gången gillt