peat.se
18Jun/150

Helt nytt uttryck för Glenmorangie

Regnet faller fortfarande försiktigt – kvällen två dagar innan midsommar. Det bådar förstås inte gott för sill och potatis utomhus, eller för den delen för grillning om kvällen. Kanske är det perfekt väder att lura på något att matcha kaffet och efterrätten med?

Glenmorangie Tùsail

Glenmorangie Tùsail

Glenmorangie Tùsail

Provad av Martin 2015-06-17

Glenmorangie Tùsail är den sjätte årliga utgåvan i destilleriets serie Private Edition, inledd av Glenmorangie Sonnalta PX. Utgåvan består av whisky från malt av typen Maris Otter, som på traditionellt vis har golvmältats för hand. Maris Otter är en förädling som tagits fram med avsikt att passa fatlagrad brittisk ale, med låga kvävenivåer i malten, som nu även använts för att koka sprit att lagra på fat. Whiskyn är spädd till 46% alkohol, buteljerad utan kylfiltrering.

Doft: Moget söt med fruktiga toner av päron och röda äpplen. Det drar aningen åt citron, vilket får päronet att anta formen av piggelin, något syrligare. Därunder ligger en bred maltighet som jag ibland associerar med bröd, sirap eller honung, nu nästan på pricken som formfranska med generös fördelning av smör och honung.

Smak: Otroligt len munkänsla, men med bränt socker och kryddigt sotiga toner är det frågan om en riktig kraftpjäs. Här måste fat spela en avgörande roll, inte enbart val av malt. Under de kryddiga tonerna, som spänner från vitpeppar till ingefära, hittas tydligt både saltgurka och gröna oliver.

Avslut: Sältan som dröjer kvar övergår i kapris och piptobak. Visst finns det spår av päron, men de är väl dolda. Den försiktiga sötman påminner snarare om apelsinsaft eller romerska bågar. Kanel är den kompis som stannar tills festen är över, i trevligt sällskap av sötmandel.

Betyg: Det kraftfulla uttrycket i Glenmorangie Tùsail är övertygande. Om det sedan hade fått följas upp av ett sött ihållande avslut motsvarande doftbilden, då hade det inte funnit någon tvekan om något toppbetyg. Nu är jag konfunderad över hur jag skall ställa mig till sältan som dröjer kvar på tungan. Det lutar åt rätt håll, vilket belönas med 4 av 5 möjliga torvmossar. Den förtrollande doften står trots allt för den största behållningen.

Plötsligt slår det mig att jag hört nämnas att Glenmorangie (snarare än ägarsyskonet Ardbeg) borde lämpa sig för en intressant whiskyprovning. Efter att ha gått igenom så gott som samtliga utgåvor i Private Edition är jag böjd att hålla med om detta, för variationen är verkligen imponerande. Samtidigt vet jag att det snarare är de fatförädlade standardutgåvorna som åsyftas. Här finns mer guld att hämta!

12Jun/150

Kraftfulla vinfat från Springbanks lager

Följande flaska råkade jag snubbla över i en webbshop 2013, flera månader innan den lanserades på Systembolaget. Jag visste vid det tillfället förstås inte om den över huvud taget skulle dyka upp lokalt, men det kunde kvitta lika. Intresset för serien som bulteljeringen ingår i var då alldeles för högt för att låta bli att ta tillfället i akt.

Springbank Gaja Barolo

Springbank Gaja Barolo

Springbank Gaja Barolo

Provad av Martin 2015-06-11

Springbank Gaja Barolo är (fortfarande) den senaste utgåvan i serien Wood Expression, även om stilmallen inte verkar haft plats för tillnamnet på etiketten som pryder flaskans framsida. Utgåvan består av sprit destillerad i februari 2004, som lagrats fyra år på återfyllda bourbonfat och sedan ytterligare fem år på färska barolofat. Efter bultejering i oktober 2013 är resultatet nioårig single malt. Springbank har inte för vana att kylfiltrera whisky, eller för den delen att justera färgen. Utgåvan är buteljerad vid 54,7% alkohol, rimligen relativt nära fatstyrka.

Doft: Plopp! Genast slås näsan av en kavalkad i mogna och utjästa äpplen, cider och must på samma gång. Sockrad lösning i humbrol följer sedan. Här hittas torkade referenser också, både sträva av aprikos och feta som påminner om katrinplommon. Under de fruktiga intrycken ligger något tyngre, som målar upp bilden av plånböcker, tätt packade, på display i en välsorterad väskbutik.

Smak: Förvåning uppstår när smak inte alls matchar doft. Smaken är fet och tung av tropisk frukt och sältat fläsk, mer som papaya än mango och sältan till trots övertygande söt. Relativt snabbt går whiskyn in i en kryddig fas som bitvis upplevs grön och fräsch, med basilika och kryddnejlika. En tydlig dragning åt viol hittas i de mer vinuösa uttryck som uppträder efter att whiskyn långsamt vattnats ned på tungan.

Avslut: Det är inte ovanligt att referenser från doft återkommer i efterspelet. Och på en trave soltorr plank ligger faktiskt innehållet från en påse torkade aprikoser utstrött, försiktigt torviga syftningar. Efter omtag är det violpastill som dominerar munhålan, med en tendens att dra åt finsk lakrits.

Betyg: Intresset för Gaja Barolo tilltar medan glaset genomgår analys. Det är visserligen inte frågan om den bästa whisky som har sin upprinning i Springbanks pannor, men likväl en fantastiskt spännande fatsammansättning. Betyget landar på 4 av 5 möjliga torvmossar, varken mer eller mindre. Förövrigt har det runnit smått magiska droppar ur samma pannor, så riktmärket är möjligen inte det bästa.

Baroloviner är kända för höga nivåer av tanniner, som kräver lång tid på fat för att balanseras upp. Det borde därför inte vara någon större överraskning att whisky lagrad på samma fat skulle innehålla kraftfulla referenser. Eventuellt borde folien ha fått lirkas av flaskan tidigare, eftersom innehållet precis utökade smakpaletten med ett par nya färger att jämföra andra vinfatlagringar med. Därför hoppas jag också att Gaja Barolo inte är den sista utgåvan i den årsvis uppdaterade serien, för det ser tyvärr inte något vidare ljust ut när det gått väl över ett år sedan sist.

4Jun/150

Ardbeg skymtar evighet efter blott 200 år

Efter flöde av nästan enbart svensk whisky i de senaste uppdateringarna känns en buteljering från Islay som ett tryggt alternativ. Det är trots allt på den lilla skotska ön som intresset för att skriva har sin källa, även om själva ön till en början endast var en föreställning. Här följer alltså anteckningarna om en utgåva som påminner mig mycket om varför jag en gång fastnade för whisky, initialt främst rökig whisky, inte sällan Ardbeg.

Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Provad av Martin 2015-06-03

Ardbeg Perpetuum är årets festivalutgåva från Ardbeg. Med naturligt blekgul färg och alkoholhalt på 47,4% liknar den vid första ögonkastet (mer än någon annan festivalutgåva) destilleriets tioåriga standardbuteljering, men det är förstås helt fel. Whiskyn är en blandning av ung och gammal whisky, som lagrats i både före detta bourbon- och sherryfat. Årets festivalutgåva markerar dessutom 200 år sedan de första dropparna sprit brändes 1815. Whiskyn har som vanligt inte kylfiltrerats.

Doft: Rökintrycket sitter som en smäck, med klassiskt citrusbetonad basturök och björkved, toppad med en generös dos vanilj. Feta fruktiga uttryck följer, med aprikos och hjortron. Vaniljen ligger kvar som en tydlig skiljelinje mellan ljus citrus och mustigare torkad frukt. Vid det här laget har torven lugnat sig i näsan, men kommer snart tillbaks med ett stadigt fotfäste. Mer än enstaka utfall av salmiak träffar doftreceptorerna med helt rena stötar.

Smak: Om doften inte ger en tillräckligt tydlig hint om att det är två olika åldrar som drar i upplevelsen så blir det omisskänneligt tydligt i smaken. Len munkänsla av mosiga äpplen och apelsinsaft trängs med det betydligt spretigare uttrycket av sotig ungsprit, aldrig så rå att alkoholen ens kan anas. Blandningen ger en dragning åt viol, sotig viol och basturökt skinka. Och visst, en hel del salmiak.

Avslut: Vid det här laget har upplevelsen blivit påtagligt kryddig, med vitpeppar och natriumglutamat. En fetare ton ligger kvar över tungan, vilken snabbt kan identifieras tillhöra samma hjortron som uppsnappades i doften, nu ackompanjerad av nyplockade nypon. Den sotiga torven lämnar också ett litet spår av svavel och havsluft.

Betyg: Med Ardbeg Perpetuum har destilleriet träffat en formtopp. Här finns flera smakreferenser som påminner om riktigt ung Ardbeg, men som balanseras upp betydligt stabilare av de (gissningsvis) ordentligt lagrade, äldre beståndsdelarna, som jag verkar ha svårare att acceptera i ren form. Efter ett par varv på tungan tar det först emot att sätta ett högt betyg, men efter ytterligare ett par varv står inga tvivel om att 5 av 5 möjliga torvmossar kan spikas.

Så varför fastnar vi för whisky? Själv tycker jag det är kul när en utgåva växer och tar plats. Flera av mina personliga favoriter är sådana som inte lämnat ett tydligt första intryck. Speciellt kul är det när växlingen sker under en och samma sittning. När blandningen av lånade uttryck från tidigare upplevelser av ung whisky (Ardbeg Rollercoaster) och smakämnen som återfinns i fat fyllda innan destilleriets period i malpåse, plötsligt mejslar ut en egen profil, det är då det blir riktigt intressant.

21Maj/150

Vad som komma skall från Box Destilleri

Intrycken har lagt sig efter resan till Ådalen och ett intressant besök på Box. Därför har jag tagit mig tid att sätta en aktuell utgåva från destilleriet under luppen. Intressant nog var följande buteljering det prov som fick minst uppmärksamhet av resesällskapet, när det utvärderades i en blindprovning, som ett av fem olika variationer av whisky (och yngre lagrad maltsprit) från Box.

Box The Explorer

Box The Explorer

Box The Explorer

Provad av Martin 2015-05-20

The Explorer är den tredje av fyra utgåvor i serien The Early Days Collection från Box. Utgåvan är en blandning av fat i storlekar från 40 till 120 liter – till större delen bourbonfat. Innehållet som till mer än hälften består av destilleriets rökiga spritrecept har vattnats ned till 48,3% alkohol innan buteljering, en tiondels procentenhet högre i stigande ordning än de tidigare utgåvorna i samma serie. Whiskyn har varken kylfiltrerats eller justerats med färgämnen. När fatlagringen varierar från tre år och tre månader till drygt fyra år är det frågan om en verkligt ung whisky.

Doft: På en gång päronkompott, sedan något syrligare, som röda äpplen. Ananas och vanilj finns där, torkad ananas draperad med yoghurt. Kokos också, men inte lika tydlig som den söta yoghurten. Bakom de tydligt söta intrycken finns en metallisk biton av läder som om de stod uppdukade på ett stycke garvat skinn.

Smak: Len munkänsla som genast lämnar söta uttryck på tungan. Återigen röda äpplen, och en tydligt nötig inramning av pekan, med drag åt kolasås. Torkad aprikos och gröna druvor.

Avslut: Utandningen innehåller ett drag av ung alkohol, men smakmässigt är det tillbaks till slöjdlektionerna med strävt damm från bandslipen. Ett aningen bittert stråk drar åt knappt mogna syrliga plommon, körsbärskärna.

Betyg: Som så ofta med relativt ung whisky är det doften som dominerar hos The Explorer. Lyckligtvis bygger smaken vidare utan att gå för hårt in i fattoner som lätt kan ta överhanden. En mer än skapligt välsvarvad upplevelse ger 4 av 5 möjliga torvmossar.

Vore det enbart doften som avgjorde, då skulle jag nu sitta med en aspirant på toppbetyg i handen, vilket är mer än litet hoppingivande när vi tittar djupt in i spåkulan. Detta skulle möjligen kunna vara en bra förhandsvisning av vad som komma skall, när Box så småningom har möjlighet att rulla ut en åldersbestämd utgåva.

20Maj/150

Tredje stjärnan i kanten för Spirit of Hven

Recensionerna fick kanske ett lite längre än planerat uppehåll (andra barnet kräver tydligen mer tid än det första). Den goda nyheten är att jag efter ett besök hos Box fått ordentlig nytändning för whisky, speciellt för svensk whisky. Då kan det kanske vara lämpligt att ge sig an en konkurrent, eller ska jag säga kollega?

Spirit of Hven Seven Stars No.3 Phecda

Spirit of Hven Seven Stars No.3 Phecda

Spirit of Hven Phecda

Provad av Martin 2015-05-19

Spirit of Hven Phecda är den tredje stjärnan i serien Seven Stars. Utgåvan är en blandning av endast tolv fat som spätts ned till 45% alkohol. Det betyder dock inte att whiskyn har utsatts för kylfiltrering innan buteljering. Den har även sluppit tillsats av färgämnen och är ekologisk, precis som de tidigare två i serien.

Doft: Doftar apelsinskal, insidan mer än utsidan. Ananas och kokosmjölk också. Trots de tropiska referenserna känns det som julafton i ett glas. Där finns en läderartad, nötig ton, som av ett nysmort tjock bälte. En fruktigt oljig ton blir allt sötare och uppenbarar sig slutligen som torr loranga, så torr den nu kan bli.

Smak: Munkänslan är ordentligt oljig och nötig som en fin olivolja. Här finns referenser till klassiska kryddor, både vitpeppar och lagerblad. Även ett gott mått rostad tobak kan identifieras med en lyckosam träff bland smakämnena.

Avslut: Ordentlig nötighet är på tilltagande i munnen, med viss bitter sträv ton. På pricken som valnöt, framförallt som renset mellan nöthalvorna. Efter ett långt tag är apelsinskalet tillbaks, och en torr liten rökpuff dyker upp långt bak i munhålan.

Betyg: Phecda regerar så smått doftmässigt. Smakmässigt märks visserligen en alkoholrelaterad undomlighet som gärna får slipas ned ytterligare lite, men det kompenserar whiskyn övertygande väl med tydligt nötiga fattoner. Möjligen saknas en brygga mellan de fruktiga referenserna från doft till smak. Likväl är det frågan om en fint kokad utgåva som med marginal betingar 3 av 5 torvmossar.

Fantastiskt kul att få möjligheten att prova ytterligare en lyckad svensk buteljering. Visst är det några skotska flaskor i skåpet som jag länge har sett fram emot att bekanta mig med, men det är fortfarande ett par svenska utgåvor som lockar mest. Motivationen är att bilda en bättre uppfattning om det lokala utbudet, även om jag redan vet att det finns guld att hitta. När yran sedan har lagt sig kan det kanske vara läge att blanda in några nationaliteter som inte annars är så vanliga i flödet.

18Maj/150

Box – whisky så ända in i norden

Sherryfat på Box tunnlager

Sherryfat på Box tunnlager

Vid den geografiska skärningen mellan Ångermanälven och 63° N ligger Box Destilleri. Breddgraden markeras med en diskret diagonal linje som löper över golvet i destilleriets senast upprättade tunnlager. Det första lagret är redan fyllt både till bredden och höjden. Själva destilleriet är inrymt i lokalerna till en kraftstationen som efterlämnats av sågen som i början av förra århundradet tillverkade lådämnen åt ett företag med samma namn, Box. Tegelhuset har sedan dess restaurerats, och därefter utökats med tillbyggnader som stöd till produktion av maltwhisky. På skorstenen som fortfarande står kvar hänger en skylt märkt med nummer 581 efter den murarmästare som dessförinnan rest 580 skorstenar.

Att hitta till Box är relativt enkelt, för de flesta i landet som kan söka sig till E4 i norrgående riktning. Efter en varierat enformig vägupplevelse bör hoppet öka i höjd med Sundsvall, och den första bron över havet. Drygt sju mil senare kan den som har bråttom ta av längs den södra sträckningen av Ångermanälven och korsa över den genaste vägen, innan Lunde, för ytterligare en sträcka längs älven, bitvis på knappt farbar väg. Den som rest långväga kan istället fortsätta över Högakustenbron, som sträcker sig över den havsvik som utgör älvens mynning i havet. Strax efter det norra brofästet ligger ett trevligt hotell, med vacker kvällsutsikt över vattnet och bron både från restaurang och hotellrum. Jag har just gjort denna resa, upplockad längs vägen att åka i en av två bilar fyllda av likasinnade, och nu är det dags för en ordentlig rundtur på destilleriet.

Roger Melander

Roger Melander

Vår guide runt anläggningen heter Roger Melander och är destillerichef på Box. Roger verkar vara brutalt ärlig på ett medvetet vis, men även lite klurig, attribut som säkert hjälper när skutan skall styras. Mitt i den obligatoriska genomgången av hur malt valsas till rätt krossnivå – något som passerat mina öron ett flertal tillfällen på andra anläggningar – har han genast allas fullständiga uppmärksamhet.

Förr i tiden malde man nattetid för att det var bättre att endast nattskiftet strök med [vid explosionsrisk i dammig miljö], inte hela arbetsstyrkan. Jag bryr mig inte om min personal, så de får mala även dagtid.

Malten på Box valsas förstås endast dagtid och destilleriets whisky produceras av pilsnermalt. Resultatet blir en vört med lägre sockerhalt än konventionellt, men enligt utlåtande bidrar valet av malt till en bredare smakprofil. Mäsken jäses i tre jästankar av rostfritt stål, först två dagar för att jäsa ut socker till alkohol, omkring 7,5%. Jästen får sedan ytterligare en dag för att producera estrar och sammansättningar som skall få bearbetas av pannorna och skäras till det hjärta som utgör önskad doft- och smakprofil. När en jästank är klar för destillering kan den genast rengöras och förberedas för nästa omgång. Med sex arbetsdagar per vecka hinner tankarna alltså roteras två varv. Om produktionen så får fortgå kommer resultatet om ett antal år vara omkring tvåtusen flaskor dagligen, skeppade från Box.

Pannorna på Box

Pannorna på Box

Pannorna på Box är aningen större än de på Kilchoman, och påminner om desamma. Det förklaras kanske delvis av att de är framtagna av samma man. Kanske hade pannorna tillåtits vara större om det varit smidigt, men det förtäljer inte historien. Storleken på pannorna är nämligen sådan att de kunde lyftas in i pannhallen först efter att karmarna på porten monterats ned, med minsta möjliga marginal. När pannorna installerades fanns Roger ännu inte med i bilden varför han får frågan om han skulle önskat något annorlunda om han skulle få möjligheten att välja fritt.

Kanske en boll på halsen till [mäsk]pannan, för att skapa högre turbulens och större kontakt med koppar när ångorna stiger.

På spritpannan, som är något mindre än mäskpannan, sitter just en sådan boll som en krage på halsen. Efter armen som går ut med lätt sluttande vinkel från vardera panna ligger en inkapslad kylslinga som matas med iskallt vatten direkt från älven. Den ger stabil kylning på 4°C i stort sett året runt.

Destilleriet är ett av få i världen som har en produktionslinje helt anpassad för två parallella spritrecept. Efter spritpannan sitter dubbla uppsättningar sprittankar, både för det utskurna hjärtat som skall sparas och för den bortskurna svans som skall skickas in i nästa kok av respektive recept. Dubbla linjer skickar sedan spriten vidare till nästa lokal för spädning innan fat kan fyllas ur två separata tankar. Båda spritrecepten upplevs påtagligt rena, varav det ena har en försiktigt rökig karaktär. Efter att ha provat resultatet av relativt ung whisky (och ännu yngre lagrad maltsprit) från varierade fattyper spår jag en lysande framtid för det orökiga spritreceptet, speciellt när det lagras på ex-bourbonfat.

Besöket har inneburit en nytändning av mitt personliga intresse för svensk whisky och det känns nu extra spännande att ha möjligheten att följa ett ungt destilleri i framfart, denna gång på (relativt) nära håll. Faktum är att vi i resesällskapet bestämde oss för att tillsammans göra som så många andra gjort tidigare, att ställa in ett privatägt fat i Box lagerhus, Bloggarfatet!

5Mar/150

Backspegeln fångar en grym sherrylagring

Så var det dags för ett prov som legat och väntat sedan jag i höstas pratade med Pär på Smögen Whisky. På Stockholm Beer & Whisky Festival, bestämde vi gemensamt att följande utgåva behövde recenseras. Med tanke på att uppföljaren lanseras inom kort är det hög tid att stoppa näsan i glaset. Nu tänker jag sålunda avgöra om det är frågan om ett samlarobjekt, eller om du måste rycka korken ur din flaska.

Smögen Sherry Project 1:1

Smögen Sherry Project 1:1

Smögen Sherry Project 1:1

Provad av Martin 2015-03-04

Sherry Project 1:1 är en av fyra utgåvor i en serie avsedd att beskriva sherryfatets inverkan på whisky. De första tre utvåvorna lagras två år och tio månader på hårt rostade kvartsfat om 120 liter av europeisk ek. Därefter har den flyttats till färska sherryfat av typen Oloroso för att sammangjutas, i detta fall över fyra månader. Denna utgåva är buteljerad vid fatstyrkan 51,8% alkohol.

Doft: Torr fruktig rök och läder med torkade aprikoser. Rökintensiven avtar relativt omgående och ersätts snabbt med torkad frukt, kiwi, äpple och katrinplommon. Syrlig fruktmarmelad. Det tidigt fruktiga intrycket kommer tillbaks som sträva aprikosskal.

Smak: Rund och mjuk på tungan med en oidentifierad profil av stenfrukt, bräckt av torvsyra. Efter naturlig utvattning i munhålan, hjortron, med ett försiktigt stick av nypon och tilltagande uppkäftigt torvig inramning. Smultron.

Avslut: Tunga smutsiga hjortron, enris och barrskog. När hjortronen väl har identifierats försvinner de inte, även om beska, syrliga och söta stråk stryker där runt omkring så är det en tung övermogen bärighet som består.

Betyg: Sherry Project 1:1 har ett ofattbart djup i relation till den knappa lagringstiden. Whiskyn presterar suveränt i doftregistret, som har flera lager att skala av. Eftersom smakregistret inte lämnar något att önska återstår bara att lyfta hatten och att ge vika för ett toppbetyg om 5 av 5 möjliga torvmossar.

De senaste månaderna har aktiviteten på denna whiskyblogg varit spretig, med perioder dvala och stim av aktivitet. Denna gång passar jag på att i förväg annonserar ett planerat uppehåll om några veckor. Anledningen till uppehållet är en 9-månaders lagring. Exakt lagringstid är dock oviss, varför jag har som avsikt att vara nykter nog att köra bil dygnet runt fram till slutleveransen, som preliminärt planeras till slutet av månaden. Därefter lovar jag att lyfta fram något gömt och glömt ur whiskyskåpet för att fira, skål!

4Mar/150

Resultatet av ett privatägt Box-fat

På Uppsala Beer & Whisky Festival fick jag möjligheten att i Box monter träffa Tord, som introducerade en fattyp avsedd för privatägda fat från destilleriet. Med färsk ek i så små fat som 26 liter rekommenderas en lagring från tre till tre och ett halvt år. Knappt laglig whisky alltså, kan det vara något att analysera?

Box Hungarian Oak Peated

Box Hungarian Oak Peated

Box Hungarian Oak Peated

Provad av Martin 2015-03-03

Box Hungarian Oak Peated är beskrivningen av ett fatprov som återköpts från ett privatägt fat. Fattypen är 26 liters ungersk färsk ek, samma typ som lagrar tokaijer. Specifikationen av råspriten är 43 ppm fenoler (uppmätt i vörten), fullt jämförbart med de tre sydliga destillerierna på Islay. Whiskyn är buteljerad vid vad som kan antas vara nära fatstyrka, 54,3% alkohol.

Doft: Fruktsocker och humbrol inleder, men snart mjuknar de alkoholdrivna tonerna och öppnar för honung, päron och vanilj. Det finns blommiga drag däri, både kronblad och nektar, maskros. Torven är i näsan väl dold av fatlagringen. Sockersötman blir allt tyngre snudd på sirapslik.

Smak: Bred på tungan, med en tidig spark av ek. Samtidigt visar sig torven för första gången, med en tydligt syrlig profil och dov bakomliggande rökridå, om än relativt genomskinlig. Som en majbrasa av späda kvistar och ris på behörigt avstånd.

Avslut: Klassiskt färsk ek med pepprig valnöt och nyslipad parkett. Violpastill.

Betyg: Eftersom whiskyn levererar högt i samtliga moment återstår endast att gratulera ägaren av fatet till en lyckad lagring. Det lilla fatet har satt en tydlig prägel på whiskyn. Därför är det bitvis svårt att avgöra vilka kvaliteter som härrör från råspritens egenskaper, men i all enkelhet räcker den tydliga inramningen långt, till 4 av 5 möjliga torvmossar allra minst. Den lyckliga ägaren, som troligtvis hunnit lära känna buteljeringen ordentligt vid det här laget, skattar säkerligen whiskyn betydligt högre.

På det hela taget är fatprovet en mycket bra markör för vad som går att åstadkomma med tre år på fat. Själv funderar jag över vad resultatet skulle motsvaras av för ett fat som dessutom tidigare fått bära söt, fruktig tokaijer. Samtidigt tror jag att det finns fler användningsområden än kort lagring, exempelvis slutlagring något enstaka år efter längre lagring på tidigare använda bourbonfat. Alla dessa funderingar inte helt utan att fat-köpar-tankar flyger genom huvudet.

3Mar/154

Öl- & Whiskymässor runt landet 2015

Att öl- och whiskymässor är ett fenomen som sprider sig är uppenbart, kanske är de även här för att stanna. Tidigare (flera år tidigare) var det nog främst inbitna öl- och whiskynördar som motiverade mässornas existens, och kanske inte minst fackfolk. När jag så småningom började intressera mig fanns det ett par mässor värda namnet för whiskypubliken, men de senaste året har det ploppat upp fler på kartan, somliga antagligen här för att stanna.

Fatprov från privatägt fat

Fatprov från privatägt fat

Därför ger en enkel sökning på nätet genast ett antal alternativa datum och platser:

En liten misstanke om att whisky får åka snålskjuts på den öl-boom som sedan några år råder i landet är inte helt obefogad. Det diskuteras nämligen öl som aldrig förr och intresset för hantverksmässigt producerad öl är på topp. För små lokala mässor är det antagligen inget problem att få tag i microbryggerier för att fylla mässmontrar, även om det kanske är svårare att övertyga stora varumärken om att det är väl investerad marknadsföring. Microdestillerier finns inte i Sverige ännu, men det bör rimligen tilläggas att vi håller på att få ett mycket gott utbud av inhemsk whisky. De svenska whiskydestilleriernas framgång och de många kvalificerade whiskybloggar som dykt upp under de senaste åren vittnar tillsammans om att intresset även för whisky är på topp.

Att det går bra för öl- och whiskymässor runt om i landet är alltså inte förvånande, men hur har utvecklingen de senaste fem åren egentligen sett ut?

Flera utställare jag har pratat med på olika mässor vittnar om att det blivit allt stökigare. Jag har hört nämnas att ölpubliken skulle stå för den större delen av stöket, vilket jag inte riktigt köper. Whiskyfolket kan nog dricka till och bli dryga (vi) också. En egen iakttagelse är istället att publiken generellt sett verkar ha blivit yngre i takt med att mässorna ökat i popularitet. Om detta stämmer är det inte orimligt att stöket skulle ha ökat. Det är gissningsvis en svår ekvation för arrangörer, att inte uppmuntra hög konsumtion av alkohol samtidigt som intäkter från mässdeltagare och utställare skall maximeras. Ur min synvinkel finns en risk att mässorna transformeras till knytpunkter för ambulerande pubverksamhet, snarare än ett forum för informationsutbyte och utbildning. Det blir mässarrangörernas ansvar att lägga ribban högt de kommande åren, om man vill att mysfaktorn skall förbli en naturlig association.

Festivalbord på Uppsala Beer & Whisky Festival

Festivalbord på Uppsala Beer & Whisky Festival

Som tur är verkar de flesta både öl- & whiskynördar vara trevliga prickar! Trots att det som regel är trångt och bökigt, med varierande promille i omlopp runt montrarna, brukar det alltid vara mycket god stämning. Nu senast under Uppsala Beer & Whisky Festival löstes dessutom trängseln relativt smidigt. Mellan montrarna stod rader med festivalbord uppställda. På så vis kunde montrarna effektivt avlastas från de besökare som sökte yta att umgås och att prata i. Spännande nog verkar flera utställare, däribland Box Whisky, vara mycket nöjda med resultatet från den relativt lilla mässan. Det bådar gott för mindre mässor i stort, även om jag gärna ser en uppdatering av listan över whiskyutställare till nästa års upplaga i Uppsala.

Tempel Brygghus Helios

Tempel Brygghus Helios

Mest intressant upplevelse från Uppsala i whiskyväg var en fattyp som används på Box för privatägda fat, vilken verkar ge ett stabilt resultat vid relativt kort lagring. Den får vi lyckligtvis anledning att återkomma till med analys, inom kort. Totalt sett, oberoende av kategori, hittades den mest intressanta upplevelsen faktiskt en bra bit utanför trygghets-zonen, även om öl inte är helt otrampad terräng...

I en gemensam monter stod representanter för microbryggerierna Jackdaw Brewery (främst smaksatt öl i belgisk stil) och Tempel Brygghus (enbart suröl), som till vardags även delar bryggverk. Arvid från Tempel Brygghus serverade bland annat en berliner weisse, vid namn Helios, med helt unik doft och smakprofil skapad av en lokal jäststam av Brettanomyces. I detta fall hade Brett åstadkommit doft av parmesan och mögelost, syrligt äpplig smak och tydlig eftersmak av lagrad hårdost. Med en så pass unik upplevelse i bagaget kan det vara värt att nämna produkterna Gehenna och Perdition, varav den senare är en surstout brygd med hallon. Båda flaskorna lanseras nämligen i det lokala utbudet på minst två Systembolagsbutiker i Uppsala nu i maj, kanske även i någon butik i Stockholm.

Med detta hoppas jag att vi ses på någon av mässorna runt om i landet, väl mött!

24Feb/150

Sista Asen har anlänt Orkney

Bildligt tilltalande element har blivit allt viktigare för att locka kunder till whisky, eller för den delen alkoholhaltiga drycker generellt sett. Det verkar inte längre räcka med Anrika 12 eller Anrikare 16 för att hålla intresset levande. Kanske har det de senaste åren funnits en tendens bland whiskykonsumenter att vara mindre trogna sina varumärken, en större strävan efter att få prova nytt, som måste dövas med något greppbart. Och en generation uppväxt i alternativa verkligheter får nu sitt lystmäte när de granskar hyllorna. Kanske hittar vi också intressant whisky därunder.

Highland Park Odin

Highland Park Odin

Highland Park Odin

Provad av Martin 2015-02-24

Highland Park Odin är den sista utgåvan i serien Valhalla Collection, efter Thor, Loki och Freya. Whiskyn är buteljerad vid 55,8% alkohol efter 16 år på fat. Det tangerar den äldsta utgåvan i serien och levererar den hittills alkoholstarkaste Asen i serien. Totalt 1200 flaskor anländer Sverige i mars.

Doft: Fruktig och fet av övermogna druvor och russin. Ljunghonung, som ofta omslingrar Highland Park. Det finns ett blommigare spår också, fett och smörigt av tulpan. Skållade mandlar. Efter en stund betydligt torrare med torkade aprikoser.

Smak: Söt maltig munkänsla glider över i en blommigare sötma. Den försiktiga torvigheten ger en sträv känsla av nötmix med russin, i väntan på att brasan skall ge grillglöd en sommarkväll.

Avslut: Trevlig nötig mandel och valnöt. Väl avrundad ek.

Betyg: Odin har smått fantastisk styrka i doften, med väl dold torvighet. Utgåvan sticker inte ut och spretar, utan samlar upplevelsen jämnt och fint. Tur är väl det efter sexton år på fat! Utgåvan imponerar med tydlighet, något som enligt erfarenhet inte är huvudspåret hos destilleriet. Det blir välförtjänta 4 av 5 möjliga torvmossar betygsmässigt, med aspiration till toppbetyget.

När jag tänker efter finns det förstås många fler anledningar till behovet att utmärka sig bildligt bland andra varumärken. När Öl- & Whiskymässor plottrar kartan full med städer, kan en snygg logotyp eller en välansad produktbild vara allt som krävs för att locka ögonen till rätt monter. Detsamma gäller förstås i sociala medier, där nyheter sprids innan de har inträffat.

Jag är för övrigt nöjd med att min egen hemort snart skall få sin första Öl- & Whiskymässa. Kanske ses vi på Uppsala Beer & Whisky?