peat.se
21Maj/150

Vad som komma skall från Box Destilleri

Intrycken har lagt sig efter resan till Ådalen och ett intressant besök på Box. Därför har jag tagit mig tid att sätta en aktuell utgåva från destilleriet under luppen. Intressant nog var följande buteljering det prov som fick minst uppmärksamhet av resesällskapet, när det utvärderades i en blindprovning, som ett av fem olika variationer av whisky (och yngre lagrad maltsprit) från Box.

Box The Explorer

Box The Explorer

Box The Explorer

Provad av Martin 2015-05-20

The Explorer är den tredje av fyra utgåvor i serien The Early Days Collection från Box. Utgåvan är en blandning av fat i storlekar från 40 till 120 liter – till större delen bourbonfat. Innehållet som till mer än hälften består av destilleriets rökiga spritrecept har vattnats ned till 48,3% alkohol innan buteljering, en tiondels procentenhet högre i stigande ordning än de tidigare utgåvorna i samma serie. Whiskyn har varken kylfiltrerats eller justerats med färgämnen. När fatlagringen varierar från tre år och tre månader till drygt fyra år är det frågan om en verkligt ung whisky.

Doft: På en gång päronkompott, sedan något syrligare, som röda äpplen. Ananas och vanilj finns där, torkad ananas draperad med yoghurt. Kokos också, men inte lika tydlig som den söta yoghurten. Bakom de tydligt söta intrycken finns en metallisk biton av läder som om de stod uppdukade på ett stycke garvat skinn.

Smak: Len munkänsla som genast lämnar söta uttryck på tungan. Återigen röda äpplen, och en tydligt nötig inramning av pekan, med drag åt kolasås. Torkad aprikos och gröna druvor.

Avslut: Utandningen innehåller ett drag av ung alkohol, men smakmässigt är det tillbaks till slöjdlektionerna med strävt damm från bandslipen. Ett aningen bittert stråk drar åt knappt mogna syrliga plommon, körsbärskärna.

Betyg: Som så ofta med relativt ung whisky är det doften som dominerar hos The Explorer. Lyckligtvis bygger smaken vidare utan att gå för hårt in i fattoner som lätt kan ta överhanden. En mer än skapligt välsvarvad upplevelse ger 4 av 5 möjliga torvmossar.

Vore det enbart doften som avgjorde, då skulle jag nu sitta med en aspirant på toppbetyg i handen, vilket är mer än litet hoppingivande när vi tittar djupt in i spåkulan. Detta skulle möjligen kunna vara en bra förhandsvisning av vad som komma skall, när Box så småningom har möjlighet att rulla ut en åldersbestämd utgåva.

20Maj/150

Tredje stjärnan i kanten för Spirit of Hven

Recensionerna fick kanske ett lite längre än planerat uppehåll (andra barnet kräver tydligen mer tid än det första). Den goda nyheten är att jag efter ett besök hos Box fått ordentlig nytändning för whisky, speciellt för svensk whisky. Då kan det kanske vara lämpligt att ge sig an en konkurrent, eller ska jag säga kollega?

Spirit of Hven Seven Stars No.3 Phecda

Spirit of Hven Seven Stars No.3 Phecda

Spirit of Hven Phecda

Provad av Martin 2015-05-19

Spirit of Hven Phecda är den tredje stjärnan i serien Seven Stars. Utgåvan är en blandning av endast tolv fat som spätts ned till 45% alkohol. Det betyder dock inte att whiskyn har utsatts för kylfiltrering innan buteljering. Den har även sluppit tillsats av färgämnen och är ekologisk, precis som de tidigare två i serien.

Doft: Doftar apelsinskal, insidan mer än utsidan. Ananas och kokosmjölk också. Trots de tropiska referenserna känns det som julafton i ett glas. Där finns en läderartad, nötig ton, som av ett nysmort tjock bälte. En fruktigt oljig ton blir allt sötare och uppenbarar sig slutligen som torr loranga, så torr den nu kan bli.

Smak: Munkänslan är ordentligt oljig och nötig som en fin olivolja. Här finns referenser till klassiska kryddor, både vitpeppar och lagerblad. Även ett gott mått rostad tobak kan identifieras med en lyckosam träff bland smakämnena.

Avslut: Ordentlig nötighet är på tilltagande i munnen, med viss bitter sträv ton. På pricken som valnöt, framförallt som renset mellan nöthalvorna. Efter ett långt tag är apelsinskalet tillbaks, och en torr liten rökpuff dyker upp långt bak i munhålan.

Betyg: Phecda regerar så smått doftmässigt. Smakmässigt märks visserligen en alkoholrelaterad undomlighet som gärna får slipas ned ytterligare lite, men det kompenserar whiskyn övertygande väl med tydligt nötiga fattoner. Möjligen saknas en brygga mellan de fruktiga referenserna från doft till smak. Likväl är det frågan om en fint kokad utgåva som med marginal betingar 3 av 5 torvmossar.

Fantastiskt kul att få möjligheten att prova ytterligare en lyckad svensk buteljering. Visst är det några skotska flaskor i skåpet som jag länge har sett fram emot att bekanta mig med, men det är fortfarande ett par svenska utgåvor som lockar mest. Motivationen är att bilda en bättre uppfattning om det lokala utbudet, även om jag redan vet att det finns guld att hitta. När yran sedan har lagt sig kan det kanske vara läge att blanda in några nationaliteter som inte annars är så vanliga i flödet.

18Maj/150

Box – whisky så ända in i norden

Sherryfat på Box tunnlager

Sherryfat på Box tunnlager

Vid den geografiska skärningen mellan Ångermanälven och 63° N ligger Box Destilleri. Breddgraden markeras med en diskret diagonal linje som löper över golvet i destilleriets senast upprättade tunnlager. Det första lagret är redan fyllt både till bredden och höjden. Själva destilleriet är inrymt i lokalerna till en kraftstationen som efterlämnats av sågen som i början av förra århundradet tillverkade lådämnen åt ett företag med samma namn, Box. Tegelhuset har sedan dess restaurerats, och därefter utökats med tillbyggnader som stöd till produktion av maltwhisky. På skorstenen som fortfarande står kvar hänger en skylt märkt med nummer 581 efter den murarmästare som dessförinnan rest 580 skorstenar.

Att hitta till Box är relativt enkelt, för de flesta i landet som kan söka sig till E4 i norrgående riktning. Efter en varierat enformig vägupplevelse bör hoppet öka i höjd med Sundsvall, och den första bron över havet. Drygt sju mil senare kan den som har bråttom ta av längs den södra sträckningen av Ångermanälven och korsa över den genaste vägen, innan Lunde, för ytterligare en sträcka längs älven, bitvis på knappt farbar väg. Den som rest långväga kan istället fortsätta över Högakustenbron, som sträcker sig över den havsvik som utgör älvens mynning i havet. Strax efter det norra brofästet ligger ett trevligt hotell, med vacker kvällsutsikt över vattnet och bron både från restaurang och hotellrum. Jag har just gjort denna resa, upplockad längs vägen att åka i en av två bilar fyllda av likasinnade, och nu är det dags för en ordentlig rundtur på destilleriet.

Roger Melander

Roger Melander

Vår guide runt anläggningen heter Roger Melander och är destillerichef på Box. Roger verkar vara brutalt ärlig på ett medvetet vis, men även lite klurig, attribut som säkert hjälper när skutan skall styras. Mitt i den obligatoriska genomgången av hur malt valsas till rätt krossnivå – något som passerat mina öron ett flertal tillfällen på andra anläggningar – har han genast allas fullständiga uppmärksamhet.

Förr i tiden malde man nattetid för att det var bättre att endast nattskiftet strök med [vid explosionsrisk i dammig miljö], inte hela arbetsstyrkan. Jag bryr mig inte om min personal, så de får mala även dagtid.

Malten på Box valsas förstås endast dagtid och destilleriets whisky produceras av pilsnermalt. Resultatet blir en vört med lägre sockerhalt än konventionellt, men enligt utlåtande bidrar valet av malt till en bredare smakprofil. Mäsken jäses i tre jästankar av rostfritt stål, först två dagar för att jäsa ut socker till alkohol, omkring 7,5%. Jästen får sedan ytterligare en dag för att producera estrar och sammansättningar som skall få bearbetas av pannorna och skäras till det hjärta som utgör önskad doft- och smakprofil. När en jästank är klar för destillering kan den genast rengöras och förberedas för nästa omgång. Med sex arbetsdagar per vecka hinner tankarna alltså roteras två varv. Om produktionen så får fortgå kommer resultatet om ett antal år vara omkring tvåtusen flaskor dagligen, skeppade från Box.

Pannorna på Box

Pannorna på Box

Pannorna på Box är aningen större än de på Kilchoman, och påminner om desamma. Det förklaras kanske delvis av att de är framtagna av samma man. Kanske hade pannorna tillåtits vara större om det varit smidigt, men det förtäljer inte historien. Storleken på pannorna är nämligen sådan att de kunde lyftas in i pannhallen först efter att karmarna på porten monterats ned, med minsta möjliga marginal. När pannorna installerades fanns Roger ännu inte med i bilden varför han får frågan om han skulle önskat något annorlunda om han skulle få möjligheten att välja fritt.

Kanske en boll på halsen till [mäsk]pannan, för att skapa högre turbulens och större kontakt med koppar när ångorna stiger.

På spritpannan, som är något mindre än mäskpannan, sitter just en sådan boll som en krage på halsen. Efter armen som går ut med lätt sluttande vinkel från vardera panna ligger en inkapslad kylslinga som matas med iskallt vatten direkt från älven. Den ger stabil kylning på 4°C i stort sett året runt.

Destilleriet är ett av få i världen som har en produktionslinje helt anpassad för två parallella spritrecept. Efter spritpannan sitter dubbla uppsättningar sprittankar, både för det utskurna hjärtat som skall sparas och för den bortskurna svans som skall skickas in i nästa kok av respektive recept. Dubbla linjer skickar sedan spriten vidare till nästa lokal för spädning innan fat kan fyllas ur två separata tankar. Båda spritrecepten upplevs påtagligt rena, varav det ena har en försiktigt rökig karaktär. Efter att ha provat resultatet av relativt ung whisky (och ännu yngre lagrad maltsprit) från varierade fattyper spår jag en lysande framtid för det orökiga spritreceptet, speciellt när det lagras på ex-bourbonfat.

Besöket har inneburit en nytändning av mitt personliga intresse för svensk whisky och det känns nu extra spännande att ha möjligheten att följa ett ungt destilleri i framfart, denna gång på (relativt) nära håll. Faktum är att vi i resesällskapet bestämde oss för att tillsammans göra som så många andra gjort tidigare, att ställa in ett privatägt fat i Box lagerhus, Bloggarfatet!

5Mar/150

Backspegeln fångar en grym sherrylagring

Så var det dags för ett prov som legat och väntat sedan jag i höstas pratade med Pär på Smögen Whisky. På Stockholm Beer & Whisky Festival, bestämde vi gemensamt att följande utgåva behövde recenseras. Med tanke på att uppföljaren lanseras inom kort är det hög tid att stoppa näsan i glaset. Nu tänker jag sålunda avgöra om det är frågan om ett samlarobjekt, eller om du måste rycka korken ur din flaska.

Smögen Sherry Project 1:1

Smögen Sherry Project 1:1

Smögen Sherry Project 1:1

Provad av Martin 2015-03-04

Sherry Project 1:1 är en av fyra utgåvor i en serie avsedd att beskriva sherryfatets inverkan på whisky. De första tre utvåvorna lagras två år och tio månader på hårt rostade kvartsfat om 120 liter av europeisk ek. Därefter har den flyttats till färska sherryfat av typen Oloroso för att sammangjutas, i detta fall över fyra månader. Denna utgåva är buteljerad vid fatstyrkan 51,8% alkohol.

Doft: Torr fruktig rök och läder med torkade aprikoser. Rökintensiven avtar relativt omgående och ersätts snabbt med torkad frukt, kiwi, äpple och katrinplommon. Syrlig fruktmarmelad. Det tidigt fruktiga intrycket kommer tillbaks som sträva aprikosskal.

Smak: Rund och mjuk på tungan med en oidentifierad profil av stenfrukt, bräckt av torvsyra. Efter naturlig utvattning i munhålan, hjortron, med ett försiktigt stick av nypon och tilltagande uppkäftigt torvig inramning. Smultron.

Avslut: Tunga smutsiga hjortron, enris och barrskog. När hjortronen väl har identifierats försvinner de inte, även om beska, syrliga och söta stråk stryker där runt omkring så är det en tung övermogen bärighet som består.

Betyg: Sherry Project 1:1 har ett ofattbart djup i relation till den knappa lagringstiden. Whiskyn presterar suveränt i doftregistret, som har flera lager att skala av. Eftersom smakregistret inte lämnar något att önska återstår bara att lyfta hatten och att ge vika för ett toppbetyg om 5 av 5 möjliga torvmossar.

De senaste månaderna har aktiviteten på denna whiskyblogg varit spretig, med perioder dvala och stim av aktivitet. Denna gång passar jag på att i förväg annonserar ett planerat uppehåll om några veckor. Anledningen till uppehållet är en 9-månaders lagring. Exakt lagringstid är dock oviss, varför jag har som avsikt att vara nykter nog att köra bil dygnet runt fram till slutleveransen, som preliminärt planeras till slutet av månaden. Därefter lovar jag att lyfta fram något gömt och glömt ur whiskyskåpet för att fira, skål!

4Mar/150

Resultatet av ett privatägt Box-fat

På Uppsala Beer & Whisky Festival fick jag möjligheten att i Box monter träffa Tord, som introducerade en fattyp avsedd för privatägda fat från destilleriet. Med färsk ek i så små fat som 26 liter rekommenderas en lagring från tre till tre och ett halvt år. Knappt laglig whisky alltså, kan det vara något att analysera?

Box Hungarian Oak Peated

Box Hungarian Oak Peated

Box Hungarian Oak Peated

Provad av Martin 2015-03-03

Box Hungarian Oak Peated är beskrivningen av ett fatprov som återköpts från ett privatägt fat. Fattypen är 26 liters ungersk färsk ek, samma typ som lagrar tokaijer. Specifikationen av råspriten är 43 ppm fenoler (uppmätt i vörten), fullt jämförbart med de tre sydliga destillerierna på Islay. Whiskyn är buteljerad vid vad som kan antas vara nära fatstyrka, 54,3% alkohol.

Doft: Fruktsocker och humbrol inleder, men snart mjuknar de alkoholdrivna tonerna och öppnar för honung, päron och vanilj. Det finns blommiga drag däri, både kronblad och nektar, maskros. Torven är i näsan väl dold av fatlagringen. Sockersötman blir allt tyngre snudd på sirapslik.

Smak: Bred på tungan, med en tidig spark av ek. Samtidigt visar sig torven för första gången, med en tydligt syrlig profil och dov bakomliggande rökridå, om än relativt genomskinlig. Som en majbrasa av späda kvistar och ris på behörigt avstånd.

Avslut: Klassiskt färsk ek med pepprig valnöt och nyslipad parkett. Violpastill.

Betyg: Eftersom whiskyn levererar högt i samtliga moment återstår endast att gratulera ägaren av fatet till en lyckad lagring. Det lilla fatet har satt en tydlig prägel på whiskyn. Därför är det bitvis svårt att avgöra vilka kvaliteter som härrör från råspritens egenskaper, men i all enkelhet räcker den tydliga inramningen långt, till 4 av 5 möjliga torvmossar allra minst. Den lyckliga ägaren, som troligtvis hunnit lära känna buteljeringen ordentligt vid det här laget, skattar säkerligen whiskyn betydligt högre.

På det hela taget är fatprovet en mycket bra markör för vad som går att åstadkomma med tre år på fat. Själv funderar jag över vad resultatet skulle motsvaras av för ett fat som dessutom tidigare fått bära söt, fruktig tokaijer. Samtidigt tror jag att det finns fler användningsområden än kort lagring, exempelvis slutlagring något enstaka år efter längre lagring på tidigare använda bourbonfat. Alla dessa funderingar inte helt utan att fat-köpar-tankar flyger genom huvudet.

3Mar/154

Öl- & Whiskymässor runt landet 2015

Att öl- och whiskymässor är ett fenomen som sprider sig är uppenbart, kanske är de även här för att stanna. Tidigare (flera år tidigare) var det nog främst inbitna öl- och whiskynördar som motiverade mässornas existens, och kanske inte minst fackfolk. När jag så småningom började intressera mig fanns det ett par mässor värda namnet för whiskypubliken, men de senaste året har det ploppat upp fler på kartan, somliga antagligen här för att stanna.

Fatprov från privatägt fat

Fatprov från privatägt fat

Därför ger en enkel sökning på nätet genast ett antal alternativa datum och platser:

En liten misstanke om att whisky får åka snålskjuts på den öl-boom som sedan några år råder i landet är inte helt obefogad. Det diskuteras nämligen öl som aldrig förr och intresset för hantverksmässigt producerad öl är på topp. För små lokala mässor är det antagligen inget problem att få tag i microbryggerier för att fylla mässmontrar, även om det kanske är svårare att övertyga stora varumärken om att det är väl investerad marknadsföring. Microdestillerier finns inte i Sverige ännu, men det bör rimligen tilläggas att vi håller på att få ett mycket gott utbud av inhemsk whisky. De svenska whiskydestilleriernas framgång och de många kvalificerade whiskybloggar som dykt upp under de senaste åren vittnar tillsammans om att intresset även för whisky är på topp.

Att det går bra för öl- och whiskymässor runt om i landet är alltså inte förvånande, men hur har utvecklingen de senaste fem åren egentligen sett ut?

Flera utställare jag har pratat med på olika mässor vittnar om att det blivit allt stökigare. Jag har hört nämnas att ölpubliken skulle stå för den större delen av stöket, vilket jag inte riktigt köper. Whiskyfolket kan nog dricka till och bli dryga (vi) också. En egen iakttagelse är istället att publiken generellt sett verkar ha blivit yngre i takt med att mässorna ökat i popularitet. Om detta stämmer är det inte orimligt att stöket skulle ha ökat. Det är gissningsvis en svår ekvation för arrangörer, att inte uppmuntra hög konsumtion av alkohol samtidigt som intäkter från mässdeltagare och utställare skall maximeras. Ur min synvinkel finns en risk att mässorna transformeras till knytpunkter för ambulerande pubverksamhet, snarare än ett forum för informationsutbyte och utbildning. Det blir mässarrangörernas ansvar att lägga ribban högt de kommande åren, om man vill att mysfaktorn skall förbli en naturlig association.

Festivalbord på Uppsala Beer & Whisky Festival

Festivalbord på Uppsala Beer & Whisky Festival

Som tur är verkar de flesta både öl- & whiskynördar vara trevliga prickar! Trots att det som regel är trångt och bökigt, med varierande promille i omlopp runt montrarna, brukar det alltid vara mycket god stämning. Nu senast under Uppsala Beer & Whisky Festival löstes dessutom trängseln relativt smidigt. Mellan montrarna stod rader med festivalbord uppställda. På så vis kunde montrarna effektivt avlastas från de besökare som sökte yta att umgås och att prata i. Spännande nog verkar flera utställare, däribland Box Whisky, vara mycket nöjda med resultatet från den relativt lilla mässan. Det bådar gott för mindre mässor i stort, även om jag gärna ser en uppdatering av listan över whiskyutställare till nästa års upplaga i Uppsala.

Tempel Brygghus Helios

Tempel Brygghus Helios

Mest intressant upplevelse från Uppsala i whiskyväg var en fattyp som används på Box för privatägda fat, vilken verkar ge ett stabilt resultat vid relativt kort lagring. Den får vi lyckligtvis anledning att återkomma till med analys, inom kort. Totalt sett, oberoende av kategori, hittades den mest intressanta upplevelsen faktiskt en bra bit utanför trygghets-zonen, även om öl inte är helt otrampad terräng...

I en gemensam monter stod representanter för microbryggerierna Jackdaw Brewery (främst smaksatt öl i belgisk stil) och Tempel Brygghus (enbart suröl), som till vardags även delar bryggverk. Arvid från Tempel Brygghus serverade bland annat en berliner weisse, vid namn Helios, med helt unik doft och smakprofil skapad av en lokal jäststam av Brettanomyces. I detta fall hade Brett åstadkommit doft av parmesan och mögelost, syrligt äpplig smak och tydlig eftersmak av lagrad hårdost. Med en så pass unik upplevelse i bagaget kan det vara värt att nämna produkterna Gehenna och Perdition, varav den senare är en surstout brygd med hallon. Båda flaskorna lanseras nämligen i det lokala utbudet på minst två Systembolagsbutiker i Uppsala nu i maj, kanske även i någon butik i Stockholm.

Med detta hoppas jag att vi ses på någon av mässorna runt om i landet, väl mött!

24Feb/150

Sista Asen har anlänt Orkney

Bildligt tilltalande element har blivit allt viktigare för att locka kunder till whisky, eller för den delen alkoholhaltiga drycker generellt sett. Det verkar inte längre räcka med Anrika 12 eller Anrikare 16 för att hålla intresset levande. Kanske har det de senaste åren funnits en tendens bland whiskykonsumenter att vara mindre trogna sina varumärken, en större strävan efter att få prova nytt, som måste dövas med något greppbart. Och en generation uppväxt i alternativa verkligheter får nu sitt lystmäte när de granskar hyllorna. Kanske hittar vi också intressant whisky därunder.

Highland Park Odin

Highland Park Odin

Highland Park Odin

Provad av Martin 2015-02-24

Highland Park Odin är den sista utgåvan i serien Valhalla Collection, efter Thor, Loki och Freya. Whiskyn är buteljerad vid 55,8% alkohol efter 16 år på fat. Det tangerar den äldsta utgåvan i serien och levererar den hittills alkoholstarkaste Asen i serien. Totalt 1200 flaskor anländer Sverige i mars.

Doft: Fruktig och fet av övermogna druvor och russin. Ljunghonung, som ofta omslingrar Highland Park. Det finns ett blommigare spår också, fett och smörigt av tulpan. Skållade mandlar. Efter en stund betydligt torrare med torkade aprikoser.

Smak: Söt maltig munkänsla glider över i en blommigare sötma. Den försiktiga torvigheten ger en sträv känsla av nötmix med russin, i väntan på att brasan skall ge grillglöd en sommarkväll.

Avslut: Trevlig nötig mandel och valnöt. Väl avrundad ek.

Betyg: Odin har smått fantastisk styrka i doften, med väl dold torvighet. Utgåvan sticker inte ut och spretar, utan samlar upplevelsen jämnt och fint. Tur är väl det efter sexton år på fat! Utgåvan imponerar med tydlighet, något som enligt erfarenhet inte är huvudspåret hos destilleriet. Det blir välförtjänta 4 av 5 möjliga torvmossar betygsmässigt, med aspiration till toppbetyget.

När jag tänker efter finns det förstås många fler anledningar till behovet att utmärka sig bildligt bland andra varumärken. När Öl- & Whiskymässor plottrar kartan full med städer, kan en snygg logotyp eller en välansad produktbild vara allt som krävs för att locka ögonen till rätt monter. Detsamma gäller förstås i sociala medier, där nyheter sprids innan de har inträffat.

Jag är för övrigt nöjd med att min egen hemort snart skall få sin första Öl- & Whiskymässa. Kanske ses vi på Uppsala Beer & Whisky?

24Dec/143

Upprättelse med dova avtryck av sherry

Normalt sett brukar festivalutgåvorna från Islay vara det första som hamnar under nosen, men ett litet prov har stått i skåpet bortglömt fram tills helt nyligen. Cairdeas betyder vän, och är också namnet på den årliga utgåvan till vännerna av Laphroaig.

Laphroaig Cairdeas 2014

Laphroaig Cairdeas 2014

Laphroaig Cairdeas 2014

Provad av Martin 2014-12-24

Laphroaig Cairdeas är whisky blandad från 1st fill bourbon och Amontillado-fat, det vill säga fat från en mellanmörk typ av sherry. Utgåvan är buteljerad vid vad som måste antas vara fatstyrka, 51,4% alkohol.

Doft: Hö torkat över torvbrasa. Citronskal. Eleganta rökslingor följer glasets kant. På saltstänkt soltorr drivved ligger tunga, feta hjortron. Vårbrasa och smörblomma. Efter en längre stund blommar torvröken ut i glaset med en smörig biton.

Smak: Initialt torr torvig munkänsla, sedan pommerans och aprikos. Piptobak, murrig och mysig. Morotskaka. I samband med utandning kommer en härlig knorr av granrisrök, mer än något av djup torr barrskog. Torkade aprikoser.

Avslut: Enris och ekplank står för en tydlig textur som håller i länge. Ännu senare tycks en hinna av smör ligga smält över munhålan.

Betyg: Årets upplaga av Cairdeas är en riktig pärla, i all enkelhet. Det är en upphottad version av tioåringen. Mindre röktryck, och större finess. Nu blir det ordentlig upprättelse för Laphroaig, efter ett relativt svalt omdöme av den nordiska julutgåvan. Istället toppas betyget med 5 av 5 möjliga torvmossar.

Whiskyn tar sin tid att blomma ut varför det var först efter att alla intryck hade hunnit tecknats ner som betyget avgjordes. Efter en stund i handen kommer både doft och smak till sin fulla rätt, när både torra och söta sherrytoner framträder.

Med detta önskar jag en riktigt god jul och ett gott nytt whiskyår, men lovar så smått att det kommer fler uppdateringar innan året är över!

24Dec/140

Rå buteljering av sherryfat från indien

Det hann bara gå en dag från förra indiska buteljering till nästa. Visserligen beror det delvis på att läsare röstat om vilka utgåvor som skall få uppmärksamhet innan jul och att intresset för Amrut är högt. Nu när sensoriken redan är i trim att bearbeta de exotiska utryck som finns i whisky från Bangalore passar det faktiskt ganska bra. Själv är jag mycket nyfiken på resultatet.

Blackadder Peated Amrut Sherry Finish

Blackadder Peated Amrut Sherry Finish

Blackadder Raw Cask Peated Amrut Sherry Finish

Provad av Martin 2014-12-23

Den kanske längsta titeln hittills anger serie, destilleri, spritrecept och fatlagring. Blackadder Raw Cask är en serie buteljeringar av enskilda fat som varken spätts eller filtrerats. I detta fall har whiskyn färdigställts i ett sherryfat, gissningsvis efter lagring på traditionellt bourbonfat. Alkoholhalten vid fatstyrka är 58,1% alkohol. Totalt 138 flaskor ingår i buteljeringen.

Doft: Rund och varm sötma blandad med klisterdoft, som vid det här laget måste ses som karaktäristisk för Amrut. Samma sötma ramar in bred rökig sälta som får tankarna att gå till den lilla skotska ön Skye. Jordgubbslag, friterade bananer och romerska bågar hör till de fruktigt söta referenserna. Banankola.

Smak: Kaffebönor, körsbärspraliner och plommonskal ger en syrligt besk fruktighet. En metallisk klang drar åt persilja. Sotigt värre samtidigt som bilden av sötsur sås höjer upp torven.

Avslut: Ekollon och rönnbär. Härligt bitterbesk aningen uppmjukad av fruktiga spår.

Betyg: Återigen ett spännande fat från Amrut under Blackadders flagg. Det är som att sitta på nålar att analysera denna utgåva, spännande samtidigt som det är lätt att missa att registrera de snabba skiftningarna i smak på tungan. Möjligen skulle en tydlig munsötma lyfta upplevelsen högre, men med tidigare referenser är detta utan tvekan ett väl godkänt resultat, en whisky i klassen 4 av 5 möjliga torvmossar.

Som trogen följare av konceptet att aldrig späda whisky i glaset får man en hastig spännande upplevelse av Amrut vid fatstyrka. För den som har en hel flaska att tillgå kan jag rekommendera att prova försiktig spädning parallellt med att låta whiskyn vattnas ut i munnen. Det borde ge helt olika smaklandskap!

23Dec/140

Högsta temperatur på plattan

Det är knasigt att det skall behöva ta över ett år innan indisk malt åter hamnar i flödet. Men om jag skall vara helt ärlig beror det kanske på att den tenderar vara svår att analysera. Den spontana tanken över Amrut har hittills varit, vad är det egentligen jag har i glaset?

Amrut Peated Portpipe 2009

Amrut Peated Portpipe 2009

Amrut Single Cask Peated Portpipe

Provad av Martin 2014-12-22

Amrut Single Cask är en serie buteljeringar av enskilda fat. I detta fall är det frågan om ett fat av typen portpipe och ett rökigt spritrecept, peated. Åldern är fyra år på fat, men det räcker för att dra ner alkoholhalten till trakterna kring de angivna 59%, om fatet lagras i Bangalore. Uteblivna decimaler i angivelsen kan innebära en viss spädning i samband med buteljering, gissningsvis för att upprätthålla konsistens sinsemellan fat med olika grad av avdunstning. Notera gärna att det finns flera olika buteljeringar med samma beteckning, destillerade år 2009. Detta är fat #2712, som gav upphov till 357 flaskor.

Doft: Tydligt portvin med doft av bigarråer och mogna plommon. Därunder finns en välkänd metallisk klang och kanske aningen RX-klister. Sötman tilltar med inlagda körsbär och gelehallon. En sväng av lim igen, denna gång Humbrol sötat med persika. En stund senare bara söt nektar.

Smak: Omfamnande med så många smakämnen att intrycken först inte går att sortera. Det första jag kan registrera är mjuka plommon. Tungan täcks sedan av en tjock torvmatta, syrlig och hårt svedd. När whiskyn vattnas ut tilltar styrkan snarare än avtar. Rödlök och valnöt.

Avslut: Pepprigheten dyker upp först när vätskan lämnat munhålan. Har finns starka avtryck från vinpåverkad ek, i formen av valnöt och körsbärskärnor.

Betyg: Amrut Peated Portpipe är en ordentlig åktur för den som aldrig späder sin whisky. Jag har svårt att koppla doft och smak, men blir i positiv mening överrumplad av båda momenten. Detta är helt klart ett nytt spektrum att träna in. Tills dess måste jag erkänna mig besegrad med proklameringen 5 av 5 möjliga torvmossar.

Känslan av att inte bli klokare har lagt sig. Nu är det dags att ta tillbaks kontrollen. En sak är säker, fyra år i Bangalore motsvarar minst åtta år i Skottland. Liknelsen med en het ugnsplatta och en köttbit slår mig. Amrut har högsta temperatur på sin platta, saften finns kvar samtidigt som whiskyns yta är snudd på bränd. Upplevelsen har likheter med den av kraftig bourbon eller för den delen fatlagrad rom. Det finns definitivt intryck som kommer igen, gissningsvis knutna till klimat snarare än råsprit. Nu vet jag med säkerhet att det inte kommer dröja ett år innan nästa whisky från Indien utvärderas här.