peat.se
22Dec/134

Vin, sherry och glögg i Mackmyras vinter

Mackmyra har verkligen anammat svensk tradition i sin marknadsprofil. Till mäskningen används bagerijäst vilket ger en grundton som många känner igen från uppväxten (med ljust bröd). Dessutom har de i flera projekt lyckats att skapa fat med tydlig svensk karaktär, exempelvis fat präglade av lingonvin eller kaffemättad sprit. I juletid ligger glögg nära till hands och vips!

Mackmyra Midvinter

Mackmyra Midvinter

Mackmyra Midvinter

Provad av Martin 2013-12-22

Mackmyra Midvinter består av whisky lagrad i en blandning av fat, Bourdeaux, Sherry och glöggvin. Whiskyn är buteljerad vid 46,1% alkohol, icke kylfiltrerad, likt utgåvor i den avslutade Special-serien.

Doft: Pommac och granatäpple över björkved. Torkad frukt också, främst aprikos. Nyslipat ekgolv. Fatens trä har satt sin tydliga stämpel i doftbilden. Äppeljuice. Tjock mörk tallkåda lindar in ett ljust element som i frihet skulle kunnat vara vanilj. Återigen aprikos.

Smak: Efter en kort oljigt len introduktion huvudsakligen beska och bred nötighet. Valnöt, pomerans, torr champagne. Sherryns sötma är helt anonym, i sällskap med de bombastiska vinfaten, men torrheten kan antagligen härledas från dem bägge.

Avslut: Efter en lång resa i sträva stick dyker glöggen så upp, som plommon. De ligger tunt skivade i ett smältande lager över tungans bakre del.

Betyg: Mackmyra Midvinter skriker inte vinter, som man kanske skulle kunna förvänta sig, men passar antagligen bäst som snaps till tyngre fetare mat som hör julen till. Mackmyras (svenskt) traditionellt inspirerade fat brukar vara spännande, men denna blandning övertygar inte på samma vis som tidigare utgåvor. Den stora skillnaden är att de olika ingredienserna snarare neutraliserar varandra än kompletterar. Denna dryck kräver en omtagning i sällskap av julmat. Tills dess är whiskyn likväl godkänd, 3 av 5 torvmossar.

Kanhända är detta ett drag för att knyta an till den svenska nubbetraditionen. Mackmyra Brukswhisky passar väl in i det segmentet och jag gissar att det är här som Mackmyra Midvinter får sitt största genomslag. Med den kraftfulla marknadsföringsmaskin som Mackmyra besitter är jag dessutom fullkomligt övertygad om att whiskyn kommer bli en hit på julbord runt om i landet. För övrigt är det inte orimligt att det finns fler fat av liknande kvalitet på lager. Med detta i åtanke måste en fundering om uttrycket av whisky lagrad helt på fat från glöggvin runda av, som en nyfiken önskan inför kommande säsonger.

30Nov/130

Torven i Laphroaig släckt av portvin

Så var det dags för finalen i nedräkningen till december månad. Den maltwhisky som lanseras i början av nästa vecka tävlar gissningsvis om utrymme på olika önskelistor. Det struntar vi i, och tittar i backspegeln istället! Följande flaska fick svärfar hämta hem, eftersom jag var på vift i samband med att den ställdes ut på hyllorna. Näst sista flaskan i den butiken, närmare bestämt. Det tackar jag för, Bosse!

Laphroaig Cairdeas Port Wood Edition

Laphroaig Cairdeas Port Wood Edition

Laphroaig Cairdeas 2013 Port Wood Edition

Provad av Martin 2013-11-29

Laphroaig Cairdeas, är namnet på en årlig buteljering som sätts ihop för destilleriets egen dag på Feis Ile, en musik och whiskyfestival på Islay. Årets buteljering 2013 är en fatförädling i portvinsfat, underförstått efter huvudsaklig lagring på bourbonfat. Hur lång tid whiskyn spenderat i respektive fattyp framgår inte. Utgåvan är buteljerad vid 51,3% alkohol, fatstyrka. Det kan noteras att apostrofen i Càirdeas fimpats till fördel för alla internationella tangentbord.

Doft: Nyponte värmer upp mitt doftlandskap. Röda vinbär. Efter en djupare sniff i flera steg, kolanappar, sirap och nötkräm. Nypon är ändå det uttryck som består, nu som nyponsoppa, betydligt tjockare, som gjord på för mycket pulver. Att det borde finnas en stor rökmaskin därunder är helt maskerat, men en tydlig sälta når fram och även en viss torrhet. Jordgubbar i sockerlag!

Smak: Läder och knäck mjuknar och blommar ut med röda bär. Hallon, bigarråer och härligt små bittra plommon. Beroende på hur whiskyn ligger över tungan lyser olika mycket syrlighet igenom, vilket varierar uttrycket mellan sötma och bitterhet i täta omgångar.

Avslut: Plommon och läder. Känslan av att något ligger och pyr efter att ha blivit släckt med portvin (som för övrigt måste varit både nära till hands och ett billigt alternativ). Det är så nära den förväntat överdådiga torvupplevelsen utgåvan någonsin kommer verkar det. De sträva ektonerna sitter fast i en fet seg sörja av tung sötma och vill inte bli räddade. Blodapelsin. Bittra druvskal. Utandningen släpper faktiskt ut en eller annan torvpust, tro det eller ej!

Betyg: Laphroaig Cairdeas Port Wood Edition är nektar med whiskykaraktär. De pompösa vindragen från ett stort tungt vin har elegant lindat in en torvbest på ett vis som plockat bort både tänder och klor. Musklerna finns kvar i form av textur, men inga dödliga vapen. Övertygelsen är nästintill komplett, men visst barkar det åt 5 av 5 torvmossar.

Det är sällan jag blir helt förvånad över Laphroaig, men med tanke på utgåvans namn borde förväntningarna varit närmre resultatet. Jag skulle nog säga att whiskyn spenderat den bättre tiden av sin lagring på feta portvinsfat. På det hela taget finns det i Laphroaig Cairdeas Port Wood flera likheter med Bowmore Laimrig, speciellt i eftersmaken vars olika element kombinerat ger en viss känsla av halstablett, något som är signum för Bowmore.

29Nov/130

Ungdomlighet i engelsk rökig whisky

Med tanke på hur stor andel av brittisk whisky som kommer från Skottland är det lätt att glömma bort att det produceras whisky både i Wales och i England (och även på Nordirland). Här följer en utgåva bränd i St George's Distillery, England, ägt av The English Whisky Co. Den ursprungliga idén var att skapa ett mikrodestilleri, men ansökan om att operera små pannor fick avslag. Istället ansöktes det för pannor av minsta utan undantag tillåtna storlek, 1800 liter. Omkring 17 fat per dag fylls på det relativt lilla destilleriet, som varit igång sedan november 2006.

English Whisky Co. Peated (Black Range)

English Whisky Co. Peated (Black Range)

English Whisky Co. Peated

Provad av Martin 2013-11-28

Whiskyn är buteljerad vid 43% alkohol, vilket tyder på att kylfiltrering troligen är en del av processen. Med tanke på att åldern inte är utskriven är det rimligt att anta att whiskyn är ung, kanske så ung som tre år på fat. Whiskyn ingår i serien Black Range, som innehåller utgåvorna Classic och Peated. Det finns även en serie utgåvor namngiven efter destilleriet som är indelad i kapitel, från Chapter 1 till 11 än så länge.

Doft: En tidig fenol-dask, sedan aningen lugnare. Trots den låga alkoholhalten finns det något fett alkoholbetonat, som bäddar för tyngre doftämnen. Korkmatta och bakpotatis. Röken ligger jämnt fördelad, inte tjock, men mycket jämn. Feta hjortron. Betong och parkeringshus.

Smak: Sotigt värre! Förutom sot finns det en antydan till nötig fatpåverkan, men det är i huvudsak ett ungt uttryck som låter fenolerna regera.

Avslut: Mandelspån och grovt panerade fiskpinnar hör till de mer udda referenserna jag hittat hittills. Plötsligt är det sotet från tidigare som dominerar igen, uppblandat med söta uttryck. Kanske fortfarande hjortron.

Betyg: English Whisky Peated känns väl ung, men har potential att slå stort som svensk brukswhisky efter ytterligare tid på fat. Smakmässigt påminner den om flera andra unga rökiga utgåvor, exempelvis Braunstein 12:2. Whiskyn har en mysfaktor, men är svår att analysera. Ironiskt nog spelar den låga alkoholhalten en roll där den ger mindre klädsamma alkoholreferenser utrymme. Det är istället den initiala rökigheten som håller upp whiskyn. Eftersom utgåvan känns aningen stressad blir det bara 3 av 5 torvmossar denna gång.

Själv tror jag att en åldersbestämd utgåva kan vara värd all väntan. Fram tills dess är det nog bra om prissättningen håller en nivå som tilltalar den lite större publiken. Frågan är om priset på just denna flaska är konkurrenskraftigt när den tävlar i samma priskategori som Ardbeg Ten och Laphroaig 10. Med detta sagt har whiskyn varit mycket intressant att prova, inte minst som referens till framtida utgåvor.

28Nov/130

Exotisk rökig whisky från Blackadder

I varmare klimat mognar whisky snabbare vid lagring på ekfat. Det är en av anledningarna till att bourbon sällan har många år på nacken. Mycket varmare klimat för lagring av whisky än Bangalore, Indien går nog inte hitta, och därför stoltserar flaskor från Amrut sällan med ålder. Baserat på ett urval flaskor som är markerade ser det dock ut som om fatstyrka omkring 61-63% alkohol innebär ungefär fyra år på fat. Det borde vara fullt tillräckligt för att lämna ett ordentligt avtryck från faten. Jag har fått det bildligt beskrivet för mig att det är lite som att steka kött på hög temperatur, man får se upp så att det inte bränns vid.

Blackadder Raw Cask Peated Amrut

Blackadder Raw Cask Peated Amrut

Blackadder Raw Cask Peated Amrut

Provad av Martin 2013-11-26

Amrut Raw Cask är en serie ofiltrerad whisky, som tappas vid fatstyrka. Samtliga utgåvor består av enskilda fat, i detta fall ett fat från Amrut fyllt med whisky av torvrökt malt, tappat vid 63% alkohol. Samtliga flaskor i utgåvan är numrerade för hand, upp till #268.

Doft: Whiskyn möter med klibbig sötma, som kanderade körsbär. Mörka hyvelspån av okänd art. Det är sötman som står i centrum. Den höga alkoholhalten driver en kemisk ton som påminner om RX-lim mixat med apelsinsaft. Det finns en underliggande ton av bränt socker. Vanilj!

Smak: Syrligt. Starkt, förstås. Det vattnas ordentligt i munnen och här kommer torvröken i sällskap av tung, tung ek, sotig och dominant. Kanel. Upplevelsen ringlar ut som feta apelsinångor och honung.

Avslut: Paranöt och koriander. Det känns lite forcerat att låna typiskt indiska kryddreferenser, men de stämmer förvånandsvärt väl in med den metalliska ton som är integrerad i en nu mildare nötighet.

Betyg: Peated Amrut från Blackadder Raw Cask är både exotisk och skruvad till max. Här finns garanterat en upplevelse, oavsett din relation till rökig whisky, som troligtvis blir sekundär till inramningen. Det blir en tydlig 4 av 5 möjliga torvmossar till denna indiska whisky.

Nog är det lätt att fastna i Skottland om man är intresserad av whisky, men ibland kan det vara värt att påminna sig om att världen är lite större än så. Det är Amrut ett utmärkt exempel på. En av anledningarna till att destilleriet känns lite extra spännande är att det är outforskat territorium. Doft och smak påminner delvis om vällagrad amerikansk whisky, något som jag än så länge har högst begränsad erfarenhet av.

27Nov/130

Kilchoman förtjänar mer uppmärksamhet

Kilchoman är något av ett litet favoritdestilleri i min bok, med betoning på litet, och därtill charmigt. Därför blir jag både förvånad och skäms en aning när jag letar bland gamla recensioner och bara hittar ett ynka nedslag i det stora arkivet. Det är förstås dags att ge Kilchoman en liten stund på toppen av bloggen. Sedan får det inte dröja allt för länge innan nästa återbesök heller. För övrigt måste ett besök på Kilchoman rekommenderas, för alla som är i krokarna på någon av de slingrande vägarna på Islay!

Kilchoman Vintage 2007

Kilchoman Vintage 2007

Kilchoman Vintage 2007

Provad av Martin 2013-11-26

Kilchoman Vintage består av en serie speciellt utvalda före detta bourbonfat, i denna upplaga från 2007. Utgåvan är buteljerad vid 46% alkohol, utan kylfitrering. Åldern på den buteljerade whiskyn kan således åldersbestämmas till sex år på fat, det äldsta som hittills släppts från det unga destilleriet.

Doft: Härligt torvig, med en syrligt fruktig ton av äpplen. Torven ger upphov till utryck som sötlakrits och torrt gräs. Det finns även en skir torr aska strödd över doftbilden. Under de rökiga täcket fullkomligt prunkar det av svarta vinbär. Lakrits kommer tillbaks, kanske snarare som salmiak efter bären.

Smak: Först bärsötma av hjortron, med lena violtabletter. Det dröjer dock inte länge innan en tung sotig matta rullas ut på tungan.

Avslut: Utgåvan har ett tidigt avslut. Det är torven som trycker på och skjuter fram fatens nötiga småbeska karaktär. Svarta vinbär kommer tillbaks först långt senare och då ligger fortfarande en liten rökslinga i halsen som puffvis gör sig påmind.

Betyg: Whiskyn känns genuin och även om utvecklingen förstås inte tar slut här, så har Kilchoman Vintage 2007 verkligen hittat hem. Mysfaktorn är total och det finns små element av fräschhet som lyfter upplevelsen när de väl identifierats. Det blir således 5 av 5 torvmossar, som noteras i betygskolumnen.

Det är möjligt att omdömet bearbetats av personliga upplevelser från destilleriet. En sak är säker, det har varit intressant att kunna vara med när ett destilleri dyker upp och stakar ut sin väg. Riktningen har dock alltid känts given. Det briljanta resultatet kan nog härledas till det kollektiva kunnandet om rökig whisky på Islay, och en stor välvilja från konkurrenterna. Det är en upplyftande tanke, som kontrasterar nyhetsrapporteringar av det kaos som pågår runt om i världen.

26Nov/132

Kandidatur till bästa ordinarie Octomore

Octomore hör till den typen av koncept som ingen valt att följa, eller för den delen ta upp kampen med. Det finns nämligen bara en världens rökigast whisky, punkt(!). Den har hittills givits ut i sex olika utgåvor, borträknat ett par variationer, där samtliga i ordningen fram tills nyligen slagit den föregående med ett nytt rekord i fenolhalt.

Den sjätte i ordningen Octomore har tagit ett skutt tillbaks på skalan och ligger på samma nivå som den fjärde när det gäller fenolhalt. Har Bruichladdich hittat en brännpunkt för konceptet tokrökig whisky?

Octomore 6.1

Octomore 6.1

Octomore 6.1

Provad av Martin 2013-11-25

Näst intill samtliga utgåvor Octomore är lagrade 5 år på fat, så även denna. Det beror gissningsvis på fenolerna som utgör grundstommen i konceptet successivt bryts ned under lagring, eller för den delen vid oxidering. Utgåvan är lagrad på före detta bourbonfat och whiskyn är tappad vid fatstyrka, 57% alkohol. Den håller en uppmätt fenolhalt om smått galna 167 ppm fenoler, emedan rekordet ligger på 169 ppm.

Doft: Syrliga remmar. Smörblomma. Förvånansvärt försynt rökdoft som till en början döljs väl av en sötsyrligt doftram. Knäck och popcorn. Det ligger en upplevt tung sälta i luften. Blandat med torr sval rök finns det gott om ljus sirap. Salmiak och svagt spädd äppeljuice.

Smak: Ka-baam! Bomben briserar, raketen skjuter, och kvar ligger en sträv sötbesk tungfälla, som vid nedvattning ändrar form och till slut, len men likväl bränd, klär hela munhålan. Sot är ett alltför milt ord att beskriva smaken som vränger begreppet ut och in. Pepparstek och grillkol.

Avslut: Vitpeppar och cayenne. Förvånandsvärt nog även kokos och mintpastill. Ekfatet ligger där också, med en lätt nötig touch.

Betyg: Octomore 6.1 är en av de bättre vanliga utgåvorna i serien, om inte den bästa. Den presterar bra doftmässigt, även vid en helt objektiv analys utan hänsyn till konceptets extrema natur. Det är dock smakförvandlingen som är mest märkvärd. Den explosiva utvecklingen gör att avslutet kan kännas lite plötsligt, och aningen försiktigt. Men hur skulle det se ut annars? Utgåvan är med marginal värd 4 av 5 torvmossar.

Den sjätte lanseringen av Octomore rymmer även ett par syskonutgåvor, Octomore 6.2 och så småningom kommer även en Octomore 6.3, varav den tidigare är en fatförädling lagrad på fat från eaux de vie. Det låter speciellt spännande i mina öron, med tanke på att den föregående fatförädlingen Octomore 4.2 Comus, hör till de något hemligare favoriterna.

25Nov/130

Revansch för julutgåvan av Big Peat

Efter ett litet eld upphör på recensionsfronten är det dags att plocka fram ett par av de rökigare gevärspiporna från skåpet och räkna ner till julmånaden december. Det passar bra till årstiden, som i mitt tycke gärna får utrymme för rökiga rör. Först ut blir årets julblandning från Douglas Laing, som distribueras lokalt av Clydesdale. Sedan följer ett par utgåvor vars röktäthet uppskattningsvis kommer variera från raketuppskjutning till ceremoniell kanonsalut. Följande flaska tordes ligga i den något lugnare delen av den skalan.

Big Peat Christmas Edition 2013

Big Peat Christmas Edition 2013

Big Peat Christmas Edition 2013

Provad av Martin 2013-11-24

Precis som för Big Peat är det frågan om en islay blended malt whisky. Den innehåller whisky från Ardbeg, Bowmore, Caol Ila, och Port Ellen. Sannolikt döljs även ett par anonyma destillerier i receptet till ö-blandningen. De årliga julutgåvorna serveras vid fatstyrka, vilket denna jul stannar på 54,9% alkohol.

Doft: Inledande bred rök rinner ut ur nyöppnad burkmajs. Röken skingrar sig ganska snabbt och lämnar utrymme för doften av söta sugkarameller. Det finns svaga referenser till halstabletter via eukalyptus. Det spelar väl med en upplevd känsla av smidigt bearbetat skinn från välanvända tumvantar. Efter ett tag rullar torkad frukt ut med russin, aprikoser och plommon, och visst finns det en viss julkänsla i den blandningen.

Smak: Skarpt torvig utan den annars så vanliga överdrivna syran, istället torka. Fortfarande en hel del eukalyptus. När den torra röken vattnas ned släpps både apelsin och bränt socker loss på tungan för en svängom.

Avslut: Valnöt dominerar det långa avslutet som går i beskans tecken. Även här hittas referenser till citrus, med bittersyrliga toner från apelsinskal. Så småningom dyker lugnare nötter upp på paletten och nötskålen rymmer nu även hasselnöt och mandel.

Betyg: Otroligt nog lyckas Big Peat Christmas Edition 2013 träffa flertalet av mina personliga kännetecken för julstämning. Julassociationer kan kanske verka enkelt med en rökig whisky, men ekfaten har också stort inflytande på upplevelsen, framförallt i avslutet. Doftmässigt är det frågan om en klassisk bred Islay-whisky, vilket inte är förvånande med tanke på antalet destillerier som ingår i blandningen. Förutom de deklarerade skulle jag inte bli förvånad om whiskyn innehöll delar rökig malt även från Bruichladdich. Detta är en mogen utgåva som revanscherar förra årets utlåtande av Big Peat Christmas Edition 2012, genom att återigen erhålla toppbetyget 5 av 5 möjliga torvmossar.

Samtidigt som 2013 års julutgåva av Big Peat är en utmärkt rökig maltwhisky är jag kluvet nog ganska mätt på konceptet som blandningen bjuder på. När det gäller rökig whisky gillar jag oftare de extrema uttrycken, inte nödvändigtvis rökstyrka, som är lättare att hitta i single malt. Det är vid denna insikt, som det spännande nog dyker upp en ny maskot hos Douglas Laing. Skallywag heter en relativt nylanserad utgåva av speyside blended malt whisky, som bolaget säkerligen hoppas kommer slå lika stort som den väderbitna Islay-bon vi känner som Big Peat. Jag är förstås nyfiken på om detta kan vara något för den svenska marknaden och hoppas på att få möjligheten att sniffa på ett prov. Kanske är det precis vad som behövs för att väcka på mitt slumrande intresse för blended malt en aning.

20Aug/135

Första rökiga Mackmyran tar hyllplats

Vi blev uppvaktade med ett prov av det som kommer bli den första rökiga Mackmyra på hyllorna hos Systembolaget. Kanhända med anledning av våra uppskrivningar av enstaka utgåvor, är Lars på Mackmyra noggrann med att understryka att det inte är frågan om en konkurrent till Islay, utan snarare en svensk rökinrikning med influenser av bland annat svensk ek och enris.

Buteljeringen dyker upp i det fasta sortimentet och kommer stå sida vid sida med Den Första Utgåvan. Gissningsvis blir det ett bättre betyg från oss denna gång, inte nödvändigtvis på grund av det rökiga inslaget. Det har hänt mycket på Mackmyra sedan vi först snubblade över destilleriet. På pappret skall det dock finnas många likheter med den första, i Svensk Rök.

Mackmyra Svensk Rök

Mackmyra Svensk Rök

Mackmyra Svensk Rök

Provad av Martin 2013-08-20

Mackmyra Svensk Rök är en stor utgåva i mindre butelj. Vi har inte fått någon uppgift om storlek på utgåvan, men den beräknas inte ta slut. Flaskan håller 50 cl whisky, tappad vid 46,1% alkohol. Utgåvan har naturlig färg utan tillsatts av sockerkulört. Det kan även antas att den sluppit undan kylfiltrering.

Doft: Vaniljbullar, smör och äppelkaka blandas genast i mysig brasrök. Det finns en aning vetebröd som driver på den bilden. Äpple är det som stannar kvar i doftbilden, men om man letar återfinns ett par nyligen inoljade kängor av läder, med ett förråd av bortglömd torr piptobak. Sedan smörblomma och även en viss sälta.

Smak: Knorrig med tydlig textur. Varför tallkotte överhuvudtaget kan vara en smakreferens förbryllar, men här finns den. Sot och torv övergår i pepparsalami. Salt gröt med russin, när sötma och sälta tillsammans bildar syrlighet. Det finns en släng av kamomillte och mynta som påminner om skolbesök i hembygdsgårdens örtagård hemmavid.

Avslut: Just kamomillte är den av upplevelserna som håller sig kvar, uppblandat med nya blommiga intryck av nyponros och en allt tydligare fatbeska. Långt senare, lakritspipa och viol.

Betyg: Mackmyra Svensk Rök är en nostalgitripp i lantlig uppväxt och det är nästan otäckt hur många sådana strängar den här utgåvan slår an. Det är förstås en helt personlig upplevelse, men som i detta fall bidrar och förärar Svensk Rök med 4 av 5 möjliga torvmossar. För den som uppskattar sådant tillkommer små detaljer som bidrar till gedigen känsla, exempelvis korken med topp av solid metall.

Jag är övertygad om att detta är en whisky som passar vårt avlånga land väl, där de båda orden lagom och rökig hör hemma. Utgåvan visar på bredd i användningen av relativt fruktig whisky, och kompletterar det nuvarande utbudet med en viktig produkt. Den uppriktiga insikten är att det inte är mängden rök som spelar roll, det är inramningen.

Vi tackar Angela, Master Blender på Mackmyra, för ytterligare en fin blandning!

31Jul/139

Oväntat Bowmore från Svenska Eldvatten

Det började med Bowmore, för Svenska Eldvatten det vill säga. Det visade sig vara ett vinnande kort, för utgåvan sålde slut långt innan vi hann komma i kontakt med bolaget. I efterhand har vi fått ett prov av den första utgåvan, men inte ännu haft tid att njuta av det. Den kan kanske passa som referens till en nyare utgåva?

Ett antal utgåvor har hunnits med och flera destillerar avverkats innan det åter blev dags för Bowmore. Den senaste lanserades, samtidigt som en sherrylagrad Mortlach, i juni och finns fortfarande kvar i beställningssortimentet. Vi ger oss an ett nytt utlåtande innan denna Bowmore också tar plötsligt slut!

Svenska Eldvatten Bowmore 2002

Svenska Eldvatten Bowmore 2002

Svenska Eldvatten Bowmore

Provad av Martin 2013-08-30

Svenska Eldvatten Bowmore 2002 är består av whisky lagrat på ett fat av typen ex-bourbon hogshead. Efter 11 år på lager har fatet tappats vid den naturliga styrkan 57,1%, ospädd och förstås utan kylfiltrering eller tillsats av sockerkulör.

Doft: Söt och brödig, som en mörk russinlimpa. Honung och aprikos. Redan i slutet av juli finns det lite jul i glaset! Dadlar, och sedan kommer röken rullande med salmiak. Blåbär?

Smak: Oj! Tydlig pricktextur och kryddig wellpapp rullar ut i en upplevelse av folielindat tuggummi från taxfree och oljiga hjortron. Om detta vore en sportbil var den väl över fartgränsen på motorväg till en början, men ganska snart övertygad om att sakta mak längst kusten var mer intressant. Sötma dominerar när whiskyn fullkomligt smälter på tungan. Hallon med viss metallisk klang och en nötig biton, och röda äpplen. Vörtbröd ger en ny julreferens.

Avslut: Det är här torvigheten är som störst, sträv med viss syra, utan övertydlig rök. Det är eftersläckningsarbetet vi är inne i. Något påminner om att bryta kokos direkt från nöten. Återhållsam, om än trevlig, vilket lockar till en ny smutt och framförallt en ny åktur.

Betyg: Bowmore 2002 från Svenska Eldvatten är ett ångande fullblod, varken någon osotad skorsten eller halstablett. Whiskyn kan säkerligen spädas med vatten för en helt annan upplevelse, men jag fascineras helt av hur whiskyn fullkomligt smälter på tungan när den vattnas ut i munhålan. Dessutom provar vi maniskt all whisky vid buteljerad styrka, vilket förhoppningsvis ger en konsekvent träffbild. Det är kanske ingen förvåning att full pott, 5 av 5 torvmossar, motiveras främst av den oväntade smakupplevelsen. Oväntat är dessutom ett utryck som sammanfattar helhetsupplevelsen av denna Bowmore ganska väl.

Nu trodde du kanske att den första buteljeringen, Bowmore 2000, med en alkoholhalt på 58.7%, var bortglömd. Så är inte fallet. Utgåvan är dock helt väsensskild från det du läst ovan, trots att den största teoretiska skillnaden är att den första utgåvan är lagrad på ett färskt (förstagångsfyllt) bourbonfat, emedan Bowmore 2002 legat på ett fat som burit skotsk whisky tidigare.

Bland doftintrycken i Bowmore 2000 hittas mentol, rökt fisk, tallskog och hav, och eftersmaken innehåller den för Bowmore typiska halstabletten med inslag av eukalyptus. Genom doft, smak och avslut är whiskyn betydligt mer balanserad och konsistent än den recenserade utgåvan. Det finns troligtvis många som föredrar detta, men jag väljer det något råare utrycket från recensionen ovan alla dagar i veckan. Faktum är att jag symboliskt ger Bowmore 2000 ett något lägre betyg, bara för att sätta ner foten och helt osvenskt säga att alla kan inte vara vinnare, 4 av 5. Rätt nöjd är jag dessutom över det faktum att jag lagt ner mest energi på den mest intressanta utgåvan!

27Jul/130

Herre över öarna är nog ändå att ta i

Så här på semestern har jag unnat mig att ta det lugnt, och nu äntligen är det dags för ett prov som väntat länge i hyllan. Förväntningarna är dock lågt satta, för redan i samband med att jag fick låna provet av Daniel, som bloggar öl på hops.se, konstaterade vi att det inte är en av de vassaste utgåvorna från Ardbeg, trots att det är frågan om en 25-åring.

Nu gissar du kanske vilken utgåva det är som följer?

Ardbeg Lord of the Isles

Ardbeg Lord of the Isles

Ardbeg Lord of the Isles

Provad av Martin 2013-08-26

Ardbeg Lord of the Isles är en tidig utgåva från tiden då destilleriet åter tagits i produktion. Den lanserades emellertid i perioden då vi fortfarande väntade på en fullblodig tioåring, och är därmed sammansatt av whisky som destillerats av tidigare ägare, med totalt 25 år på fat i destilleriets lager. Utgåvan är buteljerad vid 46% alkohol.

Doft: Tydligt av vanilj redan vid första sniff. Äppeljuice, svag och återhållsam. Inget åskdunder, men visst finns här en torvighet, syrlig. Ovanpå ligger ett fetare lager av nypon och kommersiell cola. När den försiktiga rökigheten identifierats igen ökar syran i intensitet och påminner om lag till smörgåsgurka.

Smak: Övergripande träig, bastuved eller rent av bastu som helhet. Här finns också en strävare nötighet som är dovare än valnöt, men håller liknande intensitet. Finkeloljorna beter sig nästan som en traditionell svensk nubbe, och det går faktiskt att urskilja typiska alkoholreferenser.

Avslut: Mandelspån möter ekgolv. De nötiga tonerna är nu något sötare, men det finns fortfarande struktur att balansera upp uttrycket.

Betyg: Ardbeg Lord of the Isles är en typisk samlarutgåva. Troligtvis passar den också bättre oöppnad i ett utställningsskåp än i barskåpet. Det blir med liten marginal godkänt för Lorden och betyget sålunda 3 av 5 torvmossar. Detta är förstås en besvikelse, för med lågt satt ribba hade jag hoppats att kunna få en intressantare andra upplevelse och dessutom önskat återupprätta utgåvans heder en aning. Nu kan jag istället konstatera att det första intrycket är bestående.

Ardbeg Lord of the Isles påminner om Ardbeg Blasda doftmässigt, med den markanta skillnaden att Blasda är mjuk och frisk i både smak och avslut, medan Lord of the Isles är träig och tung. Det tidigare passar definitivt bättre ihop med doftbilden, och kanske passar Ardbeg absolut bäst som relativt ung whisky, oavsett rökighet.

Plötsligt blir jag nyfiken på vilken årgång av Lord of the Isles det är jag har provat, för det är helt möjligt att de andra årgångarna (2001-2007) skiljer sig och presterar bättre. Har du kanske en öppnad Lord att relatera upplevelsen ovan till?