peat.se
21Okt/150

Nu är Comittee Realease återupplivad

Det går snabbt när man har roligt, tydligen likaså när man är upptagen. För även om det är få som missat att Ardbeg släppt nytt i sin återupplivade serie Committee Release, så var det kanske inte alla som hann lägga vantarna på en flaska. Själv hann jag inte prova utgåvan innan den tog slut. Om du sitter på en oöppnad flaska kan du kanske ändå tycka att detta är intressant när du funderar på vilken folie du skall rycka härnäst.

Ardbeg Supernova 2015

Ardbeg Supernova 2015

Ardbeg Supernova 2015

Provad av Martin 2015-10-20

Ardbeg Supernova är en utgåva i serien Committe Release, som tidigare släppte årsvis buteljeringar avsedda för medlemmar i Ardbeg Committee. Genom markeringen på flaskan (två år i följd) kan det antas att serien faktiskt är återupplivad. I Sverige löses distribution till medlemmar rent praktiskt med ett högt pris och kvoterad lansering på Systembolaget. Utgåvan håller 54,3% alkohol, något lägre än de tidigare med samma namn. Gissningsvis beror detta på ett högre krav på volym, mätt i flaskor relativt tillgänglighet av tungt torvig whisky på fat i lagren.

Doft: Genast en välbekant söt ton av citrus, som rivet citronskal och clementin. Därunder fullständigt vibrerar torven, väl uppvägd av de syrligt fruktiga referenserna. Med nosen en bit djupare i glaset kommer en känsla av salmiak, som om stoft av små platta salmiak-rutor satt sig i näsan.

Smak: Oväntat len i munnen, men det går snabbt över. En strävt torvig känsla klär tungan, och fullkomligt exploderar i munnen, sträv på gränsen till finkornig sand. Smakerna som följer har övervikt åt det nötiga referenserna, paranöt och valnöt blandar sötma med en större andel beska, i vad som måste vara ett hårt avtryck från faten.

Avslut: De nötiga tonerna håller i sig och breder på klassiskt manér ut en syrlig, snudd på sur, torvmatta över tungan. Avslutet har ett tydligt stick av rönnbär.

Betyg: Ardbeg levererar så gott som alltid stabila utgåvor, så även med SN2015. Jag blir ändå aningen besviken. En (riktigt) bra whisky räcker inte till en prestigebuteljering för en favorit bland destillerier. Utgåvan måste kunna konkurrera med vad som tidigare släppts, och då saknas främst den tydligt genomgående sötman att bära de torviga tonerna. Sålunda landar det personliga omdömet på stabila 4 av 5 möjliga torvmossar. Absolut bäst är Supernovan doftmässigt, där förtjänar den 5+.

Årets utgåva av Supernova påminner smakmässigt mer än lite om Supernova Stellar Release från 2009. Den är inte heller en av mina favoriter, men nu finns det all anledning att lugna ner sig, för jag har hört flera entusiaster sätta just Stellar Release bland de bäst presterande i serien. Själv hoppas jag att Ardbeg fortsätter släppa utgåvor i det lite tyngre rökiga segmentet som de ritat upp mallen för, med Supernova.

Stöd Living Dead Brewery:


18Jun/150

Helt nytt uttryck för Glenmorangie

Regnet faller fortfarande försiktigt – kvällen två dagar innan midsommar. Det bådar förstås inte gott för sill och potatis utomhus, eller för den delen för grillning om kvällen. Kanske är det perfekt väder att lura på något att matcha kaffet och efterrätten med?

Glenmorangie Tùsail

Glenmorangie Tùsail

Glenmorangie Tùsail

Provad av Martin 2015-06-17

Glenmorangie Tùsail är den sjätte årliga utgåvan i destilleriets serie Private Edition, inledd av Glenmorangie Sonnalta PX. Utgåvan består av whisky från malt av typen Maris Otter, som på traditionellt vis har golvmältats för hand. Maris Otter är en förädling som tagits fram med avsikt att passa fatlagrad brittisk ale, med låga kvävenivåer i malten, som nu även använts för att koka sprit att lagra på fat. Whiskyn är spädd till 46% alkohol, buteljerad utan kylfiltrering.

Doft: Moget söt med fruktiga toner av päron och röda äpplen. Det drar aningen åt citron, vilket får päronet att anta formen av piggelin, något syrligare. Därunder ligger en bred maltighet som jag ibland associerar med bröd, sirap eller honung, nu nästan på pricken som formfranska med generös fördelning av smör och honung.

Smak: Otroligt len munkänsla, men med bränt socker och kryddigt sotiga toner är det frågan om en riktig kraftpjäs. Här måste fat spela en avgörande roll, inte enbart val av malt. Under de kryddiga tonerna, som spänner från vitpeppar till ingefära, hittas tydligt både saltgurka och gröna oliver.

Avslut: Sältan som dröjer kvar övergår i kapris och piptobak. Visst finns det spår av päron, men de är väl dolda. Den försiktiga sötman påminner snarare om apelsinsaft eller romerska bågar. Kanel är den kompis som stannar tills festen är över, i trevligt sällskap av sötmandel.

Betyg: Det kraftfulla uttrycket i Glenmorangie Tùsail är övertygande. Om det sedan hade fått följas upp av ett sött ihållande avslut motsvarande doftbilden, då hade det inte funnit någon tvekan om något toppbetyg. Nu är jag konfunderad över hur jag skall ställa mig till sältan som dröjer kvar på tungan. Det lutar åt rätt håll, vilket belönas med 4 av 5 möjliga torvmossar. Den förtrollande doften står trots allt för den största behållningen.

Plötsligt slår det mig att jag hört nämnas att Glenmorangie (snarare än ägarsyskonet Ardbeg) borde lämpa sig för en intressant whiskyprovning. Efter att ha gått igenom så gott som samtliga utgåvor i Private Edition är jag böjd att hålla med om detta, för variationen är verkligen imponerande. Samtidigt vet jag att det snarare är de fatförädlade standardutgåvorna som åsyftas. Här finns mer guld att hämta!

12Jun/150

Kraftfulla vinfat från Springbanks lager

Följande flaska råkade jag snubbla över i en webbshop 2013, flera månader innan den lanserades på Systembolaget. Jag visste vid det tillfället förstås inte om den över huvud taget skulle dyka upp lokalt, men det kunde kvitta lika. Intresset för serien som bulteljeringen ingår i var då alldeles för högt för att låta bli att ta tillfället i akt.

Springbank Gaja Barolo

Springbank Gaja Barolo

Springbank Gaja Barolo

Provad av Martin 2015-06-11

Springbank Gaja Barolo är (fortfarande) den senaste utgåvan i serien Wood Expression, även om stilmallen inte verkar haft plats för tillnamnet på etiketten som pryder flaskans framsida. Utgåvan består av sprit destillerad i februari 2004, som lagrats fyra år på återfyllda bourbonfat och sedan ytterligare fem år på färska barolofat. Efter bultejering i oktober 2013 är resultatet nioårig single malt. Springbank har inte för vana att kylfiltrera whisky, eller för den delen att justera färgen. Utgåvan är buteljerad vid 54,7% alkohol, rimligen relativt nära fatstyrka.

Doft: Plopp! Genast slås näsan av en kavalkad i mogna och utjästa äpplen, cider och must på samma gång. Sockrad lösning i humbrol följer sedan. Här hittas torkade referenser också, både sträva av aprikos och feta som påminner om katrinplommon. Under de fruktiga intrycken ligger något tyngre, som målar upp bilden av plånböcker, tätt packade, på display i en välsorterad väskbutik.

Smak: Förvåning uppstår när smak inte alls matchar doft. Smaken är fet och tung av tropisk frukt och sältat fläsk, mer som papaya än mango och sältan till trots övertygande söt. Relativt snabbt går whiskyn in i en kryddig fas som bitvis upplevs grön och fräsch, med basilika och kryddnejlika. En tydlig dragning åt viol hittas i de mer vinuösa uttryck som uppträder efter att whiskyn långsamt vattnats ned på tungan.

Avslut: Det är inte ovanligt att referenser från doft återkommer i efterspelet. Och på en trave soltorr plank ligger faktiskt innehållet från en påse torkade aprikoser utstrött, försiktigt torviga syftningar. Efter omtag är det violpastill som dominerar munhålan, med en tendens att dra åt finsk lakrits.

Betyg: Intresset för Gaja Barolo tilltar medan glaset genomgår analys. Det är visserligen inte frågan om den bästa whisky som har sin upprinning i Springbanks pannor, men likväl en fantastiskt spännande fatsammansättning. Betyget landar på 4 av 5 möjliga torvmossar, varken mer eller mindre. Förövrigt har det runnit smått magiska droppar ur samma pannor, så riktmärket är möjligen inte det bästa.

Baroloviner är kända för höga nivåer av tanniner, som kräver lång tid på fat för att balanseras upp. Det borde därför inte vara någon större överraskning att whisky lagrad på samma fat skulle innehålla kraftfulla referenser. Eventuellt borde folien ha fått lirkas av flaskan tidigare, eftersom innehållet precis utökade smakpaletten med ett par nya färger att jämföra andra vinfatlagringar med. Därför hoppas jag också att Gaja Barolo inte är den sista utgåvan i den årsvis uppdaterade serien, för det ser tyvärr inte något vidare ljust ut när det gått väl över ett år sedan sist.

4Jun/150

Ardbeg skymtar evighet efter blott 200 år

Efter flöde av nästan enbart svensk whisky i de senaste uppdateringarna känns en buteljering från Islay som ett tryggt alternativ. Det är trots allt på den lilla skotska ön som intresset för att skriva har sin källa, även om själva ön till en början endast var en föreställning. Här följer alltså anteckningarna om en utgåva som påminner mig mycket om varför jag en gång fastnade för whisky, initialt främst rökig whisky, inte sällan Ardbeg.

Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Provad av Martin 2015-06-03

Ardbeg Perpetuum är årets festivalutgåva från Ardbeg. Med naturligt blekgul färg och alkoholhalt på 47,4% liknar den vid första ögonkastet (mer än någon annan festivalutgåva) destilleriets tioåriga standardbuteljering, men det är förstås helt fel. Whiskyn är en blandning av ung och gammal whisky, som lagrats i både före detta bourbon- och sherryfat. Årets festivalutgåva markerar dessutom 200 år sedan de första dropparna sprit brändes 1815. Whiskyn har som vanligt inte kylfiltrerats.

Doft: Rökintrycket sitter som en smäck, med klassiskt citrusbetonad basturök och björkved, toppad med en generös dos vanilj. Feta fruktiga uttryck följer, med aprikos och hjortron. Vaniljen ligger kvar som en tydlig skiljelinje mellan ljus citrus och mustigare torkad frukt. Vid det här laget har torven lugnat sig i näsan, men kommer snart tillbaks med ett stadigt fotfäste. Mer än enstaka utfall av salmiak träffar doftreceptorerna med helt rena stötar.

Smak: Om doften inte ger en tillräckligt tydlig hint om att det är två olika åldrar som drar i upplevelsen så blir det omisskänneligt tydligt i smaken. Len munkänsla av mosiga äpplen och apelsinsaft trängs med det betydligt spretigare uttrycket av sotig ungsprit, aldrig så rå att alkoholen ens kan anas. Blandningen ger en dragning åt viol, sotig viol och basturökt skinka. Och visst, en hel del salmiak.

Avslut: Vid det här laget har upplevelsen blivit påtagligt kryddig, med vitpeppar och natriumglutamat. En fetare ton ligger kvar över tungan, vilken snabbt kan identifieras tillhöra samma hjortron som uppsnappades i doften, nu ackompanjerad av nyplockade nypon. Den sotiga torven lämnar också ett litet spår av svavel och havsluft.

Betyg: Med Ardbeg Perpetuum har destilleriet träffat en formtopp. Här finns flera smakreferenser som påminner om riktigt ung Ardbeg, men som balanseras upp betydligt stabilare av de (gissningsvis) ordentligt lagrade, äldre beståndsdelarna, som jag verkar ha svårare att acceptera i ren form. Efter ett par varv på tungan tar det först emot att sätta ett högt betyg, men efter ytterligare ett par varv står inga tvivel om att 5 av 5 möjliga torvmossar kan spikas.

Så varför fastnar vi för whisky? Själv tycker jag det är kul när en utgåva växer och tar plats. Flera av mina personliga favoriter är sådana som inte lämnat ett tydligt första intryck. Speciellt kul är det när växlingen sker under en och samma sittning. När blandningen av lånade uttryck från tidigare upplevelser av ung whisky (Ardbeg Rollercoaster) och smakämnen som återfinns i fat fyllda innan destilleriets period i malpåse, plötsligt mejslar ut en egen profil, det är då det blir riktigt intressant.

21Maj/150

Vad som komma skall från Box Destilleri

Intrycken har lagt sig efter resan till Ådalen och ett intressant besök på Box. Därför har jag tagit mig tid att sätta en aktuell utgåva från destilleriet under luppen. Intressant nog var följande buteljering det prov som fick minst uppmärksamhet av resesällskapet, när det utvärderades i en blindprovning, som ett av fem olika variationer av whisky (och yngre lagrad maltsprit) från Box.

Box The Explorer

Box The Explorer

Box The Explorer

Provad av Martin 2015-05-20

The Explorer är den tredje av fyra utgåvor i serien The Early Days Collection från Box. Utgåvan är en blandning av fat i storlekar från 40 till 120 liter – till större delen bourbonfat. Innehållet som till mer än hälften består av destilleriets rökiga spritrecept har vattnats ned till 48,3% alkohol innan buteljering, en tiondels procentenhet högre i stigande ordning än de tidigare utgåvorna i samma serie. Whiskyn har varken kylfiltrerats eller justerats med färgämnen. När fatlagringen varierar från tre år och tre månader till drygt fyra år är det frågan om en verkligt ung whisky.

Doft: På en gång päronkompott, sedan något syrligare, som röda äpplen. Ananas och vanilj finns där, torkad ananas draperad med yoghurt. Kokos också, men inte lika tydlig som den söta yoghurten. Bakom de tydligt söta intrycken finns en metallisk biton av läder som om de stod uppdukade på ett stycke garvat skinn.

Smak: Len munkänsla som genast lämnar söta uttryck på tungan. Återigen röda äpplen, och en tydligt nötig inramning av pekan, med drag åt kolasås. Torkad aprikos och gröna druvor.

Avslut: Utandningen innehåller ett drag av ung alkohol, men smakmässigt är det tillbaks till slöjdlektionerna med strävt damm från bandslipen. Ett aningen bittert stråk drar åt knappt mogna syrliga plommon, körsbärskärna.

Betyg: Som så ofta med relativt ung whisky är det doften som dominerar hos The Explorer. Lyckligtvis bygger smaken vidare utan att gå för hårt in i fattoner som lätt kan ta överhanden. En mer än skapligt välsvarvad upplevelse ger 4 av 5 möjliga torvmossar.

Vore det enbart doften som avgjorde, då skulle jag nu sitta med en aspirant på toppbetyg i handen, vilket är mer än litet hoppingivande när vi tittar djupt in i spåkulan. Detta skulle möjligen kunna vara en bra förhandsvisning av vad som komma skall, när Box så småningom har möjlighet att rulla ut en åldersbestämd utgåva.

20Maj/150

Tredje stjärnan i kanten för Spirit of Hven

Recensionerna fick kanske ett lite längre än planerat uppehåll (andra barnet kräver tydligen mer tid än det första). Den goda nyheten är att jag efter ett besök hos Box fått ordentlig nytändning för whisky, speciellt för svensk whisky. Då kan det kanske vara lämpligt att ge sig an en konkurrent, eller ska jag säga kollega?

Spirit of Hven Seven Stars No.3 Phecda

Spirit of Hven Seven Stars No.3 Phecda

Spirit of Hven Phecda

Provad av Martin 2015-05-19

Spirit of Hven Phecda är den tredje stjärnan i serien Seven Stars. Utgåvan är en blandning av endast tolv fat som spätts ned till 45% alkohol. Det betyder dock inte att whiskyn har utsatts för kylfiltrering innan buteljering. Den har även sluppit tillsats av färgämnen och är ekologisk, precis som de tidigare två i serien.

Doft: Doftar apelsinskal, insidan mer än utsidan. Ananas och kokosmjölk också. Trots de tropiska referenserna känns det som julafton i ett glas. Där finns en läderartad, nötig ton, som av ett nysmort tjock bälte. En fruktigt oljig ton blir allt sötare och uppenbarar sig slutligen som torr loranga, så torr den nu kan bli.

Smak: Munkänslan är ordentligt oljig och nötig som en fin olivolja. Här finns referenser till klassiska kryddor, både vitpeppar och lagerblad. Även ett gott mått rostad tobak kan identifieras med en lyckosam träff bland smakämnena.

Avslut: Ordentlig nötighet är på tilltagande i munnen, med viss bitter sträv ton. På pricken som valnöt, framförallt som renset mellan nöthalvorna. Efter ett långt tag är apelsinskalet tillbaks, och en torr liten rökpuff dyker upp långt bak i munhålan.

Betyg: Phecda regerar så smått doftmässigt. Smakmässigt märks visserligen en alkoholrelaterad undomlighet som gärna får slipas ned ytterligare lite, men det kompenserar whiskyn övertygande väl med tydligt nötiga fattoner. Möjligen saknas en brygga mellan de fruktiga referenserna från doft till smak. Likväl är det frågan om en fint kokad utgåva som med marginal betingar 3 av 5 torvmossar.

Fantastiskt kul att få möjligheten att prova ytterligare en lyckad svensk buteljering. Visst är det några skotska flaskor i skåpet som jag länge har sett fram emot att bekanta mig med, men det är fortfarande ett par svenska utgåvor som lockar mest. Motivationen är att bilda en bättre uppfattning om det lokala utbudet, även om jag redan vet att det finns guld att hitta. När yran sedan har lagt sig kan det kanske vara läge att blanda in några nationaliteter som inte annars är så vanliga i flödet.

5Mar/150

Backspegeln fångar en grym sherrylagring

Så var det dags för ett prov som legat och väntat sedan jag i höstas pratade med Pär på Smögen Whisky. På Stockholm Beer & Whisky Festival, bestämde vi gemensamt att följande utgåva behövde recenseras. Med tanke på att uppföljaren lanseras inom kort är det hög tid att stoppa näsan i glaset. Nu tänker jag sålunda avgöra om det är frågan om ett samlarobjekt, eller om du måste rycka korken ur din flaska.

Smögen Sherry Project 1:1

Smögen Sherry Project 1:1

Smögen Sherry Project 1:1

Provad av Martin 2015-03-04

Sherry Project 1:1 är en av fyra utgåvor i en serie avsedd att beskriva sherryfatets inverkan på whisky. De första tre utvåvorna lagras två år och tio månader på hårt rostade kvartsfat om 120 liter av europeisk ek. Därefter har den flyttats till färska sherryfat av typen Oloroso för att sammangjutas, i detta fall över fyra månader. Denna utgåva är buteljerad vid fatstyrkan 51,8% alkohol.

Doft: Torr fruktig rök och läder med torkade aprikoser. Rökintensiven avtar relativt omgående och ersätts snabbt med torkad frukt, kiwi, äpple och katrinplommon. Syrlig fruktmarmelad. Det tidigt fruktiga intrycket kommer tillbaks som sträva aprikosskal.

Smak: Rund och mjuk på tungan med en oidentifierad profil av stenfrukt, bräckt av torvsyra. Efter naturlig utvattning i munhålan, hjortron, med ett försiktigt stick av nypon och tilltagande uppkäftigt torvig inramning. Smultron.

Avslut: Tunga smutsiga hjortron, enris och barrskog. När hjortronen väl har identifierats försvinner de inte, även om beska, syrliga och söta stråk stryker där runt omkring så är det en tung övermogen bärighet som består.

Betyg: Sherry Project 1:1 har ett ofattbart djup i relation till den knappa lagringstiden. Whiskyn presterar suveränt i doftregistret, som har flera lager att skala av. Eftersom smakregistret inte lämnar något att önska återstår bara att lyfta hatten och att ge vika för ett toppbetyg om 5 av 5 möjliga torvmossar.

De senaste månaderna har aktiviteten på denna whiskyblogg varit spretig, med perioder dvala och stim av aktivitet. Denna gång passar jag på att i förväg annonserar ett planerat uppehåll om några veckor. Anledningen till uppehållet är en 9-månaders lagring. Exakt lagringstid är dock oviss, varför jag har som avsikt att vara nykter nog att köra bil dygnet runt fram till slutleveransen, som preliminärt planeras till slutet av månaden. Därefter lovar jag att lyfta fram något gömt och glömt ur whiskyskåpet för att fira, skål!

4Mar/150

Resultatet av ett privatägt Box-fat

På Uppsala Beer & Whisky Festival fick jag möjligheten att i Box monter träffa Tord, som introducerade en fattyp avsedd för privatägda fat från destilleriet. Med färsk ek i så små fat som 26 liter rekommenderas en lagring från tre till tre och ett halvt år. Knappt laglig whisky alltså, kan det vara något att analysera?

Box Hungarian Oak Peated

Box Hungarian Oak Peated

Box Hungarian Oak Peated

Provad av Martin 2015-03-03

Box Hungarian Oak Peated är beskrivningen av ett fatprov som återköpts från ett privatägt fat. Fattypen är 26 liters ungersk färsk ek, samma typ som lagrar tokaijer. Specifikationen av råspriten är 43 ppm fenoler (uppmätt i vörten), fullt jämförbart med de tre sydliga destillerierna på Islay. Whiskyn är buteljerad vid vad som kan antas vara nära fatstyrka, 54,3% alkohol.

Doft: Fruktsocker och humbrol inleder, men snart mjuknar de alkoholdrivna tonerna och öppnar för honung, päron och vanilj. Det finns blommiga drag däri, både kronblad och nektar, maskros. Torven är i näsan väl dold av fatlagringen. Sockersötman blir allt tyngre snudd på sirapslik.

Smak: Bred på tungan, med en tidig spark av ek. Samtidigt visar sig torven för första gången, med en tydligt syrlig profil och dov bakomliggande rökridå, om än relativt genomskinlig. Som en majbrasa av späda kvistar och ris på behörigt avstånd.

Avslut: Klassiskt färsk ek med pepprig valnöt och nyslipad parkett. Violpastill.

Betyg: Eftersom whiskyn levererar högt i samtliga moment återstår endast att gratulera ägaren av fatet till en lyckad lagring. Det lilla fatet har satt en tydlig prägel på whiskyn. Därför är det bitvis svårt att avgöra vilka kvaliteter som härrör från råspritens egenskaper, men i all enkelhet räcker den tydliga inramningen långt, till 4 av 5 möjliga torvmossar allra minst. Den lyckliga ägaren, som troligtvis hunnit lära känna buteljeringen ordentligt vid det här laget, skattar säkerligen whiskyn betydligt högre.

På det hela taget är fatprovet en mycket bra markör för vad som går att åstadkomma med tre år på fat. Själv funderar jag över vad resultatet skulle motsvaras av för ett fat som dessutom tidigare fått bära söt, fruktig tokaijer. Samtidigt tror jag att det finns fler användningsområden än kort lagring, exempelvis slutlagring något enstaka år efter längre lagring på tidigare använda bourbonfat. Alla dessa funderingar inte helt utan att fat-köpar-tankar flyger genom huvudet.

24Feb/150

Sista Asen har anlänt Orkney

Bildligt tilltalande element har blivit allt viktigare för att locka kunder till whisky, eller för den delen alkoholhaltiga drycker generellt sett. Det verkar inte längre räcka med Anrika 12 eller Anrikare 16 för att hålla intresset levande. Kanske har det de senaste åren funnits en tendens bland whiskykonsumenter att vara mindre trogna sina varumärken, en större strävan efter att få prova nytt, som måste dövas med något greppbart. Och en generation uppväxt i alternativa verkligheter får nu sitt lystmäte när de granskar hyllorna. Kanske hittar vi också intressant whisky därunder.

Highland Park Odin

Highland Park Odin

Highland Park Odin

Provad av Martin 2015-02-24

Highland Park Odin är den sista utgåvan i serien Valhalla Collection, efter Thor, Loki och Freya. Whiskyn är buteljerad vid 55,8% alkohol efter 16 år på fat. Det tangerar den äldsta utgåvan i serien och levererar den hittills alkoholstarkaste Asen i serien. Totalt 1200 flaskor anländer Sverige i mars.

Doft: Fruktig och fet av övermogna druvor och russin. Ljunghonung, som ofta omslingrar Highland Park. Det finns ett blommigare spår också, fett och smörigt av tulpan. Skållade mandlar. Efter en stund betydligt torrare med torkade aprikoser.

Smak: Söt maltig munkänsla glider över i en blommigare sötma. Den försiktiga torvigheten ger en sträv känsla av nötmix med russin, i väntan på att brasan skall ge grillglöd en sommarkväll.

Avslut: Trevlig nötig mandel och valnöt. Väl avrundad ek.

Betyg: Odin har smått fantastisk styrka i doften, med väl dold torvighet. Utgåvan sticker inte ut och spretar, utan samlar upplevelsen jämnt och fint. Tur är väl det efter sexton år på fat! Utgåvan imponerar med tydlighet, något som enligt erfarenhet inte är huvudspåret hos destilleriet. Det blir välförtjänta 4 av 5 möjliga torvmossar betygsmässigt, med aspiration till toppbetyget.

När jag tänker efter finns det förstås många fler anledningar till behovet att utmärka sig bildligt bland andra varumärken. När Öl- & Whiskymässor plottrar kartan full med städer, kan en snygg logotyp eller en välansad produktbild vara allt som krävs för att locka ögonen till rätt monter. Detsamma gäller förstås i sociala medier, där nyheter sprids innan de har inträffat.

Jag är för övrigt nöjd med att min egen hemort snart skall få sin första Öl- & Whiskymässa. Kanske ses vi på Uppsala Beer & Whisky?

24Dec/143

Upprättelse med dova avtryck av sherry

Normalt sett brukar festivalutgåvorna från Islay vara det första som hamnar under nosen, men ett litet prov har stått i skåpet bortglömt fram tills helt nyligen. Cairdeas betyder vän, och är också namnet på den årliga utgåvan till vännerna av Laphroaig.

Laphroaig Cairdeas 2014

Laphroaig Cairdeas 2014

Laphroaig Cairdeas 2014

Provad av Martin 2014-12-24

Laphroaig Cairdeas är whisky blandad från 1st fill bourbon och Amontillado-fat, det vill säga fat från en mellanmörk typ av sherry. Utgåvan är buteljerad vid vad som måste antas vara fatstyrka, 51,4% alkohol.

Doft: Hö torkat över torvbrasa. Citronskal. Eleganta rökslingor följer glasets kant. På saltstänkt soltorr drivved ligger tunga, feta hjortron. Vårbrasa och smörblomma. Efter en längre stund blommar torvröken ut i glaset med en smörig biton.

Smak: Initialt torr torvig munkänsla, sedan pommerans och aprikos. Piptobak, murrig och mysig. Morotskaka. I samband med utandning kommer en härlig knorr av granrisrök, mer än något av djup torr barrskog. Torkade aprikoser.

Avslut: Enris och ekplank står för en tydlig textur som håller i länge. Ännu senare tycks en hinna av smör ligga smält över munhålan.

Betyg: Årets upplaga av Cairdeas är en riktig pärla, i all enkelhet. Det är en upphottad version av tioåringen. Mindre röktryck, och större finess. Nu blir det ordentlig upprättelse för Laphroaig, efter ett relativt svalt omdöme av den nordiska julutgåvan. Istället toppas betyget med 5 av 5 möjliga torvmossar.

Whiskyn tar sin tid att blomma ut varför det var först efter att alla intryck hade hunnit tecknats ner som betyget avgjordes. Efter en stund i handen kommer både doft och smak till sin fulla rätt, när både torra och söta sherrytoner framträder.

Med detta önskar jag en riktigt god jul och ett gott nytt whiskyår, men lovar så smått att det kommer fler uppdateringar innan året är över!