single malt | peat.se

22Feb/127

Udda Bowmore från Islay Whisky Festival

I kväll är det dags för mig och Daniel att ta en liten tur tillbaks till Islay och resan vi gjorde i höstas. Sedan dess har ett par flaskor whisky legat och lockat lite extra i skåpen. Det är förstås frågan om rökig whisky denna gång, även om det följde med ett par spännande fatlagringar från Bruichladdich, helt utan koppling till det rökiga huvudtemat för ön. Framför oss på bordet står en flaska från Bowmore och en konceptwhisky från Bruichladdich - Octomore 4. Den senare glömmer vi bort för en (mycket) liten stund, medan vi undersöker den förstnämnda lite närmre.

När vi anlände i Bowmore, nyfikna på vad destilleri-butiken hade att erbjuda, fick vi inte komma in på gården till destilleriet. Infarten var nämligen redan upptagen och blockerad av en av Islays brandbilar som fått utryckning på ett larm från ett av lagerhusen. Efter en kort promenad i byn var lyckligtvis falsklarmet konstaterat och i butiken en stund senare fastnade jag totalt för en nioårig flaska med spännande grön etikett som vi inte hade sett förut.

Bowmore Feis Ile 2009

Provad av Daniel och Martin 2012-02-22

Bowmore Feis Isle 2009 är en specialutgåva tappad speciellt för Islay Whisky Festival (där Feis Ile är det gaeliska namnet). Det är en begränsad utgåva på totalt 900 flaskor, varav vårt exemplar är flaska nummer 809 i ordningen. Förutom en naturlig trevlig bärnstensfärg ser vi på etiketten att det är frågan om whisky lagrad på en blandning av fat som tidigare huserat sherry, bourbon och vin. Flaskan är tappad på fatstyrka, 57,1% alkohol.

Doft: Först papprigt som wellpapp, sedan syrligt sött av citron, mandarin och apelsin. Det ligger violtabletter i tablettasken, likt Bowmore Dusk. Kanske även en aning bittermandel eller till och med mandelmassa. Det tar ett tag innan röken släpps lös även om den går att ana från start. Det drar försiktigt åt tjärad takpapp. Efter en stund är det fruktiga syrliga toner som dominerar, inslingrade i en liten rökstrimma. Pappret har flugit för vinden.

Smak: Dubbelsidig å det grövsta! Både bred och len av lakritssötma, och med ett vasst syrligt bett. Flera gånger nyper den till i tungan. Tydlig Bowmoreprofil med en släng av beska från halstabletter, men med mycket vidare spektrum i de syrliga sotiga tonerna än vi är vana. Ett litet spännande tips; precis när du svalt ner whiskyn, prova att trycka tungan platt mot gommen. Vi klarar omkring 5 sekunder innan det blir mer obehag än spänning. Det finns en syrlighet som är så djup att den bitvis kan vara svår att reda ut till fullo, mer av sot och aska än ren rök. Det hela toppas av en hemligt invävd lakritsanknytning i varje moment.

Avslut: Viol och lakrits rullar sakta ut, eller vägrar alternativt att försvinna helt. Det finns fortfarande en hel del syrlighet, men kanske framför allt en viss beska av pomerans med sirapsliknande söta bitoner.

Betyg: Det pratas sällan om tanniner i whiskysammanhang, men i fallet Bowmore Feis Ile 2009, måste de lyftas fram som bidragande faktor. Det är helt enkelt så att lagringstiden på vinfat samspelar på ett spännande, men förvånande okonventionellt vis med Bowmores smakprofil. Jämför vi i njutningsgrad med det bästa från destilleriet får vi tung konkurrens från Bowmore Laimrig och Bowmore Tempest. Jämförelsen är dock inte rättvis, då Bowmore Feis Ile 2009 är en utmanande vild mustang medan de andra två snarare är vältränade tävlingsexemplar med stamtavla. Det blir 4,5 av potentiella 5 torvmossar. Fyran kommer från Daniel och femman från Martin, men i sanningens namn är det en hög fyra och en låg femma, mycket rättvist...

Vi provar alltid whisky på samma styrka som den tappats i flaska i våra recensioner. För det mesta föredrar vi dessutom den styrkan. Bowmore Feis Ile 2009 hör dock till undantagen som skulle kunna må bra av en aning vatten. Det otroligt aggressiva och intryckstäta anfallet vänder då av och whiskyn vill genast vara lite mer till lags. Det är som att man helt plötsligt stryker besten medhårs, medan det tidigare varit svårt att uppfatta vad det ens innebar i den rufsiga pälsen, och tillbaks får man ett stort spinnande välljud till tack. Då är bara en fråga om vad du helst vill ha!

Udda Bowmore från Islay Whisky Festival, författat av Martin
Taggat under: bowmore, cask strength, feis isle, islay, single malt 7 Kommentarer

20Feb/120

Tre Bunnahabhain från Svenska Eldvatten

Det börjar hända mycket som är spännande för svensk whisky nu, så mycket att vi knappt hinner med att hålla oss uppdaterade. Exempelvis kommer Svenska Eldvatten med tre oberoende buteljeringar av Bunnahabhain till Systembolaget i mars. Det är frågan om två rökiga utgåvor destillerade 1997, där den ena har legat på ett nytt sherryfat (281 flaskor) och den andra på ett traditionellt bourbonfat (306 flaskor), och en mindre rökig utgåva destillerad 1991 som även den legat på ett nytt sherryfat (306 flaskor). Svenska Eldvatten har tidigare lanserat oberoende buteljeringar från andra destillerier, bland annat en Caol Ila från 1983 (252 flaskor) som fortfarande finns att få tag i via beställningssortimentet på Systembolaget.

Bunnahabhain Peated & Sherry matured

Bunnahabhain 1997 Peated & Sherry matured

Provad av Daniel och Martin 2012-02-15

Som namnet gör tydligt är Bunnahabhain 1997 Peated & Sherry destillerad 1997. Den har sedan tappats och buteljerats åt Svenska Eldvatten i december 2011. Whiskyn kommer från first fill sherry butt #5374 och verkar vara tappad vid fatstyrka (57,1% alkohol), utan kylfiltrering.

Doft: Oljigt smörig och aningen sotig. Mjukt inbjudande kan man ana att det borde vara lite grövre fruktighet under huven, men istället slingras citrustoner in i något som skulle kunna vara sträva krusbär. Det finns en dofttopp som tydligt kan associeras till Bunnahabhain, men som är svår att ge namn åt. Likt en skönhetsfläck ger den något intressant att fokusera på. Efter att ha smakat ett varv dyker en subtil saltlakris upp och underhåller.

Smak: Initialt en tydlig sälta och en hel del vitpeppar. Sedan en söt antydan, kanske aprikos, som genast balanseras ut av en valnötslik beska. Fatbeskan som är ordentligt tilltagen går aldrig längre än till gränsen för vad som är hanterbart och retas lite. Ovanpå ligger en liten rökstrimma och myser.

Avslut: Först vid avslutet kommer en antydan till de tyngre frukterna (plommon) som vi kanske från början hade förväntat oss, behagligt blandad med sträva fattoner.

Betyg: Bunnahabhain 1997 peat & sherry matured från Svenska Eldvatten ger ett helt nytt perspektiv till vad fräscha fat ger för effekt på whisky. Vi erkänner att vi faktiskt provat de andra två Bunnahabhain-utgåvorna också, men valt den vi tyckte verkade mest intressant doftmässigt för djupare analys. Så här i efterhand inser vi att det faktiskt är sherryfatlagringen från 1991 som aspirerar på toppbetyget, och att den rökigaste utgåvan ger minst avtryck i detta sällskap, där ribban är högt satt. Vi blir helt enkelt tvungna att återkomma till de andra två Bunnorna vid tillfälle. När det gäller vårt utvalda exemplar är vi slående överens om att det är en solklar 4 av 5 möjliga torvmossar.

Vanligen är blandningen torvig och sherrylagrad whisky en vansklig konstallation, som inte alla utgåvor klarar av att bära upp till fullo. Det finns såklart ett antal utmärkande undantag, somliga med avsevärd märkbarhet, och denna Bunnahabhain hör till sällskapet som kan bära huvudet högt genom sherrytorven. Slutligen måste vi uppmuntra de svenska oberoende buteljerarna att ta in fler spännande fat, som inte annars skulle hamna på den svenska marknaden!

Tre Bunnahabhain från Svenska Eldvatten, författat av Martin
Taggat under: bunnahabhain, islay, single cask, single malt, svensk whisky, svenska eldvatten Inga kommentarer

15Feb/125

Försiktigt rökig whisky från Isle of Arran

Det lär knappast ha undgått någon att peat.se har en förkärlek för rökig whisky. Ett av våra favoritområden när det gäller whiskyproduktion är inte helt otippat Islay. På denna skotska ö hittar vi stora namn som Laphroaig, Lagavulin, Ardbeg och Caol Ila, för att nämna några. Färdas man sydöst från Islay når man halvön Kintyre vars centralort Campbeltown huserar Springbank & Co. samt Glen Scotia. Direkt österut från Kintyre hittar man ön Arran, mindre än 4 mil från Islays östkust. Frågan vi ställer oss idag är om detta korta avstånd kan göra att en rökig whisky från Isle of Arran har potential att nå upp till samma höga nivå som går att finna på Isle of Islay. Destilleriet Arran grundades så sent som 1995 och var då det första lagliga destilleriet som öppnade på ön på över 150 år. Fram tills nyligen förvarade man en del av sina tunnor hos närbelägna Springbank, då man saknade möjlighet att bygga ut destilleriets befintliga lagerhus.

Machrie Moor Second Edition 2011

Machrie Moor Second Edition

Provad av Daniel och Martin 2012-02-15

Det här är den andra utgåvan av Isle of Arran Distillers försök till en rökig whisky. Buteljerad på 46% alkohol, ej kylfiltrerad och utan sockerkulör. So far so good!

Doft: Äpple och drivved. Torrt trä som lekt med elden men aldrig brunnit blandas med fruktiga estrar. Något sött och mjukt befinner sig i periferin och inväntar rätt tillfälle att träda fram. Det är som en The Glenlivet Nàdurra vars etikett blivit lite lätt bränd i ena hörnet. Med tiden blommar det söta och mjuka ut i en maltig fudge, om än försiktigt. Druvjuice. Den rökta malten är snudd på svår att hitta.

Smak: Blommigt och fruktigt. En lakritsstrimma sveper fram över tungan i samklang med en metallisk ton av blåmögelost. Man skulle kunna säga att Machrie Moor är en tjuvrökig whisky! Den har stått i skogsdungen bakom skolan och i smyg puffat på en delad cigarett, och det är nära att man missar röken. En uppmärksam mo(o)r anar dock ugglor i mossen.

Avslut: Efterklangen håller i sig en bra stund, men det är svårt att peka på enskilda uttryck som reser sig över de övriga. Lakrits och maltsötma är en del av den blandade upplevelsen. Martin hittar en strävhet som utgår från mandelmassa.

Betyg: Machrie Moor är tyvärr lite väl avskalad i sitt uttryck. Den hade förmodligen tjänat på en högre alkoholhalt eller ett par ppm fenoler till under västen. Det är absolut inte fråga om dålig whisky här, men man förväntar sig ändå något lite mer bredbent av en peated malt. Det räcker inte med tjuvrökning för att imponera på oss! I slutändan tvingas vi besvara vår tidigare fråga huruvida närheten till Islay påverkar Arrans möjlighet till framgångar när det gäller rökig whisky med ett nja. Alla betyg mellan 2 och 4 skulle vara välförtjänta, men Martin bestämmer sig till slut för en 3:a och jag för en 4:a. Således landar Arrans Machrie Moor på 3.5 av 5 torvmossar.

Vi tror att det här är den mest spännande whiskyn från Arran som vi hittills provat. Med det sagt så är vi samtidigt medvetna om att Arran har lagt mycket whisky på vitt skilda fat som med tiden kommer att ge dem ett brett och förmodligen utsökt utbud.

Försiktigt rökig whisky från Isle of Arran, författat av Daniel
Taggat under: arran, single malt 5 Kommentarer

8Feb/120

Hazelburn Sauternes Wood – äntligen

Hazelburn är ett av de varumärken från Springbank som hamnat lite i skymundan på vår whiskyblogg. Eftersom vi gillar Springbanks hantverksmässiga produkter och speciellt deras roliga (årliga) fatförädlingar, tänkte vi att det kunde passa bra som återuppstart för det nya året att gå igenom en åttaåring som efterlagrats på dessertvinsfat.

Hazelburn 8 Years Sauternes Wood

Hazelburn 8 Sauternes Wood

Provad av Daniel och Martin 2012-02-08

Hazelburn Sauternes Wood är lagrad på två fattyper. Först fem år på refill bourbon och sedan ytterligare tre år på sauternesfat. Utgåvan på totalt 9180 flaskor håller alkoholhalten 55,9% och som vanligt från Springbank är whiskyn varken kylfiltrerad eller har tillsatt sockerkulör. Samtliga utgåvor under varumärket Hazelburn är trippeldestillerade, med en mjuk och len whisky som resultat.

Doft: Tjock sötma av nyponsoppa, med skarpa toner av citronskal. Det finns en överhängande parfymlik doftkänsla av rosolja. Det finns dessutom en hel mängd torkad frukt och hintar om mulliga bär som gömmer sig bakom det första, starka intrycket.

Smak: En tjock, sträv och ordentligt syrlig vägg av fattoner slår först nästan ut smakuttrycket, men kommer sedan försiktigt tillbaks i syrliga fylliga sensationer. När tungan vant sig efter den initiala överraskningen är det en otroligt len och varierad smakresa vi givit oss in på. Det finns stora mängder av sötma, syrlighet och även ett mått av beska. Därför är det svårt att peka på någon speciell byggsten som skulle kunna vara den uppbärande komponenten i upplevelsen. Trots den otroligt tjocka, fylliga framtoningen går en (för Springbank karakteristisk) metallklang tydligt att urskilja.

Avslut: Det utdragna avslutet skulle lika gärna kunna komma från ett mindre sött dessertvin, elegant och brett. Efter en lång stund är det nästan som om någon hade lagt druvsocker på tungan.

Betyg: Det här är en whisky som är nästan lite för lättdrucken. Vi tror också att den är lätt att tycka om, även om man är helt oerfaren av whisky sedan tidigare. Det enda som skulle kunna sätta en käpp i hjulet för den oinvigde är eventuellt den inledande syrligheten, men det kan lika gärna vara så att Hazelburn Sauternes Wood tjänar på detta faktum. Vi hade förväntat oss en spännande whisky vilket också det infriades stort. Betygsmässigt landar vi på 4 av 5 möjliga torvmossar, och vi tror att om en ren Springbank hade lagrats på samma vis hade det varit en tveklös fullpottare. Vi ser fram emot nästa speciella fatlagring, som borde vara antingen en Longrow eller just en Springbank!

Hazelburn Sauternes Wood – äntligen, författat av Martin
Taggat under: campbeltown, hazelburn, single malt, springbank Inga kommentarer

5Dec/1113

Port Charlotte är Islays spjutspetswhisky

Bruichladdichs whisky Port Charlotte, döpt efter den idylliska by som ligger ett stenkast söderut från Bruichladdich vid havsviken Loch Indaal på Islay, börjar närma sig sin mål-ålder på 10 år. Port Charlotte började destilleras 2001 och denna utgåva, Port Charlotte PC8, är buteljerad vid 8 års ålder år 2009. Det är den fjärde i ordningen efter syskonen PC5, PC6 och PC7. Dessutom finns halvsyskonet Port Charlotte An Turas Mor med i familjebilden, dock är den inte på fatstyrka och utan åldersangivelse. PC9 existerar, men bara som en "ultra-limited-edition release" om 6000 flaskor, för att citera Bruichladdichs eget material. Det är tveksamt om den alls kommer att komma in till Systembolaget.

Port Charlotte PC8 finns i skrivande stund på hyllorna för 799 kr, men existerar också i beställningssortimentet för det betydligt saftigare priset 989 kr.

Port Charlotte PC8 Ar Dùthchas

Provad av Daniel och Martin 2011-12-05

PC8 är buteljerad vid 60,5% alkohol, den är inte kylfiltrerad och ingen sockerkulör har tillsatts. Det är spännande att se vad tidens tand har gjort med alkoholhalten i PC-serien: PC5:an hade 63,5% alkohol, PC6 ligger på 63%, PC7 61% och PC9 innehåller 59,2%.

Doft: Grovt mullrig rök direkt skrapad från insidan av en skorsten, rakt ner i glaset. Det är som att springa efter ett koleldat ånglok en varm, fuktig sommardag. Det finns hintar av lakrits under rökmolnen. Brynt smör.

Smak: Det är mycket av allt: rök, syrlighet, sötma och alkohol. Alla beståndsdelar man kan vilja ha i en rökig whisky finns representerade, och med eftertryck därtill. Sockerrörssötman servar och den syrliga röken är inte sen att svara med en forehand varefter matchen fortgår i en smärre evighet. Lakritstonerna vi fann i doften återfinns på läktaren som entusiastisk åskådare.

Avslut: När syrligheten och röken klingat av återstår massvis av lakritsrot i skymningslandet mellan sött och beskt.

Betyg: Det är lätt att ställa sig frågor i stil med: Hur kan man inte gilla det här? och Vad kan man mer begära? Svaret är förstås att om man har svårt för rökig whisky så kommer det här inte att slå an rätt strängar. Om man som oss däremot diggar rökig whisky, ja, då har man hittat sitt instrument. Vi minns med nöje Jim Murray's omdöme av Port Charlotte PC6 i (förr-)förra årets Whisky Bible och vi gissar utan att ha läst eller hört att PC8 har ett betyg kring 95 av 100 möjliga. Löjligt bra alltså. Vi måste dock höja ett varningens finger: PC8 kommer att förstöra all annan rökig whisky för dig, utom möjligtvis nåt ur Ardbegs register. Hur kan man ge denna whisky nåt annat betyg än 5 av 5 torvmossar?

Vi hällde upp en An Turas Mor att ha som referens vid recensionen, men vi konstaterar att den står sig ganska slätt, åtminstone doftmässigt, jämfört med Port Charlotte PC8. Smakmässigt tävlar de i samma liga men PC8 är förhandstippad favorit medan An Turas Mor kommer att få kämpa för att hålla sig ovanför kvalstrecket.

Port Charlotte är Islays spjutspetswhisky, författat av Daniel
Taggat under: bruichladdich, islay, port charlotte, single malt 13 Kommentarer

5Dec/1118

Vinterglöd med Glenfiddich Snow Phoenix

Glenfiddich Snow Phoenix är en exklusiv utgåva från speyside-destilleriet Glenfiddich som komponerades för att märka ut en historisk händelse i destilleriets lagerlokaler. När det begav sig, 7 januari 2010, låg snön tätt packat ovanpå lagerhusen. Till slut klarade taken inte att motstå trycket som i efterhand beräknats till 400 kg/kvm, motsvarande en elefanthjord ovanpå varje lagerhus. Totalt rasade fyra tak in och whiskyn fick flyttas till en annan plats i väntan på återuppbyggnad.

Förutom en whisky av noggrant utvalda högkvalitativa fat får den som kommer över ett exemplar en exklusiv förpackning med ett litet certifikat som intygar om whiskyns sammansättning och berättar om upprinnelsen till utgåvan. Eftersom plåtburken inte får plats på höjden (och jag inte tror på liggande förvarning av whisky) blir det kanske en lämplig kakburk lagom till julfirandet. Det får bli min ursäkt att leta efter ett nytt recept till whiskytryfflar!

Glenfiddich Snow Phoenix

Provad av Daniel och Martin 2011-12-05

Den begränsade utgåvan Glenfiddich SNow Phoenix består av whisky från ett antal utvalda fat, somliga väldigt gamla, andra av oloroso-typ samt ett antal av klassiska bourbonfat. Whiskyn är tappad vid 47,6% - icke kylfiltrerad. Utgåvan är blandad av whisky i olika åldrar, från 13 till 30 år på fat.

Doft: Initialt tydliga russin och sedan dominerande av banan, härligt estrig! Efter ett tag ringlar sig dofterna av aprikos förbi bananplantagen. Därtill anas ett oljigt doftspår av snittblommor och inlagd ingefära. Det är otroligt mycket som händer i den här whiskyn, den vandrar mellan runda och torra intryck och får momentant strävhet av druvjuice.

Smak: Kryddig och nötig med ordentlig glöd. Ingefäran från doftintrycket kommer fram igen och hettar upp smakupplevelsen. Samtidigt som den har ett ordentligt bett finns det något rent och runt, som honung. Det är en tydligt profilerad Glenfiddich, men med mycket spännande kryddtoner, inte helt olik Ardbeg Alligator i vissa avseenden (det finns naturligtvis ingen rökighet att tala om i denna Glenfiddich, till skillnad från den speciella utgåvan Glenfiddich Caoran Reserve).

Avslut: Varm rund sherry ovanpå mandelmassa och sträv nötighet. Efter ett långt tag dyker en mjuk referens till banankola upp och nötigheten är som bortblåst. Dags för ett varv till... Glömde jag säga att avslutet håller längre än du kommer orka vänta ut (innan nästa smutt)?

Betyg: Det här är en typisk myswhisky som är lätt att ha att göra med. Samtidigt visar den upp många kvaliteter och ger flera olika uttryck inom loppet av ett lagom smakprov. På vissa (fruktiga) plan är den inte helt olik Glenfiddich Solera. Efter en stunds övervägande måste vi till slut samsas kring ett halvbetyg på vår skala eftersom vi har något olika preferenser. Det blir väl avvägda 4.5 av 5 möjliga torvmossar, fyra från Daniel och fem från Martin.

Om du vill veta mer om den dramatiska händelsen på Glenfiddich under vintern 2010, kan du läsa Brian Kinsmans beskrivning av händelseförloppet på destilleriet, under avdelningen Rare and Reserve Whiskies bland deras utbud. Tyvärr fungerar det inte att ange Sverige som land på deras hemsida då de missat att lägga upp innehåll i den svenska versionen, men prova gärna att välja Storbritannien istället.

Vinterglöd med Glenfiddich Snow Phoenix, författat av Martin
Taggat under: glenfiddich, single malt, speyside 18 Kommentarer

28Nov/111

Snabb genomgång av två högaktuella whisky och en rökig klassiker

De som läst kommentarerna här på bloggen har kanske redan insett att vi inte haft tid att hinna med att prova så många utgåvor som vi hade önskat. Det står bland annat Port Charlotte PC8, Aberlour A'bunadh, Octomore 4, Glenfiddich Snow Phoenix, Laphroaig Cask Strength och Hazelburn Sauterne Wood på hyllan och väntar på analys. Därför passar vi på att sammanfatta två högaktuella utgåvor och att återbesöka en gammal klassiker i tre intensiva provningar. Håll i hatten!

Port Dundas 20

Port Dundas lanseras på Systembolaget, tillsammans med övriga medlemar i Diageos serie Special Releases, 1 december. Det är frågan om en exklusiv utgåva single grain whisky. Just den här utgåvan är ett spännande experiment i fatlagring. Port Dundas är först lagrad tre år på refill bourbon (för att uppnå status som whisky). Sedan har whiskyn legat 17 år på tre olika fat, ett nytt amerikanskt fat som gått genom en experimentbodega (sherry), ett europeiskt fat kolat enligt amerikans modell, samt ett first fill ex-bourbonfat. Till slut har whiskyn sammangjutits (gissningsvis i bourbon refill) en, i detta sammanhanget, kortare tid. Port Dundas 20 är tappad vid 58% fatstyrka.

Doft	Mörk, mörk, mörk sirap. Sockerrör, nektar. Smält socker. Söt majs. Det är sött, tobak!
Smak	Vriden, skruvad, komplex (även i jämförelse med maltwhisky). Något kryddig. Söt. Sherry som inte får grepp om de övriga tonerna och tar bakgrundsprofil. Nästan som en vällagrad rom, fast bättre, mer intrig.
Avslut	Härlig beska, åter i tobakens tecken. Väl stött av en uppbackande majssötma.
Betyg	Det finns bara ett betyg, fem av fem torvmossar. Mer sådant, tack!

Old Pulteney 21

Old Pulteney 21 är en annan av lanseringarna inför julhandeln i (början av) december. Den här utgåvan från Old Pulteney, som är tappad på den klassiska gränsen för icke kylfiltrerad whisky, 46% alkohol, landar precis under tusenlappen, på 999 kr. Pannorna på Old Pulteney har en stor kondenskula på halsen som dessutom avslutas med en så kallad flat top för högsta möjliga kondens. Det betyder att whisky från Old Pulteney bör hålla en elegant karaktär, även om det delvis är beroende på hur spriten skärs. Old Pukteney 21 är dessutom utnämnd till årets whisky i Jim Murray's Whisky Bible 2012.

Doft	Mjuk, fräsch, polkagris, kanderat äpple, försiktigt av vanilj.
Smak	Plommon, äpple, kanel, ingefära, sirap.
Avslut	Kryddigt av faten, men balanserat genom en tydlig sockerkandering.
Betyg	Vi är inte överens, men samsas över betyget 3,5 av 5 möjliga torvmossar (Daniel 3 och Martin 4).

Caol Ila Natural Cask Strength

Natural Cask Strength är Diageos vis att berätta att whiskyn inte innehåller någon tillsatt sockerkulör och att filtrering skett utan kylning för att bevara så mycket av fettsyror och aromämnen som möjligt. Fatstyrkan på Caol Ila Natural Cask Strength är i vår utgåva 61,3% alkohol.

Doft	Sälta, hav, jod. Fuktig rök av vått granris som nästan vill brinna. Svagt av blåmögelost.
Smak	Återigen salt, initialt syrlig. Tung aska och vådlig rök. Sotigt. Kanske en hint av lakrits, under det tunga trycket av en rökig, syrlig, halvbesk sötma.
Avslut	Beska som snuddar vid lakrits. Fortfarande rökig som en kanon som avlossats, men vägrar sluta pyra.
Betyg	Återigen är vi inte överrens till hundra procent, även om vi båda uppskattar denna Caol Ila otroligt. Det blir 4,5 av 5 möjliga torvmossar, 4 från Martin och 5 från Daniel.

Snabb genomgång av två högaktuella whisky och en rökig klassiker, författat av Martin
Taggat under: caol ila, cask strength, old pulteney, port dundas, single grain, single malt 1 kommentar

23Nov/117

Stenhårt med Lagavulin 12 Cask Strength

Vid vår intima sittning med representanter från Diageo inför lanseringen av Special Releases 2011 var det särskilt ett par av proven som fick oss extra intresserade. Anledningarna stavas rökig whisky, tillgänglighet och prisvärdhet. Port Ellen och Brora i all ära, men antingen vet man redan vad det är för whisky eller så borde man fortsätta läsa om och prova annan whisky ett tag till. Martin gav oss en inblick till Caol Ila 12 Unpeated igår och idag har turen kommit till 12-åriga Lagavulin.

Lagavulin 12 Cask Strength av 2009 års modell då vi inte fått tag på 2011 års bild

Lagavulin 12 Cask Strength

Provad av Daniel 2011-11-23

Lagavulin 12 är i årets utgåva tappad på 57,5% alkohol och har som de flesta av varianterna i Special Releases tillnamnet Natural Cask Strength. Det innebär fatstyrka, ingen kylfiltrering och ingen tillsats i form av sockerkulör. Priset är satt till 799 kr.

Doft: Initialt en söt rök som transformeras under de första sekunderna till något förföriskt kemiskt. Lite som att lukta på en kemikalie vars doft lockar, men som man vet att man inte borde lukta på, med skillnaden att här får man lukta hur länge man vill (och det vill man!). Bränd plast, bensinstation och varma bildäck. Ordentligt torvrökig och angenämt alkoholstark.

Smak: Sten kan inte brinna, men om den kunde det skulle smaken påminna om Lagavulins 12-åring. Man kan, vid sidan av svedd granit, finna spår av jod, tång och tung lakrits.

Avslut: Fem minuter efter sista smutten smakar tungan fortfarande som en eldhärjad havsklippa på Islay.

Betyg: I mångt och mycket är Lagavulins tolva en uppstudsigare variant av sextonåringen. Det är tydligt att den kommer från samma pannor, gjord på samma råvaror och säkerligen lagrad på ungefär samma fat i samma lagerhus. Det som skiljer är med stor säkerhet bara lagringstid och det faktum att det är fatstyrka i tolvåringen. Det sitter inte långt inne att påstå att det här är rökig whisky förkroppsligat. Gillar man rökig whisky så gillar man detta. Lagavulin har jag provat otaliga gånger, så jag blir inte överraskad, men dock blir jag övertygad. Övertygad om förträffligheten i denna whisky. Jag måste ge den 5 av 5 torvmossar.

Alla som gillar whisky, kanske särskilt rökig sådan, bör prova Lagavulin 16. Om den faller i smaken—egentligen vet jag inte hur den skulle kunna misslyckas med att göra det—så kan man gå vidare till Lagavulin 12. Det är lite som att ha en favoritskiva (Lagavulin 16) som man spelar gång på gång. När man kan alla riff och texter både fram- och baklänges släpper samma band en ny skiva som är lite uppkäftigare och lite tyngre (Lagavulin 12). Nya skivan är kanske inte lika bra som favoritskivan, men det finns så många gemensamma nämnare att det blir som en utökning av allt som är bra med första skivan. "Lag-a-vulin stone"!

Stenhårt med Lagavulin 12 Cask Strength, författat av Daniel
Taggat under: islay, rökig whisky, single malt 7 Kommentarer

22Nov/116

Caol Ila Unpeated 12 kastar omkull alla förutfattade meningar

Idag har vi nöjet att utforska en riktig raket i whiskyväg. Caol Ila Unpeated 12 (Special Releases 2011) är nämligen buteljerad vid den osedvanligt höga fatstyrkan 64% alkohol. Normalt fatläggs råsprit från Diageos destillerier vid den spädda styrkan 63,5%. Därtill kommer en alkoholförlust under lagringstiden eftersom faten andas. Alkohol dunstar som bekant snabbare än vatten. Därför vattnas whiskyn ut med tiden, inte sällan med så mycket som i snitt 1% per år i fat. Hur mycket som försvinner till änglarna beror förstås på fatens storlek och kvalitet.

I fallet Caol Ila Unpeated 12 år gammal, måste vi anta att råspriten lades på fat vid full destillerad styrka, omkring (eller över) 70% alkohol. En teori som skulle kunna styrka ett sådant förfarande är att det kan varit ont om eller rent av slut på fat på Caol Ila vid tillfället för tappning, och att all kvarvarande sprit lades direkt på fat utan att spädas ut med vatten. Det kan förstås även vara frågan om ett avsiktligt experiment, men jag vill gärna tro på tillfälligheterna. Det blir lite mer romantiskt, om man får tycka att whisky är romantiskt...

Caol Ila Unpeated 12 (1999)

Caol Ila Unpeated 12

Provad av Martin 2011-11-22

Caol Ila Unpeated är tappad på fatstyrkan 64% alkohol och enligt Diageos definition natural cask strength kan man härleda att whiskyn varken kylfiltrerats eller innehåller sockerkulör. Det gäller för övrigt för de flesta utgåvorna i serien Special Releases.

Doft: Päronkompott! Tydlig alkoholprofil helt utan att störa de sprudlande, fruktiga estrarna. Syrligt av äpple och päron, nästan likt mustad cider. Associationerna drar åt klassisk Speyside. Det finns en liten hint av rökt papp (malten till trots) och kanske något av mandel.

Smak: Stark initial attack, syrligt med tunga citrustoner. Sedan vedigt torr, nötig. Fint balanserad sötma och beska mellan apelsin och pomerans medan whiskyn vattnas ned (naturligt) på tungan.

Avslut: Nästan en liten imaginär puff av rök. Det är nog fatet som talar. Ordentligt kryddigt avslut bestående av bland annat vitpeppar och sträv mandel.

Betyg: Med någon droppe vatten blir whiskyn oljigare och får en tyngre karaktär som klär riktigt bra. Vi är starka förespråkare av att prova whisky vid full styrka, så även i detta fall. Här måste jag ändå lyfta fram att Caol Ila Unpeated 12 med fördel kan provas i två glas, ett aningen nedvattnat och ett rent. Caol Ila tilltalar mig på många nivåer, och är kanske en av de mest spännande whiskies från Islay just nu. Jag är kluven över om det inte är frågan om högre betyg, men bestämmer mig till slut för att det blir 4 av 5 möjliga torvmossar.

Det går lägga fram teorier om att oavsiktliga omständigheter avgjort även i valet att destillera whisky på orökt malt. Det skall ha varit en speciellt blöt sommar och därmed skrala förutsättningar att torka torv för rökning av malt. Det är möjligt att Caol Ila, som är störst på ön, taktiskt valdes ut att inte få full leverans av torvrökt malt från Port Ellen Maltings, som förser öns destillerier med torvrökt malt. Även Ardbeg har en utgåva baserad på i princip orökt malt från ungefär samma årgång. Det är kanske mer troligt att malten är avsiktliga experiment i båda fallen. Ardbeg har sedan de slog upp portarna (igen) experimenterat i relativt stor utsträckning både i val av fat och med fenolhalt på malten. Diageo är kanske mer kända för snudd på stel noggrannhet och konsekvens, men det finns gott om experiment, som lätt hamnar i skymundan av de stora standardutgåvorna. Caol Ila Unpeated 12 är ett av dessa experiment (avsiktligt eller ej) som visat sig vara mycket lyckat.

Caol Ila Unpeated 12 kastar omkull alla förutfattade meningar, författat av Martin
Taggat under: caol ila, diageo, islay, single malt 6 Kommentarer

16Nov/113

Förhandsvisning av whisky ur Diageos Special Releases 2011

Special Releases 2011 är ett urval av utgåvor ur Diageos Classic Malts-serie. Ingen av utgåvorna innehåller sockerkulör och bara Knockando är spädd (till 43%), övriga är natural cask strength. Serien kallades tidigare för Rare Malts men döptes år 2000 om och nystarten inleddes med specialutgåvor av bl a Talisker, Port Ellen och Brora. Sverige och Norge får ungefär 10% av alla producerade flaskor av Port Ellen i denna Special Releases-omgång.

Diageo Special Releases 2011

Det producerande destilleriets ledning blir alltid tillfrågad inför släppet av Special Releases, så deras åsikter värderas, även om beslutet om exakt vilken whisky som ges ut tas högre upp i Diageos hierarki.

Med anledning av släppet av dessa specialutgåvor, där Port Ellen och Brora alltid brukar finnas med, har vi fått möjlighet att titta närmre på några av dem som dyker upp i Systembolagets exklusiva släpp lagom till jul, närmare bestämt 1 december. Ett antal av utgåvorna kommer i så pass liten upplaga att de säkerligen kommer vara slut redan på eftermiddagen efter lansering.

En anledning till att vi svenskar förunnas så stor del av alla utgåvor, inte bara Diageos, är troligtvis att det är smidigt för distributörer som inte behöver ansvara för försäljning och distribution till enskilda butiker, då Systembolaget hanterar det mesta själva. Dessutom har vi i Sverige (och även i Norge) ett genuint och erfaret intresse för maltwhisky. Då kan det kanske passa bra att här få en liten förhandsvisning av sex exklusiva utgåvor single malt och dessutom en spännande utgåva single grain från Diageo, allt under ledning av whiskyambassadör Jan Groth.

Rosebank 21 (1990) 53,8%

Rosebank var ursprungligen en kandidat till att ingå i Diageos Classic Malts-serie. Det som till slut blev avgörande, både för Classic Malts-kandidaturen och hela destilleriets existens, var den sviktande vattenkvaliteten. Rosebank, som producerade trippeldestillerad låglandswhisky, lades därför ned 1993. Spriten gjordes i "flat-top"-pannor som gav en lång kontakt mellan vätska och panna, så kallad kopparkonversation. Samma typ av pannor används även i andra destillerier som exempelvis Cragganmore. Efter att Diageo lagt ner destilleriet dök det upp andra intressenter som köpte lokalerna inklusive utrustningen. De långt framskridna planerna gick ut på att starta upp destilleriet igen. Diageo tillfrågades om varumärket fick användas, men eftersom Diageo ägde stora mängder whisky med samma namn så blev de tvungna att neka. Planerna gick dock i stöpet när man en dag klev in i de gamla Rosebank-lokalerna och insåg att koppartjuvar härjat natten innan och helt sonika stulit pannorna! Den whisky vi provar nu är bourbonfatslagrad och gjord på helt orökt malt.

Svensk upplaga: 48 av totalt 5604 flaskor (0,9%)

Doft: Alkoholstickig, lime, jäst, blommig. Päron!

Smak: Lättare, snudd på sotig, anis. Päron, syrlig.

Avslut: Ekfatstoner, blommigt, rosolja. Långt avslut.

Port Dundas 20 (1990) 57,4%

Port Dundas 20 är en udda fågel i denna uppställning av exklusiv whisky, då det rör sig om en single grain-whisky. Enligt etiketten på flaskan är innehållet lagrat på amerikansk och europeisk ek. Exakt vad det i praktiken innebär är svårt att gissa. Allt i flaskan har till en början legat 3 år på fat av typen refill ex-bourbon för att "bli whisky", typiskt för sprit som ska till blended-industrin. Sedan har man experimenterat de resterande 17 åren där whiskyn delats upp på tre olika typer av fat, vars exakta specifikation vi får återkomma med. Den här whiskyn är den stora överraskningen bland Special Releases 2011 eftersom det rör sig om en oerhört bra single grain-whisky. Vi blir överraskade eftersom vi är så pass insnöade på single malt. Port Dundas är numera nedlagt eftersom Diageo har valt att satsa stort på ett annat single grain-destilleri vars namn för tillfället undkommer hågkomst. En intressant effekt av destillering på Coffee-stills eller continous stills, som grainwhisky oftast tillverkas med, är den höga alkoholhalt man åstadkommer. Hela 94,5% av innehållet som lämnar pannorna är alkohol, att jämföra med ca 65-75% från de pot stills som genomsyrar den skotska single malt-industrin. Trots att utrymmet för doft och smak utöver alkoholhalten inte torde vara mer än 5,5% av innehållet inledningsvis, har whiskyn oerhört mycket karaktär och det går att tydligt avgöra att den är gjord på majs.

Svensk upplaga: 60 av totalt 1920 flaskor (3,1%)

Doft: Mörkt socker, choklad, mörkrostat kaffe, sockerrör

Smak: Bourbonmullrig, otroligt sötsyrlig, tydliga hintar av majsråvaran

Avslut: Långt avslut med ekfatstoner

Knockando 25 (1985) 43%

Om Port Dundas sticker ut av tillverkningsmetods- och råvaruskäl så sticker Knockando 25 ut av alkoholhaltsskäl. Det är den enda utgåvan i Special Releases 2011 som inte är buteljerad på cask strength, 43% närmare bestämt. Knockando är en nyckelkomponent i blended whiskyn J&B. Knockando ser man sällan på hyllorna i Sverige, men säljer stort i t ex Frankrike. Den franska marknaden är dessutom ganska oförstående till konceptet cask strength vilket kan vara en av anledningarna till att man valt att hålla alkoholhalten på en civiliserad nivå.

Svensk upplaga: 60 av totalt 4500 flaskor (1,3%)

Doft: Valnötskaka, russin, rund

Smak: Snudd på övertydliga sherrytoner, nötbeska

Avslut: Fattoner, valnöt

Caol Ila Unpeated 12 (1999) 64%

Normalt sett brukar man lägga whisky på tunna vid 63,5% alkohol, något som är lite av en magisk siffra. I Caol Ila Unpeated, som är en 12-årig whisky, är det förstås inte så. Efter 12 år av långsam avdunstning på fat upprätthåller den ändå den potenta alkoholhalten av 64%. Jan Groth lägger fram teorin att destilleriet på destilleringsdagen var kort om fat och att de därför tog beslut om att inte späda råspriten till 63,5% för att minimera åtgången av fat.

Caol Ila får efter ombyggnationen, som vi skrivit om tidigare, en kapacitet på strax under 6 miljoner liter per år. Ett problem man hade tidigare var den stora mängden mäskavfall, så kallad draff. Den görs med fördel om till djurfoder, men trots det stora antalet djur på Islay så finns det ändå inte tillräckligt många för att tugga i sig all den draff man fortsättningsvis kommer att spotta ur sig på Caol Ila. Som tur är har någon tänkt till och kommit på att man kan förädla draffen till pellets. Effekten blir att djuren på Islay inte går hungriga och alla husägare med pelletskamin kommer att ha råd att elda på ordentligt. Tack Caol Ila!?

Hur kommer det sig då att man gör orökt whisky på ett destilleri som är känt för sin rökiga whisky då? Jan Groth lägger fram ytterligare en teori, men han är noga med att påpeka att det inte finns några som helst belägg för den. En normal sommar på Islay regnar det kanske 60-70 dagar av 100. En sommar för 10-15 år sedan regnade det ungefär 126 dagar av 100. Det gjorde att all torv man plockade upp från torvmossarna var helt dyblöt, och höll sig dyblöt resten av säsongen. Man blev då tvungen att göra spriten på helt orökt malt eftersom det inte fanns någon torr torv att röka kornet med. Om man vill spekulera i andra som kan ha drabbats av samma, möjligtvis påhittade, situation kan man föra tankarna till Ardbeg Blasda som bör ha lagts på fat ungefär samtidigt som Caol Ila Unpeated.

Svensk upplaga: 180 av totalt 6000 flaskor (3%)

Doft: Skulle nästan kunna tas för en Speyside

Smak: Sälta, eldig,

Avslut: Hintar av rök

Brora 32 54,7%

Brora är det gamla destilleri som en gång i tiden hette Clynelish. När det blev dags för upprustning av Clynelish så behövde ägarna avgöra om de skulle investera i de gamla, slitna lokalerna eller om man skulle bygga nytt. Man valde det senare alternativet. Det nya destilleriet övertog namnet Clynelish och det gamla destilleriet lades ned. All utrustning stod dock kvar orörd. När blended-industrin började skrika efter rökig single malt efter en period av torka på Islay som påverkade whiskyproduktionen negativt började man se sig om efter anläggningar som kunde ha kapacitet att producera rökig whisky. Nån kläckte idén om att starta upp det gamla Clynelish-destilleriet, vilket också gjordes varvid det döptes efter platsen det låg på: Brora. Idag är Brora åter stängt på grund av förfallet, men hann under perioden 1969–1973 ändå producera en ansenlig mängd whisky som idag, sisådär 40 år senare, står högt i kurs.

Då det begav sig hade man en gång de brittiska myndigheterna på besök för inspektion enligt då rådande lagstiftning. De krävde en total rengöring av destilleriets utrustning, eftersom de bland annat tittat ner i feints receivern som på Brora aldrig tidigare gjorts ren... Efter storstädningen kom det sprit ur pannorna av en helt annan karaktär än tidigare, och man blev tvungna att tänka om. En erfarenhet rikare började man därför inför varje efterföljande rengöringsfas spara undan innehållet i feints receivern, göra rent behållaren och sedan hälla tillbaka den unika konkokten. Myndigheterna nöjda, Brora nöjda, alla nöjda!

Svensk upplaga: 48 av totalt 1404 flaskor (3,4%)

Doft: Grönmögelost, mysigt smutsigt maskinrum

Smak: Äpple, rund, oljig. Långt bak i gommen: rökig!

Avslut: Nysläckt stearinljus, tydlig rökton

Port Ellen 32 (1978) 53,9%

En av Islays mest eftertraktade whiskys gjordes fram till 1983 inte i Port Ellen. En envis destillerichef vägrade anpassa sig efter kritiken som riktades mot hans skötebarn. Den gjorde gällande att whiskyn var obalanserad och därmed svårsåld. 1983 lades destilleriet i Port Ellen således ned. Pannorna såldes till Indien och gör enligt rykten någon slags whisky där, men vi misstänker att det inte är Amrut vi talar om. Trots att Port Ellens single malt var obalanserad och utan kommersiellt värde i sitt originalutförande upptäckte man att whiskyn bara blev bättre med tiden. De i runda slängar 30 åren på fat gjorde underverk med den inneslutna vätskan. Idag är Port Ellen en av Diageos mest eftertraktade whiskies trots att den lätt betingar priser på över 3000 kr per flaska.

Svensk upplaga: 204 av totalt 2988 flaskor (6,8%)

Doft: Bastuträ, charkuterier, maltmullrig, hav, sälta

Smak: Anis, härligt rökig, oljigt trög

Avslut: Långt, typiskt Islayavslut; Awesome!

Lagavulin 12 57,5 %

Lagavulin är ett destilleri med en relativt liten produktportfölj. Jan Groth berättar att de haft s.k. sjudagarsvecka på destilleriet sedan många år tillbaka. Det innebär att de producerar whisky sju dagar i veckan när produktionen är igång. Trots detta har de svårt att matcha efterfrågan eftersom den 16-åriga standardutgåvan är ett väletablerat inslag i varje whiskyförsäljares utbud. Storskalig produktion hejdas också av faktorer såsom de relativt små pannorna. Då skärs ändå hjärtat (eller kroppen) väldigt sent, först vid ungefär 58%. Att släppa en yngre men alkoholstarkare utgåva tror vi görs för att möta efterfrågan och för att bredda portföljen något. Storebror Lagavulin 16 hör till en av våra favoriter när det kommer till rökig whisky så en lillebror (Lagavulin 12) är ett välkommet tillskott till familjen.

Svensk upplaga: 360 flaskor!

Doft: Söt rök, fiskrökeri, rund, tung

Smak: Som 16-åringen fast med mer bett!

Avslut: Slutar aldrig, det vore fel att kalla det "avslut"

Summering

Våra korta mellanlandningar vid varje whisky är förstås inte tillräckligt utförliga för att ge en rättvis återgivning av ovan nämnda malters kvaliteter och eventuella skavanker, men vi hoppas att de ger en fingervisning om vad som kan passa, oavsett preferenser. Sammanfattningsvis finns det garanterat något att hämta oavsett vilken whiskysmak man har, men det är kanske ännu mer en fråga om vilket tillfälle whiskyn är avsedd för. Rosebanken passar garanterat klockrent som en frisk fläkt till sommaren, Knockando stämmer nog in bäst i stimmet till julbordet, medan både Port Ellen och Brora ger mysiga höstvibbar. Tre av utgåvorna som vi blev extra nyfikna på (Port Dundas, Caol Ila Unpeated Cask Strength och Lagavulin 12) hoppas vi få anledning att återkomma till i en djupare analys, så håll utkik!