peat.se
6Apr/1211

Triss i fatstyrka med Aberlour, Glenfarclas och Laphroaig

Vi bestämde oss för att recensera tre stycken whisky idag, slumpvis utvalda ur våra gömmor. När urvalet var klart stod några faktum klara; det blev tre whiskies på fatstyrka från tre olika regioner i Skottland. Aberlour A'bunadh från Highlands, Laphroaig Cask Strength från Islay och Glenfarclas Family Cask 1987 från Speyside. När vi väl häller upp malterna på provningsglas står ytterligare ett faktum klart för oss: de tre har i stort sett identisk färg! I fallet med Glenfarclas och Aberlour har de nog fått sitt djupa bärnstensskimmer från lagringen på sherryfat, men Laphroaigen är vi lite mer skeptiska till. Med stor sannolikhet har den fått en färgskjuts med hjälp utav sockerkulör.

Aberlour A'bunadh

Höglandswhisky från batch nummer 36 med massiva 60,1% alkohol under västen. Lagrad på spanska Oloroso-fat och ej kylfiltrerad.

Doft En bred, f(r)uktig russin- och plommonblandning. Äpple.
Smak Dessertvin på steroider, russin, några äppelövertoner
Avslut Fatet och alkoholen spelar ut varandra och lämnar fri väg åt sötman från sherrydruvorna
Betyg Förvånansvärt behaglig den höga alkoholhalten till trots, men den undviker fiasko snarare än briljerar. Vi funderar en sekund hur den hade upplevts vid 50-55%. Med lite vatten i glaset är intrycket lite mer bastant. 4 av 5 torvmossar.
Vägbeskrivning till Laphroaigs besökscenter

Vägbeskrivning till Laphroaigs besökscenter

Laphroaig 10 Cask Strength

Laphroaig lär höra till några av de mest välbekanta varumärkena när det kommer till rökig whisky. Här har vi hittat en flaska av denna Islaywhisky ur batch 003 buteljerad i januari 2011. Whiskyn är på fatstyrka och landar på 55,3% alkohol. Troligtvis är den både kylfiltrerad och, som nämndes tidigare, färgad med sockerkulör. Efter påpekande från en uppmärksam läsare så korrigerar vi uttalandet att den skulle vara kylfiltrerad. Whiskyn är endast mekaniskt filtrerad för att få bort partiklar och inget annat. Flaskan är personligen införskaffad på Laphroaigs besökscenter!

Doft Typiskt Laphroaig, men med en stålhättad alkoholkänga. Tjära, jod, läder, torra löv, korkmatta och söt rök. Klorblekt servett. Pepparrot.
Smak Sötsur rökbomb, medicinsk munskölj, rönnbärsgelé och tallbarrsolja
Avslut Destillerad mynta, havtorn och svedd wellpapp
Betyg Det är ett brett anfall från den lilla skotska ön, men vi blir inte helt överrumplade. Leveransmässigt landar Laphroaig Cask Strength nånstans mittemellan Laphroaig 10 och Laphroaig Quarter Cask. Lite mer bett än 10:an men inte riktigt lika bra som QC (eller Laphroaig 18 för den delen). Vi beslutar oss för ett betyg på mellis: 4,5 av 5 torvmossar.

Glenfarclas Family Cask 1987

Familjefatet, en refill sherry butt med nummer 3826, räckte till 633 flaskor med en alkoholhalt av 53,2%.

Doft Fruktigt lättsam, vindruva, äppelpaj, xylitol, med en tunn men sträv hint av ekfat
Smak Fjäderlätt sherryfatslagring som gradvis övergår i riktigt tunga, torkade druvor. Sötsur sås, syrligt äpple och en biton av viol.
Avslut Persika, valnöt, mango, tropisk frukt med röd chili
Betyg Lätta fruktestrar samspelar med mörka druvtoner och komponerar ett stycke typisk och klassisk Glenfarclas. Luktar gott, smakar gott och slutar gott. Välkomponerat rakt igenom och belönas med solklara 5 av 5 torvmossar.

Ett på förhand jämntippat startfält med tight målgång. Det är trots allt inte så konstigt att en vintageutgåva från välrenommerade Glenfarclas kammar hem vinsten framför en 10-årig Laffe, följda av en whisky utan åldersangivelse från Aberlour. Gammal är äldst!

Stöd Living Dead Brewery:


23Feb/1231

Octomore 4 – rökig whiskys okrönte kung

Octomore är en gård belägen mellan samhällena Port Charlotte och Bruichladdich på Islay. När hjärnorna bakom destilleriet Bruichladdich fick idén till att bränna den rökigaste malt världen skådat i sina höga och smala pannor, designade för att ge en så ren sprit som möjligt, valde man att kalla den för Octomore. Octomore 1, den första utgåvan i serien, hade 131 ppm fenoler, Octomore 2 stannade vid 140 ppm och Octomore 3 utökade senare till 152 ppm. Man har även släppt Octomore 2.2 och 4.2 som är varianter med annan fatlagring. Under vårt besök på Islay förra året stannade vi till på Bruichladdich och fiskade, bland annat, upp en Octomore 4 med inte mindre än 167 ppm fenoler. När det kommer till rökighet i rökig whisky så är det här det högsta som hittills uppmätts. Nu är inte ppm fenoler allt när det gäller rök, men det bidrar onekligen.

Octomore /4_167

Octomore /4_167

Octomore 4.1

Provad av Daniel och Martin 2012-02-22

Flaskan och plåtröret har utrustats med en stilren design som, samtidigt som den är typisk för Bruichladdich, osar "less is more". Har man läst sin läxa så vet man dock att för Octomore, precis som för Yngwie Malmsteen, gäller "more is more". Whiskyn är lagrad 5 år på amerikanska ekfat, buteljerad på grova 62,5% alkohol och är naturligtvis inte kylfiltrerad eller färgad. Upplagan den här gången är 15000 flaskor.

Doft: Vi förväntar oss en rökbomb utan dess like, men fenolerna låter vänta på sig. Man kan ana små hintar av rök som försiktigt stiger uppåt i glaset. Efter lite tålmodig övertalning börjar Octomore 4.1 röra på sig. Svedd fisk, mustig färsköl och nyslaget hö. Salt och smör på nykokt majskolv.

Smak: Ostronet Octomore, som verkade hermetiskt tillslutet när vi doftade på det, öppnar sig här och blottar sin skimrande, svarta pärla. Fenolerna i kombination med alkoholen ger en oerhörd syra som får ögon att tåras, bihålor att rensas och klockor att stanna. Likt ordentligt syrlig frukt får malten kinder och tunga att stramas åt och krampaktigt kippa efter luft. Röken finns här, men upplevs inte så framträdande som man kanske skulle ha gissat. Lakrits, rökt sik och fänkål ger namn åt de små undertoner som spelar medan whiskyn bränner sig fram genom munhålan som en fosforbomb. Efter några smuttar kan man likna det vid att smaka på en stark chili. Först är den rund och fyllig, för att så småningom stegra i styrka, jämförbar med en medelstark chilifrukt, och till slut mattas av när salivproduktionen neutraliserat den värsta hettan. Med lite vatten i glaset låses en hel skogsbärskompott upp mitt i svedjebruket.

Avslut: Långt bak på tungan breder whiskyn ut sig som en solfjäder, med kärnan bestående av en gastkramande syrlighet i nära samarbete med aska, selleri och rabarber. I efterdyningarna håller sig den metalliska umami-smaken kvar förvånande länge.

Betyg: Trots att Bruichladdich producerar världens mest torvrökta whisky i sin Octomore /4_167 så slås vi av hur enkelspårig den ändå är. Det är en konceptwhisky som drivits till sin spets och förbi. Spektaklet Octomore förtjänar en plats i historieböckerna, men är man ute efter en fulländad rökig whisky bör man leta någon annanstans. Man behöver dock inte leta särskilt långt eller länge, för Bruichladdichs andra varumärke för rökig whisky, Port Charlotte, kommer i sin 10-åriga standardutgåva någon gång under 2012, och det kommer bli mäktigt! Hade vi smakat på Octomore 4 för ett par år sedan hade vi bokstavligen trillat baklänges av stolarna. Idag är vi mer luttrade och vill hitta mer än det uppenbart extrema uttryck som whiskyn ändå erbjuder. I vanliga fall gillar vi whisky som tar ut svängarna, som tar ställning och inte velar, men här blir den nästan för ensidig. Betyget stannar vid 4 av 5 torvmossar.

I denna bloggs ungdom var vi väldigt fascinerade av fenoler och dess inverkan på rökig whisky. Vi gick så långt att vi började räkna på hur mycket whisky som krävdes för att uppnå en dödlig dos fenoler. Vår dittills rökigaste provade whisky var då Ardbeg Supernova på bastanta 100 ppm fenoler. Vi räknade ut att det skulle krävas inte mindre än 245 flaskor á 70 cl Ardbeg Supernova för att duka under i fenoldöden. Octomore 1, med sina 131 ppm fenoler, krävde något färre flaskor: 189 stycken mer bestämt. Idag har vi hyfsat rekordet med Octomore 4! Ganska exakt 150 flaskor behöver man inmundiga i rask följd innan fenolhalten blir kroppens baneman...

2012-06-20: Nu även provad som fatförädling genom syskonet Octomore 4.2 (Comus), slutlagrad på sauternes-fat.

23Nov/119

Stenhårt med Lagavulin 12 Cask Strength

Vid vår intima sittning med representanter från Diageo inför lanseringen av Special Releases 2011 var det särskilt ett par av proven som fick oss extra intresserade. Anledningarna stavas rökig whisky, tillgänglighet och prisvärdhet. Port Ellen och Brora i all ära, men antingen vet man redan vad det är för whisky eller så borde man fortsätta läsa om och prova annan whisky ett tag till. Martin gav oss en inblick till Caol Ila 12 Unpeated igår och idag har turen kommit till 12-åriga Lagavulin.

Lagavulin 12 av 2009 års modell

Lagavulin 12 Cask Strength av 2009 års modell då vi inte fått tag på 2011 års bild

Lagavulin 12 Cask Strength

Provad av Daniel 2011-11-23

Lagavulin 12 är i årets utgåva tappad på 57,5% alkohol och har som de flesta av varianterna i Special Releases tillnamnet Natural Cask Strength. Det innebär fatstyrka, ingen kylfiltrering och ingen tillsats i form av sockerkulör. Priset är satt till 799 kr.

Doft: Initialt en söt rök som transformeras under de första sekunderna till något förföriskt kemiskt. Lite som att lukta på en kemikalie vars doft lockar, men som man vet att man inte borde lukta på, med skillnaden att här får man lukta hur länge man vill (och det vill man!). Bränd plast, bensinstation och varma bildäck. Ordentligt torvrökig och angenämt alkoholstark.

Smak: Sten kan inte brinna, men om den kunde det skulle smaken påminna om Lagavulins 12-åring. Man kan, vid sidan av svedd granit, finna spår av jod, tång och tung lakrits.

Avslut: Fem minuter efter sista smutten smakar tungan fortfarande som en eldhärjad havsklippa på Islay.

Betyg: I mångt och mycket är Lagavulins tolva en uppstudsigare variant av sextonåringen. Det är tydligt att den kommer från samma pannor, gjord på samma råvaror och säkerligen lagrad på ungefär samma fat i samma lagerhus. Det som skiljer är med stor säkerhet bara lagringstid och det faktum att det är fatstyrka i tolvåringen. Det sitter inte långt inne att påstå att det här är rökig whisky förkroppsligat. Gillar man rökig whisky så gillar man detta. Lagavulin har jag provat otaliga gånger, så jag blir inte överraskad, men dock blir jag övertygad. Övertygad om förträffligheten i denna whisky. Jag måste ge den 5 av 5 torvmossar.

Alla som gillar whisky, kanske särskilt rökig sådan, bör prova Lagavulin 16. Om den faller i smaken—egentligen vet jag inte hur den skulle kunna misslyckas med att göra det—så kan man gå vidare till Lagavulin 12. Det är lite som att ha en favoritskiva (Lagavulin 16) som man spelar gång på gång. När man kan alla riff och texter både fram- och baklänges släpper samma band en ny skiva som är lite uppkäftigare och lite tyngre (Lagavulin 12). Nya skivan är kanske inte lika bra som favoritskivan, men det finns så många gemensamma nämnare att det blir som en utökning av allt som är bra med första skivan. "Lag-a-vulin stone"!

26Okt/119

Bowmore Tempest – den perfekta stormen

Nya Bowmore Tempest är den tredje i ordningen och har i olika sammanhang tilläggsnamnet 3rd Edition, Batch 3 eller Small Batch Release No 3. Tempest-utgåvorna har från start inneburit ordentligt rökig whisky med en stor andel grovrökt malt från Port Ellen. När vi provade Bowmore Tempest förra gången var det en flaska från den första omgången av serien. Då hade vi inga förväntningar och blev således något överrumplade och imponerade av det snygga avslutet som förde tankarna till olika varumärken av halstabletter, helt i linje med andra lite speciellare utgåvor från Bowmore (jämför exempelvis med Bowmore Laimrig eller Bowmore 15 Darkest).

Till dagens provning kommer vi alltså något mer luttrade och med klart högre förväntningar än sist. Bara under tiden vi drivit peat.se har vi hunnit prova otaliga rökiga whiskys och ändå tog sig första Bowmore Tempest upp på en hedervärd topp 10-placering på vår whiskytopplista förra året. Det blir spännande att se vad batch 3 kan tänkas hitta på i upplevelseväg.

Bowmore Tempest, batch nummer 3

Bowmore Tempest, batch nummer 3

Bowmore Tempest III

Provad av Daniel och Martin 2011-10-26

Bowmore Tempest är i denna tioåriga tredje utgåva buteljerad på en alkoholhalt om 55,6%. Den innehåller tyvärr sockerkulör (E150) av kontrastmässiga skäl. Systembolagets hemsida uppger felaktigt att sockerkulör tillsatts, men vi har tack vare uppmärksamma läsare fått denna uppgift reviderad. Vi anser alltsomoftast att en whisky ska vara ett hantverk från början till slut och tycker att det är bra när man håller sig från tillsatsen, även om den tekniskt sett är okej.

Doft: Försiktig inledning för att vara en rökig whisky. Havsbrus drar igång doftresan i form av tång och salt. Så småningom dyker tjärat båtskrov upp i referenslistan, men det finns en syrlig överton ovanpå det rökiga. Det är en relativt torr rök som framhävs och den lämnar en del övrigt att önska. För av vara så alkoholstark är den ändå väldigt förlåtande när man dyker i med näsan först.

Smak: Lakrits, sälta, lakrits, rök, lakrits, citrus, lakrits. Hur Bowmore gör för att få till sammansättningen i smakspektrumet är det nog bara de som vet (om ens de vet!), men om jag under vapenhot skulle vara tvungen att gissa skulle jag säga att de slängt i ett par kilo Fisherman's Friend i pannorna. Gillar man saltlakrits och halstabletter, eller hybriden av de två, så gillar man Bowmore Tempest. Den är slät i texturen och osunt lättdrucken, sin alkoholstyrka och stabila rökighet till trots. Lakrits, lakrits...

Lakrits!

Avslut: Lite metalliskt klingar det till i sällskap av mentol. Eftersmaken får samma effekt som när man petar i sig halstabletter; så fort smaken börjar klinga av vill man plocka fram en ny ur fickan. Munnen sticks i brand och det enda sättet att föda elden är att ta en mun till. Man vill aldrig att det ska sluta brinna!

Närbild på Bowmore Tempest (första utgåvan)

Betyg: Vi stöter på fenomenet gång på gång: så fort Bowmore tar sig upp ur träsket fyllt till brädden med flygplatswhisky och tråkiga standardutgåvor så hittar man guldådror direkt. Bowmore hör nog till de destillerier vi älskar att hata mest. En av anledningarna heter Bowmore 12, men det beror också på att vi vet att de kan göra otroligt bra whisky när de bara vill. Varför vill de inte när det kommer till Bowmore 12? Det känns som att det skulle kunna vara det ståtligaste flaggskeppet i armadan av standardutgåvor.

Efter lite förhandling inser vi att vi behöver ta hänsyn till tidigare uttryck från Bowmore. Laimrig är t ex en klockren femma, första utgåvan av Tempest var vi lite tveksamma till men gav ändå en femma. Tredje utgåvan av Bowmore Tempest hamnar på mellis där jag, Daniel, charmas och sätter en 5:a av bara farten, medan Martin står för det rationella och sätter en 4:a. Sammanvägt landar vi följaktligen på 4.5 av 5 torvmossar.

Vi slet fram en första utgåvans Tempest ur skåpen för att jämföra och kan konstatera att den äldre varianten är lite fruktigare, lite mer russin och lite mer bredd. Den är dessutom lite mörkare till färgen så man leds gärna att tro att den är sherryfatslagrad i större utsträckning. På övriga punkter är de två utgåvorna väldigt lika. Lakrits, lakrits — ja, ni förstår...

15Sep/110

Ardbeg Alligator – den otämjda utgåvan

När vi provade Ardbeg Alligator Committee Release var vi helt övertygade om att det skulle bli en av årets höjdpunkter. Nu är det dags att ta temperaturen på Ardbeg Alligator Untamed Release, som är en större upplaga lanserad på i det tillfälliga sortimentet på Systembolaget. För er som inte öppnat medlemsutgåvan från Ardbeg ännu, har vi för avsikt att ikväll utröna huruvida den nya utgåvan skiljer sig märkbart från den tidigare eller ej. Om inte kan det kanske vara värt att skaffa en ny flaska och låta den andra stiga i värde. Annars blir du förstås tvungen att skaffa en ändå, för att själv jämföra de två olika utgåvorna...

Ardbeg Alligator

Ardbeg Alligator

Ardbeg Alligator Untamed Release

Provad av Daniel och Martin 2011-09-15

Ardbeg Alligator Untamed Release är en blandning av whisky lagrad på bourbonfat och nya amerikanska ekfat med mycket hårt kolade plankor, till en grad kallad Alligator Charring av amerikanska tunnbindare. Med en alkoholhalt på 51,2% är det frågan om en ordentlig pjäs, som förstås inte kylfiltrerats. Så långt stämmer specifikationen med den tidigare utgåvan, nu till smakprovningen!

Doft: Tydlig rök, kryddigt välkomnande. Sotig och kittlar lite av vitpeppar. Sött av vanilj med en fräschör som av nyslaget gräs. När den väl är identifierad tar vaniljen över och styr doftskeppet med stadig hand. Jämfört med den äldre utgåvan hittar vi mer rök i nya Alligator och även mer av vaniljsötman, medan den äldre har en grövre sotighet. Det är helt möjlig att det endast beror på att den ena flaskan varit öppnad sedan tidigare.

Smak: Kryddigt söt och sotig! I munnen pågår en bred attack med många element. Är man tråkig, sammanfattar man det som ett virvarr av kryddor, men vi ska försöka reda ut detta smaknystan i alla fall en aning. Det är en tydligt sotgrundad upplevelse som har både vitpeppar och kanel invävd. I övrigt är det en flytande ingefär-tjära vi har i glaset. En rökpust dyker upp en kort stund och sedan tar en nötig känsla över. Den äldre utgåvan har i jämförelse aningen mindre sot och istället en väl tilltagen ingefära. Därmed tror vi att det rör sig om två aningen olika utgåvor (som den något rödare färgen i den nya utgåvan dessutom vittnar om).

Avslut: Allt mer peppar och sotrök. En försiktig sötma håller sig på sin kant. Munhålan är ordentligt sträv av nötiga eftertoner. Känslan hänger kvar ett bra tag – om man kan motstå att ta ett varv till!

Betyg: Vi är imponerade av sammansättningen och det faktum att vi antagligen inte skulle kunna skilja dem åt som olika utgåvor i ett blindtest. Därmed har Ardbeg lyckats väl med att ta fram en större upplaga med exakt samma kvalitet som vi upplevde första gången vi provade Ardbeg Alligator. Det följer naturligt att ge whiskyn samma betyg, 5 av 5 torvmossar, för vi har definitivt inte tröttnat på uttrycket. Ardbeg Alligator är ingen nymodighet som kommer att falna, utan snarare en ny hörnpelare i Ardbegs gedigna whiskykatalog.

Till skillnad från Ardbeg Blasda, som visserligen har klorna kvar, har vi ikväll tittat närmre på en helt otämjd best. Den gör oss sugna att smaka ett rent prov från något av Alligator-faten, bara för att få ett bättre grepp om vad lagring i hårt kolade fat får för effekt på whisky. Vi tror inte att Ardbeg Alligator är det sista som dyker upp på det temat och det skall bli spännande att se vad som kommer härnäst.

9Aug/110

Årets utgåva av Laphroaig Càirdeas överträffar förväntningarna

Traditionsenligt har Laphroaig även i år tagit fram en Càirdeas-utgåva lagom till firandet av Islays egen whisky- och musikfestival Feis Ile. Sent omsider har en laddning av denna eminenta malt nått ända upp till våra nordliga breddgrader i och med att den släpptes lös på Systembolaget den första augusti.

När vi för ungefär precis ett år sedan provade förra årets Laphroaig Càirdeas, den så kallade Master Edition, upplevde vi den som bra men en aning spritig med sina potenta 57,3% alkohol. Årets Ileach Edition (ileach är för övrigt den gäliska benämningen för infödd Islay-bo) är inte direkt mesig med sina 50,5%, men den känns ändå något beskedligare än sin föregångare och de två ska bli spännande att jämföra.

Laphroaig Càirdeas Ileach Edition

Laphroaig Càirdeas Ileach Edition till vänster och Master Edition till höger

Laphroaig Càirdeas 2011 Ileach Edition

Provad av Daniel och Martin 2011-08-09

Denna den fjärde Càirdeas-utgåvan i ordningen är som tidigare nämnts buteljerad på 50,5% alkohol. Den har ingen angiven ålder, så vi får anta att det är ganska ung whisky med i blandningen. Oavsett om det är norska eller danska så framgår budskapet från flaskans etikett relativt tydligt, åtminstone för oss skandinaver: farven justeret med karamel. Hello E150! En rolig parentes är att Càirdeas Ileach Edition lagrats i före detta bourbonfat som tidigare burit på Maker's Mark, en av de få bourbons vi har provat här på peat.se.

Doft: Omisskännlig Islay-rök. Fläder. Smörig sötma. Jod och metalliska klanger. Inte helt typisk för Laphroaig, men heller inga oväntade doftkomponenter. De fräscha bourbonfaten upplever vi bidrar med vanilj och sötsyrliga majstoner. Röken i kombination med majsen leder tankarna till grillade majskolvar.

Smak: Sälta, salmiak och en tydlig syrlighet är först ut i smakfältet. Röken smyger sig inte helt otippat på och gör en kraftmarkering. Alkoholen finns nånstans i bakgrunden men håller sig på sin kant; Càirdeas 2011 är klart mer balanserad på den punkten än förra årets Master Edition.

Avslut: När styrkan i smaken klingar av framträder en grymt härlig eftersmak bestående av anis, läder, tjära och smör i en (o)salig blandning.

Betyg: Martin påpekar att han var helt begeistrad i 2010 års Càirdeas, men nu när han smakat på årets version inser han att han inte sett hela bilden. Càirdeas 2010 var bra, men Càirdeas av årsmodell 2011 är en snäpp bättre — för att inte säga mer komplett. Laphroaig Càirdeas 2011 Ileach Edition lämnar ett spännande avtryck i whiskyutbudet, delvis klassiskt Laphroaigig och delvis fräscht nyskapande. Man lämnas obönhörligen med ett lätt leende på läpparna när man smuttat på denna rökiga, skotska maltwhisky. Vi kan inte annat än att ge full pott: 5 av 5 torvmossar. (Martin knappar frenetiskt för att uppdatera vår lista över topp 10 whisky 2011).

Oortodoxt nog är vi på sätt och vis glada att semestern är slut eftersom det betyder att vi äntligen får lov att kasta paraplydrinkar och blaskig sommaröl åt fanders! I egenskap av semestrande Svenne Bananer var det ren tur att vi upptäckte Càirdeas 2011, men vi förstår samtidigt att andra intressanta buteljeringar har dykt upp i Systemets tillfälliga sortiment. Bland dessa finns vinfatslagrad Hazelburn (vad passar bättre att fatförädla än riktigt elegant whisky?), ett par Mackmyror och Glengoyne på svensk ek. Ett hett tips för den som vill prova samtliga ovan nämnda whiskies är att besöka årets upplaga av Stockholms Öl- och Whiskymässa. Det lär åtminstone vi göra!

Uppdatering 2012-08-27: Vi har nu även provat Laphroaig Càirdeas Origin 2012.

14Jun/117

Ardbeg Alligator till det ordinarie sortimentet första september

Ardbeg Alligator Committee Reserve som kommer ersättas av en ny standardutgåva

Ardbeg Alligator Committee Reserve som kommer ersättas av en ny standardutgåva

Genom en av våra kollegors förtjänst (tack Joel) besitter vi numera information om att Ardbeg Alligator Committee Reserve (artikelnummer 85887) kommer att utgå ur beställningssortimentet. I september ersätts den av inget mindre än en ny standardutgåva från Ardbeg: Ardbeg Alligator, kort och gott. Nya buteljeringen får artikelnumret 10426 och kommer att ha samma prislapp som sin föregångare, nämligen 799 riksdaler.

Committee Reserve-varianten av Alligatorn fick klara sig utan kartong i likhet med tidigare släpp tillägnade Ardbeg Committee, t.ex. Ardbeg Rollercoaster. Vi hoppas och tror att standardbuteljeringen kommer i en snygg svid i samma stil som andra Ardbeg-utgåvor. Smak- och doftmässigt vet vi sedan tidigare att det rör sig om en utmärkt rökig whisky med övertoner i den kryddiga skalan. Så spara 800 kr (du behöver en påse också) och notera första september i din kalender.

Alligator är död, länge leve Alligator!

7Maj/110

Snabbisar med Mackmyra Special 05, Ballantine’s 21 och Smokehead 18

Idag introducerar vi ett nytt format på whiskyprovningsprotokoll på peat.se som vi nödgats ta fram eftersom vi har fler prover än vi är beredda att ge ordentliga recensioner. De whiskies vi provat är inte nödvändigtvis sämre än andra som förärats en full recension, men gemensamt är att vi erhållit dem som samples istället för att ha införskaffat dem på fullstora buteljer.

Mackmyra Special 05

Special 05 levereras vanligtvis på flaskor om 70 cl, men vi har kommit över ett prov på några centiliter. Alkoholstyrkan är 47,2% vilket gör kylfiltrering överflödig. Sockerkulör utgår vi från att Mackmyra avhåller sig från.

Doft Lingon, hallon/lakrits-pastill, jäst, slåtter, gurka, melon
Smak Syrlig snudd på sur, försiktig lingonsaft, rårörda lingon, jäst
Avslut Melon, gurkvatten, lågmält efterhängsen
Betyg 3 av 5 torvmossar

 

Sviterna efter en whiskyprovning

Sviterna efter en whiskyprovning

Ballantine's 21

Ballantine's 21-åring är buteljerad på 70 cl-flaska med en alkoholhalt på 43%. Kylfiltrering och sockerkulör är givna inslag i en produkt av detta slag.

Doft Banan, smält smör, sockerrör, balanserad men slätstruken
Smak Platt, len, mysig, oinspirerad
Avslut Citrus, anis, romfat, tydliga sherryinfluenser
Betyg 2,5 av 5 torvmossar

 

Smokehead Extra Black 18

70 cl, 46% alkohol, troligvis ingen kylfiltrering nödvändig samt okänd sockerkulörstatus. Destilleri okänt, men den allmänna uppfattningen är att det är ordentligt rökig Caol Ila vi har att göra med här.

Doft Sot, tjära, torv, takpapp, enrisbrasa
Smak Sot, svavel, ägg, syrlig, försiktig beska
Avslut Hallon, lakritsrot, äpple, halstablett
Betyg 4 av 5 torvmossar (som faktiskt är träffande den här gången)

 
Vi räknar kallt med att återkomma med nya snabbisar när antalet oprovade whiskies på det lilla formatet växt över hanterbar mängd. Våra traditionsenliga utförliga recensioner kommer självklart att kontinuerligt produceras för utvalda whiskies, precis som förut.

7Maj/110

Nya Ardbeg Corryvreckan virvel eller malström?

Ardbeg Corryvreckan är en av våra verkliga favoriter. Därför blev vi glada när det stod klart att Ardbeg Corryvreckan skulle återintroduceras i Systembolagets sortiment, den här gången som del av standardsortimentet. Idag provar vi den nya utgåvan, buteljerad 2010, mot den tidigare utgåvan, buteljerad 2009. Det här är en mycket spännande match som vi sett fram emot sedan idén kläcktes för ett par veckor sedan. Vi blir eventuellt tvungna att prova några olika utgåvor av Ardbeg Uigeadail så småningom också, speciellt som det är en whisky från Ardbeg som har hög omsättning på marknaden, och därmed borde skilja sig något mellan åren.

Ardbeg Corryvreckan från 2009 och 2010

Ardbeg Corryvreckan från 2009 och 2010

Ardbeg Corryvreckan

Provad av Daniel och Martin 2011-05-07

Ardbeg Corryvreckan är buteljerad vid 57,1% alkohol, hittills oavsett utgåva. Den första utgåvan visar på en något rödare färg, vilket måste vara ett fatspecifikt symptom. För den som vill veta mer exakt, provar vi buteljeringarna L9 166 och L10 168. Samtliga rökiga whisky i Ardbegs sortiement buteljeras icke kylfiltrerade.

Doft: Corryvreckan 2010 är torvig och torr i jämförelse med Corryvreckan 2009 som har mer av citrus och frukt. För att dra paralleller till andra utgåvor, är Corryvreckan 2010 mer lik Ardbeg Ten och Corryvreckan 2009 mer lik Ardbeg Uigeadail, något som färgen på whiskyn också vittnar om. Doften är i övrigt oerhört lik med upplevelser av torvigt hö och bränt socker, även om den nya utgåvan faktiskt är lite sotigare, nästan lite lik Ardbeg Supernova i det avseendet. Det är inte omöjligt att hitta lite vaniljtoner i den nya utgåvan.

Smak: Den nya utgåvan överraskar oss med att vara sötare än väntat; sotigt söt av mandarin och nektarin. Corryvreckan 2009 har vassare syrliga toner av lime och citron. Det är svårt att säga vad som bidrar mest med smak. Ardbeg Corryvreckan är en typisk rökigt mullrig whisky. Den innehåller viss sälta och mycket sot, som blandar sig med fruktigare intryck.

Avslut: Nu dyker citrusen upp i den nya utgåvan som vi väntade oss, eftersom det är ett så pass tydligt element i Corryvreckan 2009. Det ligger en sötsyrlig hinna över tungan som inte vill släppa. Smakintensiteten vibrerar, och verkar först inte avta alls. Corryvreckan 2009 är lite fetare oljig i avslutet, som av övermogen frukt.

Betyg: Vertikalprovningen av Ardbeg Corryvreckan ger ett helt nytt djup. Vi kan hitta helt separata element som vi uppskattar av de olika utgåvorna, som verkligen har egna uttryck. Betyget för Ardbeg Corryvreckan avser den nya utgåvan (vi står fast vid våra tidigare åsikter angående den förra utgåvan). Ardbeg Corryvreckan är trots ett nytt ansikte en typisk fullpoängare med betyget 5 av 5 torvmossar.

Vi är lite kluvna över eventuell vinnare i duellen, men en sak är klar. Vi måste segmentera vår topp-10-lista per år, för Ardbeg Corryvreckan förtjänar två platser i listan!

25Apr/111

Bowmore Darkest levererar lagom rökig whisky

Bowmore Darkest 15 är den enda flaskan i kärnutbudet från Bowmore som fått behålla ett tillnamn sedan produkterna ordnades om efter den nya åldersindelningen 2007. Tillnamnet Darkest syftar förhoppningsvis på fatförädlingen på sherryfat av Oloroso-typ snarare än det tillsatta söckerkulörerna. Det borde finnas likheter till den exklusivare utgåvan Bowmore Laimrig, som också är slutlagrad på Oloroso-sherryfat, dock under betydligt längre tid. Dessutom är Darkest utblandad till en alkoholstyrka som gissningsvis är avsedd att passa in bland de stora massorna whisky på Bowmores exportmarknader, till skillnad från Laimrig som säljs på fatstyrka. Efter den tidigare provningen skall det bli kul att jämföra och se om den mer strömlinjeformade produkten Bowmore Darkest kan locka till mersmak och konkurrera med Bowmore Laimrig.

Bowmore 15 Darkest

Bowmore 15 Darkest

Bowmore 15 Darkest

Provad av Martin 2011-04-25

Bowmore Darkest är spädd till alkoholstyrkan 43% och kylfiltrerad. Flaskan innehåller sockerkulör för att justera färgen på whiskyn.

Doft: Försiktig rökton bakom russin. Sött syrligt av kolanappar och physalis, nästan lite svettigt oljigt av övermogen frukt. När den fått vila i handen ett tag, apelsinmarmelad (med skal).

Smak: Kola, apelsin och aningen halstablett. Rundar av med en härligt bred rökpust.

Avslut: Kärvt rökig och varmt nötig. Det ligger ett tydligt spår av sötma längs de bredare fattonerna.

Betyg: Bowmore Darkest är antagligen den av Bowmores whiskies som passar bäst för en bred publik. Den har lagom mycket rök (för den svenska marknaden) och den har en försiktig sherryfatlagring som ger viss sötma. Det blir ett positivt betyg för Bowmore Darkest, även om den får svårt att mäta sig med Laimrig, alltså 4 av 5 möjliga torvmossar.

Bowmore Darkest är en utmärkt whisky i kategorin lagom rökig whisky. Om du inte gillar ordet försiktig, men vill hålla dig till Bowmore får jag rekommendera Bowmore Tempest istället, även om den ligger mindre nära kärnuttrycket i Bowmores whisky. Om du är sugen på att prova Bowmore 15 Darkest, finns den med i provboxen med tre flaskor whisky på 20 cl.