peat.se
29jan/130

Äpple dominerar Springbanks calvadosfat

Som utlovat kommer nu uppföljaren i spännande fat från lagret på Springbank. Dagens whisky hittades av en slump och beställdes i samband med Longrow Tokai Wood med syftet att jämna ut fraktkostnaden något per flaska. Det ser dock ut som om vi har rimliga chanser att hitta Springbank Calvados Wood även på Systembolaget, för Symposium har registrerat den bland produktnyheterna på sin hemsida. Dessutom har andra utgåvorna i samma serie som tidigare lanserats på bolaget visat sig vara populära på den svenska marknaden.

Springbank Calvados Wood

Springbank Calvados Wood

Springbank Calvados Wood

Provad av Martin 2013-01-28

Springbank Calvados Wood är det senaste i serien fatförädlingar från Springbanks pannor. I oktober 2012 buteljerades totalt 9420 flaskor whisky efter sex år på bourbonfat och ytterligare sex år på fat från calvados. Utgåvan är buteljerad med fatstyrkan 52,7% alkohol.

Doft: Gröna äpplen och päron. En frisk fläkt påminner om nymustad äppelcider. Hö, marsansås och en syrlig sugkaramell, apelsin? Till slut lossnar det, precis som en tablett tutti frutti från tanden! Vanillin finns däri också.

Smak: Spetsig, syrlig, kittlande, utmanande rent av. Knäck, bränt socker och pepparstek. Sotigt utan att vara rökigt, kanske från kolade fat. Mer än något av tung ek.

Avslut: Svagt spädd äppelsaft gör inget större intrång. Syrlig torr cider dröjer kvar, försiktigt avmattandes.

Betyg: Whiskyn är som en bergodalbana med fritt fall. På vägen upp byggs förväntningarna, sedan blir det åka av och plötsligt är turen över. Det är definitivt doften som lyfter denna Clavados-lagring, frisk och lovande. Grym rent av! Smakupplevelsen är visserligen spännande, men avslutet blir snopet anonymt i jämförelse med inledningen. Var för sig varierar momenten från fem till tre så det måste bli ett medelvärde i summeringen, 4 av 5 möjliga torvmossar.

För mig började den här historien med en recension av Örjan Westerlund på Grenadine Förlags hemsida. Den utlöste nämligen nyfikenheten för Springbank Claret Wood, en flaska som blivit något av en milstolpe i min whiskykarriär. Det tog visserligen lite tid innan den hamnade bland favoriterna. Jag vill ändå påstå att det är Claret Wood som hos mig banat vägen för andra (tyngre) vinfatlagringar och framförallt öppnat ögonen för de udda utgåvorna från Springbank. Nu finns tyvärr inte recensionen kvar att läsa då förlagets blogg verkar ha kapats av en SPAM-aktör, vi hoppas förstås att det löser sig till det bättre.

Vad det gäller udda utgåvor från Springbanks lager kommer jag att fortsätta hålla utkik i de månadsvis uppdateringarna i systemets sortiment!

Stöd Living Dead Brewery:


17jan/1310

Longrow slutlagrad på ungerskt dessertvin

Tokajer är vin från Tokaj-Hegyalja i nordöstra Ungern, vid gränsen till Slovakien. Distriktet producerar uteslutande vitt vin och är mest känt för sina söta dessertviner. De söta vinerna görs på druvor som angripits av ädelröta. Vin i denna still har med sannolikhet tillverkats sedan mitten av 1500-talet vilket placerar ädelrötade viner i Tokaj tidsmässigt långt före både Rhen och Sauternes.

Sötheten i Tokajer mäts i puttonyos, antal druvkorgar ädelrötade druvor som använts per fat vin. Ju högre andel ädelrötade druvor, desto mer sötma. Idag klassas vinet enligt samma skala, men standardiserat mätt via antal gram restsocker per liter:

  • 3 Puttonyos - 60 g/liter
  • 4 Puttonyos - 90 g/liter
  • 5 Puttonyos - 120 g/liter
  • 6 Puttonyos - 150 g/liter

Tokajer gjort på enbart ädelrötade druvor håller över 180 g/liter och kallas Aszu Eszencia. Faten som vinen tillverkas i kallas Gönc och rymmer 136 liter. Det är just sådanna fat som har fått förgylla de sista två åren för följande Longrow.

Longrow Tokaji Wood

Longrow Tokaji Wood

Longrow Tokaji Wood

Provad av Martin 2013-01-17

Longrow Toaji är 10-årig en utgåva i Wood-serien från Springbank. De första åtta åren har whiskyn legat på ett återfyllt bourbonfat och sedan ytterligare två år förädlats i nya tokajerfat. Utgåvan har sedan buteljerats i en upplaga om 7440 flaskor, vid 55,6% alkohol. (Flaskan som skymtar i bakgrunden är det senaste i serien, som vi hoppas kan komma till Sverige innan året är slut.)

Doft: Mustiga russin och röda äpplen! Svarta vinbär, björnbär och aningen av lakrits följer. Det här skulle lika gärna kunna varit en ren Springbank, för de torviga utrycken tillåts knappt alls bryta igenom de söta saftiga aromerna som ringlar sig kring öppningen av glaset. Istället blandas de upp och ger upphov till ett uns av salmiak och viol. Tungt av russin, med en blandning av melon och plommon, hur onaturligt det än låter.

Smak: Först en liten saltkick, sedan intensivt ökande sötma innan nötigare influenser minskar accelerationen och tar emot. En varm upplevelse bjuder på en helt avtrubbad torvattack som istället får samsas med vingummi och viol. Brett och strävt med valnöt i registret. Hjortron!

Avslut: Valnöt och gökört. Inga russin längre, men väl aprikos och tranbär! Emellanåt kan man ana en rökpust som vill slippa loss från de tunga sirapsartade influenserna och äntligen, äntligen få en chans att presentera sin version av tillverkningsprocessen. En syrlig, nu betydligt mindre sträv munkänsla lever kvar långt efter sista smutten.

Betyg: Om du smakat en söt Tokajer kommer du känna igen dig doftmässigt. Hur många puttonyos fatet hållit vågar jag absolut inte gissa, men det är definitivt frågan om ett sött trögflytande vin. Det tog till sista sippen ur glaset att övertyga mig om att det faktiskt är ett ritigt guldkorn jag hittat, men oavsett om det blivit full pott eller inte vet jag att utgåvan med tiden kommer utvecklas till en favorit, likt Springbank Claret Wood som vuxit oerhört sedan första analysen. Tokajlagrad Longrow träffar således 5 av 5 möjliga torvmossar, med mycket litet avtryck från den torvrökta malten.

När vi ställde frågan på Facebook om vad vi borde satsa på mer under 2013 fick alternativen oberoende buteljeringar och spännande fatlagringar störst respons. Det är helt i linje med vad vi själva hoppas kunna få ut av året. Sedan kommer vi förstås inte missa chansen att dela med oss av våra upplevelser från rökig whisky som gör misstaget att hamna inom doftavstånd från någon av våra uppmärksamma snokar.

Tycker du att vi lyckats hålla spåret så långt? Det kommer mera...

9jan/138

Sista kapitlet Port Charlotte i PC-serien

Att Port Charlotte hör till våra absoluta favoriter bland rökig whisky har kanske inte undgått någon. Det gäller speciellt utgåvorna i fatstyrka. Port Charlotte PC8 hör till de mullrigaste kanonerna som finnas kan. Föregångaren PC6 målade upp torvupplevelser i mitt minne som antagligen borde klassas som myt, om det inte vore för att de för högt satta förväntningarna flera gånger uppfyllts igen.

Med den bakgrunden blev vi faktiskt aningen besvikna när det visade sig att ingen av flaskorna från den sista och tionde utgåvan i serien skulle dyka upp i Sverige. Dessutom tog mellanutgåvan PC9 slut på det norska Vinmonopolet innan vi hann arrangera med kurir över gränsen. Därför tackar vi gladeligen Tomas, som både läst av sådant vi skrivit tidigare och varit vänlig nog att låna oss ett prov från sin flaska!

Port Charlotte PC10 Tro Na Linntean

Port Charlotte PC10 Tro Na Linntean

Port Charlotte PC10

Provad av Martin 2013-01-09

Port Charlotte PC10 Tro Na Linntean är det sista kapitlet i PC-serien, där så gott som samtliga utgåvor pyntats med gaeliska tillnamn. Endast 6000 flaskor buteljerades av utgåvan som börjar bli svår att komma över. Det är frågan om whisky tappad vid fatstyrka, 59,8% alkohol. Bruichladdich har inte för vana att kylfiltrera eller tillsätta sockerkulör, så inte heller i detta fall. Tro na linntean är gaeliska för genom generationer.

Doft: Till en början städat, sötlakrits och apelsin i var sin skål. Maltiga uttryck tar formen av kokt, saltad majs och smör. Havsstänk på en sommartorr solig klippa. Citron! Under de fränare dofterna hittas fudge och vaniljkola, försiktigt försiktigt. Jag fastnar istället återigen för citrustonerna, och keylime pie! Efter en smutt når de runda vaniljkantade kolatonerna igenom tydligare.

Smak: Initialt sötsyrligt, innan tungan vant sig. Gröna äpplen. Honung och apelsin. Torr sot väller så småningom fram tillsammans med nygräddat surdegsbröd. Betydligt rakare rökighet än jag vill minnas från tidigare utgåvor, elegant inramande. Björkved.

Avslut: Sotsyrligt istället. Fortfarande av citron, men med en aning beskare överklang än tidigare. Rödvinssås. Apelsinskal. En sval känsla av torv och dextrosol dröjer sig kvar ett tag, äpplejuice!

Betyg: Torvigheten är mildare än i tidigare utgåvor och kanske dessutom mer närvarande i varje moment. Det följer av ekvationen att de spretigaste torvutrycken jämnas ut över tiden. För en whisky med tio år på nacken blir det med berömlighet godkänt, 5 av 5 torvmossar, men jag måste erkänna att jag faktiskt har än högre tankar om de tidigare utgåvorna. Dags att jämföra med ett prov från en äldre flaska!

Port Charlotte PC8 har mätt mot PC10 en tydligare vaniljfront, och tyngre krutdurk. PC10 har å sin sida mer av de syrliga citrustonerna. Om PC8 är stor och rund är PC10 torr och sträv. Det är nästan så att jag skulle gissa att det finns ett vinfat med i blandningen av den senare, trots att deklarationen säger amerikansk ek. Notera gärna att utgåvorna trots allt är relativt lika i sina utryck och att jämförelsen är ordentligt tänjd. Min alldeles egen favoritlista Port Charlotte blir således ålderssorterad från ung till äldre: PC6, PC8 och sedan PC10, men sedan är jag också en sucker för ung rökig whisky som exempelvis Ardbeg Rollercoaster och Big Peat.

30Nov/127

Black Art 3 är tung som svarta natten

Den whisky som står på tur skall på papperet höra till det absolut mest extrema i fatlagringsväg. Bruichladdich gör stort hemlighetsmakeri av fatvalen bakom den whisky som ingår i utgåvan. Känt är dock att fat från ett antal olika länder använts för att blanda den 22-åriga whisky som utgör den tredje upplagan av Black Art. Om vi vågar oss på att gissa på ett par olika typer av vinfat, så kommer vi nog endast aningen närmare att reda ut vad det är som hamnat i flaskan.

Bruichladdich Black Art 3 lanserades i begränsad upplaga på beställningssortimentet hos Systembolaget förra månaden. I skrivande stund finns det endast 33 flaskor kvar. Om du nu blir stressad att hinna säkra ditt exemplar kan jag tipsa om att förra årets upplaga hör till det absoluta toppskiktet av provad whisky på denna blogg, men om du istället är ute efter inspiration och känner dig trygg att läsa vidare följer så analysen.

Bruichladdich Black Art 3

Bruichladdich Black Art 3

Bruichladdich Black Art 3

Provad av Martin 2012-11-29

Black Art 3 är blandad av ett antal olika fattyper och har sedan buteljerats vid fatstyrka på 48,7% alkohol efter 22 år i lager. Som vanligt för Bruichladdich har ingen sockerkulör tillsatts, istället är den naturligt gyllenbrun med en dragning åt aprikos. Whiskyn är inte kylfiltrerad.

Doft: Först Xylitol och hallonkola. Sedan gräddglass med äkta vanilj. Rester av kafferost från den egna kaffekvarnen. Bordeaux? Smörkola. Något som beter sig friskare finns där också, som en obestämd fruktsorbet eller färska persikor. Jordigt och sötmullrigt av torra rödbetor.

Smak: Återhållsamt stram och centrerad i jämförelse med den breda front som ansattes i doftprofilen. Vitpeppar och masonit. Vid en återsmutt dyker söta referenser upp men försvinner snabbare än jag hinner tänka jordgubbe(?). Istället fördjupas de syrliga och beska fatavtrycken i något som drar åt samma håll som rönnbär men med en mörkare klang, snarare vinuöst.

Avslut: Med en besk överton och syrliga undertoner i smakprofilen förväntar man sig kanske mer av den varan i avslutet. Förvånelse då att det istället mattas av mot en torr sherrykänsla toppad med nybakad pepparkaksdeg. Det kan vara att vi snart landar i december månad men jag hittar även nejlik-kryddade apelsiner bland de sakta försvinnande utrycken.

Betyg: Bruichladdich Black Art 3 är bland det tyngsta vi upplevt i fatväg. Massor av både ek och tyngre vinfat. Det faktum att Black Art antagligen även innehåller en hel del lättare fattyper som sherry och bourbon räddar hela dagen för mig. Trots att jag är en helsvuren vinfatsjunkie blir Black Art 3 faktisk något over the top. Med ett otroligt grymt doftregister och ett mer än behagande avslut landar den till slut på 4 av 5 torvmossar. Något lägre än väntat, inte desto mindre är det frågan om en otroligt spektakulär whisky.

Jämförd med Bruichladdich Black Art 2 blir slutsatsen att det måste vara frågan om olika proportioner av de olika fattyperna, kanske rent av olika fattyper helt och hållet. Om den andra utgåvan hade många associationer som talade för sherry och portvin har den tredje mer som vittnar om färsk ek och rödvinsfat. Vad uppskattar du mest i en whisky av denna kaliber?

24okt/120

Tillskott till familjen 105 hos Glenfarclas

I dagarna lanserade Glenfarclas nästa tillskott till 105-serien, nämligen en 20-årig variant av utgåvan. Namnet 105 härstammar från den brittiska proof-skalan som mått för alkoholhalt. Översatt till enheter vi har lättare att relatera till blir 105 proof 60% alkohol (volym).

Glenfarclas 105 20 år

Glenfarclas 105 20 år

Sist vi var i kontakt med 105-serien från Glenfarclas, var när Anders Fridén såg till att den svenska marknaden fick tillgång till två specialutgåvor. Finurligt nog valde han ut en exklusiv family cask från sitt födelseår, men såg även till att signera en utgåva Glenfarclas 105 Cask Strenght med In Flames logotyp och över siluetten av Göteborg. På så vis fick en bred publik tillgång till sherrylagrad whisky på fatstyrka. För att uppnå önskad alkoholhalt utan spädning fick faten väljas så att de efter blandning träffade precis rätt. Metoden gäller även för Glenfarclas 20 som också är en utgåva i fatstyrka. Förutom buteljeringen utan åldersangivelse finns det sedan tidigare också en 40-årig variant och det senaste tillskottet blir alltså medlem nummer tre i familjen.

Enligt George S. Grant, sjätte generationens oberoende ägare av destilleriet är tjugoåringen

ett bra komplement till 105-familjen, tillsammans med [Glenfarclas] 105 [Cask Strength] och [Glenfarclas] 105 40 år ... en 105 som den skall vara – fyllig och kraftfull där alla de klassiska Glenfarclas-smakerna kommer fram.

Utgåvan är begränsad till 4000 flaskor så nu återstår det bara att vänta och se om någon av dessa kommer till Sverige. För övrigt borde listan över ny maltwhisky som lanseras på Systembolaget i november vara här innan veckan är över, och eftersom vi gillar att vända på ordstäv; den som väntar på något gott väntar oftast för länge!

10maj/126

Sotiga droppar Bowmore från Bordeauxfat

Vi frågade på vår Facebook-sida vilken bland Bruichladdich 12 Second Edition, Glenmorangie 18 Extremely Rare eller Bowmore Wine Cask 16 som borde provas i kväll. Den nästan helt enhälliga juryn valde det sista alternativet, vilket lägger upp för en spännande provning för mig som är grov vinfatsnörd, varför flaskan från början stod i skåpet och väntade.

Bowmore hör till de destillerier vi provat flest gånger. Det är egentligen inte för att de är en absolut favorit, utan snarare för att det finns många utgåvor att tillgå. Jag tänkte därför passa på att dela med mig av min snabbmanual till Bowmores utgåvor. Bland det vi provat från destilleriet (och det har provats mer än vi ofta vill erkänna) kan man ganska enkelt hitta tre kategorier whisky: Bulkwhisky avsedd för taxfree, bra standardwhisky, och alldeles underbar stjärnwhisky. Genomgående för whisky som placerat sig i den senare kategorin är att den är tappad vid fatstyrka, är icke kylfiltrerade och oftast släpps i begränsad utgåva. Det räcker ofta att titta lite på alkoholhalten för att hitta rätt bland utgåvorna från Bowmore, över 46% borde räcka!

Bowmore 16 Wine Cask Matured

Bowmore 16 Wine Cask Matured

Bowmore Wine Cask 16

Provad av Martin 2012-05-10

Bowmore Wine Cask Matured från 1992 är en begränsad utgåva lagrad 16 år på bourbon och vinfat från bordeaux. Whiskyn ät buteljerad vid fatstyrka (53,5%) utan kylfiltrering. Sockerkulör har inte behövts heller, whiskyn är naturligt kastanjefärgad.

Doft: Det börjar mörkt och oljigt med björnbär. Rönnbär klär kanterna på den i övrigt mörka bärsötman. Kanske även lite anis eller rent av finsk sötlaktrits. Smörkola. Ingen tydlig rök tar sig igenom den smörtjocka upplevelsen, men det kan gott finnas något under huven. Rökt makrill kanske?

Smak: Härligt sotig karamell. Aningen viol, men inte lika påtagligt som i Bowmore Dusk. Istället ordentligt maskinsotigt och grovt avmätt med en rund skvätt från ett bordeaux-krus. Det bjuds en ordentlig vinsyrlighet som väl konkurrerar med de vinfatlagringar vi provat hittills.

Avslut: Svårdefinerat avslut, men med ett gott mått metallisk klang och tanniner. Fortfarande sotigt och med tydligare framträdande fat genom nötiga toner, paranöt närmare bestämt. Inte helt olik Bowmore Feis Ile 2009. Bara aningen av den traditionella halstabletten som brukar följa med en Bowmore, vilket klär utgåvan ganska bra.

Betyg: Detta är inte en whisky som övertygar direkt, men efter en stund suger den in en och det är svårt att tycka annat än gott om de mörka dropparna. Det som imponerar absolut mest i Bowmore Wine Cask är de tunga björnbären och den dova skitiga sötman i doften. Minst imponerar avslutet som kräver lite extra fokus för att nå fram helt och fullt. Det blir en svag (men inte oförtjänt) 5 av 5 torvmossar. Det är dock helt möjligt att betyget får en liten revision när Daniel så småningom får möjlighet att prova.

För en vinfat-entusiast är Bowmore Wine Cask en given kandidat till inköpslistan, tillsammans med exempelvis Glenmorangie Artein, Longrow Burgundy Wood och någon av alla vinfatlagringar från Bruichladdich tar det inte så lång tid att bygga en imponerande samling.

22feb/127

Udda Bowmore från Islay Whisky Festival

I kväll är det dags för mig och Daniel att ta en liten tur tillbaks till Islay och resan vi gjorde i höstas. Sedan dess har ett par flaskor whisky legat och lockat lite extra i skåpen. Det är förstås frågan om rökig whisky denna gång, även om det följde med ett par spännande fatlagringar från Bruichladdich, helt utan koppling till det rökiga huvudtemat för ön. Framför oss på bordet står en flaska från Bowmore och en konceptwhisky från Bruichladdich - Octomore 4. Den senare glömmer vi bort för en (mycket) liten stund, medan vi undersöker den förstnämnda lite närmre.

När vi anlände i Bowmore, nyfikna på vad destilleri-butiken hade att erbjuda, fick vi inte komma in på gården till destilleriet. Infarten var nämligen redan upptagen och blockerad av en av Islays brandbilar som fått utryckning på ett larm från ett av lagerhusen. Efter en kort promenad i byn var lyckligtvis falsklarmet konstaterat och i butiken en stund senare fastnade jag totalt för en nioårig flaska med spännande grön etikett som vi inte hade sett förut.

Bowmore Feis Ile 2009

Bowmore Feis Ile 2009

Bowmore Feis Ile 2009

Provad av Daniel och Martin 2012-02-22

Bowmore Feis Isle 2009 är en specialutgåva tappad speciellt för Islay Whisky Festival (där Feis Ile är det gaeliska namnet). Det är en begränsad utgåva på totalt 900 flaskor, varav vårt exemplar är flaska nummer 809 i ordningen. Förutom en naturlig trevlig bärnstensfärg ser vi på etiketten att det är frågan om whisky lagrad på en blandning av fat som tidigare huserat sherry, bourbon och vin. Flaskan är tappad på fatstyrka, 57,1% alkohol.

Doft: Först papprigt som wellpapp, sedan syrligt sött av citron, mandarin och apelsin. Det ligger violtabletter i tablettasken, likt Bowmore Dusk. Kanske även en aning bittermandel eller till och med mandelmassa. Det tar ett tag innan röken släpps lös även om den går att ana från start. Det drar försiktigt åt tjärad takpapp. Efter en stund är det fruktiga syrliga toner som dominerar, inslingrade i en liten rökstrimma. Pappret har flugit för vinden.

Smak: Dubbelsidig å det grövsta! Både bred och len av lakritssötma, och med ett vasst syrligt bett. Flera gånger nyper den till i tungan. Tydlig Bowmoreprofil med en släng av beska från halstabletter, men med mycket vidare spektrum i de syrliga sotiga tonerna än vi är vana. Ett litet spännande tips; precis när du svalt ner whiskyn, prova att trycka tungan platt mot gommen. Vi klarar omkring 5 sekunder innan det blir mer obehag än spänning. Det finns en syrlighet som är så djup att den bitvis kan vara svår att reda ut till fullo, mer av sot och aska än ren rök. Det hela toppas av en hemligt invävd lakritsanknytning i varje moment.

Avslut: Viol och lakrits rullar sakta ut, eller vägrar alternativt att försvinna helt. Det finns fortfarande en hel del syrlighet, men kanske framför allt en viss beska av pomerans med sirapsliknande söta bitoner.

Betyg: Det pratas sällan om tanniner i whiskysammanhang, men i fallet Bowmore Feis Ile 2009, måste de lyftas fram som bidragande faktor. Det är helt enkelt så att lagringstiden på vinfat samspelar på ett spännande, men förvånande okonventionellt vis med Bowmores smakprofil. Jämför vi i njutningsgrad med det bästa från destilleriet får vi tung konkurrens från Bowmore Laimrig och Bowmore Tempest. Jämförelsen är dock inte rättvis, då Bowmore Feis Ile 2009 är en utmanande vild mustang medan de andra två snarare är vältränade tävlingsexemplar med stamtavla. Det blir 4,5 av potentiella 5 torvmossar. Fyran kommer från Daniel och femman från Martin, men i sanningens namn är det en hög fyra och en låg femma, mycket rättvist...

Vi provar alltid whisky på samma styrka som den tappats i flaska i våra recensioner. För det mesta föredrar vi dessutom den styrkan. Bowmore Feis Ile 2009 hör dock till undantagen som skulle kunna må bra av en aning vatten. Det otroligt aggressiva och intryckstäta anfallet vänder då av och whiskyn vill genast vara lite mer till lags. Det är som att man helt plötsligt stryker besten medhårs, medan det tidigare varit svårt att uppfatta vad det ens innebar i den rufsiga pälsen, och tillbaks får man ett stort spinnande välljud till tack. Då är bara en fråga om vad du helst vill ha!

28Nov/111

Snabb genomgång av två högaktuella whisky och en rökig klassiker

De som läst kommentarerna här på bloggen har kanske redan insett att vi inte haft tid att hinna med att prova så många utgåvor som vi hade önskat. Det står bland annat Port Charlotte PC8, Aberlour A'bunadh, Octomore 4, Glenfiddich Snow Phoenix, Laphroaig Cask Strength och Hazelburn Sauterne Wood på hyllan och väntar på analys. Därför passar vi på att sammanfatta två högaktuella utgåvor och att återbesöka en gammal klassiker i tre intensiva provningar. Håll i hatten!

Port Dundas 20

Port Dundas lanseras på Systembolaget, tillsammans med övriga medlemar i serien Special Releases från Diageo, 1 december. Det är frågan om en exklusiv utgåva single grain whisky. Just den här utgåvan är ett spännande experiment i fatlagring. Port Dundas är först lagrad tre år på refill bourbon (för att uppnå status som whisky). Sedan har whiskyn legat 17 år på tre olika fat, ett nytt amerikanskt fat som gått genom en experimentbodega (sherry), ett europeiskt fat kolat enligt amerikans modell, samt ett first fill ex-bourbonfat. Till slut har whiskyn sammangjutits (gissningsvis i bourbon refill) en, i detta sammanhanget, kortare tid. Port Dundas 20 är tappad vid 58% fatstyrka.

Doft Mörk, mörk, mörk sirap. Sockerrör, nektar. Smält socker. Söt majs. Det är sött, tobak!
Smak Vriden, skruvad, komplex (även i jämförelse med maltwhisky). Något kryddig. Söt. Sherry som inte får grepp om de övriga tonerna och tar bakgrundsprofil. Nästan som en vällagrad rom, fast bättre, mer intrig.
Avslut Härlig beska, åter i tobakens tecken. Väl stött av en uppbackande majssötma.
Betyg Det finns bara ett betyg, fem av fem torvmossar. Mer sådant, tack!

Old Pulteney 21

Old Pulteney 21 är en annan av lanseringarna inför julhandeln i (början av) december. Den här utgåvan från Old Pulteney, som är tappad på den klassiska gränsen för icke kylfiltrerad whisky, 46% alkohol, landar precis under tusenlappen, på 999 kr. Pannorna på Old Pulteney har en stor kondenskula på halsen som dessutom avslutas med en så kallad flat top för högsta möjliga kondens. Det betyder att whisky från Old Pulteney bör hålla en elegant karaktär, även om det delvis är beroende på hur spriten skärs. Old Pukteney 21 är dessutom utnämnd till årets whisky i Jim Murray's Whisky Bible 2012.

Doft Mjuk, fräsch, polkagris, kanderat äpple, försiktigt av vanilj.
Smak Plommon, äpple, kanel, ingefära, sirap.
Avslut Kryddigt av faten, men balanserat genom en tydlig sockerkandering.
Betyg Vi är inte överens, men samsas över betyget 3,5 av 5 möjliga torvmossar (Daniel 3 och Martin 4).

Caol Ila Natural Cask Strength

Natural Cask Strength är Diageos vis att berätta att whiskyn inte innehåller någon tillsatt sockerkulör och att filtrering skett utan kylning för att bevara så mycket av fettsyror och aromämnen som möjligt. Fatstyrkan på Caol Ila Natural Cask Strength är i vår utgåva 61,3% alkohol.

Doft Sälta, hav, jod. Fuktig rök av vått granris som nästan vill brinna. Svagt av blåmögelost.
Smak Återigen salt, initialt syrlig. Tung aska och vådlig rök. Sotigt. Kanske en hint av lakrits, under det tunga trycket av en rökig, syrlig, halvbesk sötma.
Avslut Beska som snuddar vid lakrits. Fortfarande rökig som en kanon som avlossats, men vägrar sluta pyra.
Betyg Återigen är vi inte överrens till hundra procent, även om vi båda uppskattar denna Caol Ila otroligt. Det blir 4,5 av 5 möjliga torvmossar, 4 från Martin och 5 från Daniel.
23apr/1111

Bowmore Laimrig andra gången gillt

Bowmore Laimrig är tillbaks! Namnet Laimrig, som betyder pir på gaeliska, symboliserar kanske exporten till länder med marknad som uppskattar rökig whisky. Den första utgåvan kom 2009, då 4500 flaskor buteljerades exklusivt för den svenska marknaden, på den naturligare alkoholstyrkan 50,3%. Eftersom Bowmore Laimrig togs väl emot kommer nu uppföljaren i något större upplaga, 12000 flaskor närmare bestämt. Av dessa är 1000 redan i Sverige, men vi hoppas på fler. Båda utgåvorna är lagrade 15 år, med närmare en tredjedel av tiden på Oloroso-sherryfat efter grundlagring på bourbonfat.

Vi vet enligt vittnesmål från andra whiskyfantaster att första utgåvan av Bowmore Laimrig var riktigt bra. Normalt brukar små specialutgåvor som får uppmärksamhet och uppföljare i större volym inte kunna mäta sig mot sig med originalen, men eftersom vi inte har något att jämföra med kan vi åtminstone ge ett rättvist betyg utan förutfattade meningar.

Bowmore Laimrig 2011

Bowmore Laimrig 2011

Bowmore Laimrig 2011

Provad av Martin 2011-04-23

Bowmore Laimrig är buteljerad på fatstyrka vid 54,4% alkohol. Varje flaska i årets batch är markerad med numrering. Bowmore Laimrig är varken kylfiltrerade eller har tillsatt sockerkulör, till skillnad från många andra Bowmore. Den whisky som provas ikväll kommer från flaska 04514/15000.

Doft: Härligt av sherry och aningen rök. Först sötma i form av nektar, sedan wellpapp och boysenbärssylt. Det finns lite Karlssons klister i bakgrunden också. Det mynnar ut i härliga björnbär med svavelsot! Kanske aningen av mandarin, fylligt.

Smak: Försiktigt, men strävt rökig och nötig. Aningen av samma halstablett som går hitta i flera Bowmore. Härligt sötsur.

Avslut: Halstabletten ökar tempot och jobbar frenetiskt med att dölja röksmaken, utan framgång. Det här är ett betydligt råare avslut än jag är van vid och jag tror att jag gillar det.

Betyg: Bowmore passar definitivt som cask strength och Bowmore Laimrig är kanske den bästa utgåvan från destilleriet jag provat hittills. Då återstår bara den stora frågan, är Bowmore äntligen fötjänta av ett toppbetyg? Jag tycker det, även om det är precis på gränsen. Jag har definitivt provat whiskies som varit mer självklara. Det blir ändå 5 av 5 torvmossar. Daniel får revidera eller vidimera betyget senare i veckan!

Bowmore Laimrig är råare och mer äkta än många andra buteljeringar från Bowmore. Phlipsson Söderberg som importerar alla varumärken under Morrison Bowmore hoppas på att få in fler av Laimrig i sina lager, men om de inte skulle få det kan det vara bra att beställa sin flaska så snart som möjligt från Systembolagets e-beställning.

21apr/119

Bruichladdich Black Art är rosa, inte svart!

Bruichladdich Black Art är ett projekt i hemlighetsmakeri hos Bruichladdich. Den andra utgåvan som nu står framför oss har årtalet 1989 på etiketten och är lagrad i minst 21 år på fat. Bruichladdich baserar de flesta av sina komponerade single malts av whisky från bourbonfat, men vilka dolda fatförädlingar som blandats i Black Art är det endast Jim McEwan som vet! Vi ska se om vi hittar något vi känner igen. Vi räknar med en upplevelse utöver det vanliga från den kolsvarta flaskan som är sammansatt helt och hållet av förväntan och spänning.

Bruichladdich Black Art 1989 21 years 2nd edition

Bruichladdich Black Art 1989 21 years 2nd edition

Bruichladdich Black Art 2

Provad av Daniel och Martin 2011-04-21

Bruichladdich Black Art 1989 (edition 02.2) är för ovanlighetens skull, när det gäller Bruichladdich, tappad på 49,7% alkohol, vi gissar cask strength. Bruichladdich Black Art är icke kylfiltrerad och har inte heller någon tillsatt sockerkulör, som om det skulle behövas?!

Doft: Rabarbersaft och hallontuggummi. Den otroligt röda färgen bidrar helt säkert till det intrycket. Det finns något som hintar om xylitolsötma. Vi gissar att det är frågan om efterlagring på både sherry- och vinfat. Påminner något om ett mjukt Rosévin. Alkoholhalten försvinner helt bland de försiktigt fruktiga intrycken.

Smak: Det är en flerfrontsattack! Det finns söta element, och krispigt syrliga. Dessutom driver alkoholhalten på skarpare småkryddiga toner. Den första syrliga offensiven kommer gissningsvis från rödvinsfat, men blandas sedan upp i en sötma som är fruktig som russin, sherry utan utropstecken. Välbalanserat!

Avslut: Nötiga ektoner i valnötsskrud. Torr sherrysötma med plommonkompott. Det finns en klassisk metallisk efterklang, som ofta går att hitta i Bruichladdich och Springbank.

Betyg: Bruichladdich Black Art 2 hör till de whiskies som får destilleriet att förtjäna sin slogan progressive hebridean distillers. Det är tydligt att Jim på Bruichladdich fått leka fritt, och har haft gott om spännande fat att välja på. Bruichladdich Black Art är en klockren 5 (om inte 666) av 5 torvmossar.

Black Art från Bruichladdich är ett typexempel på anledning till att intressera sig för whisky. För dem som inte fick tag i ett exemplar kan vi tipsa om att det kommer dyka upp en spännande Bruichladdich 18 som är förädlad på rödvinsfat, bland nyheterna på Systembolaget i maj.