peat.se
26Nov/137

Kandidatur till bästa ordinarie Octomore

Octomore hör till den typen av koncept som ingen valt att följa, eller för den delen ta upp kampen med. Det finns nämligen bara en världens rökigast whisky, punkt(!). Den har hittills givits ut i sex olika utgåvor, borträknat ett par variationer, där samtliga i ordningen fram tills nyligen slagit den föregående med ett nytt rekord i fenolhalt.

Den sjätte i ordningen Octomore har tagit ett skutt tillbaks på skalan och ligger på samma nivå som den fjärde när det gäller fenolhalt. Har Bruichladdich hittat en brännpunkt för konceptet tokrökig whisky?

Octomore 6.1

Octomore 6.1

Octomore 6.1

Provad av Martin 2013-11-25

Näst intill samtliga utgåvor Octomore är lagrade 5 år på fat, så även denna. Det beror gissningsvis på fenolerna som utgör grundstommen i konceptet successivt bryts ned under lagring, eller för den delen vid oxidering. Utgåvan är lagrad på före detta bourbonfat och whiskyn är tappad vid fatstyrka, 57% alkohol. Den håller en uppmätt fenolhalt om smått galna 167 ppm fenoler, emedan rekordet ligger på 169 ppm.

Doft: Syrliga remmar. Smörblomma. Förvånansvärt försynt rökdoft som till en början döljs väl av en sötsyrligt doftram. Knäck och popcorn. Det ligger en upplevt tung sälta i luften. Blandat med torr sval rök finns det gott om ljus sirap. Salmiak och svagt spädd äppeljuice.

Smak: Ka-baam! Bomben briserar, raketen skjuter, och kvar ligger en sträv sötbesk tungfälla, som vid nedvattning ändrar form och till slut, len men likväl bränd, klär hela munhålan. Sot är ett alltför milt ord att beskriva smaken som vränger begreppet ut och in. Pepparstek och grillkol.

Avslut: Vitpeppar och cayenne. Förvånandsvärt nog även kokos och mintpastill. Ekfatet ligger där också, med en lätt nötig touch.

Betyg: Octomore 6.1 är en av de bättre vanliga utgåvorna i serien, om inte den bästa. Den presterar bra doftmässigt, även vid en helt objektiv analys utan hänsyn till konceptets extrema natur. Det är dock smakförvandlingen som är mest märkvärd. Den explosiva utvecklingen gör att avslutet kan kännas lite plötsligt, och aningen försiktigt. Men hur skulle det se ut annars? Utgåvan är med marginal värd 4 av 5 torvmossar.

Den sjätte lanseringen av Octomore rymmer även ett par syskonutgåvor, Octomore 6.2 och så småningom kommer även en Octomore 6.3, varav den tidigare är en fatförädling lagrad på fat från eaux de vie. Det låter speciellt spännande i mina öron, med tanke på att den föregående fatförädlingen Octomore 4.2 Comus, hör till de något hemligare favoriterna.

Relaterade inlägg:

Kommentarer (7) Trackbacks (0)
  1. Kort fråga, är det någon grundläggande skillnad på 5.1 och 6.1? Tänkte på namnet ‘Scottish barley’.

  2. Tillnamnet är nog snarast en distinktion från en kommande utgåva med tillnamnet ‘Islay Barley’. En skillnad mellan utgåvorna är fenolhalten, där den senaste har backat ett snäpp.

    Om man provar de båda parallellt kommer säkerligen både likheter och skillnader bli tydliga, men det har jag inte haft möjlighet att göra, så jag låter recensionerna tala för sig själva istället.

  3. Har du möjligtvis koll på om och isf när 6.2 kommer till systembolaget? Brorsan har redan köpt den utomlands men han bor så långt ifrån så vet inte om jag hinner smaka den i en överskådlig framtid.

  4. När vi frågade vår kontakt på den svenska distributören visste de inte hur framtiden skall se ut, men det skadat ju inte att fråga igen. 🙂

    Jag ska se vad vi kan få reda på, själv är jag mer sugen på information om PC11.

  5. Trodde inte de skulle fortsätta med PC(X)-serien efter de kommit upp i PC10 och standardutgåvan? Kul att höra dock, en till whisky att hålla utsikt efter!

  6. Det trodde inte jag heller, men det var faktiskt ett tag sedan PC11 lanserades lokalt på Islay.

  7. Om någon missade förra släppet så har denna kommit tillbaka i Små partier från 3 Oktober.


Lämna en kommentar


Inga trackbacks ännu.