Regnet faller fortfarande försiktigt – kvällen två dagar innan midsommar. Det bådar förstås inte gott för sill och potatis utomhus, eller för den delen för grillning om kvällen. Kanske är det perfekt väder att lura på något att matcha kaffet och efterrätten med?
Glenmorangie Tùsail
Provad av Martin 2015-06-17
Glenmorangie Tùsail är den sjätte årliga utgåvan i destilleriets serie Private Edition, inledd av Glenmorangie Sonnalta PX. Utgåvan består av whisky från malt av typen Maris Otter, som på traditionellt vis har golvmältats för hand. Maris Otter är en förädling som tagits fram med avsikt att passa fatlagrad brittisk ale, med låga kvävenivåer i malten, som nu även använts för att koka sprit att lagra på fat. Whiskyn är spädd till 46% alkohol, buteljerad utan kylfiltrering.
Doft: Moget söt med fruktiga toner av päron och röda äpplen. Det drar aningen åt citron, vilket får päronet att anta formen av piggelin, något syrligare. Därunder ligger en bred maltighet som jag ibland associerar med bröd, sirap eller honung, nu nästan på pricken som formfranska med generös fördelning av smör och honung.
Smak: Otroligt len munkänsla, men med bränt socker och kryddigt sotiga toner är det frågan om en riktig kraftpjäs. Här måste fat spela en avgörande roll, inte enbart val av malt. Under de kryddiga tonerna, som spänner från vitpeppar till ingefära, hittas tydligt både saltgurka och gröna oliver.
Avslut: Sältan som dröjer kvar övergår i kapris och piptobak. Visst finns det spår av päron, men de är väl dolda. Den försiktiga sötman påminner snarare om apelsinsaft eller romerska bågar. Kanel är den kompis som stannar tills festen är över, i trevligt sällskap av sötmandel.
Betyg: Det kraftfulla uttrycket i Glenmorangie Tùsail är övertygande. Om det sedan hade fått följas upp av ett sött ihållande avslut motsvarande doftbilden, då hade det inte funnit någon tvekan om något toppbetyg. Nu är jag konfunderad över hur jag skall ställa mig till sältan som dröjer kvar på tungan. Det lutar åt rätt håll, vilket belönas med av 5 möjliga torvmossar. Den förtrollande doften står trots allt för den största behållningen.
Plötsligt slår det mig att jag hört nämnas att Glenmorangie (snarare än ägarsyskonet Ardbeg) borde lämpa sig för en intressant whiskyprovning. Efter att ha gått igenom så gott som samtliga utgåvor i Private Edition är jag böjd att hålla med om detta, för variationen är verkligen imponerande. Samtidigt vet jag att det snarare är de fatförädlade standardutgåvorna som åsyftas. Här finns mer guld att hämta!