Efter en dag i Campbeltown med besök på Springbank har vi planerat att fly fastlandet för ett besök på en av whiskyns viktigaste öar, Islay. Att ön fått sådan betydelse för skotsk whisky beror kanske främst på två saker otillgängligheten för skattmasen och tillgängligheten för transport till sjöss. Vi bestämmer oss för att snabbt svänga av för att åtminstone få en bild av det största destilleriet innan vi sätter av mot Ardbeg, som är det huvudsakliga målet för dagen. Efter en krokig, stundom enfilig tur i vänstertrafik kommer vi fram till fyra skyltar, där den största säger att vi absolut inte får åka vidare, men att Lagavulin gärna tar emot oss istället. Två mindre skyltar nämner att man inte får parkera bredvid gräset den större skylten sitter i och att man inte heller får beträda gräset. Det finns även en skylt med riktning för den som ändå vågar åka vidare. Caol Ila håller tydligen på att bygga om för utökad kapacitet och beräknas vara igång igen senare under året.
Efter vårt lilla äventyr bär färden vidare genom Bowmore och mot Port Ellen. Den vägen är något större än det andra alternativet som svänger av innan Bowmore. Vi får här njuta av den längsta raksträckan på ön, över 1 mil. Vägen som är dragen över en lång torvmosse med torvtäkter passerar även den lilla flygplatsen som ligger inklämd åt havet till. På vägen ut mot pärlbandet bestående av de tre urtypiska rökiga Islaymalterna Laphroaig, Lagavulin och slutligen Ardbeg gör vi misstaget att utgå från att det inte kommer att finnas mat på destillerierna. Vi stannar till för lunch i hamnsamhället Port Ellen, vars färjetrafik för tillfället är satt ur spel på grund av upprustning av färjeläget. På Cyber Café får vi förutom en superb lunch tillgång till internet en liten stund innan vi åker vidare mot Ardbeg. Väl i händerna på Mickey Heads, destillerichef hos Ardbeg och vår vägvisare för dagen, blir vi medvetna om att The Old Kiln Café inte bara hade kapacitet att mälta korn (historiskt sett) utan även har ett utbud av maträtter för hungriga destilleribesökare. Nästa gång blir vi tvungna att prova vad kaféet har att erbjuda.
Mickey Heads utstrålar trygghet och professionalism. Vi fascineras av den mysigt skotska dialekten, som han erfaret anpassar till en nivå som är lätt att förstå även för en ovan turist. Mickey är unikt nog den enda destilleriechefen på Islay som ursprungligen kommer från ön. Whiskykarriären började för Mickey hos den större grannen Laphroaig och senare med en period utanför Islay, på grannön Isle of Jura vid destilleriet med samma namn. Efter insikten att gräset inte är grönare på andra sidan sundet rekryterades Mickey tillbaks till Islay och Ardbeg. Vi har den stora turen att få traska runt med Mickey på destilleriet och titta på produktionen. I jäshallen berättar Mickey att samtliga jäskar av Oregontall har gott om år på nacken och att man regelbundet genomför service av de äldsta, då ett antal plank byts ut mot färskt trä. När vi tittar ner i det sista i raden av jäsfat möts vi av en häftig alkohol och koldioxid-puff. Det är spännande att få vara så nära produktionen av en så pass grym whisky och när vi blir erbjudna att prova ölen som är nästan färdig för destillering kan vi inte tacka nej. I samma ögonblick kastas våra förställningar om whiskyproduktion på ända. Ölen skulle definitivt gå att lansera som färsköl, i det här fallet en ordentligt rökig färsköl.
Efter besöket i mäskhallen går vi nedför en trappa in i det spännande rummet. Här står två pannor, en mäskpanna på 18270 liter och en spritpanna med kapaciteten 16957 liter. Ardbegs spritpanna har en återförande kanal i armen på spritpannan. Det gör att spriten får destilleras något längre och därmed kan stora molekyler slås sönder ytterligare. Mickey förklarar att det inte är mycket som återförs, men att det innebär att Ardbegs whisky dubbel-destilleras (och sedan litet till). Ardbegs pannor går kontinuerligt för att schemat skall flyta måste mäsktunnorna och jäskaren hålla ett jämnt flöde. För att hålla en jämn kvalitet måste det dessutom ske exakt likadant från dag till dag. Mickey berättar att det förstås inte går, men att de inte är långt ifrån. Nuförtiden beställer Ardbeg sin malt från mälteriet i Port Ellen enligt specifikationer. Att lägga ut mältningen på entrepenad underlättar säkert också om man försöker hålla en jämn kvalitet på slutprodukten. Vi får även titta in i whisky lagret. I Ardbegs lager doftar det härligt jordigt tungt. Det går att uttyda fruktiga toner, men det är de grövre torviga inslagen som gör sig högst hörda.
Innan vi far hinner vi få smaka på ett par prover ur utvalda fat. Det är spännande att inse vad Dr. Bill Lumsden har att leka med när han komponerar framtida produkter. Till de prover som ger störst aha-upplevelse hör ett som kommer från ett sherryfat. Det är tydligt vad Ardbeg Uigeadail får sina egenskaper från, men provet är kanske snarare en Uigeadail på steroider. Även om det är mycket intressant att diskutera whisky med Mickey måste vi erkänna att det uppstår språkförbistringar. Vi är helt enkelt inte vana att utrycka oss i doft och smak på engelska. Hur förklarar man till exempel att en smakupplevelse ger ett samlat intryck? När vi till slut lämnar destilleriet inser vi att vi tillsammans med Mickey är siste man kvar på plats. En hel eftermiddag har flugit förbi medan vi gått runt på området. Vi måste därmed passa på att tacka Mickey än en gång, för ett besök utöver det vanliga.
3 svar på ”I goda händer hos Ardbeg”
Vet ni om Ardbeg har för avsikt att göra Alligator till en del av sitt ordinarie sortiment?
Vi fick det intrycket när vi pratade med Bill Lumsden och Mickey Heads på Ardbeg Challenge. De försäkrar i vilket fall att det finns gott om whisky var utgåvan kommer från, och att de fortfarande fyller Alligator-fat på Ardbeg.
Det verkar också som att det finns andra spännande fat på lager, men om man ställer frågor om vilka typer får man mycket hemlighetsfulla svar. Det verkar väl lovande?
Tack för svar! Låter lovande, speciellt med tanke på att jag verkligen gillar Alligatorn!