Vi brukar vara på hugget när det gäller det årliga exklusiva lanseringen från Glenmorangie. Utgåvor i serien Private Edition hör till höjdpunkterna på whiskyåret, men årets släpp råkade trilla lite mellan stolarna eller snarare mellan andra intressanta utgåvorna som redan stod på kö.
Vi tackar Tomas, som lånat ut ett prov av Glenmorangie Ealanta för analys. Ealanta är gaeliska och betyder skicklig eller fyndig. Vi skulle kunna anta att det är Dr. Bill Lumsdens arbete på Glenmorangie och Ardbeg som avses. Det är i vilket fall en rättvis syftning, avsiktlig eller ej.
Glenmorangie Ealanta
Provad av Martin 2013-04-05
Glenmorangie Ealanta är precis som de övriga utgåvorna i serien Private Edition buteljerad vid 46% alkohol, utan kylfiltrering. Whiskyn har legat 19 år på färska ekfat från Missouri, USA. Den amerikanska viteken lufttorkas i två år innan faten sätts ihop och fylls på Glenmorangie.
Doft: Först försiktigt sträv som apelsinskal och så småningom tilltagande gröna vindruvor. Nysköljd persilja. Tapenad. En aning russin eller portvin, men framförallt spännande salta och finurligt kryddiga inslag. Apelsin och mjölkchoklad!
Smak: Moget trätung, som att bita i en golvplanka det tidigare spillts elegant höglandswhisky över. Återigen kryddigt, nu som ingefära, rosépeppar och kanel. Mossa och granskog.
Avslut: Tunga fat dominerar avslutet. Den druvsötma som ligger och pockar på uppmärksamhet blandas upp av en strävhetskaskad av olika smakuttryck som sträcker från valnöt till enbuske. Ett riktigt avslut för ekfatsfantaster. Honungsvatten.
Betyg: Glenmorangie Ealanta håller en jämn kvalitet genom hela provningen. Om Ealanta vore en standardwhisky, med matchande prislapp, hade den hört till det absoluta toppskiktet. Som årlig specialutgåva från ett högprofildestilleri levererar utgåvan något under min förväntning. Nitton år på fat har filat av de spralligaste ekfatsutrycken och bidrar istället med en jämn mognad och en riktigt mjuk fatbeska. För en upplevelesejunkie blir då resultatet ”endast” väl godkänt, om än med marginal, och betyget som följer av 5 torvmossar. Det skall förstås sättas i sammanhanget att den första utgåvan i serien vi provade, Glenmorangie Sonnalta, hör till det bästa jag provat. Det kanske är dags för en ny briljant sherrylagring?
Det är lockande att jämföra Ealanta med föregångaren Glenmorangie Astar. Den är likt Ealanta lagrad på amerikanska ekfat, men med den markanta skillnaden att faten hållit Bourbon i fyra år innan de fyllts med skotsk whisky. Glenmorangie Astar avviker dessutom från normen genom att hålla en mycket hög alkoholhalt efter buteljering vid fatstyrka i relativt låg ålder. Rent upplevelsemässigt är den största skillnaden en nästintill övertydlig vaniljprofil som endast återfinns i Astar och som med liten marginal avgör matchen till föregångarens fördel.