Det är inte varje dag man har möjlighet att prova whisky som åldersmässigt skulle kunna vara ens förälder. Det gäller förstås inte alla som besöker Peat.se och läser detta, men det gäller åtminstone oss idag (eftersom vi bara precis har nått gubbstatus själva). Nuvarande destillerichef hos Glenfarclas, George S. Grant, var inte ens påtänkt när hans farfar och namne destillerade denna pärla år 1953.
Glenfarclas 1953 Cask 1674
Provad av Daniel och Martin 2012-05-26
Denna whisky från Glenfarclas, lagd på fat nummer 1674 i november 1953 och buteljerad i februari 2012 håller en alkoholhalt på 47,2%. Den relativt höga alkoholhalten bör i teorin betyda att destilleriet hade kunnat vänta med att buteljera whiskyn än på ett par år, förutsatt att de velat och trott att den klarat resan. Annars vet vi att Glenfarclas gärna buteljerar sin whisky när de tycker att den är klar, oavsett hur marknadsläget ser ut. Vi gissar att det kommer 60-årig Glenfarclas i större mängder inom ett par år.
Doft: Nyskördad rabarber! Hallonbåtar och päron. Oerhört mycket sherry, som vid det här laget är i runda slängar 60 år gammal. Vi funderar på om det inte finns en hint av svavel med i doftbilden, men till skillnad från Jim Murray tänker vi inte såga en whisky vid första antydan till svavel. Oavsett vad för intryck som rör sig ut ur glaset så konstaterar vi att man kan sniffa länge, whiskyn har en djup komplexitet och integritet som lockar till eftertanke.
Smak: Som att lapa utspilld sherry på nyslipat ekgolv, bara sju resor exklusivare! Om man betänker att denna vätska legat i närkontakt med ekträ i 58 års tid kan man lätt dra den förhastade slutsatsen att det är träsmak för hela slanten. Tvärtom håller sig fatet i kragen och levererar stabilt och sammanhållet. Precis i skymningslandet mellan sherry och fat framträder en slags brändhet som är svår att sätta fingret på, det närmaste vi kommer är bränd knäck. Svavlet finns med som biton även under smakresan, men den stör inte, snarare tillför den en dimension till komplexiteten.
Avslut: I smakens kölvatten regerar den syrliga signaturen från druvskal, inte helt olikt konjak. Ekfatstonerna är förbryllande återhållsamma och behagliga.
Betyg: Glenfarclas 1953 är den överlägset äldsta whisky vi recenserat här på bloggen. Vi var både förväntansfulla och skeptiska inför provningen: ”Den måste ju bara vara bra, eller?”, följt av ”Hur bra kan 58-årig whisky vara egentligen?” samt rätt och slätt ”Fatta, 58 år!”. I arbetslivet skulle denna trotjänare bara ha några år kvar till pensionering, men i whiskysammanhang spår vi den en längre karriär. Prislappen för en helflaska på Systembolaget har vi inte tillgång till i nuläget, men en kvalificerad gissning är att priset inte landar under femsiffrigt. Faktum är att denna utgåva troligtvis inte ens dyker upp på den svenska marknaden. Frågan vi ställer oss är om vi ska våga väga in prisvärdheten i betyget eller ej.
Whisky bör nog alltid bedömas för just vad den är; whisky. Sen får folk punga ut med vilka fantasisummor de än vill för att få just den ena eller den andra utgåvan. Vi har svårt att ge Glenfarclas 1953 ett spontant betyg, men vi avgör rätt snabbt att den inte är bättre än nyligen recenserade Glenfarclas Family Cask 1987 som verkligen imponerade på oss. Det lutar ändå åt att vi ska erkänna denna 58-åring som en whisky med ett betyg på av 5 torvmossar, men endast med nöd och näppe. Missförstå oss inte: det är garanterat en upplevelse att ha provat den och vi är glada över att ha fått möjligheten att göra det!