Minst en gång i livet bör en whiskyintresserad människa med självrespekt ta sig till Skottland. I vårt fall var det till hälften planering (Martin) och till hälften fullständig överraskning (Daniel) som tog oss västerut. Vår resa startade på Arlanda och gick via en flygtur till Edinburgh. Väl där hyrdes en bil och färden fortsatte västerut mot Glasgow. Egentligen borde GPSen ha lett oss nordväst från Glasgow till Loch Lomond och några bergiga pass väster om Tarbet. Dessvärre hade den blivit något felkonfigurerad av undertecknad och ledde oss istället till Gourock, ett färjeläge rakt västerut från Glasgow. En färjetur och en okänd summa brittiska pengar senare befann vi oss i Dunoon, varifrån färden fortsatte norrut tills vi anslöt till A83:an/A82:an, den väg vi borde ha färdats ut från Glasgow. Vårt resmål för dagen var södra Kintyrehalvön, Campbeltown och Springbank.
Naturen längs vägen är underskön och bilvägarna precis tillräckligt breda för att två lastbilar ska kunna mötas om förarna i exakt rätt ögonblick rycker i ratten så att förarkupéerna gungar till, bort från mittlinjen. Annars ryker sidospeglarna!
I Campbeltown var vi inackorderade i annexet till hotellet Seafield, även om incheckning och frukost skedde i hotellet Ardshiel, ”2 doors down”. Ardshiel innehar för övrigt utmärkelsen som 2010 års Whisky Bar of the Year enligt tidningen Wee DRAM. Vid tillfället för juryns beslut hade Ardshiel uppskattningsvis 450 olika malter i hyllan.
Jenny Karlsson från Springbank möter upp oss vid Ardshiel och vi blir slussade till destilleriet för en privat rundtur. Springbanks destilleriområde ligger i praktiken i centrala Campbeltown och under rundturen hörs discodunk från närliggande nöjeslokaler. Torsdagkvällar är Grab-a-Grannie nights i Campbeltown, förklarar Jenny. Många äldre kvinnor är ute och roar sig och bland grabbarna på destilleriet går snacket på fredagsmorgonar om vem som lyckats sno åt sig en kvinna ur det ”öfre” segmentet.
J & A Mitchell & Co., företaget som äger destillerierna Springbank och Mitchell’s Glengyle, har i runda slängar 66 personer anställda vid destillerierna. Skillnaden mellan Springbank, som gör allt vad de kan för att behålla en fullständigt traditionell produktion, och Mitchell’s Glengyle, ett toppmodernt whiskybränneri, är att två rutinerade personer kan sköta hela produktionslinjen på Glengyle medan det krävs en betydligt större arbetsinsats för att hålla tillverkningen på Springbank flytande. Med det sagt så får man hålla i minne att Springbank gör precis allt lokalt, från att mälta korn (givetvis lokalproducerat så långt det går, men halvön Kintyre har svårt att tillgodose Springbanks behov) via själva sprittillverkningen till lagring och buteljering. Allt är gjort för hand eller medelst hyfsat primitiva metoder, som exempelvis den reverserade elgräsklipparen för smidigare vändning av kornet vid mältning. Springbank producerar i dagsläget tre olika whiskysorter: den två och en halv gånger destillerade Springbank gjord på lätt rökt malt (fast egentligen är det 2,75 ggr), den rökiga och dubbeldestillerade Longrow samt trippeldestillerade Hazelburn gjord på helt orökt malt. Glengyles bidrag till Campbeltowns whiskysortiment heter Kilkerran av den enkla anledningen att Glengyle som varumärke redan var upptaget. Dessutom vore det otypiskt att döpa en Kintyre-malt efter en glen (en smal, djup dal). Jenny visar oss skickligt och hemtrevligt runt på båda destillerierna. I ett försök att särskilja Springbank väljer hon att uttrycka skillnanden mellan Springbank och andra whiskydestillerier som skillnaden mellan hemlagade köttbullar och Mamma Scans.
Logotypen för Kilkerran, den single malt som produceras på Glengyle, har ett något komiskt ursprung. Bilden är en stiliserad version av effekten man får om man tittar ut genom den enda gluggen i muren som omgärdar destilleriet. De två vertikala streck som ramar in klocktornet är motsvarigheten till fängelsegaller, någon typ av armeringsjärn som en gång i tiden hindrat nyfikna från att klättra in genom hålet. Hur ägarna hindrat de som eventuellt valde att klättra över muren förtäljer inte historien.
Mot slutet av rundturen står vi i ett av Springbanks dunnage-lager och Jenny förklarar att den härliga doften i lokalen kommer av all avdunstning som sker från tunnorna. ”Angel’s share” utbrister någon i sällskapet. Alla pratar om angel’s share, börjar Jenny, men här i Campbeltown finns inga änglar. De enda som tullar på innehållet i tunnorna häromkring är fåren. Efter en lång arbetsdag kan man vara säker på att det kommer att vara fullt med fulla får mitt på vägen när man ska köra hem.
Ordentligt mätta efter en ”full scottish breakfast” bestående av blodpudding, korv, ägg, potatisplättar, stekt tomat, bacon och svamp på The Ardshiel sätter vi oss i bilen och knappar in färjeläget Kennacraig i GPSen. Från Kennacraig går färjan mot Port Askaig på Islay, och väl där väntar Caol Ila, Ardbeg, Laphroaig, Bruichladdich, Kilchoman och Bowmore. Islay here we come!
2 svar på ”Springbank – Handgjord whisky av rang”
Glad att se att man restaurerat (målat om) ramen runt ”hålet i muren”. När vi var där hösten 2010 var den i bedrövligt, nästan oläsbart skick.
Hej Hans!
Jag tror att de investerat i en ny skylt som inte kräver kräver så mycket omvårdnad och helt sonika satt den över den gamla ramen. De flesta kustnära destillerier verkar ha problem med väder och vind, så en lösning som inte kräver så mycket underhåll uppskattas nog internt.