Kategorier
Smakat

Ardbeg skymtar evighet efter blott 200 år

Efter flöde av nästan enbart svensk whisky i de senaste uppdateringarna känns en buteljering från Islay som ett tryggt alternativ. Det är trots allt på den lilla skotska ön som intresset för att skriva har sin källa, även om själva ön till en början endast var en föreställning. Här följer alltså anteckningarna om en utgåva som påminner mig mycket om varför jag en gång fastnade för whisky, initialt främst rökig whisky, inte sällan Ardbeg.

Ardbeg Perpetuum
Ardbeg Perpetuum

Ardbeg Perpetuum

Provad av Martin 2015-06-03

Ardbeg Perpetuum är årets festivalutgåva från Ardbeg. Med naturligt blekgul färg och alkoholhalt på 47,4% liknar den vid första ögonkastet (mer än någon annan festivalutgåva) destilleriets tioåriga standardbuteljering, men det är förstås helt fel. Whiskyn är en blandning av ung och gammal whisky, som lagrats i både före detta bourbon- och sherryfat. Årets festivalutgåva markerar dessutom 200 år sedan de första dropparna sprit brändes 1815. Whiskyn har som vanligt inte kylfiltrerats.

Doft: Rökintrycket sitter som en smäck, med klassiskt citrusbetonad basturök och björkved, toppad med en generös dos vanilj. Feta fruktiga uttryck följer, med aprikos och hjortron. Vaniljen ligger kvar som en tydlig skiljelinje mellan ljus citrus och mustigare torkad frukt. Vid det här laget har torven lugnat sig i näsan, men kommer snart tillbaks med ett stadigt fotfäste. Mer än enstaka utfall av salmiak träffar doftreceptorerna med helt rena stötar.

Smak: Om doften inte ger en tillräckligt tydlig hint om att det är två olika åldrar som drar i upplevelsen så blir det omisskänneligt tydligt i smaken. Len munkänsla av mosiga äpplen och apelsinsaft trängs med det betydligt spretigare uttrycket av sotig ungsprit, aldrig så rå att alkoholen ens kan anas. Blandningen ger en dragning åt viol, sotig viol och basturökt skinka. Och visst, en hel del salmiak.

Avslut: Vid det här laget har upplevelsen blivit påtagligt kryddig, med vitpeppar och natriumglutamat. En fetare ton ligger kvar över tungan, vilken snabbt kan identifieras tillhöra samma hjortron som uppsnappades i doften, nu ackompanjerad av nyplockade nypon. Den sotiga torven lämnar också ett litet spår av svavel och havsluft.

Betyg: Med Ardbeg Perpetuum har destilleriet träffat en formtopp. Här finns flera smakreferenser som påminner om riktigt ung Ardbeg, men som balanseras upp betydligt stabilare av de (gissningsvis) ordentligt lagrade, äldre beståndsdelarna, som jag verkar ha svårare att acceptera i ren form. Efter ett par varv på tungan tar det först emot att sätta ett högt betyg, men efter ytterligare ett par varv står inga tvivel om att 5 av 5 möjliga torvmossar kan spikas.

Så varför fastnar vi för whisky? Själv tycker jag det är kul när en utgåva växer och tar plats. Flera av mina personliga favoriter är sådana som inte lämnat ett tydligt första intryck. Speciellt kul är det när växlingen sker under en och samma sittning. När blandningen av lånade uttryck från tidigare upplevelser av ung whisky (Ardbeg Rollercoaster) och smakämnen som återfinns i fat fyllda innan destilleriets period i malpåse, plötsligt mejslar ut en egen profil, det är då det blir riktigt intressant.

Relaterade inlägg:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *