Så här på semestern har jag unnat mig att ta det lugnt, och nu äntligen är det dags för ett prov som väntat länge i hyllan. Förväntningarna är dock lågt satta, för redan i samband med att jag fick låna provet av Daniel, som bloggar öl på hops.se, konstaterade vi att det inte är en av de vassaste utgåvorna från Ardbeg, trots att det är frågan om en 25-åring.
Nu gissar du kanske vilken utgåva det är som följer?
Ardbeg Lord of the Isles
Provad av Martin 2013-08-26
Ardbeg Lord of the Isles är en tidig utgåva från tiden då destilleriet åter tagits i produktion. Den lanserades emellertid i perioden då vi fortfarande väntade på en fullblodig tioåring, och är därmed sammansatt av whisky som destillerats av tidigare ägare, med totalt 25 år på fat i destilleriets lager. Utgåvan är buteljerad vid 46% alkohol.
Doft: Tydligt av vanilj redan vid första sniff. Äppeljuice, svag och återhållsam. Inget åskdunder, men visst finns här en torvighet, syrlig. Ovanpå ligger ett fetare lager av nypon och kommersiell cola. När den försiktiga rökigheten identifierats igen ökar syran i intensitet och påminner om lag till smörgåsgurka.
Smak: Övergripande träig, bastuved eller rent av bastu som helhet. Här finns också en strävare nötighet som är dovare än valnöt, men håller liknande intensitet. Finkeloljorna beter sig nästan som en traditionell svensk nubbe, och det går faktiskt att urskilja typiska alkoholreferenser.
Avslut: Mandelspån möter ekgolv. De nötiga tonerna är nu något sötare, men det finns fortfarande struktur att balansera upp uttrycket.
Betyg: Ardbeg Lord of the Isles är en typisk samlarutgåva. Troligtvis passar den också bättre oöppnad i ett utställningsskåp än i barskåpet. Det blir med liten marginal godkänt för Lorden och betyget sålunda av 5 torvmossar. Detta är förstås en besvikelse, för med lågt satt ribba hade jag hoppats att kunna få en intressantare andra upplevelse och dessutom önskat återupprätta utgåvans heder en aning. Nu kan jag istället konstatera att det första intrycket är bestående.
Ardbeg Lord of the Isles påminner om Ardbeg Blasda doftmässigt, med den markanta skillnaden att Blasda är mjuk och frisk i både smak och avslut, medan Lord of the Isles är träig och tung. Det tidigare passar definitivt bättre ihop med doftbilden, och kanske passar Ardbeg absolut bäst som relativt ung whisky, oavsett rökighet.
Plötsligt blir jag nyfiken på vilken årgång av Lord of the Isles det är jag har provat, för det är helt möjligt att de andra årgångarna (2001-2007) skiljer sig och presterar bättre. Har du kanske en öppnad Lord att relatera upplevelsen ovan till?