Med fem världsrekord i mätbar rökighet under bältet behöver Bruichladdichs rökmonster Octomore knappast någon närmare presentation. De tidigare utgåvorna i serien har alla kännetecknats av hög alkoholhalt, ungdomlig uppstudsighet och en rökighet som får nackhåren att resa sig och sedan självantända. Men som med allt här i världen så blir allt äldre med tiden. Rökrebellen Octomore, med tatueringar på knogarna där det står ”peat head”, har vuxit upp, klippt sig och skaffat jobb.
Tio år på ekfat tar inte bara ett antal procent alkohol i anspråk, det tar även udden av den värsta fenolanstormningen. Uttrycken blir lite lenare och lite mer städade. När vi recenserat ej fatförädlade Octomore tidigare, senast Octomore 5.1, har vi saknat ett dynamiskt samspel mellan röken och andra komponenter i whiskyn. Nu får vi se om en längre lagringstid kanske kan tona ned rökigheten något och samtidigt locka fram några av de andra beståndsdelarna som garanterat funnits där hela tiden, om än dolda bakom rökridån.
Octomore 10
Provad av Daniel 2013-05-14
Denna utgåva av Octomore 10, som ska ses som en försmak till en återkommande 10-årig utgåva, kommer i en upplaga om 6000 flaskor. Alkoholhalten är 50% och fenolhalten 80,5 ppm. Klassificeringen är förstås Islay single malt scotch whisky.
Doft: Initialt dominerar torra rökaromer i form av aska och nylagd asfalt, men efterhand dyker söta antydningar upp med hö och gräddkola. Doftregistret avrundas med kryddiga toner av nejlika och torkad ingefära.
Smak: Lakrits, mentol, jalapeño. När man hakar på rökkomponenten till mentolen snuddar man vid mentolcigarett, och när röken sätts i perspektiv till chilin förs tankarna till chipotle. Bidragande med både lite beska och citrustoner hittas pomerans.
Avslut: Kryddstarkt, rökigt och långt. Vidbränd kanel.
Betyg: Förhoppningen inför denna recension var att Octomores ganska extrema uttryck skulle kunna tyglas och kanske transformeras till något förstklassigt inom kategorin rökig whisky. Med facit i hand konstaterar vi att det fortfarande är samma gamla Octomore i glaset, om än något nedtonad och polerad. När fenolerna river tag i gommen och kollrar bort det mesta övrigt i intrycksväg, så påminns man om att man har med en ytterlighet att göra. Octomore 10 är klart njutbar som rökig whisky, men det som fattas är fortfarande det som vi likt en trasig LP-skiva tvingas upprepa: mer dynamik! Det är lite för enkelspårigt och röken tar för mycket plats för att helheten ska bli en fulländad rökig whisky. Betyget är över medel utan att nå högsta nivån: av 5 torvmossar.