Idag organiserar jag och Martin två stycken derbyn: Glenmorangie-derbyt och Bunnahabhain-derbyt. I matchen om Bunnahabhain hittar vi först i startfältet den 12-åriga Bunnahabhain (”originalet”), följt av den för Bunnahabhain traditionsbrytande Bunnahabhain Toiteach. Även om Toiteach bryter Bunnahabhains tradition av svagt rökig whisky så beaktar den å andra sidan Islays långa tradition av starkt rökig whisky. Enligt kartongröret som omsluter flaskan ska ordet Bunnahabhain på engelska uttalas ’Bū-na-ha-venn’.
När industrialiseringen av den skotska whiskytillverkningen skedde under mitten av 1900-talet så var destillerierna på fastlandet (Speyside och Lowlands) först ut med torkning av malt med metoder som inte innefattade eldning med torv. Där torv varit i stort sett enda energikällan på destillerier blev den ersatt av koks, som brinner med ingen eller väldigt lite rök. Detta kom sig av att man började med brytning av koks i större skala samt att tågnätet byggdes ut så att koksen kunde transporteras till destillerierna. Således blev destillerier i ovan nämnda områden också först med whisky som andades elegans istället för rök. Ju längre bort från centrala Skottland destillerierna låg, desto mer benägna var de att hålla kvar vid sin torkning av korn med torv.
Bunnahabhain 12 Years
Doft: Det börjar som en förnimmelse av en blöt hund som springer ett tiotal meter bort. Hunden har synliga spår av tång i pälsen efter att ha simmat omkring en stund i ett salt hav. Lätt rökig och angenäm.
Smak: En typisk kustwhisky. Kryddig med smak av salt sten och sandlåda efter regnet (du kanske aldrig kommer att kunna erkänna att du vet hur det smakar, men vi vet att du vet!). Valnöt. Kustwhiskykusinen Oban kommer i åtanke, dock är Bunnahabhain 12 mindre tydligen på mineralen.
Avslut: Förvånansvärt graciös maltsötma. Den blöta hunden har hunnit ett par hundra meter bort på sandstranden där solnedgången i bakgrunden avrundar en helt OK vårdag.
Betyg: Martin är lagom imponerad och nöjer sig med tre torvmossar av fem möjliga. Jag låter mig däremot charmas desto mer och delar med mig av fyra torvmossar.
Bunnahabhain Toiteach
Doft: Tydligt grovrökt malt. Det brinner i den havsnära granskogen. En Laphroaig-minnande jodton gör sig till känna. Ungdomlig doft på samma sätt som Kilchoman eller yngre Bruichladdich.
Smak: Tungan möts i dörren av en sotig inkräktare som delar ut en dansk skalle som dock inte träffar rent. Inget blodvite uppstår, men poängen är framförd. Vedeldad bastu. Kaminrök på tjockt trä. Sötma varvat med rök. Samma som tolvåringen fast med en påslagen kanna sot. På hur många sätt kan man beskriva rök utan att använda ordet rök mer än en gång? Jag har redan misslyckats.
Avslut: En söt kolaklubba doppad i aska från en eldstad har legat på ett bord och smält i solen. Din tandborste har använts för att göra rent bordet och nu står du som ett fån och borstar tänderna utan tandkräm.
Betyg: Martin och jag är rörande överens om att det rör sig om en fyra torvmossar stark whisky här. Det betyder att Toiteach går segrande ur Bunnahabhain-derbyt, men bara med minsta möjliga segermarginal.
3 svar på ”Bunnahabhain – tradition mot tradition”
Sitter och studerar alla era inlägg. Mycket jobb ni tar på er och där finns många trådar att följa/ följa upp. 😉 Kanske i framtiden provar ni den nya 12 åriga Bunnahabhain. Själv så skall jag ha mitt race mellan Signatory Bunnahabhain peated 10 år och Bunnahabhain 12 år kylfilltrerad utan E105.
Peter
Det finns planer på att prova nya Bunnahabhain 12. Den som väntar får se!
Eftersom den dök upp i höstuppdateringen av Systembolagets sortiment räknar vi med att den finns kvar en längre tid. Följdaktligen får andra mer tillfälliga whiskies förtur i inköpskön över den nya icke kylfiltrerade tappningen av Bunnahabhain.
[…] Peat.se […]