Det är knasigt att det skall behöva ta över ett år innan indisk malt åter hamnar i flödet. Men om jag skall vara helt ärlig beror det kanske på att den tenderar vara svår att analysera. Den spontana tanken över Amrut har hittills varit, vad är det egentligen jag har i glaset?
Amrut Single Cask Peated Portpipe
Provad av Martin 2014-12-22
Amrut Single Cask är en serie buteljeringar av enskilda fat. I detta fall är det frågan om ett fat av typen portpipe och ett rökigt spritrecept, peated. Åldern är fyra år på fat, men det räcker för att dra ner alkoholhalten till trakterna kring de angivna 59%, om fatet lagras i Bangalore. Uteblivna decimaler i angivelsen kan innebära en viss spädning i samband med buteljering, gissningsvis för att upprätthålla konsistens sinsemellan fat med olika grad av avdunstning. Notera gärna att det finns flera olika buteljeringar med samma beteckning, destillerade år 2009. Detta är fat #2712, som gav upphov till 357 flaskor.
Doft: Tydligt portvin med doft av bigarråer och mogna plommon. Därunder finns en välkänd metallisk klang och kanske aningen RX-klister. Sötman tilltar med inlagda körsbär och gelehallon. En sväng av lim igen, denna gång Humbrol sötat med persika. En stund senare bara söt nektar.
Smak: Omfamnande med så många smakämnen att intrycken först inte går att sortera. Det första jag kan registrera är mjuka plommon. Tungan täcks sedan av en tjock torvmatta, syrlig och hårt svedd. När whiskyn vattnas ut tilltar styrkan snarare än avtar. Rödlök och valnöt.
Avslut: Pepprigheten dyker upp först när vätskan lämnat munhålan. Har finns starka avtryck från vinpåverkad ek, i formen av valnöt och körsbärskärnor.
Betyg: Amrut Peated Portpipe är en ordentlig åktur för den som aldrig späder sin whisky. Jag har svårt att koppla doft och smak, men blir i positiv mening överrumplad av båda momenten. Detta är helt klart ett nytt spektrum att träna in. Tills dess måste jag erkänna mig besegrad med proklameringen av 5 möjliga torvmossar.
Känslan av att inte bli klokare har lagt sig. Nu är det dags att ta tillbaks kontrollen. En sak är säker, fyra år i Bangalore motsvarar minst åtta år i Skottland. Liknelsen med en het ugnsplatta och en köttbit slår mig. Amrut har högsta temperatur på sin platta, saften finns kvar samtidigt som whiskyns yta är snudd på bränd. Upplevelsen har likheter med den av kraftig bourbon eller för den delen fatlagrad rom. Det finns definitivt intryck som kommer igen, gissningsvis knutna till klimat snarare än råsprit. Nu vet jag med säkerhet att det inte kommer dröja ett år innan nästa whisky från Indien utvärderas här.